Lite perspektiv på Ryssland

Vid den tiden i livet jag jobbade med annat lärde jag mig att den amerikanska cyberoperationen i Ryssland, runt Rysslands närområde, och runt om i världen var FRA tillsammans med NSA betydligt mer aktiva än samtliga ryska digitala operationer i storlek, kapacitet och frekvens. Björnen var inte ens nära, och förväntan var att klyftan skulle växa sig allt större. Vilket jag också förstått har skett.
Detta borde knappast komma som en överraskning för de som förstår sig på denna typ av verksamheter. Jämför bara Förenta staternas och Rysslands respektive försvarsbudgetar. President Trump undertecknade nyligen en gigantisk gåva på cirka $ 700 miljarder till Pentagon, ett budgetanslag på 61 miljarder som ensamt överstiger Rysslands årliga försvarsutgifter på 46 miljarder. Den amerikanska militärbudgeten motsvarar nu mer än de kombinerade militärbudgetarna i Kina, Ryssland, Storbritannien, Japan, Saudiarabien, Indien och Frankrike. Samt därmed också 14 gånger större än Kremls krigsbudget.

Amerikanska påverkansoperationer är dessutom djupt rotade i landets modus operandi; USA kan och vill avbryta demokratiska processer, inte bara i Ryssland, men överallt. Detta inkluderar hjärtat i Europa, där valda delar av europeiska statliga media nu låtsas i USA alltid har respekterat goda sedeläror och laglydnad. Det är som om Snowden tacksamt läckte har tydligen aldrig hänt. Det amerikanska försvarets avlyssning av Angela Merkels telefon hände aldrig? Obama-administrationens spionage på den tyska pressen, inklusive Der Spiegel, hände aldrig?

Valpåverkan i andra länder sker hela tiden, över hela världen. Best for Britain-skandalen är bara det senaste exemplet där utländska pengar skulle påverka de brittiska väljarna. Amerikanska regeringen riktade även in sig på det ryska valet 1996 för att få Jeltsin vald, och sedan skröt de om det i en omslagshistoria för Time Magazine. Omslaget ligger kvar på nätet där inget glöms bort. Jeltsin var den som möjliggjorde den katastrofala kapitalistiska chokterapi som styrde Ryssland från början av nittiotalet och föregick uppkomsten av de ryska oligarkerna. Putins varumärke av nationalistiska motstånd växte fram från och med detta ögonblick av extrem kollektiv nationell förödmjukelse. Under tiden hade Hillary Clinton fullt upp med att manipulera de palestinska valen 2006.

Mellan 1946 och 2000, genomförde USA: s regering minst 81 valinterventioner i andra länder medan Ryssland genomförde minst 36. Detta inkluderar inte den amerikanska regeringens våldsamma störtanden av dussintals regeringar under samma period, inklusive demokratiska regeringar på platser som Iran (1953), Guatemala (1954), Kongo (1960), Brasilien (1964) och Chile (1973). Så sent som 2009 spelade Hillary Clinton en komplicerad roll i den brutala insatsen mot den demokratiskt valda presidenten Manuel Zelayas regering i Honduras. Inget annat land, inte ens Ryssland, närmar sig även denna nivå av förakt inför för normerna av den nationella suveräniteten. Runt om i världen är organisationer som USA finansierar med och mer eller mindre öppet manipulerar främmande val, skapar amerikanskt styrda oppositionella rörelser och till och med bombar regeringar som hindrar amerikanska intressen världen över. 1999 sände President Clinton iväg tre rådgivare till Israel för att försöka svänga landets val till förmån för Ehud Barak. New York Times rapporterade att de "författade reklamslogans, utformade strategier och analyserade omröstningar" för Baraks kampanj. Föreställ er vad reaktionen skulle vara om Putin bokstavligen hade skickat tre toppkommunikatörer till Trump-kampanjen?

Det råder således ett komiskt hyckleri runt paniken över att Ryssland eventuellt aktivt har manipulerat val i Väst. Men den som ser den ryska aktiviteten som en antidemokratisk uppgörelse med USA borde i samma skarpa ordalag fördöma Förenta staterna.
Med detta sagt, bara för att Förenta staterna är världsledande inom alla slags valinblandning betyder det inte att de är immun mot sin egen medicin. Men det är knappast Ryssland som blandar sig i. Inblandningen från utlandet i USA kommer öka. Redan idag syns det hur tankesmedjor i Washington finansieras av Gulfstaterna. Förenade Arabemiraten bidrar generöst till Mellanösterns institutet (MEI) och Center for American Progress (CAP). Brookings Institute accepterar nådigt miljoner från Qatar. Atlantrådet och Centrum för strategiska och internationella studier har liknande arrangemang med andra förtryckande regimer så som Saudiarabien. Detsamma kan sägas om många andra repressiva regeringar utanför Gulfen. Och då finns försvarsentreprenörerna, Wall Street-bankerna och Silicon Valley giganterna, som alla har anslutit sig till att fånga immateriella rättigheter även inom den demokratiska akademin.

Politiker är naturligtvisäven de översvämmade med pengar från utländska intressen. Pro-Israel miljardärer som Sheldon Adelson och Saban har köpt sig inflytande hos både Demokrater och Republikaner. Den turkiska lobbyn fortsätter också att var en kraft, med alla från Gephardt till Flynn som betalades för att säkra Ankaras privilegier medan de begick olika brott mot armenierna och kurderna.

Hur kommer USA undan med denna dubbelmoralkarneval? Mycket av problemen bottnar i att det i huvudsak finns fem multinationella företag som nu äger nyhetsmedierna. Det här är nere från sex för några år sedan. År 1983 var det 50. Denna snabba konsolidering har skett tack vare den amerikanska telekommunikationslagen från 1996. De få dussin miljardärer med de största andelarna i dessa företag är nästan alla vita män. De är också nästan alla uppbundna i affärsinvesteringar runt om i världen. Och investeringar tar som bekant ingen hänsyn till medborgares behov eller önskemål.
För rysk inblandning att vara ett hot mot amerikansk eller svensk demokrati, skulle vi behöva en demokrati till att börja med. Men våra val är redan så tungt manipulerat av företag, fackföreningar och utländska regeringar att det är svårt att ta på allvar alla som rädda kommentatorer som ser Ryssland som ett enstaka hot mot vårt svenska valsystem. Frågan måste ställas i perspektiv och ses i samband med våra egna FRA aggressioner.

Putins regering, en demokratiskt vald regering med auktoritära drag, kan hanteras utan dagens hysteri. Låt oss istället se på hur våra svenska vapenexportörer gärna ser eskalerande spänningar mellan USA och Ryssland i Syrien, Jemen, Iran, Ukraina och periferin här runt Östersjön. Låt oss spendera mer tid på att med diplomati få USA och Ryssland att inte eskalera sina respektive länders imperialistiska drömmar som bara garanterar ytterligare död och förstörelse för människor överallt på denna planet.

Europa måste börja agera utifrån kunskapen att USA inte styr världen längre; att deras rätt och dess intressen inte på något sätt är världens eller Europas intressen. Samt om USA inte längre är den självklara verkställaren av de saudiarabiska och israeliska ledarnas villkor i Mellanöstern, vilka alternativa regionala orderingångar kan Europa bidra med?  Det finns mycket säkerhetspolitiska kommentatorer kan ägna sig åt som inte handlar om att ropa ryssen kommer i varje artikel; men det kommer kräva tankeväckande och konsekventa analyser. Det är svårt att inte följa mediernas drev och ledning kring vad vi som nation ska vara rädda för, men att hålla saker och ting i perspektiv är alltid en bra början.