Robert Muller

"What the world needs most is openness: Open hearts, open doors, open eyes, open minds, open ears, open souls." 

William Osler

"By far the most dangerous foe we have to fight is apathy - indifference from whatever cause, not from a lack of knowledge, but from carelessness, from absorption in other pursuits, from a contempt bred of self satisfaction"

Nog är nog

Har nyss läst ut boken: How Much Is Enough? Money and the Good Life av Robert Skidelsky, Edward Skidelsky. De beskriver i sin bok bland annat hur det i den judiska traditionen fanns en vördnad inför blotta beaktandet av den Högste och ende gudomligheten, så stor att namnet Jahve bara kunde uttalas högt några gånger per år och då endast av en överstepräst.

Men något de sedan gör klart är att av världen idag finns det en annan gudom och en annan form av dyrkan, som inte omges av samma uttalande tabu. Vår gud, till skillnad från Jahve i forna polyteistiska åldrar, är så fast etablerad, så mäktig, så allestädes närvarande, så oantastlig och oberörbar att vi uppmuntras att namnge den, beröm den, och dagligen vörda den offentligt.  Och som konsument i denna kult hamnar du blir du fullkomligt bannlyst och fördömd om du vågar utmana guddomens välvilja, överlägsenhet, och allsmäktighet. Dåtidens marginalisering, fängelsetid eller landsförvisning för tillbedjandeavvikelse lever kvar men i ny tappning.

De heretiker i världen som vågar konstatera att vår enda gud är kapitalismen och vår nationella religion, vara den vad den än må vara för fantasifader, är en lögn; lever farligt. Den nye guden äger stater, länder och, med Västs oändliga bolåneskulder, individer. Det finns de som från gamla gudar predikstolar fortfarande förfäktar termer som "vår demokrati" samt att vi alla, genom att välja rätt personer med goda och hedersamma värderingar kan vidta djärva åtgärder för att förbättra oss till intellektuellt nogräknade fördömanden av kapitalismen, men de är få.

Den nye guden är dessvärre en ond, obeveklig folkfiende, en livsfiende, en ekosystemsfiende, en fiende som måste utvecklas, avvecklas eller avslutas innan den raderar alla förutsättningar för lycka på jorden. Folk protesterar idag mot en ekonomi som eliminerar arbete och löner för de många och donerar miljarder till de få. Folk marscherar för ett energisystem som inte ödelägger de naturliga processer som upprätthåller livet, men kör från demonstrationen i en Jeep. De längtar efter säkerhet, men är livrädda för imaginära hot som bemöts med krig, miljöförstörelse och massmord. Vilken är då den enda, obestridliga kraften bakom dagens situation? Vad framkallade dagens fasor vi alla protesterar mot? Det är inte räntenivån, inte Alliansen, inte Ryssland, inte ens Saudiarabien och definitivt inte mystiska och outgrundliga krafter bortom mänsklig kontroll. Det är som sägs i boken den nye guden; Otyglad Kapitalism. En gud som måste ersättas av ett tankemönster som vårdar, ger näring till och stödjer, inte stjälper, mänskligheten. Vi som ser igenom vår nye guds katekes av passivitet och misslyckanden måste sluta kompromissa och skapa opposition. Rätten till yttrandefrihet har sålts; rätten att demonstrera, förnekas; rätten att bedriva opinion, snuttifierad; rätten att vara ekonomiskt trygg, eliminerad. Sanningen är inte alltid vacker. Men vi som vet svaret måste hitta modet att säga det. Enough is Enough.

Imperiet bombar, vi sover, det eviga kriget fortgår

USA idag började igår bomba mål inne Syrien, i samförstånd med sin vackra och suggestiva grupp av allierade regimer: Saudiarabien, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Qatar och Jordanien. Det innebär att Syrien blir det sjunde övervägande muslimska land som bombats av nobelpristagaren Barack Obama; Afghanistan, Pakistan, Jemen, Somalia, Libyen och Irak var de andra. Imperier bombar vem de vill, när de vill, oavsett anledning och oavsett konstitutionella begränsningar. Krigare och kejsare är lagen. Det var för drygt ett år sedan som Obama insisterade på att bomba Assad var en moralisk och strategisk nödvändighet. Istället bombas nu Assads fiender medan Obama artigt informerar regimen om sina mål i förväg. Det verkar irrelevant emot vem kriget förs; Det viktiga är att det är krig, alltid och för evigt.

Sex veckors bombningar i Irak har inte haft effekt, men det har gett Daesh nya rekryter. Det är alltid så förutsägbart: USA föder nya fundamentalister genom att agera aggressor i regionen. De strävar efter att skapa och stärka fiender, det är en funktion i deras politik, inte en bugg. De göder det lönsamma eviga kriget. Om det finns någon som faktiskt tror poängen med allt detta är ett moraliskt korståg för att besegra Daesh så släpp denna villfarelse, USA bombar inte länder för humanitära syften. Humanism är en förevändning, inte ett syfte.

Mark Twain

“If you don't read the newspaper, you're uninformed. If you read the newspaper, you're mis-informed.”

Kathy Kelly

"We need not choose blindness, or the hatred that lets us be herded in fear. We can reach out with truth, with compassion, with the activist courage that leaps from heart to heart, rebuilding sanity, civility, community, humanity, resistance." 

Fred är möjlig

Medan USA, Storbritannien och Nato driver på för krig med Ryssland, anstår det folk och deras regeringar runt om i världen att ta tydlig ställning för fred, oavsett vem som eldar på. Krigsprofitörerna driver numera utvecklingen och önskar drivna mot ett tredje världskrig. . .och nej det är ingen överdrift. Natos beslut vid sitt toppmöte i Wales att skapa en ny 4 000 stark snabbinsatsstyrka för en inledande insats i Baltikum är en farlig väg för oss alla kan mycket väl leda till snabb sorg. Vad som behövs nu är visdom och inte vapen. Vi behöver alla påminnas oss om att Nato och dess ledarskap har orsakat de pågående krigen; från den nuvarande konflikten i Ukraina till Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien.

Natos senaste drag är att samtliga 28 medlemsländer ska binda upp sig att avsätta två procent av sin bruttonationalprodukt på militären, och att upprätta baser i Östeuropa, där utrustning och tillbehör kommer utplaceras för att hota Ryssland. NATOs nuvarande strävanden att skapa en hög beredskap med det påstådda syftet att motverka ett påstått ryskt hot påminner mycket om det batteri av krigspropaganda, halvsanningar, insinuationer och rykten vi alla utsattes för inför Irakkriget och efterföljande fasansfulla krig mot terrorn. Medan Nato är upptagen med att tillkännage en kontrainvasion till den obefintliga ryska invasionen i Ukraina, är människor i Ukraina ute efter fred och förhandlingar, de letar politiskt ledarskap som kommer att skänka dem fred, inte vapen och krig. 

Nato borde ha upplösts när Warszawapakten upplöstes men idag är Nato istället återaktiverat och en del i arbetet med att militarisera de europeiska stater som är tänkt ska stödja organisationen i sin nya roll. Arbetet förenklas om det skapas fiendebilder, oavsett om de är ryssar, IS eller Assad. I ett internationellt perspektiv, i vår sammankopplade värld, borde kampen vara att bygga broderskap, ekonomiskt samarbete och förbättra säkerhet, då finns det ingen plats för kalla krigets politik och retorik. Världen har förändrats. Framför allt behöver världen hopp. Den behöver inspirerande politiskt ledarskap och detta kan ges om president Barack Obama och president Putin satte sig ner tillsammans för att lösa Ukrainakonflikten genom en dialog och med förhandlingar. Vi lever i farliga tider, men allt är möjligt, allt förändras. . . och fred är görligt.

Nima Shirali

"Let us form a new religion, that which would be called 'humanity', with 'peace' as its prophet."

Friedrich Nietzsche

"In individuals, insanity is rare; but in groups, parties, nations, and epochs it is the rule." 

Miljöoffer

The “Invisible Casualty of War”: The Environmental Destruction of U.S. Militarism

Kärleken till det eviga kriget

Nu ska vi besegra ISIS. På samma sätt som ”vi” tidigare haft skäl att avsätta Assad, Gaddafi, Saddam eller någon annan före detta västallierad som upphört med att göra som Väst vill.

Påminner om George Orwells 1984:
At one rally, the speaker is forced to change his speech halfway through to point out that Oceania is not, and has never been, at war with Eurasia. Rather, the speaker says, Oceania is, and always has been, at war with Eastasia. The people become embarrassed about carrying the anti-Eurasia signs and blame Emmanuel Goldstein’s agents for sabotaging them. Nevertheless, they exhibit full-fledged hatred for Eastasia.

I Orwells roman byter Oceaniens regering regelbundet allierade och fiktiva fiender, eftersom det är så lätt att styra medborgarnas tankar. De mest hjärntvättade är de inom den intellektuella klassen som har ansvaret för att rationalisera regeringens fullständiga förvirrade återkopplingar till allmänheten.  På samma sätt har Västs intellektuella de senaste åren häftigt debatterar hur man kan få ner Assads diktatur på knä. Ska Syrien bombas eller ska det enbart ges militärt stöd till så kallade sekulära rebeller? Propagandan var så intensiv att de som vågade vara skiljaktig, eller helt enkelt uttryckte fullt legitima invändningar mot dessa strategier klassades som apologeter för Assad.

När jag påpekade 2012 att varje militärt betydande rebellfraktion var vänner av totalitära islamistiska tankar blev jag ilsket avfärdad eller helt enkelt ignorerad. Detta utan att jag ens påtalade det faktum att våra egna Västliga regeringschefer fram tills 2011 var Assads medbrottslingar? Saddam Hussein var en betrodd bundsförvant så även Osama Bin Laden, men att åtala västerländska ledare för att samarbeta med dessa är tydligen otänkbart. För Eurasien är nu i krig med Eastasien istället för Oceanien, och har så alltid varit.

Så idag arbetar media i Väst för att rationalisera vår ändrade inställning till Assad. För nu är det tillåtet att dryfta hur man ska besegra ISIS även om det hjälper Assad. Rebellerna i Syrien beskrivs plötsligt som de jihadistser de är. Anklagelserna mot Assads om beordrade övergrepp har försvunnit från förstasidorna. För bara ett år sedan hade det varit otänkbart att få publicera en artikel som föreslog någon form av nygammal allians med Assad. Nu konstaterar New York Times att det i alla fall finns utrymme för diskussioner. Förra årets idioter är idag är idag nyttiga pragmatiker: Ibland måste man utveckla relationer med människor som är extremt otrevliga för att bli av med människor som är ännu elakare, förklarade det brittiska parlamentets chef för underrättelsetjänsten bara för någon vecka sedan. Som framväxten av ISIS, sprungen ur förödelsen av Irakkriget visar kommer det Västliga våldet fortsätta att leverera de fiender som våra krigsberoende ledare kräver.

Väst behöver alltså inte diskutera hur man snabbast ska besegra våra före detta allierade; ISIS, mer än vi behövde diskutera hur vi skulle avsätta Assad, Gaddafi, Hussein eller någon annan före detta allierad. Vi medborgare behöver istället diskutera hur kan förändra politiken i grunden. Annars kommer vi fortsätta närma oss det Oceania Orwell förebrådde oss.

Aldous Huxley

"The propagandist's purpose is to make one set of people forget that certain other sets of people are human"

Krigshingstar och hetsen

Kubakrisen. Oktober 1962. Kriget var nära. Ett drama där Washington upptäckt att Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov hade bistått med installation av ballistiska robotvapen på den lilla karibiska ön. Strunt samma att den framväxande militäralliansen mellan Moskva och den socialistiska regeringen på Kuba var en fråga mellan två suveräna stater, Washington var noga med att sovjetiska missiler inte skulle vara tillåtna någonstans nära sitt territorium. Den dåvarande amerikanska presidenten John F Kennedy såg sig nödgad att gå i krig, även om det innebar att antända osläckbar kärnvapenbrand.

I slutändan löstes detta dödläge, bland annat genom en ömsesidig och personlig förståelse mellan Kennedy och Chrusjtjov kring att ett sådant katastrofalt krig till varje pris måste undvikas. Båda männen visa av erfarenhet från det andra världskriget.  Sovjetunionen drog tillbaka sina missiler efter att ha fått en garanti från Vita huset att de inte skulle upprepa sin invasion av Kuba år 1961. Dessutom lovade Kennedy ett amerikanskt tillbakadragande av missiler från Turkiets territorium som då gränsade till Sovjetunionen.

Spola fram tiden 52 år. Den USA-ledda Nato-alliansen meddelade i veckan att man avser konsolidera sin militära närvaro i Östeuropa, Svarta havet och de Baltiska staterna. På Natos toppmöte i Wales, har Natos sekreterare Anders Fog-of-war Rasmussen krävt ett inrättande av "reaktiva bataljoner" längs med Rysslands gräns kryddat med lite av Natos krigsfartyg och stridsflygplan. Moskva som fått löfte om att Natos gräns inte skulle expandera öster ut har reviderat sin försvarsdoktrin och vidtar åtgärder för att skydda sitt territorium. Vilket är en normal reaktion. Natos obevekliga intrång längs Rysslands gränser börjar bli besvärande. Konflikten i Ukraina har utnyttjats för att ge Washington ett svagt motiv för att intervenera mot eventualiteter i området, och ogrundade påståenden om Rysslands invasion och annektering av ukrainskt territorium spär ytterligare på krigsretoriken.

Ekonomiska sanktioner mot Ryssland tillämpas med samma vårdslöshet som Nato expansionen. Moskva har all rätt att fördöma sådana västerländska agerande som lätt hysteriska och milt verklighetsfrämmande. USA och dess europeiska underordnade har skapat konflikten i Ukraina genom att undergräva den valda regeringen i landet att installera en helt illegitim regim. Den fascistiska karaktären av detta nya system saknar mandat att regera och särskilt regera den pro-ryska befolkningen i de östra delarna av landet, som juntan i Kiev från dag ett föraktat och kallat undermänniskor. Sen juntan i april lanserade sin så kallade "anti-terror operation” har mer än 2500 personer, främst civila, dödats. Några miljoner människor har fördrivits från sina hem. Mycket av våldet härrör från att Kievs militärstyrkor urskillningslösa bombardemang av civila centra runt städerna Donetsk och Luhansk. Det har funnits trovärdiga rapporter om användningen av klusterbomber, vit fosfor mordbrännare och Gradraketer.

Väst står även som vapensponsorer för denna obestridliga statsterrorism mot civila och har abdikerat från allt ansvar för sin inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. Men de nyttjar en krass ironi och skyller Ryssland för konflikten och kaoset.  Oansvariga västerländska regeringar förstärker sedan krisen med provocerande påståenden där de anklagar Ryssland för att iscensätta ett Europiskt storkrig. Återigen är inga bevis presenteras, bara tanklösa påstående, uppdiktade i en febrig fantasi.

Juntan måste emellertid hitta en yttre fiende. För Kievs antiterrorpatruller är i oordning, massdeserteringar av ukrainska soldater över den ryska gränsen, missnöjdhet med sitt uppdrag att döda civila, eller den fullständiga inkompetens som Kievs militära planerare uppvisar gör livet svårt för pojkarna under Ukrainsk flagg. Krisen i Ukraina, som ständigt hotar att hamna utom kontroll i en självuppfyllande krigsprofetia, är resultatet av västerländskt hybris, hyckleri och dubbelmoral. Västerländska ledare verkar paralyserade av en kronisk oförmåga att se sina egna fel och brister oavsett hur fräck dessa motsättningar är.

Kubakrisen ger en upplysande jämförelse med dagens dödläge mellan väst och öst. I det förra fallet, var Washington beredda att störta världen in i en kärnvapenbrand över upplevda ryska militära intrång på sitt territorium, även om Rysslands begynnande närvaro i Kuba utan tvekan var laglig och icke-hotande. Idag, däremot, står Nato-alliansen längs Rysslads gräns, i strid med alla dåvarande åtaganden att inte göra det, och ändå anser sig Washington ha ett privilegium att fortsätta utan några klagomål från Moskva.

Hittills har Moskva behandlat denna exempellösa provokation med beundransvärd återhållsamhet diplomati trots att Vladimir Putin måste känna att han kämpar med trubbiga västerländska mentala motsvarigheter som inte tycks kunna förstå reglerna för schackspelet.
John F Kennedy hade i alla fall en rudimentär förståelse av verkligheten och en grad av empati med sin ryska motståndare Chrusjtjov som så småningom hjälpte till att skingra krigskrisen. Tyvärr kan detsamma inte sägas om Barack Obama och andra ledare i väst idag, som alla verkar förblindas av kronisk krigshets.

300 år av lycka snart slut