Kärleken till det eviga kriget

Nu ska vi besegra ISIS. På samma sätt som ”vi” tidigare haft skäl att avsätta Assad, Gaddafi, Saddam eller någon annan före detta västallierad som upphört med att göra som Väst vill.

Påminner om George Orwells 1984:
At one rally, the speaker is forced to change his speech halfway through to point out that Oceania is not, and has never been, at war with Eurasia. Rather, the speaker says, Oceania is, and always has been, at war with Eastasia. The people become embarrassed about carrying the anti-Eurasia signs and blame Emmanuel Goldstein’s agents for sabotaging them. Nevertheless, they exhibit full-fledged hatred for Eastasia.

I Orwells roman byter Oceaniens regering regelbundet allierade och fiktiva fiender, eftersom det är så lätt att styra medborgarnas tankar. De mest hjärntvättade är de inom den intellektuella klassen som har ansvaret för att rationalisera regeringens fullständiga förvirrade återkopplingar till allmänheten.  På samma sätt har Västs intellektuella de senaste åren häftigt debatterar hur man kan få ner Assads diktatur på knä. Ska Syrien bombas eller ska det enbart ges militärt stöd till så kallade sekulära rebeller? Propagandan var så intensiv att de som vågade vara skiljaktig, eller helt enkelt uttryckte fullt legitima invändningar mot dessa strategier klassades som apologeter för Assad.

När jag påpekade 2012 att varje militärt betydande rebellfraktion var vänner av totalitära islamistiska tankar blev jag ilsket avfärdad eller helt enkelt ignorerad. Detta utan att jag ens påtalade det faktum att våra egna Västliga regeringschefer fram tills 2011 var Assads medbrottslingar? Saddam Hussein var en betrodd bundsförvant så även Osama Bin Laden, men att åtala västerländska ledare för att samarbeta med dessa är tydligen otänkbart. För Eurasien är nu i krig med Eastasien istället för Oceanien, och har så alltid varit.

Så idag arbetar media i Väst för att rationalisera vår ändrade inställning till Assad. För nu är det tillåtet att dryfta hur man ska besegra ISIS även om det hjälper Assad. Rebellerna i Syrien beskrivs plötsligt som de jihadistser de är. Anklagelserna mot Assads om beordrade övergrepp har försvunnit från förstasidorna. För bara ett år sedan hade det varit otänkbart att få publicera en artikel som föreslog någon form av nygammal allians med Assad. Nu konstaterar New York Times att det i alla fall finns utrymme för diskussioner. Förra årets idioter är idag är idag nyttiga pragmatiker: Ibland måste man utveckla relationer med människor som är extremt otrevliga för att bli av med människor som är ännu elakare, förklarade det brittiska parlamentets chef för underrättelsetjänsten bara för någon vecka sedan. Som framväxten av ISIS, sprungen ur förödelsen av Irakkriget visar kommer det Västliga våldet fortsätta att leverera de fiender som våra krigsberoende ledare kräver.

Väst behöver alltså inte diskutera hur man snabbast ska besegra våra före detta allierade; ISIS, mer än vi behövde diskutera hur vi skulle avsätta Assad, Gaddafi, Hussein eller någon annan före detta allierad. Vi medborgare behöver istället diskutera hur kan förändra politiken i grunden. Annars kommer vi fortsätta närma oss det Oceania Orwell förebrådde oss.

Fem delar fanatism

Hjälp till djävulsdyrkarna

Att förebygga folkmord och etnisk rensning anses rent allmänt som en ganska bra anledning att initiera en väpnad konflikt.  Men Obama-administrationen verkar vara ganska selektiva i detta avseende. Till exempel har den ukrainska militären skapat en humanitär katastrof av stora mått när de för några veckor sedan började attackera bostadsområden med artilleri, raketer och den förbjudna vita fosforn. En attack som orsakat en flyktingkris på över en halv miljon människor, civila garden utan ordentlig utrustning, mat eller vatten som snabbt mördas och staplas som ved. Obamas svar är att ge den ukrainska regeringen över en miljon dollar i militärt bistånd och all sorts politiskt stöd samtidigt som USA febrilt förneka att det finns en humanitär kris överhuvudtaget.

Ett annat exempel: Israel har beskjutit FN skolor och sjukhus i Gaza dödat massor av kvinnor och barn; allt med hjälp av skarp ammunition för att döda eller lemlästa. Obamas svar är att skicka John Kerry över att genera alla med sitt hjärnlösa krigsjollrade. USA: s militära och politiska stöd till Israel kan aldrig ifrågasättas.

Observera att i de här två fallen ovan skulle det vara möjligt att motverka folkmord och etnisk rensning utan att sätta amerikanska liv på spel, medan bombningarna av den islamiska staten att skydda livet för en grupp djävulsdyrkare medför enorma risker. Och ändå det är vad Obama bestämmer sig för att göra. Verkligheten är värre än fantasin.