Det omöjliga

Tillväxten ökar, tillväxten är god, Europa växer, Sverige växer; det är snart val igen och tillväxten är tillbaka. Men vad är det vi hyllar med denna tillväxt? Vad hade hänt om vi hade haft en tillväxt på 3,5 % per år sedan tiden för Ramses segertåg? Hur stor planet skulle vi behövt om den perpetuella expanderande ekonomiska progressionen fått råda? Ingen aning, men snabb överslagsräkning tyder på åtminstone ett solsystem av planeter hade behövts. Syftet med tankeexperimentet är att vi ska nå den paradoxala positionen att vår frälsning alltid ligger i kollapserna.

För att lyckas i dagens samhällssystem innebär att vi förgör oss själva . Men även att misslyckas är att förgöra oss själva . Det är de låsningar vi har skapat. Ignorera klimatförändringar, strunta i en biologisk mångfaldskollaps, glöm för en sekund utarmning av fiskebestånden, jorden, mineralerna, oljan för även om alla dessa problem mirakulöst försvann påvisar den sanna matematiken att den årliga tillväxten förblir en del av Phantasus rike av drömmar. . .

Ekonomisk tillväxt är enklet uttryckt en artefakt vi tilldelats tack vare nyttjandet av jordens ändliga fossila bränslen. Innan stora mängder kol extraherades, skulle varje uppgång i industriproduktionen mötas med en nedgång i jordbruksproduktionen, den kol eller de hästkrafter som krävdes av industrin minskade marken för att odla mat. Varje tidigare industriell revolution kollapsade, eftersom tillväxten inte kunde upprätthållas. Men kol bröt mänskligheten denna cykel och aktiverad, om än bara för några hundra år, det fenomen som vi nu kallar hållbar tillväxt.

Det var varken kapitalism eller kommunism, kristdemokrati, socialism, moderater eller vänsterpartier som möjliggjorde den senaste industriella erans framsteg och sjukdomar. Det var kolet, följt av olja och gas. Den metatrenden; vår moderna berättelse, är den koldrivna expansionen. Våra politiska ideologier och dess strider är bara bisatser. Nu, eftersom de mest tillgängliga reserver är uttömda, måste vi plundra de dolda hörnen av planeten för att upprätthålla vår omöjliga position.

Förra veckan, bara dagar efter att forskare meddelade att en kollaps av istäcket i Västra Antarktis är nu en oundviklig process, meddelade den ecuadorianska regeringen att oljeborrning skulle påbörjas i hjärtat av Yasuni nationalpark. Detta efter det att de hade gett ett erbjudande till andra regeringar: om de gav Ecuador halva värdet av oljan i den delen av parken, skulle oljan lämnas i marken . Du kan se detta som utpressning eller du kan se det som en rättvis handel, men faktum kvarstår att Ecuador är fattigt, dess oljefyndigheter är rika: varför borde de lämna oljan orört utan ersättning när alla andra länder plundrar jorden och låter borrarna gå ner till helvetets nionde cirkel? De bad om 3,6 miljarder dollar men fick bara 13 miljoner. Resultatet är nu att Petroamazonas, ett företag med ett solitt CV av förstörelse och spill, nu kommer stövla in i en av de mest biologiskt mångfaldsbefästa platserna på planeten, där en enda hektar regnskog sägs innehålla fler arter än som förekommer på hela kontinenten Nordamerika. . .

Brittiska oljebolag hoppas i detta nu på att tränga in i Afrikas äldsta nationalpark Virunga, i den inte fullt så Demokratiska republiken Kongo; en av de sista fästena för bergsgorillorna och okapi, ett område bebott även av schimpanser och skogselefanter. I Storbritannien självt har regeringen just har identifierat 4,4 miljarder fat skifferolja i sydöstra landsänden, vilket fått Cameron att fantisera lätt om att omvandla det lummiga England till ett nytt Nigerdelta. Allt kan ordnas med påkostade mutor till de lokala landägarna. Dessa nya reserver löser emellertid ingenting, mer olja avslutar inte vår hunger efter vinstresurser; de bara förvärrar den.

Eftersom den globala ekonomins volym enbart vill expandera och överallt där jorden innehåller något ovanligt kommer utnyttjas, dess resurser utvinns och förslösas kommer världens alla olika och differentierade naturliga underverk reduceras till samma grå månlandskap. Vissa människor försöker lösa det omöjliga ekvationen med myten att eftersom processerna blir effektivare och prylarna vi bygger blir alltmer miniatyriserade, använder vi mindre material. Tyvärr; det finns inga tecken på att detta sker, järnmalmsproduktionen har ökat 180 % på blott tio år. Skogsindustrierna säger oss att den globala papperskonsumtionen ligger på en rekordhög nivå och det kommer att fortsätta att växa. Om det sker i den digitala tidsåldern, finns det då hopp det för andra förbrukningsvaror?

Förebilderna uteblir också. Se bara på de superrika, de som sätter takten för den globala konsumtionen. Blir deras båtar blir mindre? Deras hus? Deras bilar? Deras köp av sällsynta träslag, Deras sushi middagar av sällsynta fiskar, deras badrum av svårfunnen sten? De med medlen köper allt större hus för att lagra den växande hög av saker de inte kommer att leva länge nog för att hinna använda. Allt mer av ytan på planeten används för att utvinna, tillverka och lagra saker vi inte behöver. Kanske är det inte så förvånande att fantasier om koloniseringen av rymden åter är på agendan; för att vi då kan exportera våra problem istället för att lösa dem.

Även om vi mirakulöst kan minska vår råvaruförbrukning med 90 % fördröjer vi bara det oundvikliga med 75 år. Effektivitet löser ingenting så länge den linjära tillväxtekonomin fortsätter. Det ofrånkomliga misslyckandet för ett samhälle byggt på tillväxt och dess förstörelse av jordens levande system är ett faktum för vår existens. Men det är 2000-talets stora tabu, de ämnen som nämnts här kommer garanterat att stöta bort dina vänner och grannar. Vi lever instängd i en av Expressens söndagsbilagor; besatta av berömmelse, mode och de tre trista häftklamrarna som håller samman lösöret av övrig fikakonversation om recept, renoveringar och nya resemål. Allt annat än de ämnen som kräver vår uppmärksamhet.

Uttalandet av det uppenbara, resultatet av grundläggande aritmetik, behandlas som exotiska och på middagar oförlåtliga samtalsdistraktioner, medan det omöjliga i att vi lever som vi gör anses vara så normalt och alldagligt att den inte ens är värt att nämna. Det är just så vi mäter djupet av planetens problem: genom vår absoluta oförmåga att ens dryfta det.