Informationsmanipulation och spridning av vilseledande narrativ; eller enkelt uttryckt censur

Minns alltid och glöm aldrig: Council Decision (CFSP) 2025/966 den 20 maj 2025. Lipp, Röper och Dogru. För drygt tre månader sedan satte EU sanktionerna ett nytt demokratiskt lågvattenmärke, med ett chockerande och fullständigt exempellöst beslut, tre EU-medborgare – förbjöds att resa genom EU och deras bankkonton frystes – för att de påstått ägnat sig åt "pro-rysk propaganda". Vad värre är, de förbjöds även att överklaga beslutet.

Rådet erkänner härmed att gränsen mellan fakta, tolkning och åsikt kan vara otydlig, särskilt i polariserade frågor som geopolitik; deras slutsats? Att införa åtgärder mot falsk eller vilseledande information. Nyheter måste därmed inom Unionen vara så kallat proportionerliga och förenliga med den förmodade majoritetens uppfattning. Vilket – i förlängningen – betyder att kontroversiella åsikter får censureras bara för att de avviker från konsensus, även om det strider mot de enskilda medlemsländernas grundlagar.

Så med lätthet har nu Rubikon korsats och tärningarna kastats. EU medborgare sätts upp på sanktionslistor för att de nyttjar den tidigare så självklara rätten att yttra sig. 

I juli detta år riktade vidare tyska myndigheter misstankar mot medborgare som påstods med hjälp av utländsk inblandning genom algoritmmanipulation påverkat bilden av Ursula von der Leyen inför hennes förtroendeomröstning. Och i Frankrike genomfördes en polisrazzia mot högkvarteret för Nationell Samling, efter att ännu en tvivelaktig utredning om kampanjfinansiering inletts.

Yttrandefriheten är hotad, men inte från "utländska motståndare" eller "högerextrema populister", utan från EU ländernas egna regeringar. Vare sig det är i Frankrike, Tyskland eller Sverige har censur, eller som det heter ”korrigeringar” blivit rutin, samtidigt som oliktänkande i allt högre grad kriminaliseras och rättssystem används som vapen för att tysta oppositionen. I själva verket är syftet tydligt: dvs. att hjälpa regeringarna att behålla sitt grepp om makten inför en historisk kollaps av legitimitet. Huruvida de kommer att lyckas med det återstår att se, lyckas de befästa sin kontroll genom alltmer auktoritära medel kommer Väst att gå in i en ny era av korrigerad och faktakontrollerad yttrandefrihet. Vi kan nu med relativ enkelhet jämföra situationen i Danmark under de tidiga ockupationsåren 1940–1943. 

Vi censurkritiska jurister har i åratal oroat oss för den demokratiska tillbakagången, vi har sett hur västerländska samhällen, som skröt med yttrandefrihetens attribut, i allt högre grad gjort den till en meningslös Potemkinkuliss. Val är hårt styrda spektakel, orkestrerade av professionella politiker som verkar inom en gemensam konsensus; marknadsvänlig, företagsvänlig, Washingtonvänlig; val erbjuder väljarna få valmöjligheter i grundläggande politiska eller ekonomiska frågor. Medborgarna har numera blott en passiv roll, hjälplösa inför politisk; medial och företagsmässig makt. Ordet är inte fritt, yttrandefriheten är placerat i de privilegierade politikernas kontroll på det sätt som i det närmaste är karakteristiskt för fördemokratiska tider.

Vad har då hänt geopolitiskt som skapat förutsättningarna för denna utveckling av lawfare mot allas rätt till ordet? Det finns delförklaringar. En del ligger i USA:s status; en status där de kunnat ta sig rätten att aggressivt hävda global hegemoni och skapa en unipolär "ny världsordning". Detta understöddes av strukturella ekonomiska förändringar inom den Västliga industrin: nedgången för traditionell tillverkning och det keynesianska samhällskontraktet, som ersattes av tjänster, arbetskraftsspridning, otrygghet och fragmentering. Denna historiska trend förvärrades av en politik som avsiktligt syftade till att minska arbetarnas förhandlingsstyrka och främjade privatiserad konsumtion och skapade en kommunikativ apati. Vi har gått från Folkrörelse till Folkorörlighet. 

Vidare finner vi en del av förklaringen i de isolerade beslutsprocesserna, där alltmer togs ifrån demokratiska påtryckningsgrupper, främst genom att nationella befogenheter överlämnades till överstatliga institutioner och superstatliga byråkratier som Europeiska unionen. Denna strategi att avpolitisera demokratin och försvåra ansvar påverkar även yttrandefriheten; val reduceras till en fråga om AIK eller Mjällby, dvs. endast mindre variationer inom ett förutbestämt ramverk.

Det sätt på vilket EU saboterade Greklands folkomröstning om EMU är ett exempel här. Detta fenomen är uppenbarligen mycket mer uttalat när nationella regeringar är underordnade överstatliga institutioner, som Europeiska unionen. Och så har man naturligtvis militär- och underrättelsebyråkratierna, som idag utan tvekan utövar mer inflytande än någonsin tidigare. 

Minns gärna att allt såg så ljust ut inför vårt århundrades första stora anti-etablissemangsuppror i början och mitten av 2010-talet: Brexit, Gula västarna och växande EU-skeptiska känslor över hela Europa. Detta massuppvaknande trodde en del vara "slutet på historiens slut", det var ett frihetligt utbrett förkastande av den nyliberala ordningen efter kalla kriget. Ändå misslyckades dessa uppror i slutändan, trots en då starkare yttrandefrihet, protesterna absorberades eller neutraliserades i stället av etablissemanget genom repression och starka ideologiska motoffensiver.

Sen kom pandemin, som utöver sin epidemiologiska natur, var en strukturell begivenhet som accelererade en auktoritär centralisering av makten. Regeringar nyttjade viruset för att sopa undan de demokratiska tillvägagångssätten från 10-talet, militarisera samhällen, slå ner friheter och genomföra exempellösa åtgärder för social kontroll, och samtidigt "frysa" demokratiska samtal och urholka den energi som fanns kvar från de populistiska rörelserna frrån 2010-talet. Dis- och missinformation trumfade plötsligt med en oönskad tydlighet den lagstadgade yttrandefriheten. 

Sen återuppstod denna kontroll av vad som fick sägas i och med konflikten mellan Ryssland och Ukraina, där det mediepolitiska etablissemanget uteslöt, censurerade och till och med straffade röster som var kritiska till den västerländska retoriken.

Samtidigt har nya populistiska hot mot den etablerade ordningen uppstått. Men hittills har inte heller dessa lyckats rubba status quo, delvis på grund av att Västvärldens alltmer impopulära och de-legitimerade eliter har vänt sig till att nyttja alltmer fräcka former av förtryck för att påverka valresultaten och undertrycka dessa utmaningar. Fallet med Rumänien markerade en ödesdiger eskalering: Nato och EU, blandade sig i och Rumänien och med Lawfare upphävde ett presidentvalsresultat och uteslöt den populistiska kandidaten genom ogrundade påståenden om rysk inblandning.

Dessa händelser signalerar en illavarslande trend: delar av statsmakten begränsar sig inte längre till att "hantera" valresultat genom så kallad mjuk påverkan; mediemanipulation, censur, lawfare, ekonomiska påtryckningar och underrättelseoperationer. Snarare är de alltmer villiga att helt och hållet överge demokratins formella struktur. Undertryckande av yttrandefriheten utförs i syfte av att försvara demokratin från så kallade interna hot (populister) och externa hot (utländska konkurrenter, inte motståndare, utan konkurrenter). Det verkliga målet är att stärka en centristisk ideologi, fri från demokratiska avvikelser. 

Under en relativt kort period, ungefär mellan fyrtio- och sjuttiotalen bevittnade vi en form av demokrati som var avsevärt mer substantiell än vad som existerar idag. Under dessa decennier, ofta beskrivna som kapitalismens "guldålder", integrerades arbetarklasserna i västvärldens politiska system för första gången i historien. Detta gjorde det möjligt för dem att få ett betydande inflytande över den politiska agendan, vilket ledde till en expansion av sociala, ekonomiska och politiska rättigheter, i ett sammanhang av växande politisering av massorna. Kontrasten till dagens politiska period är mycket skarp.

Ändå vore det fel att idealisera västvärlden vid denna tid. Även då förblev demokratin i sin fysiska bemärkelse starkt begränsad. Även om de härskande klasserna tvingades, under press från folkrörelser, kalla kriget och hotet om social oro, att utöka yttrandefriheten, rösträtten samt erkänna en rad politiska och sociala rättigheter, gjorde de det inte frivilligt. Tvärtom drevs de ofta av rädslan att massorna kunde utgöra ett verkligt hot mot den etablerade samhällsordningen, att arbetare skulle kunna använda demokratin för att kullkasta befintliga maktförhållanden.

Denna rädsla gjorde att de västerländska staterna nyttjade, militären, underrättelse- och säkerhetsapparaten, som utövade ett betydande inflytande bakom kulisserna, vanligtvis under ledning av USA. Detta inkluderade ett okänt antal terroristhandlingar som syftade till att begränsa vänsterpartiernas och folkrörelsernas yttrandefrihet, till exempel genom Gladio. Kort sagt, från den moderna liberala demokratins allra första början arbetade de ledande klasserna aktivt för att hålla demokratin inom gränserna för vad de ansåg vara acceptabel korrigerad politik.

Berlinmurens fall markerade det symboliska slutet på denna era. Under decennierna som gått sedan dess har vi bevittnat en stadig erosion av demokratiska normer. Konstitutionella skyddsåtgärder upphävs undantagsvis för att införa beslut som inte kan uppnås via normala demokratiska kanaler. 

Detta är naturligtvis en paradox: om det är permanent, så är det per definition inte längre ett undantagstillstånd. Det blir regel. Men är detta permanenta undantagstillstånd unikt? Snarare är det ett grundläggande kännetecken för hur själva staten, även i dess liberaldemokratiska skepnad; inte sammanfaller med den representativa demokratins institutioner.

I teorin agerar statliga byråkratier som neutrala verkställare av regeringspolitik. I verkligheten agerar de ofta oberoende av, eller till och med i opposition till, valda parlament och regeringar, särskilt när det gäller att skydda institutionell kontinuitet, militära- och geopolitiska normer eller en ekonomisk elits intressen. 

Staten är en social organism utrustad med sin egen interna logik och kontinuitet, kapabel att sträva efter mål och riktningar ofta oberoende av de som deklarerats eller eftersträvas av en tillfällig politiska ledning, oavsett färg; för oligarkins järnlag formar partierna till en passande bit i den rådande hegemonins pussel. (S och NATO är ett exempel som comes to mind) Detta har alltid varit en sanning, även om staten, ibland kan tvingas göra yttrandefrihetliga eftergifter till den folkliga politikens krafter. I mina ögon representerar dagens kris inte yttrandefrihetens plötsliga kollaps, utan i stället avslöjar det hur makt verkligen fungerar. Den samtida krisen blottar begränsningarna för de formella demokratiska institutionerna. 

Framtiden är dyster. Förutsättningarna som möjliggjorde den korta perioden av hållbar demokrati är borta och det är osannolikt att de kommer återvända inom en snar framtid. I verklig mening är demos inom demokrati skadad, och vägen till, Politeia , det som enligt Aristoteles är den goda formen av flervälde, är definitivt stängd. 

Ändå markerar den upplösta geopolitiska ordningen som ligger till grund för västerländsk dominans samt framväxten av en multipolär ordning, ett djupgående politiskt och ekonomiskt skifte. Erosionen av västerländsk hegemoni försvagar dess eliter, vars dominans förlitat sig på både internt förtryck och maktprojicering utomlands. Minskat inflytande utomlands förvärrar det inhemska missnöjet, särskilt när det drivs av ökande och systemisk ojämlikhet.

Denna upplösning blottlägger de strukturella svagheterna i det västerländska systemet. Utan den geopolitiska stabilitet och ekonomiska dominans som en gång maskerade våra interna motsättningar blir yttrandefrihets fienderna mer sårbara. Avgörande är att denna nedgång också banar väg för en potentiell nyordning, och en potentiell omtolkning av våra frihetliga rättigheter samt politiska och ekonomiska system. När västerländska eliter brottas med sin avtagande makt finns det stora möjligheter till alternativa visioner av styrelseskick och yttrandefrihet.

Det som ligger framför oss är inte bara en fråga om huruvida rätten att uttrycka oss fritt kan "återställas", utan om ett nytt politiskt projekt kan uppstå för att ersätta den uttömda modellen av elitistisk centristisk liberalism. Den gamla ordningen kollapsar, men den nya har ännu inte fötts. I detta vakuum kan vad som helst yttras och bli verklighet. Tack för er tid.

Samtal för Fred, Varberg

Varberg 2025-09-06

Till rabulistens försvar

Vad är vikten av att ifrågasätta? Finns det ett värde att inte hålla inne med sin avvikande åsikt? Rabulisten är självfallet en nödvändighet i alla samhällen. Hen är betraktas förvisso med en viss oro av de mer konservativa medlemmarna i samhället för en verbal eller konstnärlig agitator är alltid lite oförutsägbar. Vem vet, kanske anländer en person av denna kaliber till middag utan strumpor eller oväntat skäggiga, kanske erbjuder de fritt högst oönskade men nödvändiga råd. Alla hushåll vill ha konsten men få hushåll vil ha in konstnären. Många vill ha ett bibliotek men frågan är om de vill eva med författarna. Skapande och utveckling är baserat på avvikelse, och varje stor historisk förändring har baserats på just deviation, förändring som burits upp av de avvikandes blod eller svett. Utan avvikelse hade vi inte haft några mänskliga rättigheter, någon kvinnlig rösträtt, någon allmän rösträtt överhuvudtaget, ingen röntgen, inga flyg, ingen rockmusik, inget offentligt utbildningssystem, ingen vetenskap alls, ingen filosofi och betydligt färre religioner. Allt som är självklart idag är sprunget ur ett mentalt uppror mot det rådande. Det är inte uppenbart för alla och envar att skapandet av någonting nytt på något område, och särskilt skapandet av det med ett enastående värde, kräver avvikelse eller uppror mot sakernas tillstånd.

Den kreativa personen, den icke-konformistiska rabulisten, är med sin meningsskiljaktighet en primus motor mot det nuvarande förfarandet. Det kräver på samma gång en attityd av både fristående och djupt engagemang. Fristående, genom att hen måste se alla saker med ett yttre och abstraherande öga. Former vilar mot former, färger ökar färger och modifierar och relaterar och blandas med varandra. Kontraster i livet rör sig ständigt över synfältet, spänningar mellan det groteska och det ledsna, mellan den föraktade och den älskade; Spänningar av sådan speciell karaktär att de nästan är osynliga. Endast det fristående ögat kan uppfatta dessa egenskaper och inom sådana kontraster ligger själva kärnan i vad livet är. Den som förändra denna väsentliga karaktär måste samtidigt bibehålla en viss grad av frihet. Utan den opinionsbildarna, utan några kritiker, utan de visionära, utan de icke-konformistiska, faller varje samhälle, oaktat nuvarande grad av fullkomlighet, i förfallotider.

En nation som inte bejakar sina rabulisters verbala och konstnärliga förtjänster kommer oundvikligen förstenas och gå mot det tyranniska; dess maktutövning kommer bli otillgänglig för den vanliga medborgaren. Icke-överensstämmelse är således den grundläggande förutsättningen för konst, snille och smak eftersom det är kvalifikationen för utvecklande tänkande och därmed för tillväxt och notabilitet hos en nation eller region. Graden av avvikelse som är närvarande och tolererad i ett samhälle måste betraktas som ett symptom på dess hälsotillstånd.