Strategic Gallup

On September 11th, Gallup headlined “Bias in Others’ News a Greater Concern Than Bias in Own News”, and reported (based upon polling a randomized sample of 20,046 American adults) that:

“69% of Americans say they are more concerned about bias in the news other people consume than its presence in their own news (29%).” In other words: 69/29, or 2.38 times, as many Americans are closed-minded (prejudiced) regarding information-sources which don’t fit their ideology, than are not. Overwhelmingly in America, only Democratic Party information-sources are trusted by Democrats, and only Republican information-sources are trusted by Republicans. Each side distrusts the other’s information-sources. Gallup’s news-report aptly noted the important fact that “This plays into the political polarization in the U.S. national discourse.” The more prejudiced a population are, the more polarized it will be. Of course, one would expect this to be the case, but Gallup has now found striking new empirical evidence for it — that the public’s closed-mindedness is greatly increasing America’s political polarization. Each side is craving propaganda instead of truth, but each side’s voters want only the type of propaganda that is funded by the billionaires who also fund that side’s politicians and control that side’s ‘news’ media. Consequently, American politics is controlled by the conflict between liberal billionaires versus conservative billionaires — totally controlled by billionaires (instead of by the public). There is the liberal herd, and the conservative herd, but they’re both herds — not by the public in an actual democracy. And each of these two herds is controlled by its shepherd, who are its billionaires. (Here is how that’s done.) Billionaires control each Party and thereby control the Government. This is why the Government ignores the preferences of America’s public. As will be shown here, the September 11th Gallup findings help to explain how and why that results.

Neither Democrats nor Republicans can become exposed to the other side’s evidence and arguments unless they see those — the other side’s evidence and arguments, both for its own case and against the opposite side’s case (i.e., against the case that oneself believes). Not to see the opposite side’s viewpoint is to be blind to it, and thus to become locked into whatever oneself believes. This 69/29 is like a jury’s rendering its verdict and nearly three quarters of the jurors having not listened to — and thus not considered — the opposite side’s presentations. That’s a frightening situation to exist in any court of law, and it is an equally frightening situation to exist in any nation’s electorate.

As a consequence of Americans’ strong tendency to be closed-minded, America’s politics are, to a very large extent, driven more by prejudices than by the realities that the public are actually facing. Individuals are seeking for sources that will likeliest confirm what they already believe, and are seeking to avoid sources that are the likeliest to disconfirm their beliefs. This is consequently a population that’s highly vulnerable to being manipulated, by playing up to, and amplifying, the given Party’s propaganda, to which the given individual already subscribes. Republican Party billionaires (by their use of their conservative newsmedia and think tanks, etc., which they control) can easily manipulate Republican Party voters, and Democratic Party billionaires can, likewise, easily manipulate Democratic Party voters, by their liberal media, think tanks, etc. That’s billionaires, on each of the two sides, guiding each of the two Parties’ voters; and, therefore, the nation is an aristocracy — a country which is controlled by its wealthiest few — instead of an authentic democracy (which is controlled not by the numbers of dollars, but actually by the numbers of residents, each one of whom is independently and open-mindedly seeking for credibly documented facts). An aristocracy rules any such land. The public are not the rulers in such a nation. It’s not a democracy; it is a collective dictatorship, by its billionaires (its aristocracy). Both of the two Parties’ voters vote in accord with their billionaires’ agenda, but especially in accord with whatever is on the agenda that’s shared by both liberal and conservative billionaires — billionaires fund both of the national Parties: Democrats and Republicans, and thereby control both Parties. Billionaires, in each Party, have their very golden, very heavy, thumbs, pressing down hard upon the scale of any such ‘democracy’, such that regardless of which group of billionaires ends up winning any ultimate election, the public inevitably will lose, because it’s really just a contest between billionaires, who are stage-managing the nation’s entire political proceedings. This is like two boxers fighting in a ring, in which the selection-process which placed them there was corrupt; and, so, even if the ultimate winner is not equally corruptly pre-determined, the final result has nonetheless already been rigged (during the primaries). When the contenders have been selected by a corrupt process, the ultimate outcome cannot be a democracy.

This happens not only regarding elections, but regarding particular issues. For example, in 2002 and 2003, “regime-change in Iraq,” and “Saddam’s WMD,” were just as much agendas of liberal billionaires’ media and think tanks as they were of conservative billionaires’ media and think tanks (and were thoroughly based on lies); so, a closed-minded public were actually trapped, into the lies that were agreed-upon by both sides of the domestic American political spectrum — the sides that are funded and controlled by the liberal billionaires, and by the conservative billionaires. The nearly $2 trillion cost of the invasion and military occupation of that country, and the consequent destruction of that country, were done for America’s billionaires, and produced nothing for the American people except that enormous public debt and those injuries and deaths to America’s soldiers and to Iraqis. And that’s typical, nowadays, in this (just as in any) aristocracy: the aristocracy are served; the nation’s public serve to them. (In the U.S., this has caused “U.S. Satisfaction at 13%, Lowest in Nine Years”, as Gallup headlined on 4 August 2020; and it has caused Americas’ satisfaction with their Government to have ranged from its all-time low of only 7% in 2008, to its all-time high of only 45% at the very start of 2020 — well below 50%, for as long as Gallup has surveyed this.)

What all of the billionaires want is what the American public get as their Government. It’s bipartisanship amongst its billionaires. That’s what produces this Government’s policies. It’s what determines the Government that Americans get. However, what is basic in making it a dictatorship of the aristocracy-type (such as this America is) is that the population is very prejudiced, not open-minded — not each individual constantly seeking solid evidence to change one’s mind about how society works (what the reality in the nation actually is), so as for one’s view to become increasingly accurate over time. Instead, one’s myths are constantly being fed. Such a public, as this, are not individuals, in a democracy, but more like mobs, very manipulable.

Often, America’s bipartisan views are based upon lies that virtually all billionaires want the public to believe. In such cases — and these instances are frequent — the truth is being simply ignored, or else outright denied, by both sides (and by the media, for both sides). Individuals’ prejudices are thus being increased, instead of reduced, by what the public see and hear in “the news.” Everyone has prejudices, and truth can predominate only if people are constantly skeptical of the sources that they are relying upon — constantly trying to root out and replace whatever false beliefs they have. This is the essence of scientific method. Democracy depends upon it. Aristocracy requires the opposite. America has the opposite.

Change away from this present situation, to a democracy, would be difficult. On both of America’s political sides, there needs to be far less trust of the Establishment (including its politicians, its media, its think tanks, etc.), in order for any real democracy to become able to exist. It’s not even able to exist now. And, therefore, it does not exist.

But what is even more depressing is that America’s educational system, most especially its colleges and universities, are encouraging, instead of discouraging, this situation, this closed-mindedness. The more educated an American is, the more closed-minded that person becomes — as is further shown in this same September 11th Gallup news-report:

“Whereas 52% of Americans with a high school education or less are more concerned about bias in others’ news than in their own [and 45% of that minimally educated group think that the news which they are reading might be biased], the figure is 64% among those with some college education and is even higher among college graduates (73%) and those with postgraduate education (77%) [and only 22% of that maximally educated group think that the news which they are reading might be biased].” The most-educated Americans are the most-manipulable (the most closed-minded) Americans.

No finding in this Gallup report was as extreme as the finding that the more highly educated an American is, the less open that person is likely to be to changing his or her mind (outlook) about the situation. In other words: the more educated an American is, the more closed-minded that person tends to become. Higher education in America increases, instead of decreases, an individual’s closed-mindedness. However, other contrasts which were almost as extreme are:

“Those who identify as liberal (80%) are more concerned than conservatives (68%) and moderates (65%) with other people’s media bias.” In other words: liberals are 80/65 or 1.23 times as closed-minded as are moderates, and are 80/68 or 1.18 times as closed-minded as conservatives are.

“While 58% of Black adults are more concerned about bias in others’ news than in their own, fully 73% of Asian Americans and 72% of White adults say the same.” Thus, African-Americans are 58/72.5 or 80% as closed-minded as are Euro-Americans and Asian-Americans.

This is the worst combination possible: it’s a closed-minded population, which is especially closed-minded amongst its most educated segment. The leading segment is also the most closed-minded segment. These are crucial agents of the billionaires, and they crucially inculcate into the next generation of Americans the aristocracy’s values.

This means that the leaders keep themselves, conceptually, inside a cocoon. They have minimal contact with the most vulnerable members of the society, which is the less-educated members. That enhances inequality of opportunity, throughout the society. Since the most-highly-educated Americans are the group that are the most-closed to opinions which are contrary to their own, it’s easy for the most-highly-educated Americans to view individuals who disagree with those persons’ views as being simply a “basket of deplorables.” Their disagreement then becomes their contempt. ‘Facts’ about politics are — for those persons, highly educated persons — more derived from their values and priorities, than their values and priorities are derived from the political facts. Scientific epistemology is being turned upside-down, regarding political issues, in such a country. Overwhelmingly, some sort of faith, instead of any sort of science, determines what individuals in such a country believe about politics. In every aristocracy, this is the way that both conservative and liberal persons view any persons in the general public who oppose themselves: they’re viewed as being a “basket of deplorables.” It’s the very essence of elitism — on both sides. (For prominent examples of this: both Hillary Clinton and Donald Trump had contempt for each-others’ voters — blotted them out.)

The leadership’s minimal contact with the public makes exceedingly unlikely the leadership’s compassion, concern about the sufferings that they, themselves, are causing down below. Actually, though every aristocracy claims to want to improve conditions for their public, the reality is that whenever doing that would entail their own losing power, that claim becomes exposed to be sheer hypocrisy — a lie; often a self-deception, and not merely a deception against the public. Deceiving themselves about their own decency is easy, because they have minimal contact with the most vulnerable members of the society, the very people whom they claim to care the most about (and to be working in politics to help). Fakery is built into each and every aristocracy. Americans’ strong tendency to be closed-minded causes the aristocratic con to be widely accepted as if it were instead truth. (Again: the “WMD in Iraq” con was a good example of this — the aristocracy’s media just blocked-out the reality.) Scientific studies have even demonstrated that the wealthier a person is, the less compassion the individual tends to have for people who are suffering.

Furthermore, since the less-educated persons aspire to be more-educated, they are — even without knowing it — aspiring to become less open to contrary views, instead of to become more open to such views. One bad consequence of this is: it strangulates imaginativeness, openness, and creativity, in favor of being rote, rigid, and bureaucratic. Another bad consequence of it is that the authority-figures, in such a society, are, in some important ways, actually inferior to the rest of the population. Moreover, America’s colleges and universities are not increasing their students’ open-mindedness (as they should) but the exact opposite — they are reducing their students’ open-mindedness. Even if professors are teaching some truths, the professors are training their students to be authoritarian, instead of to be open to a more truthful, comprehensive, and deeper understanding, which encompasses those truths, but also many more — which the majority of professors either ignore or else deny, because such deeper understanding violates the existing Scripture, or standard viewpoint (shaped by both sides’ billionaires). At least in the United States, this is now the normal situation. That Gallup poll showed it not merely weakly, nor even only moderately, but extremely.

This is a perverse situation, which bodes ill for the future of the entire nation. Any country which is like this is not only an aristocracy instead of a democracy, but it is greatly disadvantaged, going forward. It will be disadvantaged both in the arts and in the sciences. Its future will be stultifying, instead of dynamic. Aristocracies tend to be this way. Also, because it will remain highly polarized, its internal ideological frictions will waste a large proportion of the nation’s efforts. As a nation, its forward-motion, its progress, will thus largely be crippled, by its internal discord and distrust, between the two warring factions of its aristocracy — and friction between the respective followers on each side.

During the Presidential primaries in the Democratic Party, a major point of difference between the two major candidates, Joe Biden versus Bernie Sanders, was whether billionaires are bad for the country: Biden said no; Sanders said yes. (This was a major reason why the billionaires made sure that Sanders would lose.) In any country where wealth-inequality is so extreme, there can be no authentic democracy. America’s extreme inequality of wealth makes democracy impossible in this country. America’s other problems follow from that. In reality, it’s a one-party state, and that party is controlled not actually by the counts of voters, but by the counts of dollars. It is an aristocracy; and its decline — to what has been documented here — follows from that fact. Whatever democracy America might once have had is gone now. It has become replaced by a land of mass-deceptions, which are bought and sold.

Death in the Dark.

The Washington Post was first published in 1877 and is an okay newspaper despite its swivel-eyed intolerance of all things Russian. Its admirable motto is ‘Democracy Dies in Darkness’ and it often succeeds in throwing light on domestic and international affairs that might otherwise remain shrouded in veils of official secrecy. Democracy is generally defined as “a system of government by the whole population… typically through elected representatives” and its wider effects are that national and international policies are accepted by foreign countries as reflecting the voice of the people. Now, however, the Post and other responsible media are having difficulty in coming to terms with the fact that in the United States both sagacious judgement and democracy are under severe threat, no matter what rays the media may be directing on the machinations and spine-chilling utterances of President Trump and his disciples. It is all too evident — and deplorable — that the U.S. is splitting apart. The country is unable to cope with the combined effects of the Covid-19 pandemic, nation-wide protests against police brutality and systematic racism, and, in the latest drama, political immaturity and hypocrisy in appointment of a Justice to the Supreme Court.

It is fair to say that all nations are facing an array of unprecedented problems but given the status and power of the U.S. it might be expected that Trump would be charting a way ahead, setting an example to the rest of the world as to how to cope with and overcome the crises that beset us all. Some hope.

The executive, legislative, and judicial branches of government in Washington are in lockdown. Not an anti-virus lockdown, but an ideological and practical paralysis caused in the main by presidential posturing, malevolence and ignorance. This would not be of great importance to the rest of the world were it not for the fact that the U.S. is a mighty power whose policies are felt in the farthest corners of the globe and affect billions of lives. This has long been the case, but rarely has there been such a high degree of sensitivity to Washington’s decisions and actions. The international community is apprehensive concerning what might happen next, and wonders what ripples, waves or tsunamis of Trump-engendered disruption may crash against their shores.

In the past there has generally been realization in Washington that cooperation with other nations is beneficial and that unilateral action is usually counterproductive. This has not stopped administrations from taking such action, with catastrophic consequences, as in Operation Iraqi Freedom which resulted in destabilization of the entire Middle East, with resulting alienation of allies which is a most undesirable outcome.

A new book, ‘JFK: Coming of Age in the American Century, 1917-1956’ by Fredrik Logevall (an excellent work of research, analysis and perceptive judgment) quotes a 1951 speech by then Congressman John Kennedy in which he said “I should have hoped that with our traditional concern for other peoples, our generosity, our desire to relieve poverty and inequality, we would — whatever else happened — have made friends throughout this world. It is tragic that not only have we made no new friends but have lost old ones.” But in the Trump years such regrets are a dim memory, because his venomous arrogance is such that “friends”, be they people or nations, are regarded as ephemeral accessories, mere lackeys tasked to do his bidding before being discarded when of no further use.

The most recent example of ally estrangement stems from Washington’s relentlessly belligerent stance on Iran. While Iran’s government is headed by bigoted ignoramuses whose attitude is curiously similar to that of their major opponent, they did take note of an international curb on their activities known as the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) which was initiated by China, France, Germany, Russia, the United Kingdom and the United States and confirmed by UN Security Council Resolution 2231 of 2015. It is designed to curb movement by Iran to develop nuclear weapons, and in April 2019 it was stated by the director-general of the International Atomic Energy Agency that “Iran is implementing its nuclear commitments.”

In spite of this, President Trump unilaterally broke the terms of the agreement and reintroduced sanctions on Iran, whose leaders are now confirmed in their belief that the West is obstinately deceitful. Then on 20 September France, Germany and the United Kingdom issued a joint statement saying that as the U.S. had ceased participation in the JCPOA it followed that its rejection of the treaty “is incapable of having legal effect.” Reluctantly but firmly, these three longtime allies of the United States vetoed one of its major policy decisions.

The tripartite position was summed up in President Macron’s statement to the UN General Assembly on September 22, when he made it clear that acceptance of the Trump stance “would undermine the unity of the Security Council and the integrity of its decisions, and it would run the risk of further aggravating tensions in the region.” Trump has succeeded in driving away his nation’s chief allies, but it is apparent he considers this unimportant. Trump has treated Germany as an inferior for years, and recently ramped up his insulting intolerance by declaring the Nord Stream pipeline to be in some fashion anti-U.S. and asked “Why is Germany spending billions and billions of dollars to Russia to get their energy from Russia, and then we’re supposed to protect Germany from Russia? What’s that all about?” It’s all about judgement and international cooperation which will make the world a better place to live in.

His statement to the UN General Assembly on 22 September was not as incoherent as his press briefings, but he savaged China which he blames for “unleashing” Covid-19, which he calls the “China virus”. His announcement that “The Chinese government and the World Health Organization, which is virtually controlled by China, falsely declared that there was no evidence of human to human transmission,” is bizarre, as is his intention to withdraw all support from the WHO at the very time that international health cooperation is so important. Prime Minister Johnson of Britain is another erratic character on the world stage but displayed good judgement by announcing a vast increase in the UK’s financial contribution to the WHO because “After nine months of fighting Covid, the very notion of the international community looks tattered. We know that we cannot continue in this way. Unless we unite and turn our fire against our common foe, we know that everyone will lose.” Indeed, we will, and it seems this state of affairs will continue until the world is rid of Trump as president. Domestically, he is destroying democracy through his support of armed action against protestors and his cynical approach to appointment of a new Supreme Court Justice (amongst many other things) and internationally he is destroying judgment, that sane, calm, considered process that is so vital to international cooperation and development. They are dying in the light, the appalling deathly rays, of the Trump administration.

USA är ett minne blott

USA kanske når sitt "Tjernobyl-ögonblick" nu när de inte lyckas leda sin land i kampen mot koronavirusepidemin. Liksom med kärnkraftsolyckan i Sovjetunionen 1986, avslöjar en katastrof alla de systemfel som redan har försvagat USA:s globala hegemoni. Oavsett resultatet av pandemin, är det ingen som i dag letar till Washington för att finna hjälp i krisen. USA:s minskade inflytande syntes tydligt på det virtuella mötet med världsledare som nyss var. Där de viktigaste amerikanska diplomatiska ansträngningarna ägnades åt ett avbrutet försök att övertyga de andra deltagarna att underteckna ett uttalande som hänvisar till ”Wuhan-viruset”, som en del av en kampanj att skylla koronavirusepidemin på Kina. Att attackera andra i syfte att avleda från ens egna brister är ett centralt inslag i president Trumps politiska taktik. Arkansas republikanska senator Tom Cotton tog vid på samma tema och sade att ”Kina släppte denna pest i världen och Kina måste hållas ansvariga”. USA:s misslyckande spänner sig långt utöver Trumps giftiga politiska stil: Amerikansk överhöghet i världen sedan andra världskriget har förankrats med hjälp av dess unika förmåga att få saker gjorda genom övertalning eller genom hot eller användning av våld. Men oförmågan hos Washington att reagera tillräckligt snabbt på Covid-19 visar att detta inte längre är fallet och befäster uppfattningen hos världssamfundet att den amerikanska militära och diplomatiska kompetensen avdunstar.

Attitydförändringen är viktig eftersom supermakter, som det brittiska imperiet, Sovjetunionen på åttiotalet eller USA i dag, beror på en viss nivå av bluff och båg. De har inte råd låta den kraftfulla självbilden testas för ofta för då ses de misslyckas: en överdriven bild av brittisk styrka; den krossades av Suezkrisen 1956, liksom Sovjetunionens krig i Afghanistan på 1980-talet. Nu faller slutligen USA till följd av Corona. Coronavirus-krisen motsvarar Suez och Afghanistan för Trumps Amerika. Inför en sådan megakris är Trump-administrationens misslyckande att leda ansvarsfullt extremt destruktiv för USA:s ställning i världen. In kliver istället de nya ledarna i en multipolär världsordning. Och EU samt Sverige bör rätta sig därefter. USA: s nedgång speglas nämligen i Kinas och Rysslands uppgång och Kina har åtminstone för tillfället framgångsrikt tagit grepp om sin egen epidemi. Det är kineserna och ryssarna som skickar ventilatorer och medicinska team till Italien och ansiktsmasker till Afrika. Italienare noterar att de andra EU-staterna ignorerar Italiens desperata vädjan efter medicinsk utrustning och att bara Ryssland, Kuba och Kina svarade. Sådana övningar med ”mjuk diplomati” kan förvisso bara ha begränsat inflytande när krisen är över men det är troligt att det kommer minnas länge av vissa mottagande länder i Väst. Budskapet är dock klart; Ryssland och Kina kan tillhandahålla viktig utrustning och expertis i ett kritiskt ögonblick och USA kan det inte. Dessa förändringar i uppfattningen av USA:s oförmåga kommer inte att försvinna över en natt. Profetior om att USA befinner sig i en dödsspiral har funnits lika länge som USA efter andra världskriget blev den största stormakten. Men skillnaden nu ör att USA inte längre dominerar världsekonomin i den grad de en gång gjorde, och har bara 800 krigsbaser runt om i världen med en tyngande militärbudget på 748 miljarder dollar. De föder inget välstånd. Eller ens militär framgång.

Minns att den amerikanska militärens oförmåga att använda sin tekniska förmåga till att faktiskt vinna krig i Somalia, Afghanistan och Irak visat hur lite det har fått tillbaka i gengäld för sina stora krigsutgifter. Trump har inte påbörjat några nya krig trots sin svulstiga retorik, men han har heller inte hindrat de gamla. Genom att införa strama ekonomiska sanktioner mot Iran och hota andra länder med ekonomisk krigföring har han visat i vilken utsträckning USA desperat försöker kontrollerar världens finansiella system för att förbli relevant som stormakt. USA som en ekonomisk och militär makt är gårdagen. Det mycket uppenbara slutet för USA som en global makt, som exemplifieras av coronavirus-pandemikrisen, har mindre att göra med vapen och pengar än många antar, och mycket mer att göra med Trump själv, både symptom och orsak. Enkelt uttryckt är att USA inte längre är ett land som resten av världen vill efterlikna eller, om de vill det, är de främst auktoritära nativistiska demagoger eller förrätter i Ungern eller Brasilien. Dessa och  andra länders beundran välkomnas emellertid varmt: bevittnat har vi alla Trumps omfamning av den hinduistiska nationalistiska indiska premiärministern Narendra Modi och hans utveckling av den yngre generationen tyranner som Kim Jung-un i Nordkorea och kronprins Mohammed bin Salman i Saudiarabien. Demokratiska och despotiska härskare kommer åtminstone till en början att stärkas av pandemin, eftersom människor i akuta kriser vill se sina regeringar som räddare som vet vad de gör. Men demagoger som Trump och hans ekvivalenter runt om i världen är sällan bra på att hantera verkliga kriser, eftersom de har tagit sig till makten genom att utnyttja etniskt och sekteriskt hat, syndabockstänk i förhållande till sina motståndare samt genom propaganda. Ett exempel på detta är Brasiliens Bolsonaro, som anklagar sina motståndare och media för att ”lura” brasilianare om farorna med coronavirus. Trump har alltid utmärkt sig med förmågan att utnyttja och förvärra splittringar i det amerikanska samhället och framställa enkla lösningar på uppdiktade kriser, som att bygga den berömda muren för att stoppa begynnelsen på centralamerikanska migranter till USA. Men nu står han inför en verklig kris, han låter förespegla att den kommer att vara av kort och mindre allvarlig än de flesta experter förutspår.

Undersökningar visar att hans popularitet har ökat, antagligen för att rädda människor föredrar att höra goda nyheter snarare än dåliga. Hittills har de värsta utbrotten av sjukdomen varit i New York, Boston och andra städer där Trump aldrig haft mycket stöd. Om det sprids med samma intensitet till Texas och Florida, kan till och med Trumps kärnsupportrar lojalitet förångas. Anledningen till att USA är svagare som land i kris är för att det är starkt uppdelat och dessa klyftor kommer att bli djupare så länge Trump sitter vid makten. Hittills har han undvikit att provocera fram allvarliga kriser och hans misslyckande i den pågående coronavirusepidemin visar att det varit tur för honom. Han polariserar ett redan uppdelat land och detta är den verkliga anledningen till USA: s nedgång. Och ett skäl till att Sverige måste hitta nya allierade i främst Ryssland.

The Ancient Origin of Coronaviruses

19 new hospitals in Wuhan. Why? An interpretation of current Corona events is the following. (Remember; I’m a lawyer and historian but working with the medical profession gives you insights.) Is it minor event? It is possible that "the Wuhan disease" (a.k.a. COVID-19 etc. etc.) is only a minor event in the history of mankind. It could be like a bad case of global influenza. Maybe we will have a new vaccine within 3 months or so. That is possible. I am not arguing against an easy and swift solution to this problem.

But: An alternative. And more worrisome. I am thinking that we might be facing something new. Why? Let us look at the biology of the various forms of coronaviruses. The coronavirus from Wuhan is supposed to have come from bats. It has been discussed if the new coronavirus has also interacted with reptiles or pangolins. Bats have been around for about 50 million years. It has also been found that an individual bat can carry about 500 different types of coronaviruses. A group of 1 000 bats can thus be considered to carry about 50 000 different types of coronaviruses. However, the genetic age of known coronaviruses is about 10 000 years old according to the genetic-molecular clock. It seems as if the first coronavirus appeared on Earth at about the same time as Mankind entered the Neolithic period.

Perhaps the first human farmers began to collect their grain in store rooms (or primitive granaries), which attracted rodents - such as mice and rats - and bats so "a line of interaction" appeared between humans and bats, with rodents and other animals as intermediaries. Since bats are about 50 million years old, and the coronaviruses are about 10 000 years old, it is likely that the various lines of coronaviruses spread from humans, from the first farmers, to bats. And then back again. An elliptic cycle of interaction began between humans and bats, or more precisely, between humans and coronaviruses, with bats as neutral reservoirs for the latter.

A preliminary conclusion is that the modern coronaviruses appeared as a parasitic line among the early Neolithic farmers, and that these farmers became perfect hosts for the evolution of the coronaviruses, as the early farmers lived in packed urban communities in caves and stone houses in the northern Middle East. (So expect Turkey to blame the Kurds for Corona within a month.)
 The coronaviruses have thus evolved in cooperation with humans for about 10 000 years. Human farmers and coronaviruses are locked with each other "in a co-evolutionary dance". However, within the medical profession they have also argued that the different coronaviruses may instead be about 50 million years old, if the genetic-molecular clock is wrongly interpreted. I do not think that the technical age of the coronaviruses as such is very important. Maybe a prototype of the modern coronaviruses existed some 50 million years ago? And then a new version of the prototype took off some 10 000 years ago? It does not really matter. However, it is of extreme importance that the coronaviruses may have interacted with humans for about 10 000 years. If so, we have a case of "co-evolution" between humans and coronaviruses since the days of the first human agriculture on Earth.
It is also possible that it was the domestication of the first household animals that led to the proposed co-evolution between humans and coronaviruses.

If you’re interested; Wertheim et al. can be read: here.

So today we may have a Betacoronavirus. Let us also consider the question "what a virus is?" Is it a life-form? Or is it a non-living entity, that can reproduce itself, with the help of a host body? Like a Republican senator? Ultimately the question of "life" or "living" is a matter of where we draw the artificial line for our subjective idea of "life". (I would myself argue that "anything that can reproduce itself - even if it is with aid or with some kind of host as a supportive element - deserves in my view to be called "alive", even if it does not have an internally active system of digestion for the creation of new energy, or of physical movement.)

It is today clear that - for some reason, be it an accident or by intention - some humans were infected by a line of betacoronavirus sometime in the latter half of 2019. And it seems to be clear that it happened in China. The key question has to do with how we interpret this event. Is it an infection? Or is it a colonization? I believe that it is a colonization. It is a completely different event compared to a normal infection.

The human immune system would normally counter-attack and kill a random enemy like this new line of coronavirus. And this would happen because the virus would attack the human host in a very aggressive manner. The human immune system would be alerted in an early phase. And it would retaliate and kill the invading virus.

But, for whatever reason, this line of coronavirus is different. It interacts with the human immune system. It is perhaps not so aggressive. It tries not to wreak havoc within the body of the human host that is being colonized.
(Alarming change number 1.)

And it can also hide itself in the human host. Maybe in the brain-fluid? Or somewhere else? And the human immune system has a problem with the situation. "We have a Trojan horse somewhere within the city walls, but we do not know where it is! Anybody got a clue? Guys? Hello???"
(Alarming change number 2.)

What is happening is, of sorts, that humans are turning into a new kind of "host animal" for this new line of coronavirus. We are being colonised. It is not a regular infection. We have a "species-jump" from bats to humans. We are being used as an external digestive system for this peculiar life-form. (If a virus can be called a "life-form".) We have as a species been accidentally chosen by the coronavirus as an upgraded version of the ordinary bat.

The coronavirus does not have a brain, so it does not think. But it acts as if it was thinking, because of the evolutionary pressure it exerts in the reproductive process of the human species. When the coronavirus interacts with the human immune system "in a mild way" - when it is not getting slaughtered by the human host - it can reproduce itself and then stay hidden for some time. So, the human host is essentially being used as a system for the creation of new energy for the coronavirus. It is not a normal infection. This interaction between the human and the coronavirus will create a "domesticating force" on the collective of all humans as a species. What is best for the coronavirus? Should a human have big lungs or small lungs? Should the lungs be wet or dry? Should the lungs be warm or cold? Whatever situation that is best for the coronavirus will lead to the creation of an evolutionary pressure - much like a physical force - which will act upon all humans. In the end we will change as a species.

The evolutionary fitness of the individual human host will depend on his ability to tolerate the colonisation of the coronavirus. If he has a problem with his unwanted guest - and if his immune system kicks in - he will start getting very sick. If he does not have a problem - and if his immune system allows the coronavirus to spread, and to hide within his body - he will not become visibly affected (id est: "visibly infected").

If the condition for the coronavirus is not favorable, the interaction between the human immune system and the coronavirus will most likely lead to the death of the human host. So, all problematic humans will be subjected to negative evolutionary pressure. They will tend to die and to disappear from the genetic flow of the human species.

This will lead to a transformation of the human species as such. A new kind of human race will evolve. It will be a human race which can interact - without being negatively influenced - with the colonizing coronavirus. The new human race will begin forming immediately, but it will take many generations before it becomes stable as a natural form of new humanity.

We can call this new (and "pressure-cooked") race for "Homo Sapiens Coronensis".
But how many humans need to be killed off in the early stages of the co-evolutionary process to transform and domesticate the human race into a favorable host for the new coronavirus? Well, maybe it is only 2% at the bottom of the interactive relationship. But it could also be about 20%. Or it could be as much as 99,5% of the present human population. We do not know. Time will tell.

On the individual level it would be preferable if the evolutionary pressure from the new coronavirus was mild, and that a very low number of the human host individuals died in the encounter. But we do not know how bad the interaction will become. Maybe the coronavirus will have to "shave off" 99,99% of all humans in each and every one of the first 10 generations of humans in this co-evolutionary process? If so, we will have massive numbers of dead and dying for many years ahead, and we will be very close to an "extinction of the species-event". In absolute terms it will be a global disaster. It will be a threat to the survival of humans, and of our closely aligned and domesticated species (dogs, sheep, goats, cattle, horses, cats etc.).

If I’m right? How to act?
To begin with, we must divide all humans into two different groups.

A1; This group is composed of those humans that are "untouched" or "uncolonised" by the new coronavirus.

A2; This group is composed of those humans who are "invaded and colonized" by the new coronavirus. They are all carriers and must be treated as such for the rest of their natural lives.
(Or - at least - "until further notice". Maybe we can kill off all hidden coronaviruses in a human host body, if a medicine can be created at some time in the future. But that is not something that we can be sure of now.)

A2-I. An infected person is a "carrier".

A2-S. A sick person is a "carrier".

A2-D. A dead person is a "carrier".

A2-R. A recovered person is a "carrier".

R2-D", A droid.

All A2-persons, even if they have recovered (or especially so if they have recovered and would like to start kissing and hugging all their healthy family members) must live in separate "leper camps" or "leper cities", which we will call "a designated A2-camp" or "a designated A2-city".

The national state will have to designate all such communities for all recovered persons. They will not be prisoners locked in on the inside of their own homes, but they will be forced to carry GPS-devices.

The A2-persons will be free to move around within their designated A2-communities. If the coronavirus spreads too fast within some national states, the entire national state will have to be declared as an "A2-country". All external borders to an A2-country will have to be forcefully guarded by the neighboring A1-countries until further notice. By completely separating all A1-persons from all A2-persons we will will be able to buy time for the necessary scientific research to be performed within the upcoming 18 to 24 months.

How to go about?

(I.) No infected person can presently be declared as "free from the coronavirus". All humans are either A2 or A1, "touched" or "untouched", by the new coronavirus.

(II.) Martial law may have to be introduced for the foreseeable future in many countries of the world.

(III.) Private property may have to be sequestrated to perform necessary functions of the individual national states.

(IV.) Human rights may have to be subject to temporary restrictions or temporary reductions in situations of extreme emergency.

(V.) The human race is presently fighting a war against a relentless enemy that is trying to colonize and domesticate humanity and to turn it into a "host animal" for the beneficial use of the enemy.
Most - if not all - of the defensive measures of the individual national states are to be considered as acceptable from a moral point of view.

Once again; I could be wrong. If so I’ll happily dance around screaming I was wrong. Do with this information what you want. My recommendation is to try all further information against this theory. If the pieces start to fit; Get out of Dodge.

Krigskompence

USA: s vice president Mike Pence fortsätter slå på krigstrumman mot Iran. En retorik som avslöjr en beklaglig brist på värdighet och förståelse för diplomatin som verktyg. Denna krigsdans visar också på hur okänsliga USA:s politiska ledarskap är inför resten av världen och den växande kollektiva oron bland nationer för att det inte längre går att säkerställa internationell fred. Det kanske var därför Storbritanniens prins Charles avböjde att skaka hand med Pence medan han deltog i högtidlighållandet av Förintelsen och jubileumsåret för befrielsen av Auschwitz. Charles hälsade dock varmt andra, inklusive Rysslands president Vladimir Putin och Frankrikes Emmanuel Macron. Pence och Trump-administrationen verkar vara inriktade på att inleda ett krig mot Iran. Ett krig som skulle uppsluka hela Mellanöstern och möjligen tända gnistan som inleder det tredje världskriget. Washingtons hot om våld mot Iran och det senaste mordet på en av Irans främsta militära ledare aviserar att internationell rätt och FN: s stadga inte längre har någon legitimitet. Det är denna typ av amerikanskt uppförande som är mer besläktad med organiserade brottssyndikat än en förment demokratisk stat.

FN-stadgan skapades 1945 i efterdyningarna av andra världskriget med syftet att förhindra en upprepning av ett av historiens stora barbariska brott, inklusive den genomförda nazistiska förintelsen. Förhindrandet av krig är säkerligen FN:s säkerhetsråds största ansvar. Ändå är Förenta staterna den makten som rutinmässigt ignorerar internationell rätt och FN:s stadga för att ensidigt inleda krig eller militära ingripanden. Washingtons hot mot Iran är tyvärr inget nytt. Detta är amerikansk standard. När världsdelarna talade på det förintelsemöte som hölls i Israel var det uppenbart, om än lite underförstått, att USA har blivit en isolerad skurkstat på grund av sina mänga onödiga och strategiskt obetydliga krig. Putin, Macron, prins Charles och Tysklands president Steinmeier åberopade alla behovet av kollektivt engagemang för vår internationella rätt och diplomati som skapar fred. De antydde att ett sådant åtagande var det bästa sättet att hedra dem som dödades under Förintelsen och andra världskriget. Det säkraste sättet att förhindra att barbarismen fascistisk ideologi och förföljelse upprepas. De som talade om för varandra hur de fördömde en nazistisk ideologin som demonisera andra som bränsle givande hat för att skapa krig. Washington ignorerar detta. De agerar rutinmässigt för att demonisera andra nationer och utländska ledare. Det råder ingen tvekan om att USA och dess företrädare numera nästan dagligen formulerar grunder för militärkonfrontation med Iran. Det har varit Trumps konsekventa politik under de senaste tre åren.

Det är omöjligt för Pence och Trump att reflektera över krigets skräck och ondska då de saknar all förståelse eller självmedvetenhet om den egna politikens konsekvenser. De verkar djupt okunniga om historien, de uppfylls av helig rättfärdighet och arrogans större än hos en puritansk predikant. Den som reflekterar över krigets fasor skulle säkert förespråka respekt för internationell rätt, engagemang för fred och en verkliga strävan efter dialog och partnerskap mellan nationerna. Putin har upprepade gånger uppmanat medlemmarna i FN:s säkerhetsråd att snarast träffas för att garantera ett multilateralt åtagande för fred med Iran. Putin har också upprepade gånger vädjat till Förenta staterna att få allvar förhandla om förnyade vapenkontrollfördrag. Washington har ignorerat dessa samtal. I den amerikanska nationella myten, som har utvecklats sedan 1945, ser landet sig så som varande exceptionellt och skiljt från alla andra nationer. Det betyder att USA antas vara överlägsen och stå över den världsliga lag som andra nationer är bundna av. Mike Pences hotfulla ord de senaste veckorna visar på en skadlig kärlek till konflikt som metod att lösa problem. USA har återvänt till trettiotalets hyllande av laglöshet.

Krigisk evighetsmaskin

Somalia, Afghanistan, Irak och Syrien. Tyskland, Sydkorea och Japan. Saudiarabien, Jordanien och Oman. Niger, Tchad och Mali. Turkiet, Filippinerna och Australien. Länder där USA har trupper de kan hämta hem. Vilket självklart inte kommer ske frivilligt. Den amerikanska militären har enligt uppgift mer än 1,3 miljoner män och kvinnor i aktiv tjänst, mer än 200 000 av dessa är stationerade utomlands på alla kontinenter. Dessa siffror är dessutom troligen betydligt högre, i överensstämmelse med Pentagons politik, att inte avslöja var och hur många trupper som är utplacerade. Operativ säkerhet hänvisas det till samt förneka den imaginära fienden någon endaste fördel. Glöm inte att USA har fler baser i främmande länder än något annat folk, nation eller imperium genom historien. Och propagandan tilltrotts, Amerikas militära styrkor sprids inte ut utomlands för att skydda några globala friheter. Snarare används de för att skydda oljefält, bygga upp utländsk militär infrastruktur och skydda storföretagens ekonomiska intressen. Faktum är att USA:s militär spenderar cirka 81 miljarder dollar per år bara för att skydda oljeförsörjningen runt om i världen.

Amerikas militära imperium inkluderar nära 800 baser i så många som 160 länder, som betingar en kostnad på mer än 156 miljarder dollar per år. Donald Trump, Barack Obama, George W. Bush, Bill Clinton: har alla gjort sitt för i syfte säkerställa att det militära industrikomplexet kan fortsätta bli rikt på skattebetalarnas bekostnad. Trots ett flertal kampanjlöften för att stoppa USA:s oändliga krig har även Trump distribuerat ett stort antal trupper till Mellanöstern, eldat på krigsretoriken och fyllt fickorna på de många försvarsentreprenörerna. Trump vägrar till och med att dra tillbaka amerikanska trupper från Irak på en direkt en begäran från den irakiska regeringen om att USA ska lämna landet. Obama var inte annorlunda: Han lovade också att ta hem trupperna från Irak och Afghanistan och minska Amerikas överdimensionerade och alltför kostsamma militära fotavtryck i världen. Naturligtvis hände inget. Även om skälen till varför amerikanska militära styrkor terroriserar världen, skapar dessa krig i Irak, Afghanistan, Pakistan, Syrien, Yemen och nu Iran, inte någon säkerhet och gräver otvivelaktigt bara ner USA i skulder.

För även om USA endast utgör 5% av världens befolkning, har landet nästan 50% av världens totala militära utgifter och spenderar mer på militären än de nästa 19 krigsnationerna tillsammans. I själva verket spenderar Pentagon mer på krig än alla 50 amerikanska stater tillsammans spenderar på hälsa, utbildning, välfärd och säkerhet. Det amerikanska militärindustriella komplexet har uppfört ett eget imperium som ägnar sig åt att bedriva evigt krig över hela jorden. Sedan 2001 har den amerikanska regeringen förbrukat mer än 4,7 biljoner dollar på att driva sina ofantliga krig. Efter att ha samordnat giriga försvarsentreprenörer, korrupta politiker och inkompetenta regeringstjänstemän, ser USA:s expanderande militärimperium ut att dränera Washington på mer än 32 miljoner dollar per timme. Per timme. Faktum är att den amerikanska regeringen har spenderat mer pengar var femte sekund i Irak än den genomsnittliga amerikanen tjänar på ett år.

Framtida krig och militära övningar som bedrivs över hela världen förväntas pressa den totala krigsräkningen uppåt emot 10 biljoner dollar innan 2035. Finansiell ansvarslöshet är det uppenbara och den amerikanska regeringen spenderar dessutom pengar de inte har på ett militärt imperium som de inte har råd med. USA i mer än 15 år bekämpat terrorism med på kredit via amerikanska statsobligationer. Krig är nämligen inte billigt, men det blir skandalöst dyrt när man tänker på USA:s inkompetens i själva utförandet. Terroristerna är starkare idag än 2001. Amerikaner har hittills tillåtit sig matas av en stadig diet av krigspropaganda som håller dem nöjda. De får vifta med flaggor och hålla uppe en patriotisk glöd; allt i syfte göra befolkningen mindre benägna att titta för noggrant på de döda, de förstörda liven, de raserade länderna, de riktade drönarmorden och bombkampanjerna i främmande länder, eller omvandlingen av vårt eget hemland USA till en krigszon i sin egen rätt. Den amerikanska regeringen gör inte världen säkrare. Den gör världen farligare.

Den amerikanska militären släpper en bomb någonstans i världen var 12: e minut. Sedan 9/11 har USA:s regering varit den bidragande orsaken till 500 000 människoliv. Var och en av dessa dödsfall betalades ur de allmännas skattemedel. Den amerikanska regeringen gör inte Västvärlden säkrare. Den utsätter våra medborgare för oroande nivåer av draksådd. Krigshökarnas militarisering av den Västliga världen är genomförd och glömt vara visdomen att ingen nation kan bevara sin frihet mitt i ständig krigföring för frihet. Regeringar i EU följer med. De destabiliserar ekonomin, förstör sin nationella infrastruktur genom försummelse och brist på resurser och förvandlar skattebetalarnas Euro till blodpengar med sitt oändliga stöd till USA:s krig. På höjden av sin makt kunde till och med det mäktiga Romerska riket se vad som var på väg. Förekomsten av tidigare demokratiska imperier tyder på att nuvarande vägval är fullständigt ohållbart och kommer enbart lösas på ett av två sätt. Rom försökte behålla sitt imperium och förlorade sin demokrati. Storbritannien valde att förbli demokratisk och i processen släppte de sitt imperium. Avsiktligt eller inte har de amerikanska befolkningen redan påbörjat vägen mot på ett icke-demokratiskt imperium. EU kan fortfarande välja väg. President Dwight Eisenhower varnade världen för mer än 50 år sedan för komplexet och att inte låta friheter eller demokratiska processer äventyras. USA borde ha lyssnat. För vinstdriven krigsmaskinen, för att upprätthålla sig själv, måste fortsätta kriga. Det är dags att USA och EU slutar agera polis över vår värld, avslutar krigen och tar hem trupperna innan det är för sent.

Vladimir Putins arv

Övergången till en ny politisk gestaltning av det Ryssland som Vladimir Putin kommer att lämna efter sig när hans mandatperiod avslutas inleddes nyligen. De potentiella förändringarna tillkännagavs under den sista tredjedelen av Putins 75-minuters årliga tal till nationen. Allvaret i orden bekräftades genom tillkännagivandet några timmar senare att premiärminister Dimitri Medvedev och hela det ryska kabinettet avgick för att ge presidentens händer att fortsätta genomförandet av de tillkännagivna konstitutionella förändringarna. Tillkännagivandena denna januari verkade lustigt nog komma som en chock för många av de så kallade Rysslandskännarna men kommentatorerna hittade snart sitt obalanserade fotfäste och vilda spekulationer om vad som väntar Ryssland kom spreds via de vanliga propagandakanalerna. Nästan alla de svenska politiska kommentarer om Ryssland som jag har läst under de senaste dygnen har utvärderat avsikten med de tillkännagivna förändringarna ur ett enda, och gravt felaktigt, politiskt perspektiv: Vladimir Putin vill ha all makt.

Strålkastarna har riktats än hit och än dit för att avgöra var i det nya programmet det står att Putin kan sitta efter 2024. Detta är helt förståeligt att okunniga driver på spekulationerna om Putins påstådda ambition att styra Ryssland på livstid, men vi kunniga vet bättre. Sedan han valdes om i mars 2018 har det spekulationerna om Putins skulle respektera det konstitutionella förbudet att tjäna mer än två mandat i följd aldrig upphört. Därför använde hans politiska fiender, Kasyanov i ett fall, tillfället att nu uttala att han minsann hade haft rätt hela tiden, och att vi nyss bevittnat steg mot att Putin ska kunna hålla fast vid presidentskapet. Sådana påståenden publicerades trots presidentens direkta konstaterande att han inte hade några invändningar mot begränsningen, som kommer att förbli kvar och i kraft. Så frågan uppstod naturligtvis bland andra kommentatorer: vad blir hans nya roll? Skulle det vara som premiärminister igen? Som chef för det säkerhetsrådet, en institution som hittills har varit utanför den federala regeringens organisationsschema? Eller någon annanstans, till exempel chef för ett påtvingat statsförbund med Vitryssland? Spekulationerna har varit minst sagt vilda.

Då finns det viktigare delar från talet att beakta, de delar som faktiskt berättar om Putins avsikter, men dessa verkar ha ignorerats. Putin tillkännagav en preliminär och fortfarande delvis självmotsägande konstitutionell omstrukturering för att säkerställa kontinuiteten och garantera en stark centraliserad och federal regering medminskad presidentmakt. Det viktigaste av allt är att det är en omstrukturering som påbörjas på en gång så den kan konsolideras under de kommande fyra övergångsåren, vilket gör att alla politiska aktörer kan växa in i de nya rollerna med större ansvar och kunna bevisa sin duglighet under det vaksamma ögat av den ännu sittande president. Den föreslagna konstitutionella reformen kommer såvitt jag nu kan bedöma jämt avväga förhållandena mellan den verkställande, lagstiftande och rättsliga grenarna inom den ryska federala regeringen. Den största förmånstagaren av dessa reformer kommer faktiskt vara lagstiftaren, särskilt statsduman som kommer att acceptera befogenheter som närmar sig dem som finns i en mer renodlad parlamentarisk demokrati. Fram till nu, enligt den konstitution som infördes 1993 av Boris Jeltsin efter hans blodiga attackmot en upprorisk Duma, liknade den ryska federala regeringen nästan den tsaristiska staten i början av 1900-talet när ett parlament först infördes i det som hade varit en autokrati och statschefen behöll rätten att utse det kabinett som endast var ansvarigt inför honom.

Härnäst framåt, efter Putins revideringar av konstitutionen, kommer premiärministern och de federala ministrarna att utses av Duman. Presidenten kommer formellt bekräfta dem i egenskap av sitt ämbete men hen har ingen rätt att vägra utnämningarna, även om han senare kan ta bort dem för misslyckande i att utföra sina uppdrag. Det nämns mig veterligen ingenting i Putins skissartade översikten om kabinettet kommer plockas enkom bland parlamentsledamöter eller från alla håll, som för närvarande är fallet. Ett tips på hur öppen denna fråga är såg vi prov på när Putin senare på dagen ersatte Medvedev som premiärminister med just en extern teknokrat, utan tydlig politisk anknytning eller hemhörighet i en lagstiftande erfarenhet, Mikhail Mishustin, den tjänstgörande chefen för Skatteverket. Detta kan emellertid bara vara en taktisk åtgärd för att underlätta för det kommande kabinettet att kunna fyllas med ministrar från den politiska majoritetsmiljön i Duman. Om så är fallet fungerade det bra, eftersom vi får höra att Mishustins kandidatur möttes med allmän acceptans. För att förstå vad som kommer här näst måste vi ta hänsyn till ett mycket viktigt uttalande som Putin gjorde några ögonblick innan han lade fram sina förslag till konstitutionella reformer.

Han berättade för sin publik att hans möte med ledarna för de olika partierna i Duman med jämna mellanrum varannan vecka visade att alla var djupt patriotiska och arbetade för landets bästa. Därför sade han att alla partier borde delta i bildandet av kabinettet. Och så kommer vi sannolikt att se ske under de kommande dagarna; kandidater till ett antal federala ministerier i det nya kabinettet efter Medvedev kommer att tas från andra partier än Förenade Ryssland. I själva verket, utan att införa ordet "koalition" i hans ordförråd, har Vladimir Putin krattat manegen för inrättandet av en storslagen koalition med uppdrag att lyckas med att enas om reformer. Det är mycket väsentligt att notera hur, till skillnad från Putin, vars popularitet mätt i opinionsundersökningarna har återgått till långt över 60% under de senaste månaderna, Förenade Rysslands parti sett sitt stöd fortsatt att erodera. Med andra ord har dess förmåga att ha en parlamentarisk majoritet efter nästa allmänna val varit mycket tveksamt. Den nya storslagna koalitionen kommer säkerställa politisk kontinuitet och stabilitet. Denna innovation av en nivå med federala ministrar har sin föregångare i Rysslands historia, fokuserat som det varit och är på en man, men nu sedan en tid tillbaka har det skett en viss maktdelning med minoritetspartierna på utskottsnivå inom Duman.
Maktdelning har tidigare funnits på partinivå och även avseende kvotering baserat på kön, med vissa ordförandeskap utdelade till kvinnor och företrädare för kommunisterna. Jag syftar på ordföranden för familjepolitiska utskottet. Samtidigt byttes ordförandeskapet för det mycket synliga utskottet för utrikesrelationer efter det senaste parlamentsvalet och gick från Förenade Ryssland till det nationella partiet LDPR. Vi kan mycket väl se liknande gester av maktdelning i de kommande rockaderna. Samtidigt är det mycket troligt att nyckelspelare som Sergei Lavrov och Sergei Shoigu kommer att återfinnas i det nya kabinettet med tanke på det överväldigande stödet de har i duman från flesta, om inte alla, ryska partier. De konstitutionella reformerna som Vladimir Putin föreslog är dock självmotsägande. Det beror på att han i talet fokuserade på hur den ryska federationen, med tanke på dess storlek och mångfald, kräver en stark, sannerligen betydande presidentmakt. Poängen med hans omnämnande av att presidenten fastställer den politiska dagordningen för kabinettet finns att finna i detta faktum. Detta fungerar nu, medan Putin är i tjänst, men är ingen garanti för att det kommer fungera när han lämnar ordförandeskapet och en president med mindre prestige tar över.

Sammantaget markerar Putins konstitutionella reformer i riktning mot en stark, funktionell lagstiftare ett kraftigt avsteg från regeln om styrning via dekret samt oundviklig kamp mellan parlamentet och presidenten som Putin ärvde från Boris Jeltsin. Med undantag för Primakovs korta session hade Jeltsin under hela perioden från 1993 fram till hans avgång på nyårsaftonen 1999, till stor del styrt genom dekret och med massivt motstånd från den kommunistiskt kontrollerade Duman. Steg för steg har Putin uppmuntrat parlamentet att ta ett större ansvar och att höja professionaliteten i sina lagstiftningsinitiativ och därmed kvalitén på utformade lagar. Uppenbarligen hoppas han nu kunna dra nytta av denna politik i sitt politiska testamente.  Avslutningsvis lägger jag till en observation. Jämfört med de senaste årens tal till nationen var detta tal kortare och definierades av nästan total koncentration på inhemska frågor av omedelbart intresse för den bredare ryska befolkningen. Med USA på fallrepet kan Ryssland växa och fokusera på sitt och de sina.