Jag var en av Europavännerna

Jag var en av Europavännerna, och jag är det ännu. Men är EU numera vägen mot målet? Är EU organisationen som kan skapa den typen av ny skön värld vi vill ha? Det förvånar mig att progressiva fortfarande ser EU som en godhets bevarande internationell enhet som på något sätt verkar för det gemensamma bästa. Det kan så ha varit en gång i tiden, men att tro att det fortfarande finns kvar något embryo av fredstanke å förnuft inom Brysselbyråkratin är att blint tro på idén att makten inte på något sätt inte avlat mer makt. Räcker för mig att se på den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitikens moras, dessa två är möjligen de mest miljödestruktiva och svältframkallande systemen i världshistorien efter Djingis Khan och Timur Lenk. Vi européer fick simma i mjölksjöar och klättra i spannmålsbergen medan människor i Afrika svalt och haven tömdes på marint liv.

Jag var en av Europavännerna och minns glädjen av att få mitt första röda EU-pass, och spänningen i att passera genom en öppen gräns utan att behöva visa det röda passet. Jag njöt av att se vissa av våra inhemska politiska rovdjur vingklippta av EU när de hamnade framför den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Jag kallade mig en europé och hoppades innerligt att Sverige skulle rösta ja till en federation. Det hela verkade så modernt och progressivt.

Jag var en av de Europavännerna som inte lyssnade på de människor som ropade i öknen. Jag ville inte lyssna på dem. Dessa människor klumpade jag ihop med de xenofoba Nej-sägande invånarna som levde i Gagnef och Grythyttan.

Men EU har nu ironiskt nog blivit ett hot mot européerna och europatanken. En optimist skulle säga att det förenar människor, främjar tillväxt och fungerar som ett bålverk mot andra stormakter. Men kära läsare stega utanför de traditionella floskelförmedlarna för ett ögonblick och du kan lika väl dra slutsatsen att det har förvandlats till en moraliskt bankrutt kraftpaket av rovgirig kapitalism; en rika mäns motorklubb för att hålla norra Europa ekonomiskt på rull. EU lovade att göra allt i sin makt för att hålla Euron från implosion, även om det innebär att störta demokratiskt valda ledare, pumpa in miljarder euro i konkursklara institutioner och sälja väljare till företagens intressen för en handfull TTIP-dollar. Vilken typ av demokrati är det då?

Om Grekland fick lämna euron och återinföra drachmen skulle landets problem avdunsta över en natt. Den ny-gamla valuta skulle vara korrekt värderad av marknaderna, vilket gör exporten mer konkurrenskraftig. Turister skulle flockas mot Hellas klippor och få en billig semester, folk skulle köpa grekiska produkter igen och, lika viktigt, greker skulle känna att de var ansvariga för sina egna angelägenheter igen och skulle inte vara tvingade att stödja partier som Gyllene gryning. Men, självfallet, ECB kommer inte att låta detta hända. Euron får inte äventyras på något sätt. Grekerna blir fattigare, tvingas sälja sina stränder och nationella skatter bara för att betala räntan på sina obetalbara lån, och tyskarna behåller sin förmåga att tjäna pengar på Kina och media säger saker som det värsta är över och krisen har lösts. Ilskan och frustrationen i Europa sprider sig och växer likt en malignt hudcancer.

Folket har på röstat SD, Nationella fronten och Gyllene gryning i frustration över att inte bli lyssnade på. Dessa saker händer med en förutsägbar politisk regelbundenhet när de ekonomiska villkoren surnar. Karismatiska ledare försöker finna syndabocksminoriteter och komma med alla möjliga och omöjliga löften, även om de inte kan genomföra dem. Folk är trötta på det vanliga gänget harlekiner och deras tjat om ekonomisk återhämtning och förändring som lovar inget annat än business as usual. Europaparlamentet min tidigare arbetsgivare, består numera av en ohelig allians av slödder som vill utöka EU och packet som vill förstöra EU; alla under ett skyddande epitet av varande; miljöaktivister, konservativa, kommunister eller socialister.

Jag var en Europavän. Men kan det vara så att detta val var det första svaga mullret på början till slutet för det stora europeiska projektet? Var EU bara ett missfoster? En utbyggnad av maktfullkomligt gränsöverskridande hybris; en höjdpunkt av samarbetsvilja under vår tidsålder av billig olja? Kommer folk stå upp och kräva tillbaka sin demokratiska suveränitet innan det är för sent? Vi kan bara hoppas på det, för om EU bedriver verksamhet mycket längre i sin nuvarande konfiguration kan det bara sluta med en sak, krig; och det var just det dess skapare var tänkt att det skulle förhindra.

Oswald Spengler

"Formerly no one was allowed to think freely; now it is permitted, but no one is capable of it any more. Now people want to think only what they are supposed to think, and this they consider freedom."

Det omöjliga

Tillväxten ökar, tillväxten är god, Europa växer, Sverige växer; det är snart val igen och tillväxten är tillbaka. Men vad är det vi hyllar med denna tillväxt? Vad hade hänt om vi hade haft en tillväxt på 3,5 % per år sedan tiden för Ramses segertåg? Hur stor planet skulle vi behövt om den perpetuella expanderande ekonomiska progressionen fått råda? Ingen aning, men snabb överslagsräkning tyder på åtminstone ett solsystem av planeter hade behövts. Syftet med tankeexperimentet är att vi ska nå den paradoxala positionen att vår frälsning alltid ligger i kollapserna.

För att lyckas i dagens samhällssystem innebär att vi förgör oss själva . Men även att misslyckas är att förgöra oss själva . Det är de låsningar vi har skapat. Ignorera klimatförändringar, strunta i en biologisk mångfaldskollaps, glöm för en sekund utarmning av fiskebestånden, jorden, mineralerna, oljan för även om alla dessa problem mirakulöst försvann påvisar den sanna matematiken att den årliga tillväxten förblir en del av Phantasus rike av drömmar. . .

Ekonomisk tillväxt är enklet uttryckt en artefakt vi tilldelats tack vare nyttjandet av jordens ändliga fossila bränslen. Innan stora mängder kol extraherades, skulle varje uppgång i industriproduktionen mötas med en nedgång i jordbruksproduktionen, den kol eller de hästkrafter som krävdes av industrin minskade marken för att odla mat. Varje tidigare industriell revolution kollapsade, eftersom tillväxten inte kunde upprätthållas. Men kol bröt mänskligheten denna cykel och aktiverad, om än bara för några hundra år, det fenomen som vi nu kallar hållbar tillväxt.

Det var varken kapitalism eller kommunism, kristdemokrati, socialism, moderater eller vänsterpartier som möjliggjorde den senaste industriella erans framsteg och sjukdomar. Det var kolet, följt av olja och gas. Den metatrenden; vår moderna berättelse, är den koldrivna expansionen. Våra politiska ideologier och dess strider är bara bisatser. Nu, eftersom de mest tillgängliga reserver är uttömda, måste vi plundra de dolda hörnen av planeten för att upprätthålla vår omöjliga position.

Förra veckan, bara dagar efter att forskare meddelade att en kollaps av istäcket i Västra Antarktis är nu en oundviklig process, meddelade den ecuadorianska regeringen att oljeborrning skulle påbörjas i hjärtat av Yasuni nationalpark. Detta efter det att de hade gett ett erbjudande till andra regeringar: om de gav Ecuador halva värdet av oljan i den delen av parken, skulle oljan lämnas i marken . Du kan se detta som utpressning eller du kan se det som en rättvis handel, men faktum kvarstår att Ecuador är fattigt, dess oljefyndigheter är rika: varför borde de lämna oljan orört utan ersättning när alla andra länder plundrar jorden och låter borrarna gå ner till helvetets nionde cirkel? De bad om 3,6 miljarder dollar men fick bara 13 miljoner. Resultatet är nu att Petroamazonas, ett företag med ett solitt CV av förstörelse och spill, nu kommer stövla in i en av de mest biologiskt mångfaldsbefästa platserna på planeten, där en enda hektar regnskog sägs innehålla fler arter än som förekommer på hela kontinenten Nordamerika. . .

Brittiska oljebolag hoppas i detta nu på att tränga in i Afrikas äldsta nationalpark Virunga, i den inte fullt så Demokratiska republiken Kongo; en av de sista fästena för bergsgorillorna och okapi, ett område bebott även av schimpanser och skogselefanter. I Storbritannien självt har regeringen just har identifierat 4,4 miljarder fat skifferolja i sydöstra landsänden, vilket fått Cameron att fantisera lätt om att omvandla det lummiga England till ett nytt Nigerdelta. Allt kan ordnas med påkostade mutor till de lokala landägarna. Dessa nya reserver löser emellertid ingenting, mer olja avslutar inte vår hunger efter vinstresurser; de bara förvärrar den.

Eftersom den globala ekonomins volym enbart vill expandera och överallt där jorden innehåller något ovanligt kommer utnyttjas, dess resurser utvinns och förslösas kommer världens alla olika och differentierade naturliga underverk reduceras till samma grå månlandskap. Vissa människor försöker lösa det omöjliga ekvationen med myten att eftersom processerna blir effektivare och prylarna vi bygger blir alltmer miniatyriserade, använder vi mindre material. Tyvärr; det finns inga tecken på att detta sker, järnmalmsproduktionen har ökat 180 % på blott tio år. Skogsindustrierna säger oss att den globala papperskonsumtionen ligger på en rekordhög nivå och det kommer att fortsätta att växa. Om det sker i den digitala tidsåldern, finns det då hopp det för andra förbrukningsvaror?

Förebilderna uteblir också. Se bara på de superrika, de som sätter takten för den globala konsumtionen. Blir deras båtar blir mindre? Deras hus? Deras bilar? Deras köp av sällsynta träslag, Deras sushi middagar av sällsynta fiskar, deras badrum av svårfunnen sten? De med medlen köper allt större hus för att lagra den växande hög av saker de inte kommer att leva länge nog för att hinna använda. Allt mer av ytan på planeten används för att utvinna, tillverka och lagra saker vi inte behöver. Kanske är det inte så förvånande att fantasier om koloniseringen av rymden åter är på agendan; för att vi då kan exportera våra problem istället för att lösa dem.

Även om vi mirakulöst kan minska vår råvaruförbrukning med 90 % fördröjer vi bara det oundvikliga med 75 år. Effektivitet löser ingenting så länge den linjära tillväxtekonomin fortsätter. Det ofrånkomliga misslyckandet för ett samhälle byggt på tillväxt och dess förstörelse av jordens levande system är ett faktum för vår existens. Men det är 2000-talets stora tabu, de ämnen som nämnts här kommer garanterat att stöta bort dina vänner och grannar. Vi lever instängd i en av Expressens söndagsbilagor; besatta av berömmelse, mode och de tre trista häftklamrarna som håller samman lösöret av övrig fikakonversation om recept, renoveringar och nya resemål. Allt annat än de ämnen som kräver vår uppmärksamhet.

Uttalandet av det uppenbara, resultatet av grundläggande aritmetik, behandlas som exotiska och på middagar oförlåtliga samtalsdistraktioner, medan det omöjliga i att vi lever som vi gör anses vara så normalt och alldagligt att den inte ens är värt att nämna. Det är just så vi mäter djupet av planetens problem: genom vår absoluta oförmåga att ens dryfta det.

Var den förändring du vill se i världen

Valet över och mörkröda, mörkblå mörka vindar snålblåst och kyla. På ytan av denna vår värld just nu finns det krig och våld och visionslöshet. Men lugnt och stilla, samtidigt, har vi något annat som händer under denna vår världs polerade fernissa. En inre revolution kan alltid äga rum, en stillhetens revolt, blodlös och tålmodig.

Det är en tyst revolution. Inifrån och ut. Från grunden. Detta är en global syssla. En andlig sammansvärjning. Det finns sovande celler i varje nation på planeten. Du kommer inte att se oss på TV. Du kommer inte att läsa om oss i tidningen. Ingen selfie på Instagram. Du kommer inte att höra om oss på radion. Vi söker inte ära. Vi bär aldrig uniform. Vi kommer i alla former och färger, stilar och skor. De flesta av oss arbetar anonymt. Vi arbetar bakom kulisserna, tyst, i varje land och i var kultur bland människolivets städer stora och små, ​​mellan berg och i dalar, på gårdar och nära byar, bortom avlägsna öar. Du kan passera en av oss på gatan och inte ens märka oss. Vi förblir inkognito. Vi är fortfarande bakom sättstyckena. Det är inte av intresse för oss som vi jobbar, inte jaget utan vi som krävs för att arbetet ska bli gjort. Ibland upptäcker vi kanske varandra på gatan. Vi ger en tyst nick och fortsätter på vår väg.

Under dagen många av oss låtsas att vi har vanliga jobb, men natten är där det verkliga arbetet sker. Vi är en medveten armé. Vi är de som långsamt att skapa en ny värld med kraften a vår övertygelse att våra sinnen och hjärtan kan förändra utan blodskärvande revolutioner. Förändringen finns i öppenheten, dikterna, kramen, musiken, filmerna, det vänliga ordet, handen som hålls, leendet, dansen, kaffet under kastanjen, nöjdheten med det vi har, inte det vi kräver att få, den sociala aktivismen och glädjen.

Vi har alla unika sätt att bidra med våra olika unika gåvor och talanger. Var den förändring du vill se i världen som Gandhi sa. Det är mottot som fyller mitt hjärta. Vi vet att det är det enda sättet som verklig förvandling kan ske på. Vi vet att i en stilla övertygelse kan mycket förändringskraft ligga. Vårt arbete är långsamt och noggrant, liksom bildandet av berg. Det är inte ens synligt vid en första anblick. Du behöver inte vara en välutbildad person eller har några exceptionella kunskaper för att förstå det. Den kommer från hjärtats intelligens, inbäddat i den tidlösa evolutionära pulsen av alla människor. Var den förändring du vill se i världen. Ingen annan kan göra det åt dig.

H.G. Wells

"A time will come when a politician who has willfully made war and promoted international dissension will be as sure of the dock and much surer of the noose than a private homicide. It is not reasonable that those who gamble with men's lives should not stake their own"   

Dårar i Kristus

Gemensamt för kulturer som uthärdar är att de samtliga skapar sig ett skyddat utrymme för dem som ifrågasätter och utmanar nationella myter. Konstnärer, författare, poeter, aktivister, journalister, filosofer, dansare, musiker, skådespelare, regissörer och avfällingar skall tolereras om en kultur ska kontra katastrof. Medlemmar av denna intellektuella och konstnärliga klass, dagens arvtagare till den ryska traditionen av; Dårar i Kristus, som oftast inte är välkomna i de politiska salarna där medelmåttigheten är triumferande, tjänar inte längre samhällena som profeter. De avfärdas av makteliten som subversiva eftersom de inte anammat den kollektiva självdyrkan. De tvingar oss att konfrontera ogranskade antaganden, antaganden som om de inte utmanas, lätt leder till förstörelse. De utsätter landets styrande eliter för frågor, de artikulerar meningslösheten i ett system byggt på en ideologi av oändlig tillväxt, de undrar om den oupphörliga exploateringen och ständig expansionen är nyttig. De varnar för karriärisms gift av och det meningslösa i sökandet efter lycka i att rikedomar. De får oss att möta oss själva, de utmanar de enkla klichéerna som vi använder för att beskriva nationen vi lever i, de exponera vårt nationalistiska mörker, våra brott mot grannländerna och vår okunnighet om effekterna av tillväxtekonomin. De erbjuder med sina frågor möjligheten till ett liv med mening och ger oss förmågan för systemtransformation.

Mänskliga samhällen ser vad de vill se. De skapar ur en blandning av historiska händelser och fantasi nationella myter om en överlägsen identitet. De ignorerar obehagliga fakta om sitt självförhärligande. De litar naivt på linjära framsteg mot en evigt växande dominans över världens resurser.  I denna mars mot ruinens rand kan en kultur förlora sin förmåga att tänka, de styrande vill sätta en agenda och effektivt tystar de oliktänkande röster, regeringarna i EU ger inför Europaparlamentsvalet folket en lugnande blandning av fakta och fiktion om framsteg och stordåd som ska komma. Står de oemotsagda undviker de punktering på sitt självbedrägeri. De för ett intellektets krig på täckhet och sanning. De avskaffar det heliga. De lämnar oss blinda. Vi är vilse på havet i en stor storm. Vi vet inte var vi är. Vi vet inte vart vi är på väg. Och vi vet inte vad som är på väg att hända oss.

Vår kollektiva förmåga till självbedrägeri finns alltid ibland oss. Om natten kunde den Syriska medelklassen i Damaskus höra skottlossning. Men de var de sista att fly kriget, det hände inte Syrien. Ett upplyst land. Denna blindhet finns även i Europa; den sönderfallande infrastrukturen, de övergivna fabrikerna, raderna av rensad lagerlokaler, nedläggningarna av bibliotek, skolor, brandstationer och postkontor, det vi fysiskt ser lämnar vi osett. Den snabba och skrämmande försämringen av ekosystemet, de höga temperaturerna, torkan, översvämningarna, förstörelsen av grödor, smältande polarisar och stigande havsnivåer är alla samma tacken som vi psykologiskt blundar för.

Här har tidigare generationer av ifrågasättare gett oss historien om Lear och berättelsen om Oidipus, båda verk som handlar om att uppnå denna inre vision. Det handlar om moral och intellekt som är förblindade av maktlysten empirism och egoism. Det handlar om att förstå att den mänskliga fantasin är, som William Blake såg, vår manifestation av evigheten; Kärlek utan fantasi är evig död . Dårarna i Kristus låter saker osynliga för majoritetens syn blir synliga. Men dessa saker är inte framtagna på faktiska grunder eller heller för den delen empiriskt. De är inte skapade i de nationella myterna om ära och makt. De uppnås inte med våld. De har inte kommit till igenom kognition eller logiska resonemang. Dårarnas budskap är immateriella. De talar om skönhet, sorg, kärlek, sökandet efter mening, kampen för att möta vår egen dödlighet och förmågan att möta sanningen. Och kulturer som inte följer dessa krafter och erbjuder fantasin ett utrymme begår ett långsamt självmord. De kan nämligen inte se uppenbarligheter. Vi lever redan i en värld där universitet tror att en Friedman eller en Hayek är viktigare studenterna än en Balzac eller Nabakov, barbariet är då inte långt borta. Studenter som nekas ta del av bildning runt de stora oraklen genom den mänskliga civilisationen, visionärer som uppmanar oss att inte bara dyrka oss själva, att inte för att knäböja inför girigheten, utbildas inte, de produceras.

Vi måste ibland retirera in i en tryckbaserad kultur där idéer inte deformeras till YouTube-klipp och varje tanke avslutas med klichéer. Tänkande är en ljudlös dialog mellan mig och mig själv som Arendt skrev. Tänkandet skiljer sig från logiska resonemang, som är inriktat på ett ändligt och identifierbart mål. Vår hyllade linjärt tillväxthyllande företagskultur har effektivt avskilt oss från den mänskliga fantasin. Våra elektroniska apparater gör djupare och djupare intrång in i utrymmen som en gång var reserverade för ensamhet, reflektion och integritet. Etern är fylld med det pråliga och det absurda. Våra system för lärande och kommunikation hånar de discipliner som tillåter oss att erfara. Vi hyllar prosaiska yrkeskunskaper och de standardiserade testerna. Vi har vräkt de som tänker, däribland många lärare i humaniora, in i en vildmark där de inte kan finna anställning, lön eller ha en röst. Vi följer blinda de andra lämlarna ut över klippkanten.
Vi behöver aldrig våra tänkare och konstnärer mer än i kristider, de ger de subversiva berättelser som tillåter oss att lägga om på en ny kurs, en kurs som kan försäkra oss och vår civilisation en överlevnads strategi.

Vad ska jag göra för att vinna frälsning? frågar Dimitri i " Bröderna Karamazov. Starov svarar då: Framför allt, aldrig ljuga för dig själv. 

Och här är det dilemma vi står inför som en civilisation. Vi marscherar kollektivt mot självutplåning. Kapitalismen, om de lämnas oreglerat därhän, kommer att döda oss. Men vi vägrar, eftersom vi inte kan tänka fritt och inte längre lyssnar till dem som agerar Dårar, att se vad som är på väg att hända oss. Vi har skapat underhållnings mekanismer för att dölja och tysta de hårda sanningarna; allt från klimatförändringar till en kollaps av globaliseringssystemen till företagens maktställningar inom TTIP-avtalet, allt sammantaget kommer att innebära vår självförstörelse. Om vi kan göra något annat måste vi, som individer, vårda den privata dialogen och den ensamhet som gör tron möjlig. Det är bättre att vara en utstött, en främling i sitt eget land, än en utstött från en själv. Det är bättre att se vad som är på väg att drabba oss och att stå emot än att retirera in i fantasier och låta sig omfamnas av en civilisation styrda av de blinda.

Vad man ska göra åt det?

Som jag har skrivit här på denna blogg så finns det ingen enskild åtgärd som du eller jag kan genomföra för att styra bort skeppet från vår kollektiva självmordskurs. Våra system för styrning av ekologi, ekonomi och den mänskliga egoismen är ett schema för att säkerställa att vi alltid bara styrs av sociopater, så den bästa åtgärden att vidta är att undvika dem och de system de har skapat. Detta betyder inte att arbeta för reformer, det bästa du kan göra är att hjälpa till att bygga upp ett nytt paradigm som kan köras parallellt tills den gamla oundvikligen upphör. Vad detta innebär i praktiken är frikoppla dig själv så mycket som möjligt ur vårt globala ekonomiska system och dess snara kollapsbenägna grund. Du måste lära dig att bemästra grunderna i matlagning, bränslehantering och skydd för dig och din familj, du måste lära sig nya sätt att leva som är i harmoni med naturen.

Detta betyder inte att fylla en bunker med konserver och vapen, utan istället kräver det att du och några vänner går samman i en gemenskap som delar viljan att arbeta praktiskt snarare än att bara prata om det på internetforum. Ta tag i en bit av mark, om du kan lär dig lite praktisk permakultur. Dela grejer. Lär det du lärt dig till andra. Skriv om det, prata om det, men framför allt gör det nu. Varje dag kastas värden för mer än tusentals kronor på sophögen av ett ekonomiskt system som inte är lämplig för ändamålet; hålla planeten vid liv. Återvinn. Minska din konsumtion.

Och framför allt deppa inte ihop. Ovan molnen finns det som bekant alltid sol.  Att jobba praktiskt kommer göra dig gladare och din hjärna kommer må bättre genom att inte arbeta en 60 timmars vecka för att betala av oändliga skulder med påvra utsikter och halvbra löften om en enkel pension i slutet av livet. Att arbeta för en bättre värld måste vara värt något.