Direkta ambitioner

Uppfattningen att alla medborgare i Västvärlden faktiskt inte bor i en optimal representativ demokrati har fått fäste det senaste årtiondet, förvärvade medborgerliga ärr från ekonomiskt, socialt och politiskt förfall gräver sig allt djupare in vårt kollektiva medvetande ju fler år som går bort från välfärdsstaternas kollaps. Vi luras att tro på vetenskapliga och teknologiska framsteg, samt att dessa skulle kunna bygga mer välmående nationer. Istället har vi sett en enorm minskning av vår levnadsstandard och vi alla tvingas nu arbeta längre och hårdare i en alltmer ansträngande och monoton arbetsmiljö. Vi blir allt mer redskap för de kontrolltunga förändringarna hos megaföretag som sväljer upp Västligt entreprenörskap och egensinniga egenföretagare.

Föreställningen att vi som individer misslyckas med nationsbygget och därmed på något sätt har förtjänat den enorma och växande Västliga statsskulden till följd av våra egna demokratiskt fattade beslut är bara giltig om du fortfarande tror att vi lever i en demokrati, där majoriteten av individerna direkt påverkar makten. Om våra nationer verkligen någonsin fungerat på det här sättet, är det minsta vi kan säga att vår demokrati för närvarande är trasig. Naturligtvis, om du befinner dig bland de procenten av ekonomiska maktspelare på toppen av pyramiden, känner du inte att någonting är sönderrivet. Faktum är att i de dolda rummen där alla essentiella sessioner äger rum tillbringas troligtvis en del av tiden med att gratulera varandra eftersom utvecklingen går exakt enligt plan. Medan vissa kanske hävdar att införandet av nya lagar om strängare straff mot korruption är svaret, måste vi komma ihåg att rävarna fortsatt styr hönshuset, och det finns alltid motstånd från lagstiftare att införa, genomföra och verkställa lagstiftning som kommer minska deras makt och i slutändan finna dem skyldiga till brott. Mer än troligt är att Västs demokratiska problem bara kan lösas när vi samlar den kollektiva viljan att lämna det nuvarande representativa systemet och skapar ett som är mer direktdemokratiskt system, anpassat till våra värderingar och ambitioner.

Totalitär ensamhet

Nyligen hittade polisen en man som legat död i sin lägenhet sedan 2016. Fick mig att tänka på hur ensamhet kanske äe personlig, med den är också politisk. Det finns parallella dimensioner av ensamhet som en djupt personlig ångest och politisk extremism. Ensamhet i samhället är en grogrund för partier som spelar den totalitära melodin. Preludiet till maktfullkomliga staters samhälleliga maktövertagande har lyckats när medborgarna tappar kontakten med sina medmänniskor och till verkligheten kring dem; utan sociala nät försvinner kapaciteten för både erfarenhet och tanke. Människokadern som rekryteras in i ett totalitärt styre är inte den övertygade islamisten eller den absolut säkre Nordiskefrontaren, utan medborgare för vilka skillnaden mellan fakta och fiktion och skillnaden mellan sant och falskt inte finns längre. Erfarenheterna skapas bara via den media personen läser, inte via samspelet med samhället runt omkring.

De som upprätthåller tyranniska regimer vet att manipulering genom isolering; som mest effektivt åstadkommes genom berättelser om "vi mot dem", ger lydiga undersåtar. Terror kan nämligen bara styra över de som är isolerade i förhållande till sina grannar. Denna isolering är pretotalitär; för samhällets makt gentemot alla regeringar kommer alltid från väljare som agerar tillsammans. Isolerade ensamma twittrare är per definition maktlösa. Även om isolering inte nödvändigtvis är samma som ensamhet, kan den bli bådedraksådden och den farliga konsekvensen av uppmuntrad samhällelig isoleringen. Tappar vi kapaciteten att lägga till något av vår egen till det gemensamma bästa, förstörs vi och ensligheten helt outhärdlig.  Avskildhet blir då ensamhet. Även om isolering endast rör det politiska livet, gäller ensamheten det mänskliga livet som helhet.

Den totalitära regeringen kunde verkligen inte existera utan att förstöra det offentliga livet, det vill säga att förstöra genom att isolera medborgare, frånta alla deras politiska kapacitet. Totalitär dominans baserar sig på ensamhet, på upplevelsen av att inte tillhöra världen, vara utanför gemenskapen, en av människans mest förtvivlade upplevelser. Därför är vårt insisterande på tillhörighet, samhälle och mänsklig koppling en av de största handlingarna av mod och motstånd inför det statliga förtrycket för, sanning, enhet, godhet, rättvisa, skönhet och kärlek är alla ord som verkar mot en gemenskap. Totalitarismens ursprung finns i den ensamme man som legat död sedan 2016.

Nationella intressen?

Historiskt har Ryssland haft mycket gemensamt med Ukraina vilket verkar förvåna många idag när USA försöker positionera sig som Ukrainas bästa vän. I århundraden och fortfarande än idag har Ryssland och stora delar av Ukraina haft en lång gemensam territoriell gräns; en delad historia; etniska, språkliga och andra kulturella beröringspunkter; förtroliga personliga relationer; betydande ekonomisk integration; delad krigsbörda och mycket mer. Även efter år av accelererande konflikt mellan Kiev och Moskva, tänker många ryssar och ukrainare fortfarande på sig själva med familjära termer. USA däremot har nästan inga av dessa gemensamma nämnare med Ukraina. Vilket i förlängningen betyder att Ukraina inte är ett "viktigt amerikanskt nationellt intresse", som de flesta ledare för både republikanska och demokrater, och mycket av de amerikanska medierna just nu förfäktar. Å andra sidan utgör Ukraina ett avgörande ryskt geopolitiskt intresse. Varför är då Washington så djupt engagerat i Ukraina? Det uppenbara svaret är de nästan 400 miljoner dollar i militärt bistånd till Kiev, men varför är då Ukraina så djupt involverad i Washington? Det korta men betydelsefulla svaret är Washingtons beslut, som fattades av president Bill Clinton på 1990-talet, att utvidga Nato österut från Tyskland vidare så småningom till Ukraina.

Ända sedan dess har både demokrater och republikaner i USA insisterat på att Ukraina är ett "väsentligt amerikanskt säkerhetsintresse." En dårskap. Redan tidigt -00 varnade jag för att det skulle leda till farliga konflikter med Moskva, till och med krig. Föreställ er Washingtons reaktion, om ryska militära baser började dyka upp på Kanadas eller Mexikos gräns mot Amerika. Jag hade inte fel: Uppskattningsvis 13 000 har dött i det ukrainska-ryska kriget i Donbass och cirka 2 miljoner människor har fördrivits. Det blir dessutom troligtvis värre. Demokraterna kritiserar nämligen Trump kraftigt för att hålla tillbaka storskalig militärhjälp till Kiev, detta trots att president Obama gjorde klokt i att undanhålla stödet. e Ukrainas nyligen valda president Zelensky är inte, efter att ha dragits in i Washington-skandalen, längre lika fri att förhandla om fred med Ryssland som han en gång hoppades och lovade under sin valkampanj. Och kandidater till den amerikanska demokratiska nomineringen inför 2020, med undantag för Gabbard, kommer sannolikt att tävla om rollen som Kievs största militära gåvogivare. Demokraterna i USA har cementerat sig som ett krigsparti. Under tiden fortsätter Putin att bli anklagad av ryska hökar i Moskva för passivitet inför " tydlig amerikansk aggression i Ukraina." Är det ironi eller tragedi att de så ofta demoniserade Trump och Putin är de som står mellan oss och något mycket värre? Efter Putin och Trump kommer krigssyndafloden?

Hybris

Hybris definieras som avgörande dumhet, en farlig variant av överdrivet förtroende på sin egen förmåga, manifesterad genom stor arrogans. USA och vår Västliga värld värderar sin exceptionalism ända sedan Reagans Axis of Evil-idé att vi i vår del av världen är de oumbärliga nationerna. Den existerande kognitiva klyftan mellan vår nomenklaturas obevekliga internationella självförhärligande och dess faktiska historia av förnedrande misslyckanden i varje enskild handling av imperialistisk överreaktion kräver ett påtalade om kejsarens nakenhet. När exakt ska hybrisen bakom våra internationella övergrepp identifieras för vad de är; förtäckt propaganda i syfte att sälja in oreglerad ekonomisk expansion? Det hysteriska USA med sitt dotterbolag; EU försöker i sköna ord dölja debaclet av USA:s historiska brott, ord som förutspår kommande messianska internationella demokratiska frihetsvågor utan egentlig täckning i internationell rätt. 
Av brott begångna de senaste åren är de mest  brutalt hanterade de skådeprocesser som drabbat Manning, Assange och Snowden. Två fängslas på tvivelaktiga grunder och Snowden är i exil, bara fri eftersom den hämndfulla maskinen som är amerikansk "rättvisa" inte kan nå honom. Dessa tre har exponerat den hybris som något långt mer väsentligt och skadligt än tidigare trott. Deras arbete har gjort mycket för att pulverisera myten om den moraliska överlägsenheten i det Västliga väldet, detta emedan maskinisterna i propagandamaskinen har försökt dölja den största delen av krigsbrotten från allmänhetens medvetenhet. USA och EU har nu kunnat krossa eller kväva dessa hjältar, och fortsätter i och med Bolivia sin politik med att installera, stödja och berika sina vänner; de vildaste, mest mördande diktatorer, tyranner och kungliga mördare i nutidshistorien. En process möjliggjord i och med den otroliga reklamsagan om principiell Västlig välvillighet och demokratiförsvar. Pinochet, Shahen, Mobutu, Papa Doc, Marcos, Somoza, Kagame, Suharto, MBS, Sisi och Mubarak är bara några exempel på våra skyddade diktatorer.

Att vara en västvänlig diktator är nämligen enkelt: krossa ditt folks ambitioner, döda andra ledare, dränera landets ekonomiska blodomlopp, sälj ut resurserna till rövarkapitalismen för pengar du sen kan låna miljarder med från vårt Västliga IMF, tar bara ut blygsamma 10% eller så för dina egna diktators problem. Och håll dig sen fast dig vid makten med hjälp av tortyr, våldtäkter och mord. Det är knappast en slump att de enda "diktatorerna" som Amerika föraktar är de som vägrar spela med; Gaddafi, Saddam och Assad, eller de med egna stormaktsmuskler som Putin och Xi. Det enda budordet i hur Väst jobbar är att ingenting får hota krigsmaskinens vinster och absolut inga beslut som bara gynnar folket ska fattas. Emellertid uppstår ett problem när väljarna blir noterbart trötta på de oändliga krigen. Därmed måste propagandan skapa nya fiender. Vi lever idag med ett evigt sjukdomsalstrande hat mot Putin och Xi, men tack och lov är inte detta längre en idiotsäker formel för att hindra protesterna mot eviga utrikespolitiska korståg. Den kraftfulla exceptionella myten om vår överlägsenhet, den centrala grunden för vår globala krigskatekes har äntligen krossat av spänningen mellan utfallen av krigen och tomheten i propagandan om att vi sprider frihet. Absurda handlingar är kanske den mest vanliga handlingen hos utdöende imperier.

Politiska charlataner i USA och EU kommer förvisso fortsätta att släppa runt myten om storheten i frihetsbudskapet långt efter dess bäst-före-datum passerats, iaf. så länge det betalar deras lön, men när det gäller att kunna agera som ensamma Världsmakter, är festen för Väst över. Vad följer när hybrisdrabbade nationer vaknar? Det finns ingen pålitlig mall för imperiekollaps. Slutet kan vara allt från förödande fysisk förstörelse, till oöverträffat socialt kaos och barbarism, till att bara kollapsa tyst i fattigdom och historisk senilitet.

Det kallaste av krig 2.0

Vi befinner oss i ett nytt kallt krig. Den frågan jag ställer mig som levt med att se det första kalla kriget upphöra och det andra inträda är; Varför vände USA inte ryssarna när det kalla kriget avslutades? Ingen har egentligt gett ett tillfredsställande svar, så jag spekulerar i att det beror på att USA övergav sina löften och utnyttjade Rysslands svaga post-sovjetiska position, alltid med sin Wolfowitz-doktrinen i åtanke. Unilateralism och förebyggande militära åtgärder för att undertrycka potentiella hot från andra nationer och förhindra att någon annan nation att uppstiga till global supermakt var ledstjärnan. Nittiotalet var USA:s chans att få ta del av Rysslands resurser, och inte få konkurrens, allt i en rejäl geopolitisk smäll. Ryssarna vet bättre än amerikanerna att detta misslyckades. Men trots misslyckandet ger inte USA upp sina strävanden att kontrollera Ryssland. Vi befinner oss i oroliga tider inte mist på grund av att av de 13 vapenkontrollfördragen som gällde tills nyligen har USA dragit sig tillbaka, kränkt eller vägrat överlägga om samtliga 13. Skillnader mellan offensiva och defensiva vapen försvinner. Ryssland har förstört alla sina kemiska vapen; USA har inte gjort det. Är det så svårt att istället för att marknadsföra Mutually Assured Destruction främja Mutually Assured Security? Tydligen då USA vägrar att ens påbörja stabilitets- och säkerhetssamtal.

USA reagerar på den ryska självständigheten som ett barn. Sanktionerna Väst infört skadar i sanning Ryssland, men de har också stimulerat till ett bättre företagsklimat. Den ryska ekonomin fokuserar nu på nationella säkerhetsprioriteringar, inklusive en mycket viktig förbättring av jordbruksproduktionen. Alla förväntar sig att fler sanktioner kommer komma snart, vilket många tror gynnar, ironiskt nog, inte minst Kina. Det hade varit bättre för Ryssland och Väst om Kina inte växte sig för starka, men framgången för Belt and Road Initiative visar att samarbetet mellan asiatiska länder ökar. Den unipolära världen av amerikansk exceptionalism, en värld styrd av en skurkstat, där reglerna inte gäller, utmanas i.a. f av Ryssland och Kina tack vare just sanktionerna. Den ryska staten kontrollerar 60 procent av BNP och 75 procent av banksystemet. Flera av de statliga bankerna förbjuder spekulativ utlåning. Eftersom så mycket av banksystemet finns i den offentliga sektorn har den ryska regeringen mycket kapital att arbeta med, mycket av detta går till inhemska behov. Ryssland har en utmärkt balansräkning, med världens sjätte lägsta statsskuld och den femte högsta avseende valutareserver. Putins föreslagna femårsplan använder 22 procent av BNP, med 30 procent finansiering för ekonomisk infrastruktur och 30 procent finansiering för sociala förbättringar, som subventioner för bostäder och barnomsorg. Regeringen fördelar också betydande medel för hälsovården i allmänhet, samt cancerforskning specifikt. Ett stort mål för dessa ryska nationella projekt är energiutveckling, just för att landet ska vara mindre beroende av fossila bränslen, samt därmed mindre sårbara för flyktiga oljepriser. Dessa ryska nationella projekt är konkreta, tillväxtfördelaktiga och det troliga är att de lyckas även om det förväntas ta lite längre tid än fem år att uppnå.

Minns att när Putin kom till makten, sa han till oligarkerna att om de betalar sina skatter och håller sig utanför politiken, skulle han inte åtala dem. Uppenbarligen stod han vid sitt ord och åtalade bara de som bröt mot denna politik. Han sa till oligarkerna att de blev rika av att stjäla från den ryska staten, så det är inte deras tillgångar till fullo och en del av det de tog måste gå tillbaka till staten som skatter att använda till gemensamma investeringar. Efter de senaste skogsbränderna i Ryssland förklarade Putin att inget företag kunde höja sina priser i de drabbade regionerna, så att ingen drar nytta av tragedin. Det finns fortfarande tjänstemän från den sovjetiska perioden som måste styras på detta sätt. Otrevligt? Absolut, men förhoppningsvis övergående. Det gamla Sovjet erbjöd korruption men även en mer stabil valuta, kontrollerade priser, mindre brottslighet och Putins regering vet att de populära kraven på pension, bostäder, sjukvård, transport, jobbsäkerhet och infrastruktur inte kan ignoreras eftersom ryssarna vet vad som är möjligt. Svårigheten är att gå från drakonisk kommunism till demokratisk socialism.

Rysslands befolkning formad av en gammal kultur, har mycket att vara stolta över, men de försöker inte påtvinga någon annan denna kultur. Vår planet är så liten att vi måste leva i fred. USA har i mycket glömt detta sedan det första kalla krigets slut. Jag har i många år nu motsatt mig den allmänna ståndpunkten om hotet Ryssland utgör och kallas Putin-sympatisör. Men vad det handlar om är att stå emot illusionens kraft, undvika att falla i fällan att jämföra Ryssland med det tredje riket och Putin med Hitler. Sådan bortnötning av kritiskt tänkande hindrar de framsteg mot en fredlig lösning av tvister som är nödvändiga.

Bildning eller bonus?

Jag utbildades av mycket dedikerade lärare i offentliga skolor under den pre-digitala tiden. Mina lärare läste böcker för mig och fick mig att läsa böcker. Jag lärde mig matte, delvis genom att räkna många uppgifter, men också genom standardprov. Vetenskap utfördes, kemi var synonymt med Bunsen-brännare och provrör. Jag hade kurser i konst och musik, och även om jag hade endast en liten talang för att rita eller spela ett instrument, lärde jag mig fortfarande att uppskatta båda ämnena och att spela mig igenom en fagott. Mitt gymnasium var stort och mångsidig, så jag tog valfria kurser i skrivande och fotografering. Och jag måste säga att jag är glad att det för min del inte fanns någon distraktion på Facebook, Instagram, Snapchat och liknande sociala mediesajter för att plåga mig; videospel var under denna tid en Atari, så jag tillbringade mesta tid ute, scouterna, spelade tennis, cyklade, hänga med vänner, golf, var ute i världen och reste sov i naturen och jagade snygga studentskor. Jag lärde mig grunderna i historia och allmän humaniora.

Vi tillbringade tid i biblioteket, forskade och skrev. Jag tog en debattkurs och lärde mig att konstruera ett argument och tala inför en publik. När jag tog examen från gymnasiet kände jag att jag hade en solid grund att stå på: att jag visste tillräckligt för att göra bildade kloka val; att jag kunde delta som medborgare genom att rösta när jag var arton. Nu har något har hänt med utbildningen i Sverige. Vi kan se det i de stora trenderna som nu presenteras av Skolverk och politiker, känna på ord och siffror, skippa antiken, slipp1a fokus på vår egen historia, yrkesutbildning, datorer och onlinekurser och privatisering med påföljande betygsinflation. Det som drabbas av dessa trender är humaniora, lärarna av det rätta virket, kritiskt och kreativt tänkande och framför allt kunskaper om medborgarskap och etik. Mycket av att kunna bygga en framtid handlar om att bemästra vetenskap, teknik, teknik och matematik. Problemet nu är hur förringat fördjupningarna är när det gäller att hålla vår nation konkurrenskraftig gentemot andra länder. Naturvetenskaperna ses som en drivkraft för ekonomisk framgång och tillväxt, en anställd för industri, innovation och vinst. Det säljs vanligtvis inte in som ett redskap att utveckla kritiskt tänkande, även om naturvetenskaperna hjälper till att utveckla sådana färdigheter.

Gymnasieskolan finns numera för alla, många studenter söker naturligtvis efter en snabb karriär och inte alla studenter vill tillträda en fyraårig högskola eller universitetsperiod. Men återigen är gymnasieutbildningen främst grundad som en matare för näringslivet. Det reduceras ofta till utbildning som utbildning för arbetskraft, där det primära målet är att lära sig att tjäna. De ska producera anständiga rörmokare och svetsare och elektriker och liknande, men också de som är indoktrinerade att acceptera systemet som det är. Målet idag är att skapa en arbetskraft som är skicklig men även lydig. En humanistisk utbildning betonar kritiskt tänkande, vilket kan leda till politiskt medvetande, en risk som landet i snar kaos inte längre vill ta på sig att ha med på färden in i förstörelsen. Medborgare kan ju orsaka revolutioner.

Ju fler saker som förändras, desto mer förblir de samma. En yrkesutbildning låter bra, särskilt för de som har makten. Utan tvivel behöver unga människor säljbara färdigheter. Skammen med allt är att den slutliga "produkten" av gymnasieskolor; utbildade akademiker som är arbetsföra, är att utforma en begränsad produkt, en lydig och tämligen okunnig medborgare. Sverige behöver aktiva och informerade medborgare, och de måste ha färdigheter och ett tankesätt för att kunna ifrågasätta sina chefer och makten, för om de saknar ett sådant tankesätt kommer inget att förändras till det bättre i vårt samhälle. Allt tidigare läggs en tonvikt på datorer och onlinekurser. Numera vill de flesta skoladministratörer snarare finansiera datorer och nätverksklassrum än att höja lönen för lärare. Faktum är att online-kurser annonseras som ett sätt att ersätta lärare, eller åtminstone för att minska antalet heltidslärare som hindrar större vinster. Jag ifrågasätter emellertid om man kan lära sig sociologi eller konst eller filosofi eller etik genom att ta en onlinekurs? Och jag är fortfarande skeptisk till stora ”investeringar” i datorer, klassrumslösalärandet etc. Det kan kanske ha sin plats, men de ersätter ingen utbildning eller bildning som verkligen är studentcentrerad och en som är fokuserad på att förädla medborgerliga dygder, etik, rätt och fel. Vilket ses i effekterna av privatiseringen, på något sätt kommer den magiska fria marknaden att lösa bildningsbrist men istället löses bara betygen och deras tomma innehåll.

Privata företag som drivs av vinst och ”effektivitet” kommer på något sätt att producera en bättre produkt, ett ord jag väljer medvetet, för de ser utbildning som en produkt. Och även om vissa privata skolor har varit innovativa och effektiva, har många andra misslyckats, främst för att bildning inte är utbildning när den är reducerad till en produkt att "leverera", en vara som drivs av och reduceras till rikedomar. I en tid då Sverige så alltmer desperat behöver kritiska och kreativa tänkare som är utbildade inom konst och humaniora samt yrkeskunniga naturvetenskapare, avsäger sig våra skolor och särskilt våra lagstiftare sin skyldighet att tjäna demokratiska ideal och väljer istället att omfatta företag, industri, ekonomisk konkurrenskraft och lydnad, allt för att klara den slutgiltiga mätningen i kronor och ören. Nu mer än någonsin behöver vi unga människor som är medborgerligt engagerade, ändå följer många av våra skolor en mycket annan agenda. Är det för att hungriga vargar föredrar ung fogliga sociala media får?

Tusen år av erfarenhet och Skolverket

Konsten att leva ett liv som kan benämnas som gott hittas genom att titta in i det förflutna. Om vi utforskar hur människor har levt i andra epoker och kulturer, kan vi dra lärdomar inför de utmaningar och möjligheter vi alla idag ställs inför i vardagen. Vilka hemligheter för att kunna leva fritt ligger i medeltida attityder inför döden eller hur hanterades tiden i den industriella revolutionens skiftfabriker? Hur kan ett möte med Ming-dynastins Kina eller den centralafrikanska inhemska kulturen förändra våra åsikter om att uppfostra barn och ta hand om våra föräldrar?

Det är häpnadsväckande att vi fram tills nu har gjort så lite för att i undervisningen avslöja visdom från det förflutna, som bygger på hur människor faktiskt har levt snarare än utopiska drömmar om vad som kan vara möjligt i framtiden. Historien är ett i renässansens uppfunna kabinett, varje historisk tid har en berättelse att berätta, krönikor och myter är vidarebefordrade från en generation till en annan, de bevarar lärande, kunskap och inre resor, ett skattat arv. Vi förstår att de som föregått oss delade nyfikenheten och lämnade efter sig fragmenterade artefakter i text och konst som vi kan plocka upp när vi vill och lära av deras planer. Det finns mycket att lära sig om livet genom att öppna historiens Kuriosakabinett. Vi måste spåra det historiska ursprunget till dessa arv som tyst har smyckat hur vi uppfattar och lever våra liv och undertrycka de omedelbara format dagens världsbilder försöker pracka på oss. Vi kan välja att acceptera dagens utopier, men bättre vore om vi först förstod oss själva i relation till historien lite bättre.

Att missa vår historia eller, som Skolverket avvisa den, blir att skära bort en bit från oss själva likt en oönskad kallbrand; det  innebär även att vi lättare dras mot att anamma de färdiga enkla och våldsamma svaren på samhällets frågor. För uppfinner vi alltid samhället på nytt kommer det blodiga kaos som revolutioner föder. Det är den sublima kraften av långsam förändring vi kan styra först när vi har vår historia och vårt arv i handen. Historien ger oss möjlighet till reflektion. Idag, med mobilerna i handen fruktar vi tristess. En djupare förklaring är att vi är rädda för att en utökad paus skulle ge oss tid att inse att våra liv inte är så meningsfulla och uppfyllda som vi skulle vilja att de skulle vara. Tiden för kontemplation har blivit en rädsla, en demon. Den modernitetens tekniska underhållningsdemon hålls borta genom ett sökande efter boklig bildning och utökad självkännedom i närvaro av samtal med de människor som finns i vår omgivning.