Krigisk evighetsmaskin

Somalia, Afghanistan, Irak och Syrien. Tyskland, Sydkorea och Japan. Saudiarabien, Jordanien och Oman. Niger, Tchad och Mali. Turkiet, Filippinerna och Australien. Länder där USA har trupper de kan hämta hem. Vilket självklart inte kommer ske frivilligt. Den amerikanska militären har enligt uppgift mer än 1,3 miljoner män och kvinnor i aktiv tjänst, mer än 200 000 av dessa är stationerade utomlands på alla kontinenter. Dessa siffror är dessutom troligen betydligt högre, i överensstämmelse med Pentagons politik, att inte avslöja var och hur många trupper som är utplacerade. Operativ säkerhet hänvisas det till samt förneka den imaginära fienden någon endaste fördel. Glöm inte att USA har fler baser i främmande länder än något annat folk, nation eller imperium genom historien. Och propagandan tilltrotts, Amerikas militära styrkor sprids inte ut utomlands för att skydda några globala friheter. Snarare används de för att skydda oljefält, bygga upp utländsk militär infrastruktur och skydda storföretagens ekonomiska intressen. Faktum är att USA:s militär spenderar cirka 81 miljarder dollar per år bara för att skydda oljeförsörjningen runt om i världen.

Amerikas militära imperium inkluderar nära 800 baser i så många som 160 länder, som betingar en kostnad på mer än 156 miljarder dollar per år. Donald Trump, Barack Obama, George W. Bush, Bill Clinton: har alla gjort sitt för i syfte säkerställa att det militära industrikomplexet kan fortsätta bli rikt på skattebetalarnas bekostnad. Trots ett flertal kampanjlöften för att stoppa USA:s oändliga krig har även Trump distribuerat ett stort antal trupper till Mellanöstern, eldat på krigsretoriken och fyllt fickorna på de många försvarsentreprenörerna. Trump vägrar till och med att dra tillbaka amerikanska trupper från Irak på en direkt en begäran från den irakiska regeringen om att USA ska lämna landet. Obama var inte annorlunda: Han lovade också att ta hem trupperna från Irak och Afghanistan och minska Amerikas överdimensionerade och alltför kostsamma militära fotavtryck i världen. Naturligtvis hände inget. Även om skälen till varför amerikanska militära styrkor terroriserar världen, skapar dessa krig i Irak, Afghanistan, Pakistan, Syrien, Yemen och nu Iran, inte någon säkerhet och gräver otvivelaktigt bara ner USA i skulder.

För även om USA endast utgör 5% av världens befolkning, har landet nästan 50% av världens totala militära utgifter och spenderar mer på militären än de nästa 19 krigsnationerna tillsammans. I själva verket spenderar Pentagon mer på krig än alla 50 amerikanska stater tillsammans spenderar på hälsa, utbildning, välfärd och säkerhet. Det amerikanska militärindustriella komplexet har uppfört ett eget imperium som ägnar sig åt att bedriva evigt krig över hela jorden. Sedan 2001 har den amerikanska regeringen förbrukat mer än 4,7 biljoner dollar på att driva sina ofantliga krig. Efter att ha samordnat giriga försvarsentreprenörer, korrupta politiker och inkompetenta regeringstjänstemän, ser USA:s expanderande militärimperium ut att dränera Washington på mer än 32 miljoner dollar per timme. Per timme. Faktum är att den amerikanska regeringen har spenderat mer pengar var femte sekund i Irak än den genomsnittliga amerikanen tjänar på ett år.

Framtida krig och militära övningar som bedrivs över hela världen förväntas pressa den totala krigsräkningen uppåt emot 10 biljoner dollar innan 2035. Finansiell ansvarslöshet är det uppenbara och den amerikanska regeringen spenderar dessutom pengar de inte har på ett militärt imperium som de inte har råd med. USA i mer än 15 år bekämpat terrorism med på kredit via amerikanska statsobligationer. Krig är nämligen inte billigt, men det blir skandalöst dyrt när man tänker på USA:s inkompetens i själva utförandet. Terroristerna är starkare idag än 2001. Amerikaner har hittills tillåtit sig matas av en stadig diet av krigspropaganda som håller dem nöjda. De får vifta med flaggor och hålla uppe en patriotisk glöd; allt i syfte göra befolkningen mindre benägna att titta för noggrant på de döda, de förstörda liven, de raserade länderna, de riktade drönarmorden och bombkampanjerna i främmande länder, eller omvandlingen av vårt eget hemland USA till en krigszon i sin egen rätt. Den amerikanska regeringen gör inte världen säkrare. Den gör världen farligare.

Den amerikanska militären släpper en bomb någonstans i världen var 12: e minut. Sedan 9/11 har USA:s regering varit den bidragande orsaken till 500 000 människoliv. Var och en av dessa dödsfall betalades ur de allmännas skattemedel. Den amerikanska regeringen gör inte Västvärlden säkrare. Den utsätter våra medborgare för oroande nivåer av draksådd. Krigshökarnas militarisering av den Västliga världen är genomförd och glömt vara visdomen att ingen nation kan bevara sin frihet mitt i ständig krigföring för frihet. Regeringar i EU följer med. De destabiliserar ekonomin, förstör sin nationella infrastruktur genom försummelse och brist på resurser och förvandlar skattebetalarnas Euro till blodpengar med sitt oändliga stöd till USA:s krig. På höjden av sin makt kunde till och med det mäktiga Romerska riket se vad som var på väg. Förekomsten av tidigare demokratiska imperier tyder på att nuvarande vägval är fullständigt ohållbart och kommer enbart lösas på ett av två sätt. Rom försökte behålla sitt imperium och förlorade sin demokrati. Storbritannien valde att förbli demokratisk och i processen släppte de sitt imperium. Avsiktligt eller inte har de amerikanska befolkningen redan påbörjat vägen mot på ett icke-demokratiskt imperium. EU kan fortfarande välja väg. President Dwight Eisenhower varnade världen för mer än 50 år sedan för komplexet och att inte låta friheter eller demokratiska processer äventyras. USA borde ha lyssnat. För vinstdriven krigsmaskinen, för att upprätthålla sig själv, måste fortsätta kriga. Det är dags att USA och EU slutar agera polis över vår värld, avslutar krigen och tar hem trupperna innan det är för sent.

Fred på undantag

Längtan efter makt, som kännetecknar den styrande klassen i varje nation, är till sin natur fientligt inställd till alla begränsningar av den nationella suveräniteten. Denna politiska makthunger söker paradoxalt nog ofta stöd hos små men beslutsamma internationella grupperingar, men aktiva i varje nation, sammansatt av individer som är likgiltiga inför nationella sociala överväganden och begränsningar och som betraktar krigföring, tillverkning och försäljning av vapen som ett tillfälle att främja sina personliga och organisatoriska intressen samt utvidga sin globala auktoritet. Hur är det möjligt för denna lilla klick att böja majoritetens vilja; en majoritet som kommer att förlora och drabbas av förödande krigstillstånd, inför deras världsomspännande maktambitioner. Ett uppenbart svar på denna fråga verkar vara att den maktansamlande minoriteten och härskande klassen för närvarande har lärosätena och pressen, vanligtvis också säkerhetsapparaten, bland sina vasaller. Detta gör det möjligt att organisera och byta åsiktmassans känslor samt göra majoriteten av okunniga följare till sina verktyg. Intressekonflikter löses i princip slutgiltigt alltid genom att använda våld. Det är detsamma i djurriket, från vilket människan inte kan kräva att få uteslutas; ändå är vi paradoxalt också benägna att kräva lösningar också med en helt andra metoder. Denna förfining är dock en sen utveckling i vår historia samt intget som vunnit gillande hos den beslutande minoriteten. Då förhandlande och skiljedomar inte ger krigens ekonomiska vinster. Det är och var gruppens styrka som i små och stora samhällen, beslutade och beslutar om ägandeförhållanden samt vilken människans eller imperiers vilja skall råda. Segerns sötma hanteras och avnjuts fortfarande av de vars förstörelsevapen som är vassast, eller styrdes mer skickligt.

Nu, för första gången, kan vapnen förstöra en hel värld, men syftet med konflikter har förblivit detsamma: en grupp olika oss skall begränsas, och krävas på betalning till maktens mitt. Det här målet uppnås mest effektivt när motståndaren definitivt är död. Detta har förfarande två uppenbara fördelar: fienden kan inte förnya fientligheter, och för det andra hindrar hans öde andra från att följa hans exempel. Dessutom tillgodoses ett instinktivt begär att utropa sig som överlägsen. Emellertid kan ett alternativ till viljan att döda införas: möjligheten att använda en fiende för servila uppgifter om hans ande bryts och hans liv skonas. Här finner våld ett utlopp inte i slakt utan i underkastelse. Men segraren, som nu har räknat med hämnd, förlorar till viss del sin personliga säkerhet. USA står nu invid detta vägskäl. Deras tidigare servila tjänare gör uppror, men hur skall hotets mötas? Den romerska erövringen förde med sig Pax Romana till Medelhavsländerna. De franska kungarnas lust efter territoriell ackvisition skapade ett nytt Frankrike som blomstrade i fred och enhet. Ottomanerna gav lugn till en eldfängd region i många år. Paradoxalt nog måste vi erkänna att krigföring väl kan tjäna till att bana väg mot den långvariga fred vi så önskar, för det är krig som skapar stora imperier, inom vars gränser all krigföring omöjliggörs av en stark central makt.

När ett imperium ska delta i krig, kan en hel mängd mänskliga motiv till deltagande svara på denna vädjan; Lusten till aggression och förstörelse ingår säkert men inte uttalat; de otaliga grymheterna i historien och människans dagliga liv bekräftar dock dess utbredning och styrka. Genom att låta imperiet spela på de grymheter som stått på historiens sida känner vi att det ideella motivet ofta har fungerat som en kamouflage för förstörelse. Och helt i linje med detta; USA erkänner först nu, när imperiet rämnar, helt öppet att de ockuperar i längtan efter olja och inte en Responsibility to Protect. I kris blottas bestens sanna natur, och de redan pågående krigen om att få bli det nya globala imperiets strategiska, kulturella och ekonomiska Mitt kommer fortgå med samma skoningslösa styrka som alla krig tidigare. Tro inte att vi något lärt av historien annat än att krig är en konstant, fred är undantaget.