Siren

Hur märker vi av ett krig? Ibland inte alls. Eller oftast inte. Hur påverkas vi av lidande 1000 mil bort, 100 mil? 10? 1 mil? En morgon för ett antal år sedan promenade jag längs stranden i Tel Aviv, lätt blicken glida ut över Medelhavet och såg ovan horisonten militärplan som flög lågt över vattnet söder över, förbi Jaffa och mot Gaza; bestyckade, på färd mot förödelse. Noterade då att ingen ryckte till eller ens tittade upp. Ingen på stranden i hotellens skugga verkade irriterade eller störas av flygplanen som flög mot Gaza, där tusentals hade dödats och skadats, där sjukhus, skolor och skyddsrum höll på att förstöras. Plötsligt strax efter ljöd nittio sekunders sirenen, en varning, om nittio sekunder kunde en raket slå ner i Tel Aviv. Den stilla, fuktiga förmiddagen vaknade. Människor på stranden började skrika, gripa tag i barn och springa mot mig och hotellen bakom mig på strandpromenaden. Hotelldörrarna öppnades när hela stranden strömmade in i deras lobbyutrymmen, alla pratade snabbt och flämtande kraftigt.
 

Alla väntade spänt men förmodligen slog raketerna ner i havet. Jag minns att jag tittade på folket i hotellets lobby, de flesta fortfarande i badkläder, rummet fullt av adrenalin. Jag tänkte på de scener av total förstörelse och ödeläggelse som utspelades bara åttiofem kilometer söder ut i Gaza, bilder som många i det rummet inte hade sett, eller ens skulle se på nyheterna. För många i denna hotellets lobby verkade dock detta irrelevant. I detta ögonblick hade deras liv störs, de kände sig hotade och rädda. I detta ögonblick, är det krig. Inte innan sirenen ljuder känner du att det finns en fiende.

Demonstrationskonst

Som jag skrev för ett antal år sedan när jag öppnade denna sida med minneliga texter. Mina grundläggande drag är att ifrågasätta, tvivla och vända på. Det blir mer aktuellt för varje dag som passerar. De totalitära frestelserna, med färdiga svar och lösningar som står idag uppdukade på ett buffébord för populasen att äta från. Ryssland är hot, Assad är hot. Regimer är onda, diktaturer är vänner, olja är makt, pengar är svaret, ordning och repression är önskvärt, slaveri är migration. Ingen kan längre ta sig för att resonera mot herradömet i regeringarna, eller ifrågasätta kraften hos pengarna i köpfestens globala tidevarv. Pressen är idag ett bihang till konsumtionssamhället. Dess institutioner hanterar inte längre politik eller för den delen nyheter överhuvudtaget. Det handlar om att ge läsaren, lyssnaren den textuellt tillfälliga besökaren en upplevelse. Media skapar idag politiska personligheter, marknadsför dom som kändisar, för att förmå folket tro på de inlärda budskapen. Dessa tillverkade känslor är blott en produkt av de mörka konsternas mästare; PR-branschen,  men de påverkar valets röst. Frågor och politik är irrelevant. Det är marknadsföring och underhållning som laverar vinst. Väst har varit en suverän marknadsförare av sitt fiktiva själv, detta då vi alla kämpar för att bli gynnade av framgång men utan att ha definierat framgångens essens. Var är dissidenterna? Var är de som inte köpslår med tankens hegemoni? Som vägrar hylla militäriseringen och återupprepa mediala krav på att de annorlunda ska vara en fiende som endast kan mötas med vapenmakt? De finns. Vi behöver bara lära oss demonstrera.

Alex Carey

"... the 20th century has been characterized by three developments of great political importance: The growth of democracy, the growth of corporate power, and the growth of corporate propaganda as a means of protecting corporate power against democracy."

Rädslan

Rädslan för Ryssland är överdriven och bottnar oftast i en ovilja att förstå. Den kritik och det hån som Ryssland riktar mot den västorienterade hegemonin innebär inte i sig någon anti-väst- eller anti-europeisk inställning. Rysslands och Europas öde är gemensamt, men det utesluter inte en realism ifråga om Rysslands eurasiska väsen. ”Titta på kartan”, sa Dostojevskijs till de europaorienterade och därmed upprepar den åsikt som redan Alexandr Pusjkin stod för; den att nämligen att Rysslandskapat en stark stat i sin egenskap av utpost för väst mot öst. Bakom ryggen på Ryssland har Europa utan yttre hot fått utveckla en överlägsen vetenskap, konst och ekonomi. Framför dem stod skyddet mot horderna. När Ryssland blev Sovjet och under en parantes i sin historia fick bli fienden, ledaren för de hunnerska horderna glömdes den gamla ryska överdrivna europeisering bort. Nu ser vi åter hur den bildade borgerliga societeten i Ryssland återinför ett vurm för Rysslandets traditioner, seder och stilar.

I dagens ryska samhälle, som utgår från ideell och stilistisk pluralism, framstår ord som förräderi eller patriotism ohjälpliga anakronismer eller till och med komiska, för att de skulle behöva noggranna och övertygande preciseringar. I totalitära samhällen blir de illvilligare och mera skrämmande just på grund av sin semantiska tomhet. På grund av samma tomhet klingar de också så ljudligt. Att vi i Väst idag slår hårdast på en patriotisk trumma och piskar på förräderidebatten är en tragisk markör på att vi inte längre förstår till vilket skydd Ryssland är mot det totalitära österlandet. 

Archibald Macleish

"The dissenter is every human being at those times of his life when he resigns momentarily from the herd and thinks for himself."

Drömmen efter tio år

Påminns elektroniskt om att det idag är tio år sedan jag packade och lämnade Damaskus och den tillvaro jag hade levt där. Jag inser nu att detta var ursprunget till en återkommande dröm som jag nattligen upplevt många år sen dess; jag lämnar en plats där jag bott ett tag och inte kunna ta med mig allt. Oavsett hur hårt jag försöker få alla händelser packade och lämna var det alltid något minne eller någon pinal som gick tillbaka in i klädkammaren när jag trodde det var stuvat. Denna dröm, när det händer, fortsätter i oändlighet. Hur jag än gör lyckas jag aldrig komma iväg.  Damaskus och Syrien var den plats som jag inte kunde fara ifrån. En insikt.

Chris Hedges

"To be innocent in America is to permit the continued theft of hundreds of billions of dollars from the state by Wall Street swindlers and speculators. To be innocent in America is to stand by as insurance and pharmaceutical companies, in the name of profit, condemn ill people, including children, to die. To be innocent in America is refusing to resist wars in Iraq and Afghanistan that are not only illegal under international law but responsible for the murder of hundreds of thousands of people. This is the odd age we live in. Innocence is complicity."