Det är häpnadsväckande att vi fram tills nu har gjort så lite för att i undervisningen avslöja visdom från det förflutna, som bygger på hur människor faktiskt har levt snarare än utopiska drömmar om vad som kan vara möjligt i framtiden. Historien är ett i renässansens uppfunna kabinett, varje historisk tid har en berättelse att berätta, krönikor och myter är vidarebefordrade från en generation till en annan, de bevarar lärande, kunskap och inre resor, ett skattat arv. Vi förstår att de som föregått oss delade nyfikenheten och lämnade efter sig fragmenterade artefakter i text och konst som vi kan plocka upp när vi vill och lära av deras planer. Det finns mycket att lära sig om livet genom att öppna historiens Kuriosakabinett. Vi måste spåra det historiska ursprunget till dessa arv som tyst har smyckat hur vi uppfattar och lever våra liv och undertrycka de omedelbara format dagens världsbilder försöker pracka på oss. Vi kan välja att acceptera dagens utopier, men bättre vore om vi först förstod oss själva i relation till historien lite bättre.
Att missa vår historia eller, som Skolverket avvisa den, blir att skära bort en bit från oss själva likt en oönskad kallbrand; det innebär även att vi lättare dras mot att anamma de färdiga enkla och våldsamma svaren på samhällets frågor. För uppfinner vi alltid samhället på nytt kommer det blodiga kaos som revolutioner föder. Det är den sublima kraften av långsam förändring vi kan styra först när vi har vår historia och vårt arv i handen. Historien ger oss möjlighet till reflektion. Idag, med mobilerna i handen fruktar vi tristess. En djupare förklaring är att vi är rädda för att en utökad paus skulle ge oss tid att inse att våra liv inte är så meningsfulla och uppfyllda som vi skulle vilja att de skulle vara. Tiden för kontemplation har blivit en rädsla, en demon. Den modernitetens tekniska underhållningsdemon hålls borta genom ett sökande efter boklig bildning och utökad självkännedom i närvaro av samtal med de människor som finns i vår omgivning.