Kaospiloter

Åttiofyra personer dog i helgen under inbördeskrigsliknande sammandrabbningar  i Libyen. I Helmand i Afghanistan är talibanernas maktposition numera en officiell militär hemlighet. Varför ska vi bry oss? Svaret är att vi bidragit till att skapa kaoset. Sveriges två utländska krig under det senaste decenniet var objudna militära ingripanden för att störta installerade regeringar. De har slutat i katastrof.

I Libyen och Afghanistan var det lätt för bombglada militärhjon i Sverige att se det onda i det rådande regeringssystemen. Dessa är skurkarna som vi behöver få bort sade USA; Ja svarade aningslösa Sverige. Ingen reflekterade kring att avlägsnandet av lag och ordning från en nation är det mest förödande, oaktat hur grymt det gamla systemet än må ha varit. Libyer upprepar idag att, oavsett det galenskapen hos Khadaffi, så var det under hans styre en situation där de flesta medborgare och deras familjer gick säkra på gatorna, de vandrade också utan rädsla för mord eller kidnappning. Religiösa skillnader tolererades. Libyen var en oljerik modern stat. Minoriteter åtnjöt autonomi och relativ fred. Yttre krav på reformer prövades inte innan bomberna föll. . .

I de fall Sverige ingrep för att störta armén, upplösa regeringen, demontera rättsväsendet och lämna till mordiska miliser skapa upplopp; gjordes små eller inga försök att ersätta anarki med en ny regim. Nationsbyggnadet i både Afghanistan och Libyen har varit ett fiasko. De svenska spaningsbilderna som styrde bomberna som tillplattade regeringsbyggnader i Tripoli kan inte ersätta dem eller de som arbetade i dem.

Det är svårt att överdriva den misär och kaos som skapats av vår liberalt välvilliga interventionism. Det är svårt att tänka sig en mer omoralisk utrikespolitik, döda människor och så draksådden; anarki. De som söker politiskt stöd i valet 2014 genom att överösa främmande folk med Gripenplan måste påminnas om sina illgärningar.

Nationalekonomisk dvala

Nationalekonomi. En grundkurs jag sparade länge innan jag gjorde klart. Var det något jag lärde mig så var det att en marknadsmekanism för att stoppa plundringen av planeten inte fanns, inget var optimalt när det kom till att prissätta jorden; annat än om vi deklarerar ett nödläge med påföljande kontraktion på resursförbrukning?

Detta betyder inte att vi skulle behöva avindustrialisera, införa kommunism och gå tillbaka till Ardennerhästar och bo i timmerstugor. Men det betyder inte att vi faktiskt skulle behöva överge konsumentekonomin och tillsluta alla typer av onödiga, slösaktiga och förorenande industrier. Allt från snabbmat till lågprisflyg och kryssningsfartyg, engångshyvlar och H&M-kläder, IKEA-möbler, ändlösa nya bilmodeller, telefonversioner och datorer som håller i två år. Vi skulle behöva förändra produktionen för att ersätta snabbmat med långsam mat, gott, rent och rättvist. Ersätta modenycker med lagningar, lappningar, ändringar och lokala skräddare och samt inte minst skomakare. Vi skulle också behöva förändra produktionen av vitvaror, elektronik, husgeråd, möbler och så vidare för att vara hållbart och långlivat. Vi skulle behöva avskaffa engångsmaterial industrierna, förpackningsindustrierna och plastpåsen.  Returflaskor istället för PET. Vi skulle behöva designa och bygga bostäder att hålla i århundraden, inte glasfasadspalats att hålla i 35 år. För att vara så energieffektiv som möjligt, så omställbara och delbara måste detta ske. Vi skulle behöva utvidga kollektivtrafiken för att minska användningen av privatbilismen.

Dessa är några av de möjliga saker vi skulle kunna göra om vi verkligen vill stoppa överkonsumtion och rädda det som räddas kan. Alla dessa förändringar är var och en för sig enkla, självklara och kräver ingen stor teknisk utmaning. De bara kräver en helt annan typ av ekonomi, en ekonomi inriktad på att producera det vi behöver och samtidigt bevara resurserna för kommande generationer och för andra arter som delar den här planeten.

Ekonomiska system kommer och går. Kapitalismen har haft en 300 år på sig; kommer mänskligheten låta världen förstöras för att rädda detta vinstsystem? Svaret ligger till stor del i om vi kan svara på den frågan "vad är vårt alternativ?” Med en övertygande och trovärdig vision av en ekocivilisation att kasta in i den ideologiska kampen kan vi påpeka att kapitalismen inte har någon lösning på den ekologiska krisen, inget sätt att bromsa vägen mot kollaps eftersom dess enda svar på alla problem är mer av samma tillväxt som är döda oss.

Historien var enligt en del slut i och med kommunismens fall och kapitalismens triumf för bara två decennier sedan. Men i dag är historien mycket mer levande än på länge och det är, ironiskt nog, kapitalismen i sig som ifrågasätts mer än någonsin för sina bristfälliga lösningar. Med ett alternativ till kapitalismen av idag finns de som kämpar mot förstörelsen av naturen, mot överexploatering, mot underprissättning på råvaruutvinning, mot införandet av GMO-grödor, mot privatisering av vatten och offentliga tjänster; det byggs ett momentum.
Det finns ett frö till demokratiskt uppvaknande och hopp om  en nästan global demokratisk revolt. Detta globala uppror är ännu i sin linda, fortfarande osäker på sin egen framtid, men dess radikala demokratiska instinkter är mänsklighetens sista bästa hopp.

Revolter

Mellanöstern; mina resors mål är numera mest de flera fronternas krisområde. Överbefolkning, resursförbrukning, krig, religion och klimatförändringar mal ner det som var civilisationens vagga. Skiljelinjerna i regionen vidgas genom att klimatförändringen förvärrar vattensituationen, förstörande torka dödar mer än krig, oljekriser svälter oljeekonomierna och dess stressade populationer påbörjar det som poetiskt kallas för: ”Arabisk vår”, vilket i verkligheten är en vinter som får folket att revoltera mot makten i tron att de då kommer överleva.

Vi i väst, de avancerade industriländerna, spelar schack mot samma öde men kan för tillfället utföra en rockad med hjälp av vår ännu intakta militära och ekonomiska makt. Remi är det emellertid inte tal om, matt:heten finns alltid där i form av oljan; vi lider också av att leva med den industriella civilisationens omättliga aptit för svart sörja. Sedan 2005 har den industriella världen inte bara ansträngt sig allt hårdare för att utvinna miljöfarliga okonventionella oljekällor, men vi har också eskalerat det militära ingripandet för att hålla oljan flödande. Striden om resurser har alltid varit en underliggande faktor i alla krig, men liksom vad gäller för klimatförändringar, utarmningen av resurser och den social upplösning eskalerar det bara så längre resurserna att slås om finns kvar. Klimatförändringen multiplicerar hoten dessutom då militarism och klimatförändringarna arbetar hand i hand för att snabba på förödelsen. Krigsmaskinerna är idag de enskilt största förbrukarna av fossila bränslen...

Våra prioriteringar att gynna militarismen har till syfte att upprätthålla den ohållbara, det verkliga hotet kring klimatförändringar växer sig allt starkare i skuggan av drönare och Gripenplan. Under tiden hålls den falska förhoppningen om att teknik räddar vår nuvarande livsstil levande. Den industrialiserade monokulturjordbruket som matar massorna kommer snabbt blekna så fort konstgödsel blir för dyrt att artificiellt fylla på näringsfattiga utarmade jordar med. Bekämpningsmedel och antibiotika förlorar sin effektivitet som mot superogräs och resistenta patogener. Färskvatten och grundvatten offras för skifferborrande och oljesandsproduktion. Vi förstör systematiskt grunden för framtida civilisationer, vi bedriver den brända jordens taktik på våra ofödda barn och barnbarn.

Idag är 168 länder över hela världen utsatta för ökenspridning, siffran är en markant ökning jämfört med förra analysen i mitten av 1990-talet, då uppskattningsvis 110 stater var i riskzonen. I en ekonomisk analys kostar nu markförstöring och ökenspridningen $ 490 000 000 000 per år och utplånar varje år en yta tre gånger så stort som Schweiz. Vi står inför ett scenario om ingen teknik och inga lagar kommer åtgärda. Smältande polarisarna kommer inte tillbaka och den industriella civilisationens dödliga attraktion till fossila bränslen upphör först när råvaran är slut. Majoriteten av invånarna på planeten inser helt enkelt inte omfattningen av de klimatförändringar som pågår, hur de urholkar människans livsmedelsproduktion, infrastruktur och hela vår socio-ekonomiska stabilitet. De megaton av växthusgaser i atmosfären som förts upp genom industriell verksamhet är så osynlig för människorna i vardagen, liksom bergen av giftigt plastavfall som fyller upp världshaven ligger bortom horisonten för miljöhipsters på Södermalm. Utom synhåll, utom sinne…tills effekterna blir alltför uppenbar för att ignorera och då även för sena att modifiera. Överbefolkning fortsätter med oförminskad styrka och uppmuntras i själva verket under täckmantel av kraven på ekonomisk tillväxt, och så fortsätter förstörelsen ännu en generation.

Trots vår ras uppfinningsrikedom och intelligens, tycks vi vara ställda inför samma rudimentära biologiska drifter som de lägsta encelliga organismerna som, om de ges goda förutsättningar, okontrollerat förökar sina siffror långt in på överetableringens territorium tills dess näringskällorna i provglaset är slut. Miljölagstiftning och klimatinitiativ verkar inte bli mer än små farthinder på vår enkelriktade väg mot civilisationsskövling. Fin utstyrsel, men destinationen är fortfarande en kollaps, i Mellanöstern och i världen.

Likgiltighet

När blev vi så säkra på oss själva och våra tekniska förmågor att vi tappade kontrollen över de stadigt växande yttre påfrestningarna som lovar att göra jorden obeboelig för alla utom några värmeälskande bakterier och kackerlackor? Faktum är att många förnekade, och förnekar fortfarande, att sådana faror ens existerar. Budskapet förmedlas att vi ska upprätthålla business-as-usual, medan PR-experter som kan forma våra tankar gör allt för att vi ska acceptera en självmordsbenägen bana av inaktivitet. De flesta av de verkligt Eco-medvetna människorna, vilkas antal är obetydligt, tillbringar all sin tid med att motbevisa okunskap och propaganda bland massorna; men förgäves. Hur skulle eventuella bakomliggande orsaker och lösningar någonsin kunna identifieras när alla slogs kring diagnosen, medan sjukdomen härjade vidare?

Klimatförändringsförnekarna kämpade med forskarna, kapitalisterna slogs med miljöaktivister och ekonomerna stred mot alla, konspirationsteoretiker kämpade med realisterna, och problemkomplexen växte för vår planet; vårt hem som inte mäter tid i år, decennier, eller ens århundraden, men i årtusenden. Hon ser den tragikomiska sidan av mänskligheten, men är likgiltig och oberörd av den självförvållade lidande och död som är och kommer att vara skapad av vårt eget egennyttiga beteende. Gaia väntar tålmodigt på att människan förgör sig själv.

Lagom

Fostrad med svenska som ett av mina förstaspråk så förstår jag betydelsen av begreppet lagom.  Efter år av resor och lärdomar infinner sig insikten om att det är en perfekt sammanfattning av en filosofi om hur jag vill hantera de utmaningarna mitt liv och de förändringarna som är på gång i omvärlden. Lagom; tråkigt? Möjligen, men i slutändan handlar allt om balans, ärlighet och en hälsosam dos av kritiskt tänkande; något som belyses i; Kan landet lagom vara bäst?

Världen å en majoritet av dess invånare har i alla årtusenden följt en idé, en rörelse, eller en politisk upplysningstanke som så starkt fångat oss i dess referensram att vi missar andra idéer eller lösningar. Men lagom har aldrig varit ett mål för vår kapitalistiska industriella civilisation, där effekten varit en systematisk minskning av naturen till en beståndsdel av penningställningen. Landskapen; dess floder, sjöar, skogar och ängar har ersättas med betong, stål och asfaltsinramade stadsbilder.

Strukturen var en som byggde på ansamlande av giftigt avfall och biprodukter från den industriella civilisationen. Något som sågs enbart som externa problem på vinstkurvorna och som måste lösas via mer produktion, ny teknik och nyare teknologi. I den stora skildringen om materiella framsteg, satte den industriella människan sig själv i centrum av universum, kvartalsrapporternas leverantörer var de ledande aktörerna och hjältar som alltid skulle överleva och vinna nya triumfer inför Jupiters tempel. I vinsternas rapporter sågs inga problem med den fullständiga underkastelsen av urskogen, att vi tog mer från jorden än vad vi gav tillbaka, att vi minskade den biologiska mångfalden. . .i vårt kollektiva medvetande under vår industriella civilisation, var människan befriad från att falla offer för katastrofer.  Ingen märkte den smygande försämringen av planetens biosfär. Vår artificiella värld, fylld med digitala skärmar; datorer, tv-apparater, telefoner, elektroniska skyltar och diverse andra leksaker höll oss alla upptagna med en ständig ström av infotainment, kändisskvaller, sport och politisk skuggboxning.

 Vi lever med tron att världen är alltför motståndskraftig att kollapsa; periodiska insatser av miljösanerande försäljningskampanjer för en Prius skulle vara allt som behövdes för att hålla oss flytande. Men amnesi kan drabba kollektivt; de forna civilisationerna drabbades alla av att floder och vattendrag, en gång svårslagna med fisk och vattenlevande organismer, fylldes med toxiner, tungmetaller och plaster. Företag spränger bort bergstoppar för att nå naturresurserna under och sedan hävda sin oskuld när levande ting nedströms dör från gifter från slammet förorenar tidigare orörda vattendrag.  Hela livets väv med alla dess nyckelarter från mikrober och insekter till stora mark-och vattenlevande däggdjur kan snabbt förstöras... skadedjur, virus och patogener frodas och det är alltid en fara med civilisationsförändrande tipping point,

Den moderna människan anser sig oändligt anpassningsbar och smart, men det linjära tänkande som den dominerade skadliga monoteistiska kulturen skapar är full av för många som vill ha allt och inte lagom. Så länge samma ekonomiska system kvarstår, kan ingen dos av ny teknik lösa de mer bakomliggande problemen. Sedan mitten av 1970-talet, har den industrialiserade världen levt över den total lastkapacitet jorden erbjuder, rapporter om förestående katastrofer har publicerats, men till ingen nytta. Alla hade sina mentala kryckor att lura sig själva att tro att räkenskapens dag aldrig skulle komma. Det mest tragiska är att religionernas fanatiker jublar över att det linjära slutet nu kommer, men det är inga basuner vid Meggido som kommer komma; nej det är någon som inte tar några fångar, inte ens de rättrogna, för inge flyr naturens järnlag.

Lager av konserver kommer under en övergångsperiod vara en ovärderlig källa till näring, kompletterat med enstaka vildsvin. För alla vi som hann arbeta på ett 9-5 jobb, köra bil och flyga till fjärran länder för att inte missa något av det som erbjöds kommer minnena av civilisationen vara smärtsamma.  Kapitalismen håller ett hårt i ett grepp om den moderna människan, och de psykologiska hinder som byggs upp i en expansiv kultur hindrar majoriteten från att se slutet på det miljöutnyttjande pyramidspelet. En dos lagom enligt bokens recept hade varit hälsosamt.

Gula band

Fascineras över att det offentliga Sverige nu börjar prata ”Veteraner”, med vilka jag menar soldater, inte bilar eller arga pensionärer på buss 62. Det som roar mest är att de flesta politiker som hyllar troligen inte kan skillnaden mellan Ajvalija, Mazar-e-Sharif eller Kindu. Men hur kommer det sig att detta intresse blomstrar? Med gula band, veterandagen å allt. Måste vi komma ihåg å tro på våra döda? De som dog för vår frihet? Men med tanke på att de flesta svenska soldater som dött i tjänst har gjort det till följd av olyckor; Omkom under tjänsteresa i Grekland då han föll omkull och skadade sig så svårt att livet inte gick att rädda osv. så känns kravet på: Glöm aldrig lite svårsmält. Det enda som jag önskar människan inte glömmer är att alla döda soldater genom historien är offer för villfarelsen att krig kan vinnas.

Jag har stått på de blodigaste av slagfält, platser där män gått under och glömts bort; Troya, Yarmuk, Qarqar, Tainan, Nördlingen, Poltava, Sidon och St. Elmo, men inte jag, och ingen annan, gråter när vi besöker dessa platser för fornom slakt. Vem gråter idag för de döda i de Stora Nordiska krigen? Inget gult band för dem. Bara inom religion låter det sig göras till för gångna storheter; beskåda bara de gråtande kristna som vandrar genom Jerusalem, eller den shiamuslimska extasen i Kerballa.


I krig är det släktens minnen och namnen som räknas. De döda soldaterna invid Yarmukfloden hade inga gravstenar, såvida de inte var ledare och placerades i sarkofager. Längs Megiddodalens sträckning kan jag bara anta att resterna av de döda Amalekiterna användes som gödsel på åkrarna. Ingen postum ryktbarhet för dem. Ett hyllande av veteraner som dör för oss är bara ett sätt att undvika en rannsakning efter meningen med krig. Ställd inför en övervuxen dal eller slätt är det omöjligt att undkomma känslan av att krig aldrig varit konstruerat att lösa någonting, i alla fall något som kunde ha betydelse, eller vara till någon nytta, annat än mordet av människor och allmän motståndare till det mänskliga förnuftet och den mänskliga naturen. Ett gult band som hyllning till krigare eller kriget? En bok som glorifierar krigaren är den av mig nys lästa; Svenskar i strid. En påminnelse om hur lätt det är att hylla mördare.

Gränslösa

Vi vill leva i en värld utan gränser. Liksom långdistanslöpare och racingförare, är mänskligheten alltid redo att övervinna sina synliga begränsningar, vi vill uppnå mer, snabbare, nu. Vi vill ha ytterligare ett genombrott men glömmer att vi lever i en ändlig värld. I The Environmental Politics of Sacrifice påminns man om detta.

Det finns nämligen en högsta hastighet som vi kan köra, det finns gränser för hur långt vi kan springa men vi förstår inte var dessa gränser ligger, helt enkelt därför att vi inte har nått dem ännu. Men en dag kommer vi att uppnå dem, och förstå då förstår vi att de inte kommer kunna övervinnas.

När vi talar om gränslösa hav, ändlösa horisonter och oändliga möjligheter är det poesi, världshaven och horisonten är inte obegränsade. De är kringskurna av planetens omkrets. Även om möjligheterna är många, är de aldrig oändliga. Till och med vårt universum har sina gränser och det är svårt att föreställa sig något mer. När vi når planetens naturliga gränser, kan inte ens den bästa tekniken övervinna dem. Vi tror bara att de kan övervinnas, eftersom vi inte har stött på så många planetära hinder hittills, och eftersom de gränser vi har brutit tills nu inte varit riktiga begränsningar.

Vi har nämligen inte gett oss på att bryta några av naturens kända gränser. Ljus kan inte färdas snabbare än 300,000 km per sekund i rymden. Ingenting kan vara kallare än -273° C. Is kan inte värmas över 0° C under normalt tryck, så allt definieras av sina gränser; även objekt som är konstgjorda. Ett hus är bunden av väggar och ett tak, gränsen för dess fysiska närvaro. Flaskor, bränsletankar och fartygsskrov är utformade för att begränsa påverkan av allt som ligger utanför. Storleken på vårt samhälle, från förhistorisk tid fram till nu, begränsas av de regler som vi ställer upp inom gemenskapen. Dessa är inte naturliga gränser, utan konstgjorda. Skillnaden mellan konstgjorda gränser och naturliga sådana är att de är utbytbara. De kan övervinnas. Vi kan slå ner väggar och krossa flaskorna vi har gjort. Vi kan ändra lagarna. Våra tekniska framsteg stöder idén att vi kan behärska det som är runt omkring oss , att vi kan tänja på gränserna för naturen också . Vi kan ta energi från vinden, ändra innehållet i cellerna och dela på atomerna. Men denna förståelse av världen och vår förmåga att manipulera det har också gjort oss dumdristiga. Dumma, eftersom våra upptäckter egentligen är ganska blygsamma. När vi tar energi från vinden, fångar vi bara det som redan finns. När vi ändrar innehållet i cellerna, kopierar vi bara naturen.

När det kommer till världen, finns så mycket att vi ännu inte förstår. Vi vet inte vad gränserna för medvetandet går, eller ens vad det är. Vi har inte undersökt de flesta av världshaven, den största delen av vår planet. Vi vet inte ens vilken substans eller kraft utgör mer än 80 % av universum. Våra teorier om livets uppkomst och universums födelse har helt förändrats under de senaste 150 åren. Trots detta tror vi nu att vi har alla svar, eller åtminstone de viktigaste.

Vi är ambitiösa och redan förstår gränserna för de flesta av de strukturer som vi använder varje dag , eftersom vi skapat dem, men i naturen däremot förekommer varningssignaler ofta endast när en förändring är oundviklig och förestående. När en tyfon bildas, finns det ingenting som kan göras för att stoppa processen, eller ändra dess bana. Vi kan bara vänta och se vilken skada den släpper loss under sin resa. Likaså det smältande Arktis, dess vikande glaciärer med påföljande stigande havsnivåer är inte varningssignaler, de är början på en förändring som vi kommer tvingas betitta utan att kunna ändra, de är redan ostoppbara. Effekterna av de stora mängderna koldioxid i atmosfären har också blivit synlig för oss människor inom ramen av ett århundrade, en snabb lite blixt av vår jordiska eon:ska tid. Det kommer ta många hundra år innan alla effekterna gjort sig kända.

Naturen är lätt det mest komplicerade systemet som vi känner. Vi kan inte överleva utan den. Det finns ingen annan plats, såvitt vi vet, där vi kan leva. Vi vet också, att en genomsnittlig temperaturhöjning på ännu ett par grader kommer att förändra allt detta. Vi har satt i gång en process i tron att vi kan bryta våra naturliga gränser. Nu måste vi göra allt vi kan för att stoppa denna process, och snabbt.