Historikern i mig fortsätter att fascineras av den amerikanska upplösningen, en upplösning som nu närmar sig nationellt självmord. USA och dess befolkning är förblindade av sin hybris och oförmögna att möta en realitet där de saknar makt. Som Gaias förblindade avkomma Tyfon slänger sig nu den tidigare så mäktiga nationen runt i ett kompakt moraliskt mörker; landet flyr in i en fantasivärld där hårda och obehagliga fakta inte längre tränger in. Juntan i Washington ersätter nu diplomati, multilateralism och politik med enkelspårighet, verbala hot och krigsinstrument. Jag har aktivt följt imperiets dödsdans inifrån; min tid boendes i Mellanöstern, Asien och Ryssland har fått mig att gå från en stolt Örnscout i BSA trupp 455 till en liberal rabulist med en stor misstrodd till det förlovade landet i väst. Invasionerna av Afghanistan och Irak samt förstörelsen av Libyen och Yemen är de påtagliga bevisen för en misslyckad krigföring. USA hänvisade till hämnd, de jagade icke-existerande massförstörelsevapen, de insisterade på att demokrati skulle ympas in i Bagdad och Kabul för att sedan sprida sig över hela regionen. De försäkrade allmänheten om att amerikanska trupper skulle hälsas som befriare av tacksamma urinvånare.Fast likt den mot galenskap vandrandes Gordon i Khartoum har tidigare Amerikansk upplysthet nu förfallit till en grandios messianska feberyra. De utlovade att oljeinkomsterna som skulle täcka kostnaden för återuppbyggnad av ockuperade länder har uteblivit, hyllningarna förbytts i hat och de djärva och snabba militärinsatserna, som skulle installera en amerikansk hegemoni i regionen och dominans i världen, har gett motsatt effekt. Militarismen blir alltid ett signum för fallerande imperier; Grekland och det peloponnesiska kriget med sin sista invasion av Sicilien, Epiroska rikets krig i Sparta, Kejsare Valens attack in i Dakia, och så vidare genom historien ända fram till Storbritanniens inblandning i Suez som slutade i ren förödmjukelse. En förödmjukelse som gav en rad arabiska nationalistiska ledare kontroll över den brittiska nationens få återstående kolonier.
Inga imperier återhämtar sig från de sista kostsamma småkrigen. Imperier behöver nämligen förutom en militär styrka en aura av rättfärdighet. Konsten att dominera andra nationer kommer sig främst av denna imperiella urskuldande mystär. Råvaruutvinning, förtryck och oskäligt utnyttjande kommer sig alltid mer naturligt om imperierna förför vissa inhemska eliter, som därmed blir villiga att binda upp sig till den kejserliga makten eller åtminstone förbli passiva i sitt motstånd. Mystiken blandas sedan ihop med frihet och populasen blir motiverade att betala både blod och pengar för att behålla imperiet. Amerikans tillgjort högtidliga retorik om folkstyre, självständighet och egalitet, tillsammans med ett propagandistiskt Hollywood, är system som agerar förlängd arm till den amerikanska militär som har styrt stora delar av världen öppet och dolt sedan 1945 och än mer sedan 1991. Bakom även dessa kulisser använde CIA naturligtvis sin kunskap för att orkestrera kupper, påverka val och utföra lönnmord, bedriva utpressning, premiera propagandakampanjer, förse med mutor och naturligtvis lite tortyr. Men inget av detta fungerar längre. Det är nämligen ute i ljuset. Förlusten av upphöjd gåtfullhet efter krigen i Östern är förödande för imperiets momentum.
