Jag var en av Europavännerna

Jag var en av Europavännerna, och jag är det ännu. Men är EU numera vägen mot målet? Är EU organisationen som kan skapa den typen av ny skön värld vi vill ha? Det förvånar mig att progressiva fortfarande ser EU som en godhets bevarande internationell enhet som på något sätt verkar för det gemensamma bästa. Det kan så ha varit en gång i tiden, men att tro att det fortfarande finns kvar något embryo av fredstanke å förnuft inom Brysselbyråkratin är att blint tro på idén att makten inte på något sätt inte avlat mer makt. Räcker för mig att se på den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitikens moras, dessa två är möjligen de mest miljödestruktiva och svältframkallande systemen i världshistorien efter Djingis Khan och Timur Lenk. Vi européer fick simma i mjölksjöar och klättra i spannmålsbergen medan människor i Afrika svalt och haven tömdes på marint liv.

Jag var en av Europavännerna och minns glädjen av att få mitt första röda EU-pass, och spänningen i att passera genom en öppen gräns utan att behöva visa det röda passet. Jag njöt av att se vissa av våra inhemska politiska rovdjur vingklippta av EU när de hamnade framför den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Jag kallade mig en europé och hoppades innerligt att Sverige skulle rösta ja till en federation. Det hela verkade så modernt och progressivt.

Jag var en av de Europavännerna som inte lyssnade på de människor som ropade i öknen. Jag ville inte lyssna på dem. Dessa människor klumpade jag ihop med de xenofoba Nej-sägande invånarna som levde i Gagnef och Grythyttan.

Men EU har nu ironiskt nog blivit ett hot mot européerna och europatanken. En optimist skulle säga att det förenar människor, främjar tillväxt och fungerar som ett bålverk mot andra stormakter. Men kära läsare stega utanför de traditionella floskelförmedlarna för ett ögonblick och du kan lika väl dra slutsatsen att det har förvandlats till en moraliskt bankrutt kraftpaket av rovgirig kapitalism; en rika mäns motorklubb för att hålla norra Europa ekonomiskt på rull. EU lovade att göra allt i sin makt för att hålla Euron från implosion, även om det innebär att störta demokratiskt valda ledare, pumpa in miljarder euro i konkursklara institutioner och sälja väljare till företagens intressen för en handfull TTIP-dollar. Vilken typ av demokrati är det då?

Om Grekland fick lämna euron och återinföra drachmen skulle landets problem avdunsta över en natt. Den ny-gamla valuta skulle vara korrekt värderad av marknaderna, vilket gör exporten mer konkurrenskraftig. Turister skulle flockas mot Hellas klippor och få en billig semester, folk skulle köpa grekiska produkter igen och, lika viktigt, greker skulle känna att de var ansvariga för sina egna angelägenheter igen och skulle inte vara tvingade att stödja partier som Gyllene gryning. Men, självfallet, ECB kommer inte att låta detta hända. Euron får inte äventyras på något sätt. Grekerna blir fattigare, tvingas sälja sina stränder och nationella skatter bara för att betala räntan på sina obetalbara lån, och tyskarna behåller sin förmåga att tjäna pengar på Kina och media säger saker som det värsta är över och krisen har lösts. Ilskan och frustrationen i Europa sprider sig och växer likt en malignt hudcancer.

Folket har på röstat SD, Nationella fronten och Gyllene gryning i frustration över att inte bli lyssnade på. Dessa saker händer med en förutsägbar politisk regelbundenhet när de ekonomiska villkoren surnar. Karismatiska ledare försöker finna syndabocksminoriteter och komma med alla möjliga och omöjliga löften, även om de inte kan genomföra dem. Folk är trötta på det vanliga gänget harlekiner och deras tjat om ekonomisk återhämtning och förändring som lovar inget annat än business as usual. Europaparlamentet min tidigare arbetsgivare, består numera av en ohelig allians av slödder som vill utöka EU och packet som vill förstöra EU; alla under ett skyddande epitet av varande; miljöaktivister, konservativa, kommunister eller socialister.

Jag var en Europavän. Men kan det vara så att detta val var det första svaga mullret på början till slutet för det stora europeiska projektet? Var EU bara ett missfoster? En utbyggnad av maktfullkomligt gränsöverskridande hybris; en höjdpunkt av samarbetsvilja under vår tidsålder av billig olja? Kommer folk stå upp och kräva tillbaka sin demokratiska suveränitet innan det är för sent? Vi kan bara hoppas på det, för om EU bedriver verksamhet mycket längre i sin nuvarande konfiguration kan det bara sluta med en sak, krig; och det var just det dess skapare var tänkt att det skulle förhindra.