Krigshetsen och Stridshingstar

Tanken på att kämpa för kung och fosterland fortsätter att upprätthållas av dem som aldrig kommer kämpa. Idé om ära upprätthålls av de som vill sola sig i glansen av krigens påstådda härlighet. De som saknar erfarenhet av det lidande som kriget orsakar önskar det mest. Att hylla soldaterna och hålla dem oklandervärda görs av de som vinner mest på krig, politiker, generaler, vapenindustrin och medias inbäddade krigshyllare.

Stöd soldaten är ett mantra som vevas om och om igen för att kväva avvikande åsikter och bygga upp ett okritiskt stöd för aggressionerna som vi svenskar väljer att släppa loss i Afghanistan och Afrika. Även nu när alla vet att kriget i Afghanistan är ovinnbart och kriget i Libyen var olagligt vill de ändå ha kvar bilden av kriget som vackert och väloljat fredsprojekt. Men vad innebär striderna?

Lyssnar du på media och våra försvarspolitiker är krig en ädel handling. En nobel krigare som skyddar de svaga; men enligt min erfarenhet verkligheten är mycket mörkare. Långa perioder av väntan som avbryts av oförutsedda stunder extremt aggressivitet. Verkligheten är att inrätta tusentals vägspärrar i det land du har ockuperat, störa livet för folket och sedan döda dem när de närmar sig för snabbt eller inte stannar i tid. Övervaka från skyn i ett JAS, besluta om attacker på konvojer du tror är del av stridande förband.

Verklighetens svenska krigshästar i Afghanistan plundrar hus, ignorerar klanherrarnas härjningar och överlämnar fångar till sagda krigsherrar för att få de torterade.

Verklighetens svenska Jas-piloter hjälper till att döda människor från cockpitens borg, kriget blir ett dataspel, utan hänsyn till livet för människor som har avhumaniserats av skärmen framför dem.

Verkligheten tillåter inte att vi svenskar krigar för klarare, mer ädla anledningar. Vi hävdar att våra väpnade styrkor slåss för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men så är inte fallet. Vi krigar enligt en idé om nationell rättfärdighet och nationell hybris. Det är ett krigsval som bestämts av regeringen. En regering som vill se segrar och insisterar alltid att våld är svaret. De ignorerar det oundvikliga oförutsedda konsekvenserna; Det faktum att vår krigspolitik skapar nya fiender. Bombhjälpen vi gav i Libyen blev till stöd för militärjuntan i Mali mot rebeller som vi hjälpte i just Libyen. I Afghanistan, där skälen för att gå ut i krig visade sig vara falska, eller ouppnåeliga eller bara bortglömda, finns det kvar ett politiskt egenintresse att fortsätta kriget tills en rättmätig reträtt kan genomföras. Ett intresse att odla myten om soldaten som hjälte, att muttra mantrat; du bör stödja soldaterna och inte tala illa om de som redan har dött.

Röster höjs för att Libyen, Mali och Afghanistan är en del av att försvara landet. Men de talar om en hypotetisk situation; Talibanerna, Tuaregerna eller Libyerna kommer inte att invadera Skåne eller Gotland.

Jag accepterar inte längre de lögner som vidmakthåller krig.

Jag accepterar inte längre att våld kan leda till fred.

Jag accepterar inte längre den avskyvärda religionen; patriotism.

Jag accepterar inte att min kung och mitt fosterland har rätt att attackera andra.

Krigssold

Alla krig och anfall, som inleddes av USA och dess så kallade allierade i efterdyningarna av september 2001, har vållat förödelse och död; Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen, Somalia och kanske till och med Iran. Den islamiska republiken ligger ännu i fara trots Carl Bildts besök idag. Det finns starka krafter i USA och i Mellanöstern som föredrar krig på bekostnad av fred. Snabba attacker som lämnar kaos och våld; just nu fortsätter kriget i Libyen mot den västerländska installerade marionettregering, men det kriget är numera under medias radar. Cynthia McKinney, en före detta afrikansk - amerikanska kongressledamoten har nyligen kommit med boken; The Illegal War on Libya, om det illegala kriget mot Libyen utkämpas av Nato-medlemmar med stöd av Arabförbundet och några despotiska arabiska regimer.

McKinney belyser hur de som vi i Väst inte ser som vänner måste demoniseras. Detta var precis vad som hände med Libyens ledare Muammar Gaddafi. Strax innan det att USA, Frankrike, Storbritannien; Sverige och övriga inledde kriget mot Libyen uppvaktades Gaddafi flitigt. Vem minns inte de svenska övervakningsplanen som såldes till Libyen? När Libyens ledare besökte Paris 2007, slog han upp sitt tält framför den franska regeringsbyggnaden och fick hållas. Hans bisarra beteende och mycket mer godtog Sarkozy för att främja lukrativa affärer med Libyen. Några år senare belönas han och landet med en varm splittermetall.

Författaren har samlat ett stort antal kända skribenter som erbjuder ett alternativt perspektiv på händelserna i Libyen. Vissa författare riskerade till och med sina liv genom att rapportera från kriget. Bland dem är Mahdi Darius Nazemroaya, Julien Teli, Stephen Lendman, Christof Lehman, Sara Flounders, Wayne Madsen, Bob Fitrakis, och många andra. Deras berättelse påminner läsarna om att Libyen är en del i ett mönster av att störta demokratier var det den iranska, Guatemalanska eller chilenska

Libyens främsta "brott" var liksom tidigare attackerade länder bl.a hur de distribuerade och användande sin rikedom, brist på externa skulder och den centrala roll det försökte att spela i den kontinentala utvecklingen av Afrika. Tripoli var en nod som effektivt underminerade de gamla kolonialmakternas intressen. Ett hor som måste oskadliggöras. . .och allt går att sälja med mördande reklam, så även ett krig är bokens lärdom.

Boken innehåller bland annat en svidande tal av Gaddafi, som levereras vid FN: s generalförsamling den 23 september 2009 och en kronologi av det NATO-ledda anfallet mot Libyen avslutar boken. Den här boken är ett måste och tyvärr ger den varje läsare en föraning om krig som ännu inte inträffat.

Ekotugget

Januari och extremkyla, men vilka märker? Södermiljöska hipsters sitter i sina klimatkontrollerade bostadsbyggnader och om de hinner någon nyhetsrapportering mellan korvtillverkningen noterar de knappast de illavarslande tecknen på att livets väv rivs upp runt dem. Den industriella världen har blivit helt bortkopplad från naturen och vi i det skyddade Sverige ägnar oss lite uppmärksamhet åt sådana varningar. Snarare är intresset inriktat på att sortera rätt. Att vårt öde är bundet till planetens välbefinnande samt att vi bor i en chimär värld med massproducerade mat odlad med fossila bränslen, dricker vatten på flaskor i plast och vid läggdags dränker ljudet av civilisationen med elektroniska inspelningar av havsvågor och skogsljud, ignoreras överlag. Men det just idag mest absurda är vi med hjälp av epitetet ”Eko” låter kapitalismen utvinna pengar på jordens döende livsmiljöer genom att utnyttja den ”gröna” branschen; ekoturism, ekomat och ekobilar i de sista av vårt levnadssätts antropocentriska oxymoron.

Evig marknadsföring via TV, internet, radio, skyltar, tidningstryck har skapat en oändlig cykel av åtrå till konsumtion, bränslepåfyllning av upplevelser och handelsvaror reducerar individen till en inköpsenhet. . .där varje köp av nytt fyller upp jordens kolsänkor, försurar haven och stänger ute solen. Vår kultur undviker det enkla faktum att mänskligheten är sårbar och beroende av jorden, att livet är skört och sammankopplat.

10 lärdomar

• Den industriella civilisationen är på väg bort.
• Kärnkraften behöver moderniseras.
• Den industriella civilisationen är beroende av fossila bränslen och kommer att fortsätta att använda dem tills det inte längre kan.
• Planetär ingenjörskonst ses redan nu som den enda lösningen på klimatkaos.
• I och de många klimatförändringshändelsekedjor som redan har utlösts är människan garanterat dömd till decimering.
• Kapitalismen är den dominerande världsreligionen. Att ifrågasätta är hädelse.
• Företagen fortsätter använda staten som ett verktyg för förtryck och plundringshjälp av planet och medmänniskor.
• Kapitalismen är i stor utsträckning beroende av överbefolkning.
• De flesta tror att teknik driver världen och att tekniken kan och kommer lösa alla världens stora problem.
• De flesta inser inte att tekniken är en biprodukt av tillgängliga energiresurser. Utan energi, ingen teknik.

PR-trick

En del av mig har under tider av livet simmat i den politiska ankdammen. Jag har varit en del av de sammanslutningar som styr folket. För en folkstyrd demokrati är inte det vi har idag. Har observerat de metoder som används för att hävda kontroll över massorna, och med en ökad förståelse för det mänskliga psyket och den mänskliga hjärnan, har dessa metoder utvecklats till avancerat subtila men kraftfulla tekniker för att genomföra de politiska diktaten.

Historiskt sätt har världen pendlat mellan välvilliga kamratliga men mäktiga härskare och brutalt barbariska men mäktiga härskare, den etablerade regeln som förenat välviljan och barbariet hade alla en sak gemensamt: de ville undvika politiska kupper och revolutioner. Den historiska grundregeln är att den som ignorerar folkets makt löper risk att bli avsatt. 

Grunden för att få inflytande och makt är två; utbildning och organisation. Vetskapen om detta gjorde att de härskande klasserna i århundraden skänkte möjligheten att lära sig läsa till ett fåtal. Tanken på att ofrälse efter Romerska rikets förfall skulle kunna läsa skrifterna för sig själva eller lagen i det landet var inte acceptabelt igen förrän modern tid. Detta förbättrade chanserna för ledarna att hålla fast vid sin makt och begränsa varje vertikal revolutionär rörelse. Ibland är det dock tillräckligt med information som kan förvärvas genom erfarenhet eller mun till mun-metoden för att framkalla ett organiserat svar på förtryck så helt säkert var det inte.

Om utbildningen är blandningen, är organisation är katalysatorn. Alltför många gånger jag har hört från opolitiska vänner att; Det finns inget jag kan göra. På sätt och vis finns det i uttalandet en sanning. En person kan vara mycket effektiv, men denna effektivitet är vanligen proportionell mot det antal människor som påverkas av den personen. När hälften av befolkningen har samma åsikt om en viss handlingsriktning, kan nästan vad som helst hända. Naturligtvis kan även en relativt låg andel av befolkningen vara involverad för att förmå förändring. Vi behöver bara se till för att se hur en liten nykterhetsrörelse i Sverige strävade efter en förändring och fick stort genomslag.

Kontroll över massorna var tidigare en relativt enkel manöver. Vanligtvis om man inte var alltför hungrig ansågs det som lyx. Utan förmågan att läsa och förstå hur livet skulle kunna se ut, fanns det lite utrymme för jämförelse. Skådespel med offentliga straff på allmänplats var ofta tillräckligt för att det obildade sinnet fall in lakejledet. 

Här spelade religionen en väsentlig roll. . .före det att böckerna blev populära och tillgängliga gick folk till sina andliga ledare och fick höra på vad som var rätt och vad som var fel och sen lästes det för dem från en helig text för att bekräfta påståendena. De styrande behövde bara hålla noga koll på de religiösa ledarna och belönade och straffade dem efter hur de drivit på sina församlingar. Låter det bekant? Denna metod används fortfarande idag. Det fortsätter att förvåna mig att de flesta kristna, judar, muslimer jag känner inte har läst sin bok åtminstone en gång från pärm till pärm, men har inga problem att ägna sina liv och övertygelser och avlägga sina röster i enlighet med deras osynlige ledares önskemål.

På samma sätt låter partitopparna i dagens demokratier folk tro att de känner till agendorna för landets styre. Målet är emellertid enbart att uppfylla de omedvetna önskningarna och låta en potentiellt bångstyrig befolkning agera som en kontrollerad foglig massa. Bara vi köper varor efter fylls våra behov. Väljarna blidkas och blir en självupptagen grupp där innan de aktivt deltar i samhällsdebatten, bara räntorna är låga och krediten räcker för en semester till. Säljprincipen och propagandan har nu använts i åratal för att främja svårsåld politik. Opinionsundersökningar har köpts in för att ta reda på vad de röstande önskar mest. Dessa fynd var lätt förvandlas till tal och politik. Jag har ofta suttit med undersökningar rörande saker som saknar betydelse för välstånd och välfärd men jag vet numera att människors oro inte alltid i linje med deras behov. Politiker använder opinionsundersökningarna för att skriva sina tal och vinna sina val för att sen fortsätta att göra det som de tycker är bäst, oavsett vad de säger inför valdagen.

Man skulle kunna tro att befolkningen så småningom skulle haka på fifflandet, och kanske en del har det, men PR- verksamheten är starkare och mer centraliserad än vid någon tidpunkt tidigare i tiden. Journalisthögskolorna blir färre och de flesta har gått över till PR. Journalister kommer snart bli museiföremål om något inte görs för att ändra denna hemska trend.

Vi har fortfarande ett val att stänga av TV för att titta upp från dvalan och läsa från källor som besitter en stolthet i sin brist på deltagande i främjandet av PR-styrd självabsorption och självupptagenhet. I boken: The Political Mind finns allt detta förklarat för den som orkar läsa.

Krigets krav på korsfästning

Yttrandefrihet och oliktänkande begränsas alltid i tider av krig. När soldater upptar utländska nationer, är alla former av rationellt tänkande en förbjuden förmån; nationalistisk hybris härskar allena.  Minoritetsåsikter, även om de är grundade på fredsförnuft, förtrycks, ofta brutalt. Majoriteten blir intolerant mot avvikande åsikter. Tankeväckande dialog utesluts och irrationell ideologi intar kommandohöjderna. Den civila diskursen bryts ned, och den sociala ordningen faller sönder i anti-intellektuell känslosamhet och krigskaos.

Under alla krig är det farligt att motsätta sig våld eller ifrågasätta makten. En folkfiende är lätt att krossa inför det att majoriteten av folket är lättlurade, känslor kan snabbt manipuleras av profitörer och särintressen. Det kräver en värdig övertygelse att ta inta en avvikande principiell ståndpunkt mitt i nationalistisk iver. . .och världen idag befinner sig i ett permanent krig som dessutom försöker smälta samman religion med nationalism. Men varför skulle en rättvis Gud, oavsett profet, och om Gud nu existerar alls, välsigna en nation som dödar ostraffat? Varför skulle Gud välsigna en nation med en historia av förtryck och folkmord?
Utöver några få undantag, har kristendomen misslyckats med att inta en principiell hållning mot kapitalismen och dess fria marknads avgudadyrkan. Man har misslyckats med att ingripa till förmån för de av krig utsugna. Krig och kolonialism borde angripas från varje predikstol i Väst. Men det förhärligas, det kallades för rättfärdig och nödvändigt: en triumf för det goda över det onda. Krig om resurser till förmån för en styrande plutokrati, för en himmelsk belöning väntar dem i nästa, medan den härskande klassen är att ha sin belöning nu.

Vad hände med den Kristus som badade fötterna på de fattiga? Fredsfursten blev en kejserlig krigare som predikar våld för att föra evangeliet om girighet ut till världen. Kristus lära som insisterande på en jämn fördelning av rikedom och makt, mannen som fanns för de fattiga och utstötta, har varit död i mer än två tusen år. Vad passerar för kristendomen i dag ska vara ekonomiskt och politiskt ändamålsenligt, men den är fullständigt meningslös som en moralisk revolutionär kraft för rättvisa.


Som en icke-troende och ointresserad av organiserad religion, förbryllar det mig hur så många anhängare av kristendomen kan ignorera den lätt socialistiska Kristus utan att någonsin inse sitt misstag. Detta understryker faran av organiserad religion och dess många motsägelser. Den som kan ledas kan också vilseledas. I brist på förmågan till kritiskt tänkande och moralisk autonomi, faller människor alltför lätt offer för lockande ledare som motiveras av ett själviskt sug efter makt och privilegier. Karismatiska predikanter mässar massans mentalitet. Detta är en fara att välja tro över vetskap och vett. Folket lägger då alltför ofta sin tillit förgängliga ledare och charlataner. Vi måste inse att Kristus var filosofiskt och pragmatiskt närmare Karl Marx än till Adam Smith. För vore denne judiske hippie bland oss idag, den bibliske Kristus, skulle han ha allvarliga reservationer mot att människan och naturen är varor som ska utnyttjas av kapitalet och de som äger den.
Visst Kristus skulle bli bestört över den själviska politiska konservatismen i dag som tar honom för sin egen, och utan tvivel, uppmuntrade av en pöbel välrenommerade vapenförsäljare, pengaprofitörer skulle vi korsfästa honom igen som ett rättmätigt offer i kriget mot den sk. Terrorn. Så perfekt beskrivet i boken The Second Coming.

Nyår

Julledigheten slut. Har överlevt säkerhetskontrollerna på flygplatserna och den distinkta känslan av att vi låter oss skyfflas runt som boskap. Flyget har förändrats, har blivit betydligt mindre trevligt, rädslan för terrorism har numera ersatt rädslan för kommunismen som en ursäkt att avleda enorma summor pengar från sociala reformer. Oskyldiga mormödrar och deras barnbarn som våra vapen dödat har fött ett hat som jag ska skyddas mot på varje flygplats. Skyddas genom att jag ska antas vara skyldig till förberedande terrorverksamhet samt klä av mig skor och bälten. Det är en förödmjukande erfarenhet. Vi kan mycket väl känna sig som dumma drivna boskap, och syftet med charaden är inte så mycket för att hindra flygplan från saboteras som det är att hålla idén om terrorism i färskt minne hos befolkningen.

Är hotet från terrorismen verkliget? Knappast. Hotet om kommande klimatförändringar är mycket mera verkligt. Redan idag dör 11 miljoner barn av undernäring och fattigdomsrelaterade orsaker. Hotet om konsumtion av icke-förnyelsebara resurser och en ekonomisk kollaps är verkligt. Hotet från terrorismen är försvinnande litet.

Låt oss sluta drivs som boskap genom påhittade hot. Låt oss istället titta på de mycket verkliga faror som hotar den mänskliga civilisationen, och göra vårt yttersta för att undvika dem.