Har nyss läst ut boken:
How Much Is Enough? Money and the Good Life av Robert Skidelsky, Edward Skidelsky. De beskriver i sin bok bland annat hur det i den judiska traditionen fanns en vördnad inför blotta beaktandet av den Högste och ende gudomligheten, så stor att namnet Jahve bara kunde uttalas högt några gånger per år och då endast av en överstepräst.
Men något de sedan gör klart är att av världen idag finns det en annan gudom och en annan form av dyrkan, som inte omges av samma uttalande tabu. Vår gud, till skillnad från Jahve i forna polyteistiska åldrar, är så fast etablerad, så mäktig, så allestädes närvarande, så oantastlig och oberörbar att vi uppmuntras att namnge den, beröm den, och dagligen vörda den offentligt. Och som konsument i denna kult hamnar du blir du fullkomligt bannlyst och fördömd om du vågar utmana guddomens välvilja, överlägsenhet, och allsmäktighet. Dåtidens marginalisering, fängelsetid eller landsförvisning för tillbedjandeavvikelse lever kvar men i ny tappning.
De heretiker i världen som vågar konstatera att vår enda gud är kapitalismen och vår nationella religion, vara den vad den än må vara för fantasifader, är en lögn; lever farligt. Den nye guden äger stater, länder och, med Västs oändliga bolåneskulder, individer. Det finns de som från gamla gudar predikstolar fortfarande förfäktar termer som "vår demokrati" samt att vi alla, genom att välja rätt personer med goda och hedersamma värderingar kan vidta djärva åtgärder för att förbättra oss till intellektuellt nogräknade fördömanden av kapitalismen, men de är få.
Den nye guden är dessvärre en ond, obeveklig folkfiende, en livsfiende, en ekosystemsfiende, en fiende som måste utvecklas, avvecklas eller avslutas innan den raderar alla förutsättningar för lycka på jorden. Folk protesterar idag mot en ekonomi som eliminerar arbete och löner för de många och donerar miljarder till de få. Folk marscherar för ett energisystem som inte ödelägger de naturliga processer som upprätthåller livet, men kör från demonstrationen i en Jeep. De längtar efter säkerhet, men är livrädda för imaginära hot som bemöts med krig, miljöförstörelse och massmord. Vilken är då den enda, obestridliga kraften bakom dagens situation? Vad framkallade dagens fasor vi alla protesterar mot? Det är inte räntenivån, inte Alliansen, inte Ryssland, inte ens Saudiarabien och definitivt inte mystiska och outgrundliga krafter bortom mänsklig kontroll. Det är som sägs i boken den nye guden; Otyglad Kapitalism. En gud som måste ersättas av ett tankemönster som vårdar, ger näring till och stödjer, inte stjälper, mänskligheten. Vi som ser igenom vår nye guds katekes av passivitet och misslyckanden måste sluta kompromissa och skapa opposition. Rätten till yttrandefrihet har sålts; rätten att demonstrera, förnekas; rätten att bedriva opinion, snuttifierad; rätten att vara ekonomiskt trygg, eliminerad. Sanningen är inte alltid vacker. Men vi som vet svaret måste hitta modet att säga det. Enough is Enough.
Obama uppmanade vidare andra länder att nu ansluta sig till den så kallade rätt sida av vår globala kamp mot det onda, en sida som enligt en retorisk agendan förkastar vinster via gevärspipan, en sida som låter röstande medborgare styra och folk att fatta egna beslut. Ingen ifrågasatte. Hela Obamas tal var en häpnadsväckande förvrängning av historien där den klandervärda roll som USA haft i flera konflikter lättvindigt retuscherades bort. Den destabiliserande roll som Washington spelat vid iscensättande av kuppen i Ukraina försvann, inblandningen i vapenleveranserna till ISIS glömdes helt. Obama svävade förbi konflikterna i Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Palestina och Ukraina med en hänvisning till att kaoset orsakats av någon annan, men i alla dessa konflikter är USA:s hand outplånligt närvarande.
Detta beror på det faktum att USA, som Sergei Lavrov påpekade i sitt tal, har inskrivet i sin nationella säkerhetsdoktrin, rätten att använda våld om de så önskar oavsett FN:s säkerhetsråds beslut eller annan internationell rätt. I sitt tal till FN:s generalförsamling förra året, förklarade till exempel Obama: Förenta staterna är beredda att använda alla delar av sin makt, inklusive militärt våld, för att säkra våra intressen i Mellanösternregionen. Amerikanska ledare anser att deras regering att står över lagen och att de har ett privilegium att ensidigt använda våld. Alla andra länder måste följa FN-stadgan och folkrätten förbjuder aggression, men inte i USA.
Det är idag Ryssland som vill släcka konflikternas lågor runt om i världen genom dialog baserad på lika rättigheter och ömsesidig respekt snarare än genom ensidiga anklagelser och flytt av ansvar till någon annan:ismen. Historien visar att när stater kör över folkrätten, som under 1930-talet då Nationernas Förbund gjordes narr av mindre seriösa krafter, är faran för krig kraftigt förstorad. Det laglösa uppträdandet Amerika följer och dess hån mot FN-stadgan är i dag det största hotet mot världsfreden. Obama kan försöka sälja in att amerikanskt ledarskap är fred. Men skrapa på ytan och blåsa bort den retoriska täckfärgen, och det är uppenbart att den amerikanska kulissen är en Potemkinsk till sin natur.
