Krigets profitörer

Amerikansk utrikespolitik väcker många känslor, allt från ilska till hejdlösa skratt. Men kanske är den primära känslan den av skam. Med några få hederliga undantag är det skamligt att det amerikanska folket och deras vasaller i Väst låter sig vilseledas av sådana bluffmakare. Det är skamligt att det Västliga och ryska folket, som har så mycket kulturellt gemensamt, ändå drivs mot ett krigsliknande tillstånd. USA och Storbritannien samt stora delar av EU domineras idag av krigsstiftare, inte lagstiftare. Krigsstiftare som med en irrationell hätskhet gentemot Ryssland söker konfrontation. De beklagar att de måste söka krig och följer upp med självskadliga ekonomiska sanktioner mot Moskva. USA har idag ingen regering. De har en regim.

Donald Trump valdes delvis på grund av att han lovade att normalisera förbindelserna med Ryssland. Men istället strävar de icke valda makterna för att införa sin krigiska agenda. Det som serveras väljarna är inte demokrati det är snarare förtjänsten av en korporativistisk stat ledd av en liten minoritet okunniga och hatfyllda politiker som köpts och betalas för av större intressen. Den amerikanska regimen genomför fler och fler ekonomiska sanktioner mot Ryssland baserat på absurda fantasier. Fantasin att Ryssland genomförde ett giftmord i Storbritannien; fantasin att Ryssland blandar sig i USA:s val; fantasin om att Putin är en "Hitler-figur" som också kontrollerar USA:s president; fantasin att ryska nyhetsmedier, är en del av en lömsk Kreml-komplott med syfte att undergräva hela det amerikanska samhället. Hur är det vara möjligt för Ryssland att föra en civiliserad dialog med sådana bedrägliga, paranoida människor?

De Västliga makterna föreslår allt oftare ekonomisk krigföring, samtidigt som det finns så många brådskande sociala behov i respektive hemländer. Fattigdomen ökar, medelklassen minskar. Barn dör av självmord, narkotika och vapenbrott. Miljontals människor i USA och EU går hungriga till sängs varje natt. Arbetare bor i bilar på parkeringsplatser utanför sina arbetsplatser. Ungdomar kan inte få en utbildning om de inte blir slavar under en skuld resten av livet. Trots dessa brådskande obevakade behov riktas en stor del av vår Västliga politiska energi mot Ryssland. Inte bara Ryssland, utan flera andra länder. Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Turkiet, Syrien och så vidare. Vad är det med regimen i USA och regeringarna EU som tvingar dem att föra krig med alla nationella dissidenter?

Ekonomiska sanktioner formuleras medvetet för att attackera kärnan i andra länders ekonomi. De absurda amerikanska krigsstiftarna förklarar faktiskt att de vill krossa länder genom att sabotera ländernas banksystem och dess frihet att göra affärer med resten av världen.  Häpnadsväckande driver demokratier andra länder mot flera krig. Ett agerande som betyder kränkning av FN: s stadga och Nürnbergs normer för aggression och krigsförbrytelser. Samt inte minst ett avsteg från den regelbaserade världsordningen. Därför är USA inte bara en regim. Det är en oseriös regim som står skild från internationell rätt. Vi lever i en spännande tid av kollaps. Det är dagligen ett val mellan krig eller fred. Rysslands, Venezuelas, Irans, Kinas politiker har hittills visat en formidabel uthållighet.

Till skillnad från deras amerikanska motsvarighet, talar dessa länder sällan om krig. Trots förolämpningar och förtal har Västs uppdiktade fiender behållit sin värdighet och tolerans. Men hur länge kan tålamodet hållas när de psykotiska Västliga politikerna inleder ett ekonomiskt krig mot ländernas vitala intressen? Återigen, är det krig eller fred?  Ett är säkert, de allra flesta vardagliga personer i USA, Ryssland och runt om i världen vill inte krig. Liksom med tidigare krigiska kataklysmer tvingas emellertid mänskligheten till en slakt av en odefinierbar utvald skara oligarker. De bortskämda och privilegierade Västliga politikerna har tyvärr inte någon aning om nära deras politik är att tvinga resten av mänskligheten, inklusive sitt eget folk, att lida under en svältframkallande krisekonomi.

Så blir det krig eller fred? Det är upp till oss, amerikaner, ryssar, européer, svenskar, mänskligheten, att agera. Det är verkligen inte ryska politiker som krigar. Krigets profitörer är de odemokratiska eliterna i Washington och Bryssel.

Kosmiska irrbloss

Vår samtida historia är inte ny. De odugliga och korrupta ledarnas flagranta lögner och beslutade obegripligheter. Oförmågan att stoppa det kostsamma, oändliga kriget och bromsa de gigantiska utgifterna för militären. Berikande av en utvald befolkning.

Ekosystemets förstörelse. Förfall och nedläggning av effektiv nukleär infrastruktur. Institutionernas implosion, från utbildning till diplomati, allt som var för sig upprätthåller en fungerande stat. Världen har sett det tidigare. Det är välkända symptom i slutet av en civilisationscykel. Till en början är det grymt underhållande, mitt i det stigande lidandet kan det betraktas lite utifrån. Men ingen, i något land, kommer skratta i slutet av akten.

Människans natur förändras nämligen inte. Det följer sina bekanta och cykliska mönster. Ja, den här gången när vi faller så faller hela planeten med oss. Men fram till dess kommer vi fascineras av dårar och mediala politiska artister. Vad är demagoger som Trump, Macron, Löfven och Johnson annat än charlataner som insisterar på att tragedin vi står inför inte är verklig? Teknokraterna och forskarna hävdar att utbildning och västerländsk civilisation kan förvandla oss till rationella varelser, nog är det lite av psykologiska schamaner? Vilka är egentligen företagens pengahungriga kolosser som tjänar sina förmögenheter på vapen, kemikalier, ändliga fossila bränslen och djurindustrier? All är överstepräster i civilisationskollapsens tempel.

Jag har alltid när jag läser min filosofi, skönlitteratur, historia, poesi och teologi förvånats över att girighet, hedonism och hybris så lätt besegrat, fred, empati och förnuft. Men eftersom vi idag tillbringar timmar varje dag på att få små skurar av dopamin från elektroniska skärmar, tror vi att vi är unika i människans existens. Vi kan inte se att klimatförhållandena och resurserna som tillät civilisationerna att blomstra under de senaste 10 000 åren snart kommer att ersättas av en vild kamp för att överleva.

Människor har befolkat planeten i cirka 200 000 av dess 4,5 miljarder år. Under de flesta av dessa 200 000 år förändrade människor inte ekosystemet på något radikalt sätt. Jorden tippade, istider kom, människan anpassade sig. Men den industriella revolutionen, som började för ungefär två och ett halvt århundrade sedan, fick människor att utvinna fossila bränslen och utnyttja hundra miljoner år med solljus lagrat i form av kol och petroleum. Energin från fossila bränslen gav oöverträffad rikedom och militär överlägsenhet till planetens industrialiserade norr, som använde sin kraft för att underkasta sig resten av världen för att där billigt utvinna resurser och missbruka arbetskraften. Den mänskliga befolkningen ökade snabbt till över 7 miljarder. Luften, vattnet och isen har fått nya förutsättningar när planeten förflyttas från ett klimat till ett annat, ett klimat som inte längre kommer att vara lika gästvänligt för mänsklig bebyggelse och bebådelse.

Den enda existentiella frågan som är kvar att besvara är hur vi väljer att invänta finalen. Men att ställa den frågan är att trotsa den kulturella diskursen om att det finns hopp, en längtan efter kollektivt självbedrägeri. Om verkligheten är dyster, förvisar du den från ditt medvetande. Du uppfinner omöjliga scenarier om teknisk frälsning. De flesta klimataktivister och demokratidomptörer är, även om de ej medger så, en del av konsumentkulturen; de ligger nämligen i bräschen för branschen att sälja in förtröstan. Utan förväntan, hävdar de, skulle folk ge efter för förtvivlan. Människor skulle inte slås mot den hotande katastrofen. Naturligtvis är det motsatta sant. Hopp, eller snarare falskt hopp, förvärrar förtvivlan och frammanar slöhet. Hopp infantiliserar befolkningen. Kolutsläppen kan fortsätta att öka, polerna kan fortsätta att smälta, skörden kan fortsätta att minska, världens skogar kan fortsätta att brinna, tajgan kan smälta och torka kan fortsätta tillintetgöra fruktbara jordbruksmarker, men hoppets glättiga Messias försäkrar oss att alla kommer vara säkra i oförändrat bo i slutändan.

Det kommer inte så bli. Vi kommer inte att kunna anpassa oss. De som säljer dig falskt hopp om att vi som art kan anpassa oss är lika självbedrägliga som de religiösa ledarna. Ju längre vi offentligt förnekar den dystra verkligheten vi har framför oss och undviker hantera privatexistentiell rädsla och smärta, desto mer förkrossande kommer förtvivlan bli. Denna schizofrena existens är en form av emotionellt missbruk. Det åläggs oss av en dominerande kultursyn som inte tillåter oss att tala om den tragiska sanningen. Denna censur tvingar oss att kämpa med verkligheten i ensamhet och förlita oss på att våra privata uppfattningar och bedömningar är korrekta.

Jämfört med jorden är ingen av oss gammal. Vi är kosmiska irrbloss. Våra lilla liv blinkar ett ögonblick och sedan mörker. Inget verkligt viktigt kan uppnås under vår en enda livstid. Vi måste arbeta med något större än oss själva. Vi måste leva fullt ut genom att nyttja den mänskliga tillståndets styrka och kräva rättvisa, inte för att det kommer att uppnås, eftersom det i sin perfekta form aldrig kommer att uppnås, utan för att det definierar oss som distinkta och känslosamma existenser. Rättvisa kan inte kämpas för i det abstrakta. Det måste grundas i en konkret konfrontation med makten, vilket innebär långvarigt motstånd och civil olydnad. Men vi i Väst är inte olydiga för i frågan finns det en spänning, en konflikt i hjärtat av klimatkampen: en dramatik mellan den "huvudsakliga" klimatrörelsen, dominerad av i stort sett vita, välfinansierade och gröna icke-statliga organisationer i Väst som trivs med att el-cykeln är en godhetssymbol; och de utanför den Västliga sfären som har kämpat för social och miljömässig rättvisa i årtionden.

De som har den känslomässiga och intellektuella förmågan att möta det som ligger framför dem kommer alltid vara i minoritet. Det finns en bedövande tröst som följer med att överge sin moraliska autonomi för olycklig statlig servilitet och samhällelig lydnad, och denna komfort är särskilt attraktiv i en kris. De kommande tyrannerna lovar säkerhet, och räddar tillfälligt vardagen. Oavsett vad de blir, börjar tyranniet som festspel för de håglösa medborgarna. Diktatorer kan komma till makten efter kaos, men deras mest outtalade löfte är att de kommer att lindra tristessen hos deras blivande undersåtar.

Emellertid kan bara en liten del av befolkningen engagera sig för att utmana despotisk makt finns det möjligheter. Detta innebär för det första att namnge och acceptera verkligheten. Det blir inte lätt. Det betyder uppvisad personlig förtvivlan över vad som kommer att komma, för det finns säkert massdöd med i ekvationen. Det betyder att agera, även om nederlaget är säkrat.

Fredens retorik

Franklin D. Roosevelt var en av USA: s största presidenter. FDR gav amerikaner hopp under den stora depressionen, skapade viktiga institutioner som fortfarande är allmänt populära, ledde landet till seger under andra världskriget och skapade en bred politisk koalition som varade i årtionden. Det fanns även en något bortglömd storhet hos FDR; den 14 augusti 1936 höll han ett anförande i centrala New York och upprepade där ett löfte som han gett 1933; I hate war.
FDR lägger där och då fram sina tankar om en hållbar amerikansk strategi för att hantera internationella frågor. Han presenterar idéen om den gode grannens-politik i relation till Latinamerika, tillsammans med en tro på att även en mer liberal internationell handelsordning kanske inte förhindrar krig, men däremot; utan en mer liberal internationell handelsordning så är krig oundvikligt.

Det mest anmärkningsvärda inslaget i detta fantastiska tal är Roosevelts buttra, livliga och passionerade förakt för kriget, uttryckt med en inlevelse som nästan helt saknas i den politiska diskursen av idag. Efter att ha klargjort att: USA inte är isolationister, förutom i den mån de försöker att isolera sig helt från krig, erkänner han att:"så länge krig finns på jorden, kommer det att vara en viss fara att till och med den nation som brådskat önskar fred kan dras in i krig.”

Han fortsätter ”Jag har sett krig. Jag har sett krig på land och hav. Jag har sett blod rinna från de sårade. Jag har sett män som hostar upp sina gasskadade lungor. Jag har sett de döda i leran. Jag har sett städer förstörda. Jag har sett 200 halkande, utmattade män komma av krigslinjen, de var överlevande från ett regemente på 1 000 som gick fram 48 timmar innan. Jag har sett barn svälta. Jag har sett moderns och hustruns ångest. Jag hatar krig.”

Roosevelt påminner sedan i talet sina lyssnare om att krig kan bero på många saker (inklusive, i ett avsnitt som säkert talar till oss idag, ”politisk fanatism”. Han hoppas år 1936 att kunna bevara den amerikanska neutraliteten om konflikter skulle sprida sig och varnar mot de få själviska männen som skulle försöka föra ut landet i krig enbart för att skörda krigsvinster. De fanns redan då. För att se till att USA inte dumt valde profit framför fred, krävde han "meditation, bön och positivt stöd från det amerikanska folket som följer oss i att söka fred." FDR lämnar oss dock inte med någon naiv tro att om att det amerikanska folket inte kommer försvara sig och landets direkta intressen hotas. I sitt slutavsnitt förklarar han: ”Om det finns avlägsna nationer som önskar oss illa, vet de att vi är starka; de vet att vi kan och kommer att försvara oss själva och försvara vårt grannskap.”

Och det är just vad Roosevelt slutligen gjorde. Kan någon idag tänka på en amerikansk president som talade om krig och fred i liknande termer, med samma passion och uppriktighet? Givet, Bill Clinton var ingen militarist, men han var så orolig för att bli betecknad som en fredsduva att han ökade försvarsutgifterna, avfyrade kryssningsmissiler utan att tänka, och blind inför konsekvenserna, med våld exporterade demokrati samt utfärda öppna säkerhetsgarantier och förstöra Serbien. Och när han hade en gyllene möjlighet att förmedla en varaktig israelisk-palestinsk fred, backade han.

George W. Bush en privilegierad pojke som förde ut det eviga kriget till flertalet platser men fred till ingen. Han gillade att posera i flygarjackor och hålla högtravande, tufft talande, men de onödiga krigen han inledde dödade hundratusentals människor och skadade allvarligt USA: s globala ställning.

Barack Obama, fredspristagaren, startade upp drönarkriget, skickade ytterligare trupper till Afghanistan, hjälpte till att förvandla Libyen till en stat i anarki och med sin tystnad stödde han det Saudiledda kriget i Jemen. Obama var en hök som fokuserade på att försvara USA: s roll i världen, inklusive dess utbredda användning av militär styrka, på att fördjupa fredens dygder främjades intet.
Ironiskt nog, även om Donald Trump älskar militära parader och fåniga framföranden av militär makt, verkar han ganska skeptisk till krig. Trump såg uppenbarligen militärtjänsten som något som bara mindre lyckliga människor borde delta i. Som president verkar han erkänna att starta ett nya krig kan skada honom politiskt, även när hans mer krigiska rådgivare fortsätter att driva honom i den riktningen. Och vi har ännu inte hört honom fördjupa fredens dygder så uppriktigt som Roosevelt gjorde 1936. Men med Bolton borta kan detta komma att ändras.

Som politisk realist vet jag att vi lever i en ofullständig värld och att evig fred är en utopi. Men svårigheten i att bibehålla fred gör att fredsfrågan förtjänar allvarlig uppmärksamhet. I stället för att omfamna fred som en dygd lever amerikanska politiker på tuffhet kring hur redo de är att skicka amerikaner mot sin död för att vinna över en fiktiv fiende. Men hur ofta pratar de om att försöka förstå det komplexa ursprunget till de flesta samtida konflikter? Hur ofta försöker de att känna sig empati med USA: s motståndare, inte för att komma överens med dem utan för att förstå deras inställning och för att ta reda på ett sätt att förändra beteenden utan att tillgripa hot, tvång eller våld? Hur ofta säger framstående politiker, som Roosevelt gjorde, att de "hatar krig"? USA: s intresse för fred inte bara moraliskt tvivelaktig; det är strategiskt myopiskt.

Förenta staterna bör undvika strid om sådana strider tvingas på dem, men det borde vara landets sista utväg snarare än dess första impuls. Förenta staterna är geografiskt anmärkningsvärt säkra från de flesta externa faror, och bortsett från politiskt maktmissbruk i Washington är det få fiender som kan orsaka ett stort krig där USA invaderas. Kom ihåg grunden för EU; Krig är dåligt för affärerna och välståndet, om du inte äger Lockheed Martin. När du redan leder världen är det inte klokt att uppmuntra till användning av våld; det är oförståndigt. Fred, kort sagt, är nästan alltid i USA: s strategiska intresse. Vilket gör det ännu mer förvånande att ordet mestadels har försvunnit från amerikanernas strategiska ordförråd, och här tror jag att två stora faktorer ligger bakom. För det första färre politiker har levt kriget på det sätt som Roosevelt hade. Harry Truman gjorde det, och det gjorde även Dwight D. Eisenhower, John F. Kennedy, Richard Nixon, Lyndon Johnson, Gerald Ford och George H.W. Sr. Naturligtvis såg ingen av presidenterna efter det kalla kriget någonsin krig på samma sätt. 

Lika viktigt är att militaristisk retorik har präglat USA. Amerikaner uppmuntras heja på trupperna under sina basebollmatcher, vinka till alla i uniform och låter staten finansiera alla sina militära äventyr genom att låna pengar så att ingen behöver göra uppenbara uppoffringar i detta nu.

På Roosevelts tid var amerikanerna fortfarande högst ovilliga att åka utomlands för att leta efter monster att förstöra, men de kämpade med oväntad våldsamhet när de attackerades. De var långsamma till ilska men förenade som svar på invasion. Situationen idag är precis den motsatta, de är snabba på att klämma på avtryckaren förutsatt att ingen av dem måste göra mycket när kulorna flyger. Istället för att se krig som en tragisk nödvändighet som bör undvikas om möjligt, ser amerikanerna det som ett godtagbart "politiskt alternativ" runt om i länder som de flesta av dem inte kan hitta på en karta och som i huvudsak bedrivs av drönare, flygplan och frivilliga soldater. Amerikaner slåss hela tiden men utan ett tydligt syfte eller uppoffringar.

Den utrikespolitiska eliten i USA har nu utvecklat ett visst beroende av krig, men långvariga missbrukare beslutar ibland att vända livet och sparka bort den dåliga vanan. Trump ännu inte startat några nya krig, och hans olika demokratiska utmanare driver inte heller på för mer krig. Tulsi Gabbard har valt att till och med motsätta sig USA:s krig.  Kanske börjar de i valet om ett år åter samtala klokt om fred. Vad behövs för att främja freden och hur kan Förenta staterna använda sin fortfarande betydande makt för att hålla sig undan krig och hjälpa andra undkomma landets destruktiva kopplingar? Om någon av dagens politiker i USA eller Europa bestämmer sig för att ta itu med den här frågan, kan de börja med att lyssna på vad en stor president en gång sa för 83 år sedan.

Sanktioner

Sanktioner är ren och skär ekonomisk krigföring. Det är ett alternativ till en militärattack på ett land som anses agera felaktigt och utanför ramarna för vad USA kan tolerera. Det är ett alternativ men ingen borde hysa några som helst illusioner om att de är en fredlig form av påtryckning, det är en krigshandling och som alla krigshandlingar kräver även ekonomiska sanktioner sina civila dödsoffer. 
Det är krig med andra medel och det är också olagligt såtillvida det inte är godkänt av FN:s säkerhetsråd. Åtminstone var det idén, men de sanktioner som nyligen beslutades om inrättades ensidigt och utan någon internationell myndighets inblandning. Initiativtagare? Förenta staterna. Ett land som har haft en anmärkningsvärd frekvent återkommande tendens att eskalera konflikter hellre än att tillhandahålla den typ av diplomati som skulle kunna leda till någon form av överenskommelse.


Den farligaste delen i den nuvarande charaden är sanktionerna inledda av Trump-administrationen med fokus på Iran. Förra veckan pressade Vitahuset iranierna ytterligare och genomförde en helt irrationell sanktion; den iranska utrikesministern Mohammad Javad Zarif. Sanktionen mot denne man kommer inte att ha någon effekt på något som helst sätt och de strider dessutom mot Donald Trumps upprepade påstående att han söker en diplomatisk lösning på konflikten med Iran. Det gör man inte om man som nation låter lägga sanktioner på motståndarens utrikesminister. Nyligen tog USA också det makalösa steget att låta placera sanktioner på hela det iranska revolutionära gardet, en del av landets militär.

 Den amerikanska utrikesministern Mike Pompeo har klargjort att sanktionerna mot Iran är avsedda att orsaka kännbara effekter på landet, vilket de faktiskt har lyckats med. Pompeo och hans medbrottsling John Bolton tror att tillräckligt med externt tryck kommer motivera det svältande iranska folket att resa sig och störta regeringen; en osannolik hypotes eftersom den amerikanska fientligheten faktiskt har ökat stödet för regimen i Teheran.


Vanliga medborgare i Iran upptäckt att de inte kan få ut vissa typer av mediciner och maten är periodvis nästan slut; men de kommer inte att göra uppror. En extern fiende enar.
En annan bisarr upptrappning av onödiga globala sanktioner som nyligen har ägt rum nyligen hänför sig till Skripal-fallet i Storbritannien. Den 2 augusti undertecknade Donald Trump ett beslut som sjösatte ytterligare ett batteri av sanktioner mot Moskva för den påstådda förgiftningen av den före detta ryska spion Sergei Skripal och hans dotter i England i mars 2018. Ordern löd "förbjuder [alla] banker från USA att göra alla lån eller tillhandahållande av kredit ... utom för lån eller krediter för att köpa mat eller andra jordbruksprodukter eller produkter. ”Förbudet inkluderar också” förlängning av alla lån eller ekonomisk eller teknisk hjälp ... av internationella finansinstitut, ”vilket innebär att även helt oskyldiga internationella långivare straffas om de inte följer Washingtons ledband.

Sanktionerna infördes i enlighet med en amerikanska lagen om kemisk och biologisk vapenkontroll och eliminering av desamma som antogs 1991, vilket åläggs påföljder för användning av kemiska vapen. Novichok, som enligt uppgift användes på Skripals, är ett kemiskt vapen som utvecklats i laboratorierna i Sovjetunionen, även om ett antal andra stater för närvarande ha lager av nervgasen i sina arsenaler. Ryssland kan överklaga sanktionerna under 90 dagar genom att tillhandahålla ”pålitlig försäkring” om att det inte kommer att använda kemiska vapen igen. Tveksamt om det hjälper.
Ryssland har på ett kraftfullt sätt förnekat någon roll i attacken mot Skripals och bevisen som hittills har framförts för att underbygga Kremls inblandning har varit allt annat än övertygande. Ett första paket med USA-ledda sanktioner mot Ryssland som inkluderar export av känslig teknik och vissa finansiella tjänster implementerades redan i augusti 2018.

Venezuela ligger också under sanktioner och är ett perfekt exempel på hur sanktioner kan eskalera från något milt bestraffande till ett verkligt krigstillstånd. Förra veckan utökade Washington sina sanktioner, som redan orsakar svält i delar av Venezuela, för att inkludera motsvararande ett fullständigt ekonomiskt embargo riktat mot Maduros regering. En åtgärd tänkt att åtföljas av en marinblockad.

En av de mest skadliga aspekterna av de sanktioner som USA inför är att de är globala. När Washington sätter upp någon eller några på sin sanktionslista, kommer även länder som inte uppfyller de krav som ställs utsattas för indirekta straff, så kallade sekundära sanktioner. Sanktionerna mot Irans oljeexport verkställs till exempel globalt med några få undantag, och alla länder som köper iransk olja kommer att straffas genom att nekas tillgång till det amerikanska finans- och banksystemet. Det är ett allvarlig straff eftersom de flesta internationella handel- och affärstransaktioner går genom SWIFT-banknätet i dollar.

Slutligen illustrerats absurditeten i sanktionsmanin bäst av att Trump skickade sin officiella gisselförhandlare Robert O'Brien till Stockholm för att frita ASAP Rocky. Trump kände inte Rocky, men blev påhoppad av Kim Kardashian och Kanye West, som båda har haft fina saker att säga om presidenten. Förhandlaren fick i uppdrag att berätta för Sverige att om de inte släppte Rocky skulle det vara ”negativa konsekvenser.” Kan någon tvivla på att konsekvenserna utan tvekan skulle ha inkluderat sanktioner?

Den verkliga ironin i den sanktionella kråksången är att även om sanktioner orsakar mycket smärta är de synnerligen ineffektiva. Kuba har fastnat i sanktioner sedan 1960 och dess styrande regim har inte kollapsat, och det finns ingen chans att Venezuela, Iran eller Rysslands regering kommer försvinna heller på grund av sanktionspolitiken. I själva verket skulle verkliga förändringar vara mer troliga om Washington kunde agera vuxet och sitta vid ett förhandlingsbord med länder som de anser vara fiender; men där runt bordet istället arbeta för att hitta lösningar på gemensamma problem. Emellertid kommer det sannolikt inte att hända med den nuvarande regimen i Vitahuset, och lika avlägset är det med ett Demokratiskt parti vid rodret då de är besatta av det ”ryska hotet” och andra fabler som används för att förklara sina egna fullständiga politiska misslyckanden.

Vem är dagens Vasili Alexandrovich Arkhipov?

I det uppskruvade tonläget som råder gällande Ryssland verkar det vara en allmän föresats att sanktioner är något nytt mot ett nyligen uppkommit ryskt hot, emellertid har sanktioner varit en del av USA: s politik mot Ryssland under de senaste 100 åren. Under det ryska inbördeskriget 1918–1920 skickade den dåvarande presidenten Wilson amerikanska trupper för att kämpa mot den nya sovjetiska regeringen, och även om förhatliga rödgardisterna var den etablerade regeringen i Sovjet under 1921, fortsatte Washington att avstå ett diplomatisk erkännande Sovjetunionen tills president Roosevelt etablerade formella förbindelser 1933. Under mycket av 40-åriga kalla kriget införde USA olika sanktioner mot sin rival, huvudsakligen relaterat till teknisk och militär export, tillsammans med periodiska utvisning av diplomater och "spioner" på båda sidor. Den amerikanska kongressens stora politiska bidrag till avspänning var Jackson Jackson-Vanik-ändringen från 1975, förnekade Moskva en privilegierade handelsstatus med Förenta staterna, främst på grund av Kremls restriktioner på judisk utvandring från Sovjetunionen. En tydlig indikator på hur tanklösa och slentrianmässiga amerikanska sanktioner har blivit är att Jackson-Vanik upphävdes så sent som 2012, långt efter Sovjetunionens slut och efter det att några restriktioner för judar som lämnar (eller återvänder till) Ryssland tog ur bruk. Emellertid så infördes omedelbart i december 2012 Magnitskylagen, som finns till för att sanktionera enskilda ryska tjänstemän och "oligarker" för "kränkningar av mänskliga rättigheter". Magnitskylagen är fortsatt lag, kompletterad med ytterligare sanktioner riktade mot Ryssland till följd av den ukrainska krisen. En kris med tvetydig bakgrund.


Ser vi tillbaka på denna långa historia av sanktioner finns det inga bevis för att några av de amerikanska åtgärderna någonsin väsentligt förändrade Moskvas "beteende" på det sätt som var Västligt avsett. Eller, för den delen, att de påverkade Rysslands styrande politiska eller ekonomiska eliter negativt. Eventuella pålagor föll som alltid på de vanliga medborgarna, som ändå var tvingade att "patriotiskt" sluta upp runt Kreml ledarskap. Historiskt har sanktioner aldrig varit en problemlösande åtgärd som främjar amerikansk säkerhet, men mer av ett amerikanskt politiskt vredesutbrott, vilket gör saker ännu värre än. Verkligt beslutsfattande som leder till välstånd saknas.
Varför är då Washington ändå inne på en nu sanktionsmani mot Moskva, särskilt med tanke på den hårda officiella ryska reaktionen, uttryckt av premiärminister Dmitry Medvedev, som kallade senatens föreslagna åtgärder "en försäkran om ekonomiskt krig" och lovade att Kreml skulle hämnas? En förklaring är ett underliggande, förvånande antagande, från amerikansk sida om att landet, för att främja sina centrala nationella säkerhets- och ekonomiska intressen, inte behöver Ryssland. Ett sådant själv är bäste dräng politik är uppenbart fel. Amerika och världen behöver ryskt samarbete. Samarbete innefattar ett arbete med att undvika kärnvapenkrig; förhindra en nya och farligare vapen, bevakning och hindrandet av spridning av vapen och massförstörelsematerial, hantera internationella terrorister (som strävar att få tillgång till dylika material), uppnå bestående fred i Syrien och på andra håll i Mellanöstern, främja, handel välstånd och stabilitet i Europa, främja bättre förbindelser med den islamiska världen, av vilken Ryssland också är en del samt inte minst undvika en generationslång konfrontation med en formidabel ny allians som redan innehåller Ryssland, Kina, Iran tillsammans med länder utanför Nato. USA och Ryssland är bättre ihop än isär och är de redan ohjälpligt isär lever vi i oklara och farliga tider.

Ett andra antagande till varför USA agerar som de gör är inte mindre farligt: att Kreml är svagt och saknar motåtgärder för att möta de nya sanktionerna som förespråkas av Washington. Betänk dock kära läsare följande reella möjligheter. Moskva kan sälja sina miljarder dollar av amerikanska värdepapper och börja handla med vänliga nationer i valutor annan än dollarn, Det kan begränsa, underminera eller till och med stänga många företag som länge gör lönsamma affärer i Ryssland, bland annat Citibank, Cisco Systems, Apple, Microsoft, PepsiCo, McDonalds, Johnson & Johnson, Procter & Gamble, Ford Motor Co., och till och med Boeing. Det påverkar exporten till USA, vilket är avgörande för amerikanska civila och militära flygplanstillverkare, inklusive Boeing. Samt garanterat hindra försäljningen av raketmotorer som är nödvändiga för NASA och USA: s satellitverksamhet. Världens till ytan största land, Ryssland kan ta ut högre avgifter för amerikanska flygbolag att regelbundet få använda luftrummet eller helt förbjuda dem, vilket gör dem konkurrenskraftiga mot andra nationella lufttrafikföretag. Politiskt kunde Kreml avsluta sina egna sanktioner mot Iran och Nordkorea, och därigenom lindra Washingtons tryck på dessa regeringar. Glöm heller inte att försörjningen till amerikanska trupper som kämpar i Afghanistan är beroende av Ryssland.

Inget av detta verkar ha beaktats av Washingtons och Europas sanktionsivrare. Inte heller fyra andra omständigheter. Sanktioner mot Rysslands "oligarker" hjälper egentligen Putin. I åratal har han försökt övertyga många av de rikaste oligarkerna att repatriera sina offshore rikedomar till Ryssland. Få gjorde det. Nu, rädda för att få sina tillgångar utomlands frysta eller beslagtagna av amerikanska åtgärder, håller allt fler på att lyssna på Putin. För det andra kommer nya sanktioner som begränsar Moskvas förmåga att låna och finansiera investeringar fördröja landets fortsatt svaga tillväxt. Men Kreml klarade sig efter sanktionerna 2014 och kommer att göra det igen genom att vrida sig ännu mer från väst och mot Kina och andra icke-västliga partners. Därigenom utvecklas deras kapacitet för att egenproducera sanktionerad import. Rysslands jordbruksproduktion har till exempel stigit under de senaste åren och nu blivit en stor exportindustri. Självförsörjning är därjämte en strategisk vinst. För det tredje kan europeiska multinationella företag - och därmed själva Europa -  dra sig längre bort från våran luriga och opålitliga transatlantiska partner i Washington. Europa behöver inget som minskar sin stora marknad i Öst. Och för det fjärde, ett "ekonomiskt krig" är bara ett litet impulsivt steg från att bryta av alla diplomatiska förbindelser med Ryssland, vilket också diskuteras av Washington. Ett sådant brott skulle vrida klockan tillbaka många decennier, men i en tid då det riskerar att inte längre finns någon "globalisering" eller internationell säkerhet utan bara ett Ryssland-Kina.

Vilka skäl ger då Washingtons skrivbordsbundna krigare sig själva för att införa nya sanktioner mot Ryssland? De flesta av dem sitter i den amerikanska senaten, historiskt sett en plats med åtminstone flera självständigt utsedda blivande internationella statsmän, men inte längre.  Det ensamma undantaget är Rand Paul som har uppvisat stor visdom när det gäller förhållandena mellan USA och Ryssland. Övriga senatorers skäl är beklämmande och oanständiga. Vissa säger att Ryssland måste sanktioneras för att straffas. Straffas för att de bevakade sina intressen under en Juntaledd kupp i Ukraina, andra säger att "Rysslands aggression i Syrien" ska straffas, men det var Putins militära ingrepp på inbjudan av den syriska regeringen som förstörde den islamiska statens makt, till förtret för Amerika och dess allierade, inklusive Europa och Israel. Andra senatorer insisterar på att Kreml måste sanktioneras för sin nervgasattack på Sergei Skripal och hans dotter i Storbritannien för flera månader sedan. Men den brittiska regeringens utfall mot samt utpekande av Kreml har fallit ihop.
Den sista nya biten av sanktionsmanin är den som finns till svar på Rysslands påstådda "attacken mot Amerikas demokrati" under presidentvalet 2016. I verkligheten fanns det ingen attack, det existerar inte ett nytt Pearl Harbor, inget 9/11, inga ryska fallskärmsjägare landar i Washington, det finns bara viskningar om en slags inblandning i den andras inhemska politik som båda länderna har praktiserat, nästan ritualistiskt, i nästan hundra år. Faktum är att jämfört med Clinton-administrationens massiva, höst påträngande politiskt och ekonomiskt ingripande att rädda den misslyckade ryska presidenten Boris Jeltsins återupptagningskampanj 1996 fortfarande är en större krigshandling.

Vi blir därmed kvar med den verkliga orsaken bakom den nya anti-ryska sanktionsinsatsen: Att motverka och straffa president Donald Trump för sin samarbetspolitik i förhållande till Ryssland. Och även Putin för att ha träffat och samarbetat med Trump på deras Helsingfors toppmötet i juli. Denna bisarra, oöverträffade verklighet är mer än en antydan. Enligt en New York Times analys liksom andra publicerade tankesmedjors rapporter, blev en grupp senatorer oroliga för att Trump inte offentligt hade konfronterat Putin över Rysslands påstådda valinblandning, eller självmant släppt nya utkast till sanktioner mot Moskva. Det är inte ryska Twitter som gör val illegitima, det är faktafria påståenden som gör det. Hur många förlorande kandidater under 2018 kommer att hävda att deras seger stals av Putin? Trump ska fortsätta göra vad varje amerikansk president sedan Eisenhower har gjort, träffa den ryske ledaren för att undvika att snubbla in i ett krig mellan supermakter. Om inte tjänstemännen vågar tala med varandra vem kommer så att avvärja ett krig? En ny kubansk missilliknande kris eller i Baltikum, Ukraina, Syrien? Vem är dagens Vasili Alexandrovich Arkhipov?

Lite perspektiv på Ryssland

Vid den tiden i livet jag jobbade med annat lärde jag mig att den amerikanska cyberoperationen i Ryssland, runt Rysslands närområde, och runt om i världen var FRA tillsammans med NSA betydligt mer aktiva än samtliga ryska digitala operationer i storlek, kapacitet och frekvens. Björnen var inte ens nära, och förväntan var att klyftan skulle växa sig allt större. Vilket jag också förstått har skett.
Detta borde knappast komma som en överraskning för de som förstår sig på denna typ av verksamheter. Jämför bara Förenta staternas och Rysslands respektive försvarsbudgetar. President Trump undertecknade nyligen en gigantisk gåva på cirka $ 700 miljarder till Pentagon, ett budgetanslag på 61 miljarder som ensamt överstiger Rysslands årliga försvarsutgifter på 46 miljarder. Den amerikanska militärbudgeten motsvarar nu mer än de kombinerade militärbudgetarna i Kina, Ryssland, Storbritannien, Japan, Saudiarabien, Indien och Frankrike. Samt därmed också 14 gånger större än Kremls krigsbudget.

Amerikanska påverkansoperationer är dessutom djupt rotade i landets modus operandi; USA kan och vill avbryta demokratiska processer, inte bara i Ryssland, men överallt. Detta inkluderar hjärtat i Europa, där valda delar av europeiska statliga media nu låtsas i USA alltid har respekterat goda sedeläror och laglydnad. Det är som om Snowden tacksamt läckte har tydligen aldrig hänt. Det amerikanska försvarets avlyssning av Angela Merkels telefon hände aldrig? Obama-administrationens spionage på den tyska pressen, inklusive Der Spiegel, hände aldrig?

Valpåverkan i andra länder sker hela tiden, över hela världen. Best for Britain-skandalen är bara det senaste exemplet där utländska pengar skulle påverka de brittiska väljarna. Amerikanska regeringen riktade även in sig på det ryska valet 1996 för att få Jeltsin vald, och sedan skröt de om det i en omslagshistoria för Time Magazine. Omslaget ligger kvar på nätet där inget glöms bort. Jeltsin var den som möjliggjorde den katastrofala kapitalistiska chokterapi som styrde Ryssland från början av nittiotalet och föregick uppkomsten av de ryska oligarkerna. Putins varumärke av nationalistiska motstånd växte fram från och med detta ögonblick av extrem kollektiv nationell förödmjukelse. Under tiden hade Hillary Clinton fullt upp med att manipulera de palestinska valen 2006.

Mellan 1946 och 2000, genomförde USA: s regering minst 81 valinterventioner i andra länder medan Ryssland genomförde minst 36. Detta inkluderar inte den amerikanska regeringens våldsamma störtanden av dussintals regeringar under samma period, inklusive demokratiska regeringar på platser som Iran (1953), Guatemala (1954), Kongo (1960), Brasilien (1964) och Chile (1973). Så sent som 2009 spelade Hillary Clinton en komplicerad roll i den brutala insatsen mot den demokratiskt valda presidenten Manuel Zelayas regering i Honduras. Inget annat land, inte ens Ryssland, närmar sig även denna nivå av förakt inför för normerna av den nationella suveräniteten. Runt om i världen är organisationer som USA finansierar med och mer eller mindre öppet manipulerar främmande val, skapar amerikanskt styrda oppositionella rörelser och till och med bombar regeringar som hindrar amerikanska intressen världen över. 1999 sände President Clinton iväg tre rådgivare till Israel för att försöka svänga landets val till förmån för Ehud Barak. New York Times rapporterade att de "författade reklamslogans, utformade strategier och analyserade omröstningar" för Baraks kampanj. Föreställ er vad reaktionen skulle vara om Putin bokstavligen hade skickat tre toppkommunikatörer till Trump-kampanjen?

Det råder således ett komiskt hyckleri runt paniken över att Ryssland eventuellt aktivt har manipulerat val i Väst. Men den som ser den ryska aktiviteten som en antidemokratisk uppgörelse med USA borde i samma skarpa ordalag fördöma Förenta staterna.
Med detta sagt, bara för att Förenta staterna är världsledande inom alla slags valinblandning betyder det inte att de är immun mot sin egen medicin. Men det är knappast Ryssland som blandar sig i. Inblandningen från utlandet i USA kommer öka. Redan idag syns det hur tankesmedjor i Washington finansieras av Gulfstaterna. Förenade Arabemiraten bidrar generöst till Mellanösterns institutet (MEI) och Center for American Progress (CAP). Brookings Institute accepterar nådigt miljoner från Qatar. Atlantrådet och Centrum för strategiska och internationella studier har liknande arrangemang med andra förtryckande regimer så som Saudiarabien. Detsamma kan sägas om många andra repressiva regeringar utanför Gulfen. Och då finns försvarsentreprenörerna, Wall Street-bankerna och Silicon Valley giganterna, som alla har anslutit sig till att fånga immateriella rättigheter även inom den demokratiska akademin.

Politiker är naturligtvisäven de översvämmade med pengar från utländska intressen. Pro-Israel miljardärer som Sheldon Adelson och Saban har köpt sig inflytande hos både Demokrater och Republikaner. Den turkiska lobbyn fortsätter också att var en kraft, med alla från Gephardt till Flynn som betalades för att säkra Ankaras privilegier medan de begick olika brott mot armenierna och kurderna.

Hur kommer USA undan med denna dubbelmoralkarneval? Mycket av problemen bottnar i att det i huvudsak finns fem multinationella företag som nu äger nyhetsmedierna. Det här är nere från sex för några år sedan. År 1983 var det 50. Denna snabba konsolidering har skett tack vare den amerikanska telekommunikationslagen från 1996. De få dussin miljardärer med de största andelarna i dessa företag är nästan alla vita män. De är också nästan alla uppbundna i affärsinvesteringar runt om i världen. Och investeringar tar som bekant ingen hänsyn till medborgares behov eller önskemål.
För rysk inblandning att vara ett hot mot amerikansk eller svensk demokrati, skulle vi behöva en demokrati till att börja med. Men våra val är redan så tungt manipulerat av företag, fackföreningar och utländska regeringar att det är svårt att ta på allvar alla som rädda kommentatorer som ser Ryssland som ett enstaka hot mot vårt svenska valsystem. Frågan måste ställas i perspektiv och ses i samband med våra egna FRA aggressioner.

Putins regering, en demokratiskt vald regering med auktoritära drag, kan hanteras utan dagens hysteri. Låt oss istället se på hur våra svenska vapenexportörer gärna ser eskalerande spänningar mellan USA och Ryssland i Syrien, Jemen, Iran, Ukraina och periferin här runt Östersjön. Låt oss spendera mer tid på att med diplomati få USA och Ryssland att inte eskalera sina respektive länders imperialistiska drömmar som bara garanterar ytterligare död och förstörelse för människor överallt på denna planet.

Europa måste börja agera utifrån kunskapen att USA inte styr världen längre; att deras rätt och dess intressen inte på något sätt är världens eller Europas intressen. Samt om USA inte längre är den självklara verkställaren av de saudiarabiska och israeliska ledarnas villkor i Mellanöstern, vilka alternativa regionala orderingångar kan Europa bidra med?  Det finns mycket säkerhetspolitiska kommentatorer kan ägna sig åt som inte handlar om att ropa ryssen kommer i varje artikel; men det kommer kräva tankeväckande och konsekventa analyser. Det är svårt att inte följa mediernas drev och ledning kring vad vi som nation ska vara rädda för, men att hålla saker och ting i perspektiv är alltid en bra början.

Martin Luther King, "It's A Dark Day In Our Nation"

Sermon at the Ebenezer Baptist Church on April 30, 1967

The sermon which I am preaching this morning in a sense is not the usual kind of sermon, but it is a sermon and an important subject, nevertheless, because the issue that I will be discussing today is one of the most controversial issues confronting our nation. I'm using as a subject from which to preach, "Why I Am Opposed to the War in Vietnam."

Now, let me make it clear in the beginning, that I see this war as an unjust, evil, and futile war. I preach to you today on the war in Vietnam because my conscience leaves me with no other choice. The time has come for America to hear the truth about this tragic war. In international conflicts, the truth is hard to come by because most nations are deceived about themselves. Rationalizations and the incessant search for scapegoats are the psychological cataracts that blind us to our sins. But the day has passed for superficial patriotism. He who lives with untruth lives in spiritual slavery. Freedom is still the bonus we receive for knowing the truth. "Ye shall know the truth," says Jesus, "and the truth shall set you free." Now, I've chosen to preach about the war in Vietnam because I agree with Dante, that the hottest places in hell are reserved for those who in a period of moral crisis maintain their neutrality. There comes a time when silence becomes betrayal.

The truth of these words is beyond doubt, but the mission to which they call us is a most difficult one. Even when pressed by the demands of inner truth, men do not easily assume the task of opposing their government's policy, especially in time of war. Nor does the human spirit move without great difficulty against all the apathy of conformist thought within one's own bosom and in the surrounding world. Moreover, when the issues at hand seem as perplexing, as they often do in the case of this dreadful conflict, we're always on the verge of being mesmerized by uncertainty. But we must move on. Some of us who have already begun to break the silence of the night have found that the calling to speak is often a vocation of agony. But we must speak. We must speak with all the humility that is appropriate to our limited vision, but we must speak. And we must rejoice as well, for in all our history there has never been such a monumental dissent during a war, by the American people.

Polls reveal that almost fifteen million Americans explicitly oppose the war in Vietnam. Additional millions cannot bring themselves around to support it. And even those millions who do support the war [are] half-hearted, confused, and doubt-ridden. This reveals that millions have chosen to move beyond the prophesying of smooth patriotism, to the high grounds of firm dissent, based upon the mandates of conscience and the reading of history. Now, of course, one of the difficulties in speaking out today grows the fact that there are those who are seeking to equate dissent with disloyalty. It's a dark day in our nation when high-level authorities will seek to use every method to silence dissent. But something is happening, and people are not going to be silenced. The truth must be told, and I say that those who are seeking to make it appear that anyone who opposes the war in Vietnam is a fool or a traitor or an enemy of our soldiers is a person that has taken a stand against the best in our tradition.

Yes, we must stand, and we must speak. [tape skip]...have moved to break the betrayal of my own silences and to speak from the burnings of my own heart, as I have called for radical departures from the destruction of Vietnam. Many persons have questioned me about the wisdom of my path. At the heart of their concerns, this query has often loomed large and loud: "Why are you speaking about the war, Dr. King? Why are you joining the voices of dissent?" Peace and civil rights don't mix, they say. And so this morning, I speak to you on this issue, because I am determined to take the Gospel seriously. And I come this morning to my pulpit to make a passionate plea to my beloved nation.

This sermon is not addressed to Hanoi, or to the National Liberation Front. It is not addressed to China or to Russia. Nor is it an attempt to overlook the ambiguity of the total situation and the need for a collective solution to the tragedy of Vietnam. Nor is it an attempt to make North Vietnam or the National Liberation Front paragons of virtue, nor to overlook the role they must play in a successful resolution of the problem. This morning, however, I wish not to speak with Hanoi and the National Liberation Front, but rather to my fellow Americans, who bear the greatest responsibility, and entered a conflict that has exacted a heavy price on both continents.

Now, since I am a preacher by calling, I suppose it is not surprising that I have seven major reasons for bringing Vietnam into the field of my moral vision. There is...a very obvious and almost facile connection between the war in Vietnam and the struggle I and others have been waging in America. A few years ago there was a shining moment in that struggle. It seemed that there was a real promise of hope for the poor, both black and white, through the Poverty Program. There were experiments, hopes, and new beginnings. Then came the build-up in Vietnam. And I watched the program broken as if it was some idle political plaything of a society gone mad on war. And I knew that America would never invest the necessary funds or energies in rehabilitation of its poor so long as adventures like Vietnam continued to draw men and skills and money, like some demonic, destructive suction tube. And you may not know it, my friends, but it is estimated that we spend $500,000 to kill each enemy soldier, while we spend only fifty-three dollars for each person classified as poor, and much of that fifty-three dollars goes for salaries to people that are not poor. So I was increasingly compelled to see the war as an enemy of the poor, and attack it as such.

Perhaps the more tragic recognition of reality took place when it became clear to me that the war was doing far more than devastating the hope of the poor at home. It was sending their sons, and their brothers, and their husbands to fight and die in extraordinarily high proportion relative to the rest of the population. We were taking the black young men who had been crippled by society and sending them eight thousand miles away to guarantee liberties in Southeast Asia which they had not found in Southwest Georgia and East Harlem. So we have been repeatedly faced with a cruel irony of watching Negro and white boys on TV screens as they kill and die together for a nation that has been unable to seat them together in the same school room. So we watch them in brutal solidarity, burning the huts of a poor village. But we realize that they would hardly live on the same block in Chicago or Atlanta. Now, I could not be silent in the face of such cruel manipulation of the poor.

My third reason moves to an even deeper level of awareness, for it grows out of my experience in the ghettos of the North over the last three years--especially the last three summers. As I have walked among the desperate, rejected, and angry young men, I have told them that Molotov cocktails and rifles would not solve their problems. I have tried to offer them my deepest compassion while maintaining my conviction that social change comes most meaningfully through non-violent action; for they ask and write me, "So what about Vietnam?" They ask if our nation wasn't using massive doses of violence to solve its problems to bring about the changes it wanted. Their questions hit home, and I knew that I could never again raise my voice against the violence of the oppressed in the ghettos without first having spoken clearly to the greatest purveyor of violence in the world today: my own government. For the sake of those boys, for the sake of this government, for the sake of the hundreds of thousands trembling under our violence I cannot be silent. Been a lot of applauding over the last few years. They applauded our total movement; they've applauded me. America and most of its newspapers applauded me in Montgomery. And I stood before thousands of Negroes getting ready to riot when my home was bombed and said, we can't do it this way. They applauded us in the sit-in movement--we non-violently decided to sit in at lunch counters. The applauded us on the Freedom Rides when we accepted blows without retaliation. They praised us in Albany and Birmingham and Selma, Alabama. Oh, the press was so noble in its applause, and so noble in its praise when I was saying, Be non-violent toward Bull Connor;when I was saying, Be non-violent toward [Selma, Alabama segregationist sheriff] Jim Clark. There's something strangely inconsistent about a nation and a press that will praise you when you say, Be non-violent toward Jim Clark, but will curse and damn you when you say, "Be non-violent toward little brown Vietnamese children. There's something wrong with that press!

As if the weight of such a commitment to the life and health of America were not enough, another burden of responsibility was placed upon me in 1964. And I cannot forget that the Nobel Peace Prize was not just something taking place, but it was a commission--a commission to work harder than I had ever worked before for the brotherhood of Man. This is a calling that takes me beyond national allegiances. But even if it were not present, I would yet have to live with the meaning of my commitment to the ministry of Jesus Christ. To me, the relationship of this ministry to the making of peace is so obvious that I sometimes marvel at those who ask me why I am speaking against the war. Could it be that they do not know that the Good News was meant for all men, for communists and capitalists, for their children and ours, for black and white, for revolutionary and conservative. Have they forgotten that my ministry is in obedience to the One who loved His enemies so fully that he died for them? What, then, can I say to the Vietcong, or to Castro, or to Mao, as a faithful minister to Jesus Christ? Can I threaten them with death, or must I not share with them my life? Finally, I must be true to my conviction that I share with all men the calling to be the son of the Living God. Beyond the calling of race or nation or creed is this vocation of sonship and brotherhood. And because I believe that the Father is deeply concerned, especially for His suffering and helpless and outcast children, I come today to speak for them. And as I ponder the madness of Vietnam and search within myself for ways to understand and respond in compassion, my mind goes constantly to the people of that peninsula. I speak not now of the soldiers of each side, not of the military government of Saigon, but simply of the people who have been under the curse of war for almost three continuous decades now. I think of them, too, because it is clear to me that there will be no meaningful solution until some attempt is made to know these people and hear their broken cries.

Now, let me tell you the truth about it. They must see Americans as strange liberators. Do you realize that the Vietnamese people proclaimed their own independence in 1945 after a combined French and Japanese occupation. And incidentally, this was before the Communist revolution in China. They were led by Ho Chi Minh. And this is a little-known fact, and these people declared themselves independent in 1945. They quoted our Declaration of Independence in their document of freedom, and yet our government refused to recognize them. President Truman said they were not ready for independence. So we fell victim as a nation at that time of the same deadly arrogance that has poisoned the international situation for all of these years. France then set out to reconquer its former colony. And they fought eight long, hard, brutal years trying to re-conquer Vietnam. You know who helped France? It was the United States of America. It came to the point that we were meeting more than eighty percent of the war costs. And even when France started despairing of its reckless action, we did not. And in 1954, a conference was called at Geneva, and an agreement was reached, because France had been defeated at Dien Bien Phu. But even after that, and after the Geneva Accord, we did not stop. We must face the sad fact that our government sought, in a real sense, to sabotage the Geneva Accord. Well, after the French were defeated, it looked as if independence and land reform would come through the Geneva agreement. But instead the United States came and started supporting a man named Diem who turned out to be one of the most ruthless dictators in the history of the world. He set out to silence all opposition. People were brutally murdered because they raised their voices against the brutal policies of Diem. And the peasants watched and cringed as Diem ruthlessly rooted out all opposition. The peasants watched as all this was presided over by United States influence and by increasing numbers of United States troops who came to help quell the insurgency that Diem's methods had aroused. When Diem was overthrown, they may have been happy, but the long line of military dictatorships seemed to offer no real change, especially in terms of their need for land and peace. And who are we supporting in Vietnam today? It's a man by the name of general Ky who fought with the French against his own people, and who said on one occasion that the greatest hero of his life is Hitler. This is who we are supporting in Vietnam today. Oh, our government and the press generally won't tell us these things, but God told me to tell you this morning. The truth must be told.

The only change came from America as we increased our troop commitments in support of governments which were singularly corrupt, inept, and without popular support and all the while the people read our leaflets and received regular promises of peace and democracy and land reform. Now they languish under our bombs and consider us, not their fellow Vietnamese, the real enemy. They move sadly and apathetically as we herd them off the land of their fathers into concentration camps, where minimal social needs are rarely met. They know they must move or be destroyed by our bombs. So they go, primarily women, and children and the aged. They watch as we poison their water, as we kill a million acres of their crops. They must weep as the bulldozers roar through their areas preparing to destroy the precious trees. They wander into the towns and see thousands of thousands of the children, homeless, without clothes, running in packs on the streets like animals. They see the children degraded by our soldiers as they beg for food. They see the children selling their sisters to our soldiers, soliciting for their mothers. We have destroyed their two most cherished institutions: the family and the village. We have destroyed their land and their crops. We have cooperated in the crushing of the nation's only noncommunist revolutionary political force, the United Buddhist Church. This is a role our nation has taken, the role of those who make peaceful revolutions impossible but refusing to give up the privileges and the pleasures that comes from the immense profits of overseas investments. I'm convinced that if we are to get on the right side of the world revolution, we as a nation must undergo a radical revolution of values. We must rapidly begin the shift from a thing-oriented society to a person-oriented society. When machines and computers, profit motives and property rights are considered more important than people, the giant triplets of racism, militarism and economic exploitation are incapable of being conquered.

A true revolution of values will soon cause us to question the fairness and justice of many of our present policies. On the one hand, we are called to play the Good Samaritan on life's roadside, but that will be only an initial act. One day we must come to see that the whole Jericho Road must be changed so that men and women will not be constantly beaten and robbed as they make their journey on life's highway. True compassion is more than flinging a coin to a beggar. A true revolution of values will soon look uneasily on the glaring contrast of poverty and wealth with righteous indignation. It will look across the seas and see individual capitalists of the West investing huge sums of money in Asia, Africa, and South America, only to take the profits out with no concern for the social betterment of the countries, and say, "This is not just." It will look at our alliance with the landed gentry of Latin America and say, "This is not just." The Western arrogance of feeling that it has everything to teach others and nothing to learn from them is not just. A true revolution of values will lay hands on the world order and say of war, "This way of settling differences is not just." This business of burning human beings with napalm, of filling our nation's homes with orphans and widows, of injecting poisonous drugs of hate into the veins of peoples normally humane, of sending men home from dark and bloody battlefields physically handicapped and psychologically deranged, cannot be reconciled with wisdom, justice, and love. A nation that continues year after year to spend more money on military defense than on programs of social uplift is approaching spiritual death.

Oh, my friends, if there is any one thing that we must see today is that these are revolutionary times. All over the globe men are revolting against old systems of exploitation and oppression, and out of the wounds of a frail world, new systems of justice and equality are being born. The shirtless and barefoot people of the land are rising up as never before. The people who sat in darkness have seen a great light. They are saying, unconsciously, as we say in one of our freedom songs, "Ain't gonna let nobody turn me around!" It is a sad fact that because of comfort, complacency, a morbid fear of communism, our proneness to adjust to injustice, the Western nations that initiated so much of the revolutionary spirit of the modern world have now become the arch anti-revolutionaries. This has driven many to feel that only Marxism has a revolutionary spirit. Therefore, communism is a judgment against our failure to make democracy real and follow through on the revolutions that we initiated. Our only hope today lies in our ability to recapture the revolutionary spirit and go out into a sometimes hostile world declaring eternal hostility to poverty, racism, and militarism. With this powerful commitment we shall boldly challenge the status quo, we shall boldly challenge unjust mores, and thereby speed up the day when "every valley shall be exalted, and every mountain and hill shall be made low, and the rough places shall be made plain, and the crooked places straight. And the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together."

A genuine revolution of values means in the final analysis that our loyalties must become ecumenical rather than sectional. Every nation must now develop an overriding loyalty to mankind as a whole in order to preserve the best in their individual societies. This call for a worldwide fellowship that lifts neighborly concern beyond one's tribe, race, class, and nation is in reality a call for an all-embracing, unconditional love for all men. This oft misunderstood and misinterpreted concept, so readily dismissed by the Nietzsches of the world as a weak and cowardly force, has now become an absolute necessity for the survival of mankind. And when I speak of love I'm not speaking of some sentimental and weak response. I am speaking of that force which all of the great religions have seen as the supreme unifying principle of life. Love is somehow the key that unlocks the door which leads to ultimate reality. This Hindu-Muslim-Christian-Jewish-Buddhist belief about ultimate reality is beautifully summed up in the first epistle of John: "Let us love one another, for God is love. And every one that loveth is born of God and knoweth God. He that loveth not knoweth not God, for God is love. If we love one another, God dwelleth in us and his love is perfected in us."

Let me say finally that I oppose the war in Vietnam because I love America. I speak out against this war, not in anger, but with anxiety and sorrow in my heart, and, above all, with a passionate desire to see our beloved country stand as the moral example of the world. I speak out against this war because I am disappointed with America. And there can be no great disappointment where there is not great love. I am disappointed with our failure to deal positively and forthrightly with the triple evils of racism, economic exploitation, and militarism. We are presently moving down a dead-end road that can lead to national disaster. America has strayed to the far country of racism and militarism. The home that all too many Americans left was solidly structured idealistically; its pillars were solidly grounded in the insights of our Judeo-Christian heritage. All men are made in the image of God. All men are bothers. All men are created equal. Every man is an heir to a legacy of dignity and worth. Every man has rights that are neither conferred by, nor derived from the State--they are God-given. Out of one blood, God made all men to dwell upon the face of the earth. What a marvelous foundation for any home! What a glorious and healthy place to inhabit. But America's strayed away, and this unnatural excursion has brought only confusion and bewilderment. It has left hearts aching with guilt and minds distorted with irrationality.

It is time for all people of conscience to call upon America to come back home. Come home, America. Omar Khayyam is right: "The moving finger writes, and having writ moves on." I call on Washington today. I call on every man and woman of good will all over America today. I call on the young men of America who must make a choice today to take a stand on this issue. Tomorrow may be too late. The book may close. And don't let anybody make you think that God chose America as his divine, messianic force to be a sort of policeman of the whole world. God has a way of standing before the nations with judgment, and it seems that I can hear God saying to America, "You're too arrogant! And if you don't change your ways, I will rise up and break the backbone of your power, and I'll place it in the hands of a nation that doesn't even know my name. Be still and know that I'm God."

Now it isn't easy to stand up for truth and for justice. Sometimes it means being frustrated. When you tell the truth and take a stand, sometimes it means that you will walk the streets with a burdened heart. Sometimes it means losing a job...means being abused and scorned. It may mean having a seven, eight year old child asking a daddy, "Why do you have to go to jail so much?" And I've long since learned that to be a follower to the Jesus Christ means taking up the cross. And my bible tells me that Good Friday comes before Easter. Before the crown we wear, there is the cross that we must bear. Let us bear it--bear it for truth, bear it for justice, and bear it for peace. Let us go out this morning with that determination. And I have not lost faith. I'm not in despair, because I know that there is a moral order. I haven't lost faith, because the arc of the moral universe is long, but it bends toward justice. I can still sing "We Shall Overcome" because Carlyle was right: "No lie can live forever." We shall overcome because William Cullen Bryant was right: "Truth pressed to earth will rise again." We shall overcome because James Russell Lowell was right: "Truth forever on the scaffold, wrong forever on the throne." Yet, that scaffold sways the future. We shall overcome because the bible is right: "You shall reap what you sow." With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our world into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to speed up the day when justice will roll down like waters, and righteousness like a mighty stream. With this faith we will be able to speed up the day when the lion and the lamb will lie down together, and every man will sit under his own vine and fig tree, and none shall be afraid because the words of the Lord have spoken it. With this faith we will be able to speed up the day when all over the world we will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! Free at last! Thank God Almighty, we're free at last!" With this faith, we'll sing it as we're getting ready to sing it now. Men will beat their swords into plowshares and their spears into pruning hooks. And nations will not rise up against nations, neither shall they study war anymore. And I don't know about you, I ain't gonna study war no more.