Nima Shirali

"Let us form a new religion, that which would be called 'humanity', with 'peace' as its prophet."

Friedrich Nietzsche

"In individuals, insanity is rare; but in groups, parties, nations, and epochs it is the rule." 

Miljöoffer

The “Invisible Casualty of War”: The Environmental Destruction of U.S. Militarism

Kärleken till det eviga kriget

Nu ska vi besegra ISIS. På samma sätt som ”vi” tidigare haft skäl att avsätta Assad, Gaddafi, Saddam eller någon annan före detta västallierad som upphört med att göra som Väst vill.

Påminner om George Orwells 1984:
At one rally, the speaker is forced to change his speech halfway through to point out that Oceania is not, and has never been, at war with Eurasia. Rather, the speaker says, Oceania is, and always has been, at war with Eastasia. The people become embarrassed about carrying the anti-Eurasia signs and blame Emmanuel Goldstein’s agents for sabotaging them. Nevertheless, they exhibit full-fledged hatred for Eastasia.

I Orwells roman byter Oceaniens regering regelbundet allierade och fiktiva fiender, eftersom det är så lätt att styra medborgarnas tankar. De mest hjärntvättade är de inom den intellektuella klassen som har ansvaret för att rationalisera regeringens fullständiga förvirrade återkopplingar till allmänheten.  På samma sätt har Västs intellektuella de senaste åren häftigt debatterar hur man kan få ner Assads diktatur på knä. Ska Syrien bombas eller ska det enbart ges militärt stöd till så kallade sekulära rebeller? Propagandan var så intensiv att de som vågade vara skiljaktig, eller helt enkelt uttryckte fullt legitima invändningar mot dessa strategier klassades som apologeter för Assad.

När jag påpekade 2012 att varje militärt betydande rebellfraktion var vänner av totalitära islamistiska tankar blev jag ilsket avfärdad eller helt enkelt ignorerad. Detta utan att jag ens påtalade det faktum att våra egna Västliga regeringschefer fram tills 2011 var Assads medbrottslingar? Saddam Hussein var en betrodd bundsförvant så även Osama Bin Laden, men att åtala västerländska ledare för att samarbeta med dessa är tydligen otänkbart. För Eurasien är nu i krig med Eastasien istället för Oceanien, och har så alltid varit.

Så idag arbetar media i Väst för att rationalisera vår ändrade inställning till Assad. För nu är det tillåtet att dryfta hur man ska besegra ISIS även om det hjälper Assad. Rebellerna i Syrien beskrivs plötsligt som de jihadistser de är. Anklagelserna mot Assads om beordrade övergrepp har försvunnit från förstasidorna. För bara ett år sedan hade det varit otänkbart att få publicera en artikel som föreslog någon form av nygammal allians med Assad. Nu konstaterar New York Times att det i alla fall finns utrymme för diskussioner. Förra årets idioter är idag är idag nyttiga pragmatiker: Ibland måste man utveckla relationer med människor som är extremt otrevliga för att bli av med människor som är ännu elakare, förklarade det brittiska parlamentets chef för underrättelsetjänsten bara för någon vecka sedan. Som framväxten av ISIS, sprungen ur förödelsen av Irakkriget visar kommer det Västliga våldet fortsätta att leverera de fiender som våra krigsberoende ledare kräver.

Väst behöver alltså inte diskutera hur man snabbast ska besegra våra före detta allierade; ISIS, mer än vi behövde diskutera hur vi skulle avsätta Assad, Gaddafi, Hussein eller någon annan före detta allierad. Vi medborgare behöver istället diskutera hur kan förändra politiken i grunden. Annars kommer vi fortsätta närma oss det Oceania Orwell förebrådde oss.

Aldous Huxley

"The propagandist's purpose is to make one set of people forget that certain other sets of people are human"

Krigshingstar och hetsen

Kubakrisen. Oktober 1962. Kriget var nära. Ett drama där Washington upptäckt att Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov hade bistått med installation av ballistiska robotvapen på den lilla karibiska ön. Strunt samma att den framväxande militäralliansen mellan Moskva och den socialistiska regeringen på Kuba var en fråga mellan två suveräna stater, Washington var noga med att sovjetiska missiler inte skulle vara tillåtna någonstans nära sitt territorium. Den dåvarande amerikanska presidenten John F Kennedy såg sig nödgad att gå i krig, även om det innebar att antända osläckbar kärnvapenbrand.

I slutändan löstes detta dödläge, bland annat genom en ömsesidig och personlig förståelse mellan Kennedy och Chrusjtjov kring att ett sådant katastrofalt krig till varje pris måste undvikas. Båda männen visa av erfarenhet från det andra världskriget.  Sovjetunionen drog tillbaka sina missiler efter att ha fått en garanti från Vita huset att de inte skulle upprepa sin invasion av Kuba år 1961. Dessutom lovade Kennedy ett amerikanskt tillbakadragande av missiler från Turkiets territorium som då gränsade till Sovjetunionen.

Spola fram tiden 52 år. Den USA-ledda Nato-alliansen meddelade i veckan att man avser konsolidera sin militära närvaro i Östeuropa, Svarta havet och de Baltiska staterna. På Natos toppmöte i Wales, har Natos sekreterare Anders Fog-of-war Rasmussen krävt ett inrättande av "reaktiva bataljoner" längs med Rysslands gräns kryddat med lite av Natos krigsfartyg och stridsflygplan. Moskva som fått löfte om att Natos gräns inte skulle expandera öster ut har reviderat sin försvarsdoktrin och vidtar åtgärder för att skydda sitt territorium. Vilket är en normal reaktion. Natos obevekliga intrång längs Rysslands gränser börjar bli besvärande. Konflikten i Ukraina har utnyttjats för att ge Washington ett svagt motiv för att intervenera mot eventualiteter i området, och ogrundade påståenden om Rysslands invasion och annektering av ukrainskt territorium spär ytterligare på krigsretoriken.

Ekonomiska sanktioner mot Ryssland tillämpas med samma vårdslöshet som Nato expansionen. Moskva har all rätt att fördöma sådana västerländska agerande som lätt hysteriska och milt verklighetsfrämmande. USA och dess europeiska underordnade har skapat konflikten i Ukraina genom att undergräva den valda regeringen i landet att installera en helt illegitim regim. Den fascistiska karaktären av detta nya system saknar mandat att regera och särskilt regera den pro-ryska befolkningen i de östra delarna av landet, som juntan i Kiev från dag ett föraktat och kallat undermänniskor. Sen juntan i april lanserade sin så kallade "anti-terror operation” har mer än 2500 personer, främst civila, dödats. Några miljoner människor har fördrivits från sina hem. Mycket av våldet härrör från att Kievs militärstyrkor urskillningslösa bombardemang av civila centra runt städerna Donetsk och Luhansk. Det har funnits trovärdiga rapporter om användningen av klusterbomber, vit fosfor mordbrännare och Gradraketer.

Väst står även som vapensponsorer för denna obestridliga statsterrorism mot civila och har abdikerat från allt ansvar för sin inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. Men de nyttjar en krass ironi och skyller Ryssland för konflikten och kaoset.  Oansvariga västerländska regeringar förstärker sedan krisen med provocerande påståenden där de anklagar Ryssland för att iscensätta ett Europiskt storkrig. Återigen är inga bevis presenteras, bara tanklösa påstående, uppdiktade i en febrig fantasi.

Juntan måste emellertid hitta en yttre fiende. För Kievs antiterrorpatruller är i oordning, massdeserteringar av ukrainska soldater över den ryska gränsen, missnöjdhet med sitt uppdrag att döda civila, eller den fullständiga inkompetens som Kievs militära planerare uppvisar gör livet svårt för pojkarna under Ukrainsk flagg. Krisen i Ukraina, som ständigt hotar att hamna utom kontroll i en självuppfyllande krigsprofetia, är resultatet av västerländskt hybris, hyckleri och dubbelmoral. Västerländska ledare verkar paralyserade av en kronisk oförmåga att se sina egna fel och brister oavsett hur fräck dessa motsättningar är.

Kubakrisen ger en upplysande jämförelse med dagens dödläge mellan väst och öst. I det förra fallet, var Washington beredda att störta världen in i en kärnvapenbrand över upplevda ryska militära intrång på sitt territorium, även om Rysslands begynnande närvaro i Kuba utan tvekan var laglig och icke-hotande. Idag, däremot, står Nato-alliansen längs Rysslads gräns, i strid med alla dåvarande åtaganden att inte göra det, och ändå anser sig Washington ha ett privilegium att fortsätta utan några klagomål från Moskva.

Hittills har Moskva behandlat denna exempellösa provokation med beundransvärd återhållsamhet diplomati trots att Vladimir Putin måste känna att han kämpar med trubbiga västerländska mentala motsvarigheter som inte tycks kunna förstå reglerna för schackspelet.
John F Kennedy hade i alla fall en rudimentär förståelse av verkligheten och en grad av empati med sin ryska motståndare Chrusjtjov som så småningom hjälpte till att skingra krigskrisen. Tyvärr kan detsamma inte sägas om Barack Obama och andra ledare i väst idag, som alla verkar förblindas av kronisk krigshets.

300 år av lycka snart slut