Påvens nya kläder

Påven tar äntligen de teologiska konsekvenserna av Nya Testamentet å applicerar det på ekonomiska spörsmål. Frånvaron av statliga ingripanden ger några grundläggande antaganden om kapitalismen som han äntligen fann svårsmälta:

• Egenintresse bör vara den primära ekonomiska drivkraften 
• Pengavinst är det enda målet 
• Allts värde mäts med pengar.
• Vem som får vad avgörs av hur mycket pengar de har 
• Normen är privat och, inom breda juridiska gränser, kan ägarna göra vad de vill med sin egendom, oavsett det lidande det kan orsaka andra. 

Påven sa nu i november följande:
Just as the commandment “Thou shalt not kill” sets a clear limit in order to safeguard the value of human life, today we also have to say “thou shalt not” to an economy of exclusion and inequality. Such an economy kills. How can it be that it is not a news item when an elderly homeless person dies of exposure, but it is news when the stock market loses two points? This is a case of exclusion. Can we continue to stand by when food is thrown away while people are starving? This is a case of inequality. Today everything comes under the laws of competition and the survival of the fittest, where the powerful feed upon the powerless. As a consequence, masses of people find themselves excluded and marginalized: without work, without possibilities, without any means of escape.

Påven är idag alltså den som påpekar skadan som de grundläggande ekonomiska läroböcker lär ut. Systemet som styr idag ger för handen att enskilda ägare och företag som betjänar ett lokalt område kan ignorera alla insatser till förmån för samhället i stort, men vem av oss, tror att rent egenintresse, definierad som monetär vinst, borde vara ett mål, särskilt det enda målet?

Konkurrensen inom vårt nuvarande ekonomiska system tvingar fram en externalisering av miljökostnaderna, även hos en VD som verkligen är bekymrad över miljöförstöring. Om bolaget skulle köpa den dyra utrustning som behövs för att binda CO2, skulle de prissatts bort från marknaden. Det är inte nödvändigtvis girighet, inte heller nödvändigtvis en obekymrad ledning som är problemet. Problemet är inbyggt i kapitalismen och skulle inte ändras nämnvärt om alla Vd:ar var Centerpartister. Det moraliskt rätta beslutet skulle nämligen alltför ofta vara att försätta vissa företag i konkurs.

Alla företag måste nämligen växa för att överleva; det är en inbyggd egenskap hos systemet, tillväxt som i allmänhet kräver högre och högre nivåer av konsumtion, vars drivmedel är kraftfull reklam som ökar konsumenternas lust och känslan av att lyxvaror är nödvändigheter. Konsumentlusten ökar, ökad konsumtion av naturresurser följer.

Adam Smith, erkände ett annat problem. Extrema ojämlikheter är inbyggda i fria marknadens väsen. Under kapitalismen krävs någon form av omfördelning av inkomster, till exempel progressiv beskattning.  Men på resurserna som driver kapitalismen har ingen marknadshindrande mekanism fått störa. Påven har nu påtalat öppet att ojämlikheter och rovdrift slutligen förstör vår demokrati på grund av kraften hos de rika och maktlösheten hos de fattiga. De rika har inte bara ett oproportionerligt stort inflytande på regeringen, de kontrollerar även media, vilket kan dölja vad som egentligen händer politiskt. Detta demoraliserar befolkningen som därför inte kommer att bli aktiva och arbeta för att förändra politiken. Detta har blivit särskilt tydligt i USA under de senaste trettio åren.

Kapitalismens högljutt utbasunerade credo; att regeringar ska undanhålla sig från att blanda sig i marknaden måste mötas med ”störningar” i själva verket är det enda sättet att kontrollera kapitalismens inbyggda miljö och människofientliga rovdrift.  Lustigt att Påven insett det. . .

Verklig förändring

Majoriteten av svenskarna erkänner att klimatförändringarna är i antågande men få verkar acceptera förändringarna det kommer kräva av medborgarna, och det finns inte en överdriven efterfrågan på en förändring av den nu förda politiken.

Varför? Enkelt; svensken är djupt engagerade i sitt material livsstil. Den outtalade verkligheten att ett hejdande av klimatförändringarna kommer kräva en radikal omvandling av dagens konsumtionsmönster blundas det inför. Miljöaktivister och deras organisationer vill i allmänhet undvika denna obekväma sanning men allt från inomhustemperaturer till transporter av livsmedel, import av varor från fjärran länder, personlig biltransport, tillverkning av iPhones och mycket annat kommer tvingas ställa om. En hållbar nivå av koldioxidutsläpp, det vill säga en nivå som jorden kunde återvinna utan höjningar av atmosfäriska CO2-nivåer, skulle vara ungefär två ton CO2 för varje person på vår jord. . .per år. Den genomsnittlige svensken använder cirka 6,6 ton. När nu Kina, Indien och andra fattiga länder utvecklas ekonomiskt blir det/är fullkomligt orealistiskt, för att inte tala om orätt, att förvänta sig att de ska hålla sig till en allmän två-tons gräns om inte västvärlden minskar sin förbrukning därefter.

Men tystnaden kring vad skulle 2 ton per år för den genomsnittlige svensken skulle innebära talar de hypade miljöbloggarna tyst om. Det är nämligen svårt att föreställa sig, men till att börja med skulle det innebära: Inget semesterflyg varje år. Mestadels lokala transporter till fots eller via cykel samt kollektivtrafik. Vegetarisk kost där köttfri måndag ersätts med köttmåndag från lokalt producerad kossa. . .samt mindre apelsiner å exotiska frukter året runt och så vidare med opraktiska exempel. Emellertid; det är praktiskt taget ingen nationell miljögrupp som offentligt erkänner att en verkligt hållbar livsstil kräver drastiska förändringar. Intrycket förmedlas istället att jorden räddas om vi byter till rätt glödlampor, köra en Prius, återvinner, koldioxidkompenserar Thailandssemestern.  Men nej, det kommer inte att räcka. Opinionsundersökningarna visar att de flesta i landet är oroliga för miljön, men hur många kommer frivilligt att rösta för sådana förändringar förrän absolut tvungna? Och är det då inte för sent?

Vår balansräkning

Livet idag på vår hotade planet består av små enheter av konsumtion, siffror i företagens säljslut, och färger i revisorer balansräkningar. Det mänskliga har lämnat oss. En av de främsta uppgifterna vi har är att kräva tillbaka vår mänsklighet. För trots dystopisk vurm tror jag på människan. De flesta gör det tyvärr inte; den rådande pessimistiska syn som är mer eller mindre en trosartikel för de flesta politiker är att vi människor är till vår natur beter oss oföränderligt kortsiktigt, själviskt och girigt, vi föredrar att leva för i dag på bekostnad av i morgon och är på det hela taget mer onda.  Ondska ska sen genomsyra individer, samhällen och nationer att fortsätta tävla med varandra för allt; nu, på bekostnad av de andra.

Den optimistiska uppfattningen är att vi skulle kunna sänka våra förväntningar och faktiskt vara beredda att roffa mindre för att nå magiska höjder av material tillfredsställelse. Och jag tror på den optimistiska synen på den mänskliga naturen; mänskligheten har snarast betingats att vara kortsiktiga, egoistiska och giriga, och antar att syftet med livet är förvärv av materiella ting, som kan köpas nu och betalas senare. Av detta följer att mänskligheten kan omvärdera sina prioriteringar; betingade av information och bildning. Det finns ingen oföränderlighet i den mänskliga naturen. Då finns det emellertid en politisk realitet som måste hanteras. Endast regeringar kan förändra världen till det bättre, men de kommer inte att vidta nödvändiga åtgärder för att ta itu med detta på allvar om det inte pressas att göra det av en upplyst allmän opinion som manifesterar sig genom demokratisk handling. Problemet är att de flesta medborgarna i de flesta länder just nu är för okunniga och felinformerade om viktiga frågor för att driva på.

Verklig demokrati existerar inte någonstans i världen, och kanske minst av allt i Väst där demokratin är till salu för högstbjudande. För att demokrati ska existera måste väljarna informeras nog mycket kring kritiska frågor för att protestera och ställa sina ledare och regeringar till svars, och inte bara i valtider, men helst hela tiden där emellan. Vi har idag demokratins ramar, men har förlorat innehållet.
Innehållet har urgröpts av kapitalismen, men tilläggas bör att jag inte är en av dem som tror att kapitalismen i sig är boven. Kapitalism är det system som skulle kunnat gjort mycket gott om den var reglerad och riktad mot att tillgodose behoven hos alla med finita resurser som ram. Den verkliga boven är kortsiktigheten i att systemet skötts av, globalt sett, för få.

Tänk så här; på 1960-talet var vår planet var uppdelad i två världar, en för de 20 procenten, som i allmänhet var rik, den andra 80 procenten som var fattiga. Om det kapitalistiska systemets chefer inte hade varit kortsynta och naiva, och hade haft rätt visioner, skulle det varit: Vi måste investera i utvecklingen för den fattiga majoriteten för att på ett miljövänligt sätt få dem in på marknaden med köpkraft för att investera i de varor och tjänster vi har att sälja om vårt kapitalistiska system har en hållbar framtid.

Männen som styrde sa inte detta och vad de faktiskt gjorde var att dränka de 20 procenten med kreditkort, för att den rika minoriteten skulle kunna leva över sina tillgångar, de skulle kunna tillfredsställa sina behov av allt fler konsumentgodsaker, och därmed sätta sig själva, ekosystemet och framtidens generationer i en allt djupare och djupare i skuld. Sedan blomstrade girigheten ut till fullo och delar av bankernas institutioner blev till kasinon och de spelade spel för att berika sig själva och  hade lite eller inget att göra med den verkliga ekonomin.

Ett allmänbildande arbete behövs för att mänskligheten inte ska hemfalla åter i diktaturens garn, och istället välja en reformerad väg. Att ändra vårt sätt att tänka skulle kräva av oss redan igår att vi ser oss själva som medborgare i en gemensam mänsklighet.

A Short History of Progress

Framgången för ett samhälle, oavsett om det är en liten bybaserad stam eller en tekniskt avancerad civilisation, beror på om det finns en vilja till samarbete och gemensamt fördelade delade uppoffringar. Känslan är att i dagens värld är dylika egenskaper inte i legio förekommande. Individualism och egenintresse dominerar och förskjuter all form av kollektivism och altruism till historiens minneshögar. Det självförhärligande och allsmäktiga vinstintresset kommer tyvärr inte att lösa problemen, svaret på att undvika global ekologisk förstörelse kommer inte finnas i ett redovisningssystem eller ett nytt krig.

Vad har vi gjort för planeten? Inte mycket och långtifrån tillräckligt, förväntar mig heller inte att något stort uppvaknande att inträffa. Tillsammans kommer v snubbla in i en total kollaps med den vanliga förödelsen som följer; torka, hungersnöd, pest och krig. Vi människor hade potential efter 1945, men vi kastade bort den . . .om vi ​​bara kunde växa upp.

I boken A Short History of Progress noterar Wright , att den första och främsta av alla våra mänskliga  framstegsfällor  var uppfinningen av jaktvapen i början av homo sapiens era. Wright skyller denna tidiga uppfinningen av vapen på det efterföljande, arkeologiskt bevisade, folkmorden; nämligen utplånandet av homo Neandertalares och Cro-Magnon människan mellan 40.000 och 30.000 fKr. Sen kom den andra viktiga massutrotning, när homo sapiens utspridda över hela världen mellan 30.000 och 15.000 fKr, den av mammut, kamel och häst i Nordamerika  på grund av fulländade jaktmetoder som tillät vår förfäder att utföra masslakterna. Rovjakt där så många som 1000 mammutar eller 100.000 hästar utrotades samtidigt.

Vissa arkeologer tillskriver nedgången av vilt som följde av detta urskillningslösa slakt skälet till att jordbruket tog fart, vilket i sin tur ledde till omfattande avskogning, jord försaltning och jorderosion. Effekter som plågat alla forntida civilisationer. Enligt Wright tar hela cykeln runt tusen år, vilket råkar vara den genomsnittliga livslängden för de flesta historiska civilisationer. . .lever vi på övertid?

Kaospiloter

Åttiofyra personer dog i helgen under inbördeskrigsliknande sammandrabbningar  i Libyen. I Helmand i Afghanistan är talibanernas maktposition numera en officiell militär hemlighet. Varför ska vi bry oss? Svaret är att vi bidragit till att skapa kaoset. Sveriges två utländska krig under det senaste decenniet var objudna militära ingripanden för att störta installerade regeringar. De har slutat i katastrof.

I Libyen och Afghanistan var det lätt för bombglada militärhjon i Sverige att se det onda i det rådande regeringssystemen. Dessa är skurkarna som vi behöver få bort sade USA; Ja svarade aningslösa Sverige. Ingen reflekterade kring att avlägsnandet av lag och ordning från en nation är det mest förödande, oaktat hur grymt det gamla systemet än må ha varit. Libyer upprepar idag att, oavsett det galenskapen hos Khadaffi, så var det under hans styre en situation där de flesta medborgare och deras familjer gick säkra på gatorna, de vandrade också utan rädsla för mord eller kidnappning. Religiösa skillnader tolererades. Libyen var en oljerik modern stat. Minoriteter åtnjöt autonomi och relativ fred. Yttre krav på reformer prövades inte innan bomberna föll. . .

I de fall Sverige ingrep för att störta armén, upplösa regeringen, demontera rättsväsendet och lämna till mordiska miliser skapa upplopp; gjordes små eller inga försök att ersätta anarki med en ny regim. Nationsbyggnadet i både Afghanistan och Libyen har varit ett fiasko. De svenska spaningsbilderna som styrde bomberna som tillplattade regeringsbyggnader i Tripoli kan inte ersätta dem eller de som arbetade i dem.

Det är svårt att överdriva den misär och kaos som skapats av vår liberalt välvilliga interventionism. Det är svårt att tänka sig en mer omoralisk utrikespolitik, döda människor och så draksådden; anarki. De som söker politiskt stöd i valet 2014 genom att överösa främmande folk med Gripenplan måste påminnas om sina illgärningar.

Nationalekonomisk dvala

Nationalekonomi. En grundkurs jag sparade länge innan jag gjorde klart. Var det något jag lärde mig så var det att en marknadsmekanism för att stoppa plundringen av planeten inte fanns, inget var optimalt när det kom till att prissätta jorden; annat än om vi deklarerar ett nödläge med påföljande kontraktion på resursförbrukning?

Detta betyder inte att vi skulle behöva avindustrialisera, införa kommunism och gå tillbaka till Ardennerhästar och bo i timmerstugor. Men det betyder inte att vi faktiskt skulle behöva överge konsumentekonomin och tillsluta alla typer av onödiga, slösaktiga och förorenande industrier. Allt från snabbmat till lågprisflyg och kryssningsfartyg, engångshyvlar och H&M-kläder, IKEA-möbler, ändlösa nya bilmodeller, telefonversioner och datorer som håller i två år. Vi skulle behöva förändra produktionen för att ersätta snabbmat med långsam mat, gott, rent och rättvist. Ersätta modenycker med lagningar, lappningar, ändringar och lokala skräddare och samt inte minst skomakare. Vi skulle också behöva förändra produktionen av vitvaror, elektronik, husgeråd, möbler och så vidare för att vara hållbart och långlivat. Vi skulle behöva avskaffa engångsmaterial industrierna, förpackningsindustrierna och plastpåsen.  Returflaskor istället för PET. Vi skulle behöva designa och bygga bostäder att hålla i århundraden, inte glasfasadspalats att hålla i 35 år. För att vara så energieffektiv som möjligt, så omställbara och delbara måste detta ske. Vi skulle behöva utvidga kollektivtrafiken för att minska användningen av privatbilismen.

Dessa är några av de möjliga saker vi skulle kunna göra om vi verkligen vill stoppa överkonsumtion och rädda det som räddas kan. Alla dessa förändringar är var och en för sig enkla, självklara och kräver ingen stor teknisk utmaning. De bara kräver en helt annan typ av ekonomi, en ekonomi inriktad på att producera det vi behöver och samtidigt bevara resurserna för kommande generationer och för andra arter som delar den här planeten.

Ekonomiska system kommer och går. Kapitalismen har haft en 300 år på sig; kommer mänskligheten låta världen förstöras för att rädda detta vinstsystem? Svaret ligger till stor del i om vi kan svara på den frågan "vad är vårt alternativ?” Med en övertygande och trovärdig vision av en ekocivilisation att kasta in i den ideologiska kampen kan vi påpeka att kapitalismen inte har någon lösning på den ekologiska krisen, inget sätt att bromsa vägen mot kollaps eftersom dess enda svar på alla problem är mer av samma tillväxt som är döda oss.

Historien var enligt en del slut i och med kommunismens fall och kapitalismens triumf för bara två decennier sedan. Men i dag är historien mycket mer levande än på länge och det är, ironiskt nog, kapitalismen i sig som ifrågasätts mer än någonsin för sina bristfälliga lösningar. Med ett alternativ till kapitalismen av idag finns de som kämpar mot förstörelsen av naturen, mot överexploatering, mot underprissättning på råvaruutvinning, mot införandet av GMO-grödor, mot privatisering av vatten och offentliga tjänster; det byggs ett momentum.
Det finns ett frö till demokratiskt uppvaknande och hopp om  en nästan global demokratisk revolt. Detta globala uppror är ännu i sin linda, fortfarande osäker på sin egen framtid, men dess radikala demokratiska instinkter är mänsklighetens sista bästa hopp.

Revolter

Mellanöstern; mina resors mål är numera mest de flera fronternas krisområde. Överbefolkning, resursförbrukning, krig, religion och klimatförändringar mal ner det som var civilisationens vagga. Skiljelinjerna i regionen vidgas genom att klimatförändringen förvärrar vattensituationen, förstörande torka dödar mer än krig, oljekriser svälter oljeekonomierna och dess stressade populationer påbörjar det som poetiskt kallas för: ”Arabisk vår”, vilket i verkligheten är en vinter som får folket att revoltera mot makten i tron att de då kommer överleva.

Vi i väst, de avancerade industriländerna, spelar schack mot samma öde men kan för tillfället utföra en rockad med hjälp av vår ännu intakta militära och ekonomiska makt. Remi är det emellertid inte tal om, matt:heten finns alltid där i form av oljan; vi lider också av att leva med den industriella civilisationens omättliga aptit för svart sörja. Sedan 2005 har den industriella världen inte bara ansträngt sig allt hårdare för att utvinna miljöfarliga okonventionella oljekällor, men vi har också eskalerat det militära ingripandet för att hålla oljan flödande. Striden om resurser har alltid varit en underliggande faktor i alla krig, men liksom vad gäller för klimatförändringar, utarmningen av resurser och den social upplösning eskalerar det bara så längre resurserna att slås om finns kvar. Klimatförändringen multiplicerar hoten dessutom då militarism och klimatförändringarna arbetar hand i hand för att snabba på förödelsen. Krigsmaskinerna är idag de enskilt största förbrukarna av fossila bränslen...

Våra prioriteringar att gynna militarismen har till syfte att upprätthålla den ohållbara, det verkliga hotet kring klimatförändringar växer sig allt starkare i skuggan av drönare och Gripenplan. Under tiden hålls den falska förhoppningen om att teknik räddar vår nuvarande livsstil levande. Den industrialiserade monokulturjordbruket som matar massorna kommer snabbt blekna så fort konstgödsel blir för dyrt att artificiellt fylla på näringsfattiga utarmade jordar med. Bekämpningsmedel och antibiotika förlorar sin effektivitet som mot superogräs och resistenta patogener. Färskvatten och grundvatten offras för skifferborrande och oljesandsproduktion. Vi förstör systematiskt grunden för framtida civilisationer, vi bedriver den brända jordens taktik på våra ofödda barn och barnbarn.

Idag är 168 länder över hela världen utsatta för ökenspridning, siffran är en markant ökning jämfört med förra analysen i mitten av 1990-talet, då uppskattningsvis 110 stater var i riskzonen. I en ekonomisk analys kostar nu markförstöring och ökenspridningen $ 490 000 000 000 per år och utplånar varje år en yta tre gånger så stort som Schweiz. Vi står inför ett scenario om ingen teknik och inga lagar kommer åtgärda. Smältande polarisarna kommer inte tillbaka och den industriella civilisationens dödliga attraktion till fossila bränslen upphör först när råvaran är slut. Majoriteten av invånarna på planeten inser helt enkelt inte omfattningen av de klimatförändringar som pågår, hur de urholkar människans livsmedelsproduktion, infrastruktur och hela vår socio-ekonomiska stabilitet. De megaton av växthusgaser i atmosfären som förts upp genom industriell verksamhet är så osynlig för människorna i vardagen, liksom bergen av giftigt plastavfall som fyller upp världshaven ligger bortom horisonten för miljöhipsters på Södermalm. Utom synhåll, utom sinne…tills effekterna blir alltför uppenbar för att ignorera och då även för sena att modifiera. Överbefolkning fortsätter med oförminskad styrka och uppmuntras i själva verket under täckmantel av kraven på ekonomisk tillväxt, och så fortsätter förstörelsen ännu en generation.

Trots vår ras uppfinningsrikedom och intelligens, tycks vi vara ställda inför samma rudimentära biologiska drifter som de lägsta encelliga organismerna som, om de ges goda förutsättningar, okontrollerat förökar sina siffror långt in på överetableringens territorium tills dess näringskällorna i provglaset är slut. Miljölagstiftning och klimatinitiativ verkar inte bli mer än små farthinder på vår enkelriktade väg mot civilisationsskövling. Fin utstyrsel, men destinationen är fortfarande en kollaps, i Mellanöstern och i världen.