Kärnfrågan

Många är idag med rätta bekymrad över klimatförändringarna, många är även fast i sin religiösa övertygelse om frälsningen kommer i from av från förnybar energi; tyvärr är det förnybara en antikrist, sanningen, vägen och livet är kärnkraft som tronar praktiskt taget alla andra valmöjligheter. När den nuvarande oljeekonomin stannar upp kommer den fossila bränslesektorn undvika att påminna om att de var högst delaktiga i att stoppa framtidens perfekta energikälla. Det är vad kärnkraftens mest angelägna anhängare redan har påpekat: eftersom kärntekniken redan är nästintill perfekt, måste den enda möjliga orsaken till dess nedgång vara en konspiration fossilbränsleintressen. De självutnämnda miljövännerna och oljeindustrin har helt enkelt ignorerat de mycket verkliga begränsningarna som finns med förnybar energi; och de tillät den tilldragande vind och vatten optimismen växa sig starka bland den bredare allmänheten genom att absolut samt okritiskt hylla förnybara energikrav och den förnybara energiindustrin. Grönt men ineffektivt blev därmed mer rätt än den lönsamma och kraftfullare kärnkraftsindustrin. Detta är nog den främsta orsaken till att vi kommer misslyckas med missionen rädda vår livsstil.

Vi skulle behöva mycket mer klimatbegränsningar, köttskatt, flygskatt, fiskestopp, agrarreform, barnstopp, men hur kan politikerna övertyga väljarna att rösta för mer vardagligt bemödande och mer fördyrande svårigheter när varje miljöorganisation ropar högt; segern för förnybar energi ligger precis runt hörnet! Men, kanske skulle slaget vara förlorat även ovan anförda inte var fallet. Fossilbränsleintressen och den nuvarande kapitalismens logik är så resoluta och de har ett sådant grepp om världsekonomin, och därmed politiken, att kampen är förlorad oavsett. Ändå minskar dessa uppdelningar inom miljörörelsen möjligheterna till inflytande; för om de Gröna enade skulle förespråka renare kärnenergi vore det en stark motpol. Först besegra den stora fossilfienden och sedan, återuppta den gamla kampen mellan kärnkraft och förnybar energi. Det kommer emellertid inte att hända, för många miljöorganisationer är inget annat än spegelbilder av individerna som är medlemmar; anti-vetenskapliga eller ovilliga att ändra sitt föråldrade tänkande kring vad som krävs.

Oljelöshetens anarki

Den ultimata civilisatoriska nedgången är nu oundviklig. Vind, vatten och sol kan inte leverera tillräckligt koncentrerad energi för att ersätta olja. Vi är därmed grovt räknat 7,5 miljarder människor på en planet som, innan oljan började nyttjas, uppehöll mellan 1 och 2 miljarder. Med en enkel kalkyl har 5 miljarder människor ingen framtid, än mindre de 2 miljarder beräknade ankommande de närmaste 30 åren. Vi måste bränna mer bränsle för att upprätthålla vad vi har idag i form av bekvämligheter, men bränningsakten förstör egentligen vad lite vi har. Så vår instinkt kommer träda in och vägleda oss när maten och värmen hotas; väpnad konflikt i syfte att ta vad andra har. Alla krig handlar om överlevnad och förvärv av resurser; under religionens skyddande dräkt så klart. Konflikt kommer dock att snabbare tömma den energi vi har kvar. I brist på den uppkrigade oljan kommer det inte att finnas tillräckligt med överskottsenergi för våra intrikata industrisystem för att ge den ekonomiska drivkraften vi behöver för att driva de för oss i Väst gynnsamma kapitalistiska systemet. När våra hjul slutar snurra, slutar vi äta. Vår situation är så brutalt enkel. Elektriska fordon kan inte fungera utanför en kolvätebaserad infrastruktur, och ingen transport kan existera förbi oljeepoken. Batterikraft levererar inte färskvatten eller tar bort avfall, och vi kommer inte återgå till en miljöpartistisk Sörgårdsidyll där alla äter äpplen och slaktar glada grisar. Vi vet inte hur vi gör längre. Och hungriga människor tillåter inte en andra skörd. Det arga folket kommer söka efter dem som är ansvariga för kollapsen och insisterar på att livet återgår till det oljeintensiva normala av idag. Då inträder despoternas tid. De som lovar lycka. När despoterna fått avrätta och rensa kommer allt att bli bra.

Det är vår historia, anpassad till 2000-tal. Vi trodde att fascismen var omöjlig i civiliserade nationer; så länge som välståndet fanns för alla, det var sant. Eftersom välståndet nu inte kommer finnas, rör fascismen på sig igen, och har en aptit som kan mättas först när alla lyder. Utan en energibas kommer inget att stoppa den sönderfallet av den nuvarande globala ordningen. Andra associationer av stater och federala stater kommer också ruttna. USA, Brasilien, EU, Ryssland, Kina, Afrika kommer reagera och förneka, men slutresultatet blir detsamma: Energiutarmning innebär allt; social kollaps. När civil oro sätter in kommer regeringarna att agera på det enda sättet de vet hur: våldsam repression i syfte för att återställa ordningen. Detta kommer innebära militära ingripanden mot den egna befolkningen och införandet av krigslagar eftersom civila sammanbrott leder till anarki. Redan nu kommer förslagen på detta. När kollapsen kommer väljer alltid våra valda ledare att ta rollen som självhärskare och upphäva lagarna. Med hjälp av propagandistiska hänförande föreställningar bland dem som omger makten kläs diktatorn i en mantel av rättfärdighet och förvandlar sig till sinnebilden för allt som är gott. De som protesterar blir identifierade som hedningar och kommer enligt retoriken förtjäna straff. De som stödjer det totalitära får bli en del av det nya. De som inte kommer att avskedas. Polisen och militären kommer att ställa sig bakom den som betalar deras löner och verkställa sina uppdrag.

Totalitära stater har visat att det aldrig finns brist på villiga händer att utföra obehagliga uppgifter. Efter kraschen kommer återigen stadsstater dyka upp och regionala stormakter infinna sig, varje regim kommer hävda att bara just de kan laga världen om ideologin de har fullföljs. Men utan kraften i fossila bränslen kommer det bara bli en obegriplig utdragen regression till medeltidens brutalitet, makt kommer vila på i muskelstyrka. Vad händer då de närmaste åren? Demokratins kraft kommer att avta; och göra livet obehagligt för miljontals människor, och i slutändan kommer val vara avskaffade. Istället kommer Expertministärer tillsättas och de kommer sedan sköta transaktionen till tyranniet i det oljelösa samhället.

Ni ger vi tar

Fyra amerikanska soldater dödade i ett överfall. Ingen nyhet egentligen; vore det inte för det faktum att de dödades i Niger. Där inga amerikanska soldater officiellt befinner sig. Amerikaner liksom vi européerna är sedan många hundra år fast i en extraherande mentalitet när det gäller Afrika. Det som finns på kontinenten ska tas. Problemet är att den amerikanska kapitalistiska visionen är bruten. De kan inte ens investera i sin egen nation vars infrastruktur faller ihop, än mindre i Afrika. Vad göra när pengar inte räcker? Har du vapen kompenserar detta. President Trump vet vilka välsituerade resurser Afrikas jord och dess folk besitter, möjligheten att tjäna stora pengar är där. Men amerikanerna kan inte längre vara frikostig de investeringar som behövs för att begagna rikedomarna. Det är här den amerikanska militärmakten kommer in i bilden. I stället för ordentliga ekonomiska investeringar, diplomati och politiskt partnerskap använder Washington sin militära styrka att inkräkta på Afrika; allt under den numera välbekanta förutsättningen att "bekämpa terrorism". Men det verkliga syftet med att utöka den amerikanska militära närvaron i Afrika handlar om att säkra amerikanska ekonomiska intressen med hjälp av billig militärmakt i stället för ett genuint ekonomiskt engagemang på det sätt som Kina har gjort. Amerikanerna, och i viss mån även NATO, vill ha militär eldkraft på plats i hela Afrika i händelse av en skarp konfrontation med Kina. Kina ses som en global ekonomisk rival, en rival med vilka relationerna snabbt kan bli oroväckande besvärliga; från Nordkorea till territoriella tvister i Sydkinesiska havet, och då önskar USA ha militära sätt på plats för att köra ut Kina ur Afrika. Som européerna under förra århundradet är amerikanerna idag indragna i en kamp om Afrikas resurser.

Den här gången handlar det mindre om slavar och mer om legitima expanderande bilaterala handelsintressen med självständiga afrikanska länder. Amerikas militarism i Afrika kommer inte att ge länderna på kontinenten några fördelar. Som i andra delar av världen, Mellanöstern, Nordafrika, Centralasien, visar mönstret tydligt på att terrorismen ökar där amerikanska militära operationer agerar bekämpare av densamma. Dessutom är den kapitalismen i sin nuvarande form inte motiverad att via handel utveckla Afrika. Det handlar om att ackumulera vinster till Wall Street. Den verkliga faran är nu att denna militarism kommer leda till konfrontation med Kina om de senares ekonomiska intressena hotas, som var fallet när USA och NATO-styrkor bombade ett fungerande, men Kina-närmande, Libyen 2011. Hittills har fyra militärer dött och några amerikanska änkor gråter men inom något år kommer det vara 100-tals nya änkor som kommer sörja deras män dött i syfte att smussla igenom ännu ett svekfullt uppdrag i en död demokratis tjänst.

Isocrates

I maintain, then, that we should make peace, not only with the Chians, the Rhodians, the Byzantines and the Coans, but with all mankind...

Guy Debord

“Secrecy dominates this world, and foremost as the secret of domination.”

Grått; en vacker färgskala

Ett juridiskt arbete inom regeringens väggar innebär att uthärda alla slags människor och givetvis deras faktabefriade åsikter. I vardagliga debattsammanhang mildras svaren och erbjuds på en lämplig nivå av kontrafaktisk tanke, ligga före det förekommande, ett skämt och lättande av atmosfär innan någon röjer stängda sinnen. Många är dagarna då NATO:s helighet, pacifismens oförmåga eller miljöinnovationens krafter kritiklöst approberats. Komplexiteten i ett problem som omfattar strategiska allianser skulle kräva att en person läser en mängd olika böcker i frågan för att ens ha en grundläggande förståelse för vad de talar om. Det är självklart så mycket lättare att välja ett lag, lära sig några slagord och ta till debatt med en meningsmotståndare beväpnad blott med anekdoter, slagord och oriktigheter. Att vidare förvänta allmänheten har kunskap och språk för att förstå de stora frågorna i vår tidsepok på ett tillräckligt sätt är vid denna tid naivt. Och en sådan förståelse belönas ändå inte, eftersom medierna och det politiska riket använder genvägar, reklamfraser och ett nära förakt för intelligens.  Drevets svärd svingas skoningslöst när de behöver skära ner någon som försöker komma in med nyanser i en komplicerad diskussion. Nyanser är dåligt; det minskar lagandan.

Lyssna på den publika diskursen och det är tydligt att själva samhällets berättelse har fragmentiserats, och när man tar hänsyn till detta faktum är det lätt att förstå varför så mycket ilska och aggression översvämmar alla kommunikationssystem. Varje medborgare uppfattar sig vara en representant för det goda i en stor berättelse där det handlar om att undvika en katastrof. Självklart uppfattar de olika åsiktsgrupperna den annalkande katastrofen helt annorlunda; inga gråskalor tillåts; antingen är klimatförändringarna inte är riktiga eller så kan den gröna tekniken kan ge alla på jorden en ständigt uppgraderad levnadsstandard för alltid. Finns dock inget gott eller ont, svart eller vitt, det finns komplexa gråskalor och svåra beslut.

Sprickorna i fernissan

Hösten finner mig igen. Säsongen är till sitt väsen klimax för reflektioner som påbörjats under solvarvet, samtidigt som lite melankoli alltid färgar mitt sinnes konturer denna årstid har den slagit mig mer detta år. Jag känner inte bara ärren i mig men även såren i världen. Jag sörjer de vilda människorna, de som leder mänsklighetens stora försök att dämpa och kontrollera jordens puls. Livet i det moderna är en lovsång i bekvämlighet, men en ändlig sådan. Livet är också utan känsla för tillhörighet, förutom en oändlig strävan efter pengar som köper oss mindre och mindre lycka. Livet har lämnat bakom sig alla de ceremonier som en gång band ett folk och gav dem en känsla av syfte; kvar är enbart handel. Om en person inte är engagerad i någon handling som rör köpa eller sälja är de lösdrivare, de är en olägenhet att flytta på. Alla måste delta i samhället, och deltagande består i att bedriva handel. Vi är ett folk som mer och mer isolerar oss i vår personliga domicilet, en förare i en personbil, individuella bås på jobb. Från andras röster gömmer vi oss med hörlurar och från andras ageranden gömmer vi oss bakom skärmar, som kommunicerar utan röster eller ansikten, bara text och infantila piktogram. I stort sett tar aldrig våra händer i höstjorden, våra näsor drar inte in vedrök, våra muskler pumpar inte med mjölksyra annat än i de stålindränkta träningsplatsers neonljus, våra ögon känner inte längre till stjärnljus.

Vi lever våra liv i en rak linje; cirklarna som folk brukade sitta i är förbytta i köer eller trängsel där vi tysta, och med sänkta ögon undviker att träffa någons blick. Vi lever inte. Vi är bara aktiva i strävan att göra någon annan rik medan vi tjänar tillräckligt för att överleva till nästa löneutbetalning, och sedan är vi passiva. Vi sitter och stirrar, misstar underhållning för erfarenhet, hoppas att titta på andra som låtsas att leva i säsongens såpa. Vad blir människor när vi tar bort allt som gör dem mänskliga? Vad blir av människor som inte längre sjunger? Vad blir av människor när de har lärt sig att världen är tyst och död? Vi snubblar nu blint framåt, i mörker, självklart kan hjärtat och huvudet inte luras för evigt, sprickorna i fernissan är därför även denna melankoliska höst fylld med alkohol, sex, droger, shopping, och en och annan pessimistisk reflektion.