Makt och kontroll

Imperier verkar vara något som mänskligheten vill ha, en trygg struktur, en återkommande organisation att sträva efter om och om igen i historien sedan vi slutade samla och började bruka. Problemet är att imperier är ofta så resultatrika och komplexa att de tenderar överutnyttja, förstöra och förverka tillgängliga förnybara resurser. Vare det guld, människor eller olja. Slutresultatet är en destruktiv kaskad av kaosartade konsekvenser; inte bara går imperiet gradvis under som effekt av resurslöshet, men det går också under på grund av oförmågan att kontrollera dem; och dessa två effekterna förstärker varandra. Makt är ingenting utan kontroll. Och, vanligtvis, verkar kontrollen upphöra innan  till slut innan makten tappar sitt imperium.

Genom historien har imperier med kontrollsvårigheter tenderat att fragmenteras; splittras i självständiga block eller regioner innan de faktiskt försvinner som de ekonomiska system som de engång var. Fragmentiseringen är ironiskt nog också oftast ett resultat av de ökande kostnaderna för kontroll, en kostnad som inte kan betalas till följd av det minskande flödet av naturresurser. Vi har sett detta fenomen under den senaste era i fragmenteringen och bortdöendet av Sovjetunionen. Vi kan se det idag i den moderna världenens imperium vi kallar "globalisering". Den senaste tidens händelser i Ukraina, Brexit och Turkiet tycks påvisa att det globala systemet faktiskt har problem med att kontrollera sin periferi och snart kan fragmenten i självständiga block uppstå på platser där det globala kräver sammanhållning.

Naturligtvis är det fortfarande för tidigt att säga om det vi ser i dag i är tillfälligheter eller ett symptom på en överhängande systemkollaps. Som vanligt kan dock historien vara en guide för att förstå vad som väntar. Men det jag vet är att redan för de gamla romarna, var makt ingenting utan kontroll.

 

Romerska lärdomar

Under mina resor har jag överallt sett resterna av det romerska rovdjuret. Rovdjuret som växte sig starkt på sin erövring, genom att äta sina grannar, en efter en, och mobilisera dem som allierade för vidare erövring. Under det första århundradet efter Kristus hade det romerska imperiet erövrat allt som kunde erövras runt Medelhavet, som på goda grunder av Romarna kallade Mare Nostrum, men odjuret var fortfarande hungrigt. Aldrig tidigare hade världen sett en sådan kraft som de romerska legionerna. Välorganiserat, utbildat, disciplinerat och utrustat för krig, en legion var det mest underbara av vapen. Ett vapen som i det romerska systemet av styrning och kontroll var baserat på guld och silver. Rom använde systematiskt guld-och silvermynt för att betala sina soldater. . .ergo; storleken på den romerska armén var inte begränsad av den romerska befolkningen per se. Nästan vem som helst skulle kunna värvas antingen som legionär eller legosoldat, hans belöning var helt enkelt pengar. Guld var därför på sätt och vis, det hemliga vapnet, det var blodet, lymfan och nerverna i rovdjuret.

Ju mer guld romarna hade, ju större kunde deras armé vara. Ju större deras armé, desto mer guld kunde de plundra från sina grannar. Med guldet redan framgrävt kunde de satsa mer på att utvinna ytterligare kilon av guld från sina spanska gruvor. Odjuret växte sig större och ju mer det växte, desto mer mat behövdes.
Men de spanska gruvorna började visa tecken på utarmning. Samtidigt hade riket nått sina mest praktiska gränser och därmed även satt gränsen för mängden guld de kunde plundra från sina grannar. Redan i 44 f.Kr.  hade legion stoppats vid Carrhae i öst och i norr ännu en förgjordes i Teutoburgerskogen 9 e.Kr.  Det fanns inga andra ställen ditt imperium kunde expandera: i väst fanns Atlanten, i söder det eviga Sahara. Instängd i ett slutet utrymme , odjuret riskerade att svälta .

Men inte nog med att det romerska riket inte kunde få fram mer guld, det kunde inte ens behålla guldet de hade. Den romerska ekonomin var rustad för krig och de kunde inte producera mycket mer spannmål till sina legioner. Samtidigt, romarna hade en perversion för sina dyra varor som de inte kunde producera: siden från Kina, pärlor från Persiska viken, parfymer från Indien, elfenben från Afrika, och mycket mer. Det romerska guldet användes för att betala för allt detta och det var ett sår som långsamt förblödde odjuret.
Så fortsätta expansionen, Palestina och Dacia plundrades, guld å silver rann tillfälligt till igen men med Trajanus död 117 e.Kr. och  Hadrianus tillträdde upphörde expansionen för alltid. På ett sätt var det ett klokt beslut eftersom det hindrade riket från att kollapsa snabbt. Men det slutliga resultatet var oundvikligt eftersom guldet fortsatte att droppa bort från det romerska territoriet och kan inte ersätts. Västrom, som inkluderade staden Rom, försvann för alltid efter några århundraden; en utarmad skugga av sitt forna jag. Odjuret dog en långsam svältdöd.

Min korta exposé säger oss en hel del om hur viktigt guld är i mänsklighetens historia. Cykler av uppgång och fall, invasioner, migration, kungariken och imperier. Cykeln fortsätter i dag men Rom är Väst och guldet är olja. Dagens rovdjur, globaliseringen, står inför samma problem som det gamla romerska riket stod inför i sina tider: viktiga mineraler man jagar tar slut… men eftersom det idag inte finns några oexploaterade länder att erövra är överlevnad ett olösligt problem. Det globaliserade odjuret kommer att dö av svält eller om vi vill överleva måste vi ändra vår kost.