Tanken på att kämpa för kung och fosterland fortsätter att upprätthållas av dem som aldrig kommer kämpa. Idé om ära upprätthålls av de som vill sola sig i glansen av krigens påstådda härlighet. De som saknar erfarenhet av det lidande som kriget orsakar önskar det mest. Att hylla soldaterna och hålla dem oklandervärda görs av de som vinner mest på krig, politiker, generaler, vapenindustrin och medias inbäddade krigshyllare.Stöd soldaten är ett mantra som vevas om och om igen för att kväva avvikande åsikter och bygga upp ett okritiskt stöd för aggressionerna som vi svenskar väljer att släppa loss i Afghanistan och Afrika. Även nu när alla vet att kriget i Afghanistan är ovinnbart och kriget i Libyen var olagligt vill de ändå ha kvar bilden av kriget som vackert och väloljat fredsprojekt. Men vad innebär striderna?
Lyssnar du på media och våra försvarspolitiker är krig en ädel handling. En nobel krigare som skyddar de svaga; men enligt min erfarenhet verkligheten är mycket mörkare. Långa perioder av väntan som avbryts av oförutsedda stunder extremt aggressivitet. Verkligheten är att inrätta tusentals vägspärrar i det land du har ockuperat, störa livet för folket och sedan döda dem när de närmar sig för snabbt eller inte stannar i tid. Övervaka från skyn i ett JAS, besluta om attacker på konvojer du tror är del av stridande förband.
Verklighetens svenska krigshästar i Afghanistan plundrar hus, ignorerar klanherrarnas härjningar och överlämnar fångar till sagda krigsherrar för att få de torterade.
Verklighetens svenska Jas-piloter hjälper till att döda människor från cockpitens borg, kriget blir ett dataspel, utan hänsyn till livet för människor som har avhumaniserats av skärmen framför dem.
Verkligheten tillåter inte att vi svenskar krigar för klarare, mer ädla anledningar. Vi hävdar att våra väpnade styrkor slåss för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men så är inte fallet. Vi krigar enligt en idé om nationell rättfärdighet och nationell hybris. Det är ett krigsval som bestämts av regeringen. En regering som vill se segrar och insisterar alltid att våld är svaret. De ignorerar det oundvikliga oförutsedda konsekvenserna; Det faktum att vår krigspolitik skapar nya fiender. Bombhjälpen vi gav i Libyen blev till stöd för militärjuntan i Mali mot rebeller som vi hjälpte i just Libyen. I Afghanistan, där skälen för att gå ut i krig visade sig vara falska, eller ouppnåeliga eller bara bortglömda, finns det kvar ett politiskt egenintresse att fortsätta kriget tills en rättmätig reträtt kan genomföras. Ett intresse att odla myten om soldaten som hjälte, att muttra mantrat; du bör stödja soldaterna och inte tala illa om de som redan har dött.Röster höjs för att Libyen, Mali och Afghanistan är en del av att försvara landet. Men de talar om en hypotetisk situation; Talibanerna, Tuaregerna eller Libyerna kommer inte att invadera Skåne eller Gotland.
Jag accepterar inte längre de lögner som vidmakthåller krig.
Jag accepterar inte längre att våld kan leda till fred.
Jag accepterar inte längre den avskyvärda religionen; patriotism.
Jag accepterar inte att min kung och mitt fosterland har rätt att attackera andra.
