Vagabond

Lyssnade på Nikolaj Rimskij-Korsakovs Sadko i natt och förflyttades till nittiotalets St. Petersburg och den cabaretversion av operan som jag bodde granne med och där min dåvarande flickvän dansade när hennes betalning från Marinsky baletten uteblev. Ett kafé, varieté och teaterlokal som var i ständig rörelse och evig musikalisk rörelse.  En plats där jag kunde läsa tidningen, se Fontanka flyta förbi, äta, dricka, röka passivt och resa utan att gå mer än 30 meter från min lägenhet. Utan kaféer och tidningar skulle det vara svårt att resa. Ett papper tryckt på ett annat språk, en plats att gnugga axlar med andra på kvällarna som gör det möjligt för oss att imitera de bekanta gesterna hos människorna som var hemma i Pieter, som, sett på avstånd, verkade så mycket främlingar. För det som ger ett värde till resorna är nyfikenheten. Den bryter ned en slags inre struktur som vi har. Man kan inte längre fuska, gömma sig bakom timmarna på kontoret, i hemmet eller på de hemmaplaner som skyddar oss så bra från smärtan av att känna oss ensamma. Resor berövar oss en sådan tillflykt. Långt ifrån vårt eget folk, vårt eget språk, avskalat från alla vår bekanta trygga rekvisita, berövade våra masker av förvärvad kunskap om världen sitter man som resenär och vet inte ens priset på soppan, vi är bara ytan av oss själva.

Där kunde nyfikenheten återställa till varje kropp och varje föremål dess rätta plats. En kvinna som dansar utan tanke i huvudet, en flaska på ett bord, skymt bakom en gardin av nästa akt: varje bild blir en symbol. Att resa är att undkomma. Vardagen nu berövar mig närvaron som är nödvändig för nöjdhet. Livet är kort och det är synd att slösa bort tiden. Jag är ännu aktiv med bokliga resor. Men att vara aktiv utan att flytta på perspektiven är fortfarande att slösa bort sin tid, om man gör det förlorar man sig själv. Samma hem är förvisso vilotid, men jag känner att detta orimliga bekväma ögonblick glider genom mina fingrar som kvicksilver. Just nu är hela mitt rike en ombonad familjelycka. Denna sol och dessa skuggor, denna värme och denna kyla, om någon dör eller om män lider, är egalt för jag reser inte längre och upptäcker.

Faktum är att våra principer tenderar att härdas till oförstörbara vanor och även om vanor formar våra inre liv, kan de muteras i vardagsrutinens rigiditet och skapa en slags kraft som, snarare än att utöka vår förmåga till lycka, snörper åt den. I en behaglig trance av rutinmässighet och principiell arbetsmässig produktivitet hamnar vi mitt upp i våra dagliga liv alltmedan medan vi är frånvarande från desamma. Få saker rubbar våra rutiner och väcker oss till lyckans levande substans mer kraftfullt än resor. Även om resan blott är en timme och tjugo minuter med Sadko i lurarna och förflyttningen bara är sinnlig öppnar den de stängda rummen vardagen ger oss vagabonder som nu satt bo.

Putin, jag och Petersburg

Det är vanligt att tillskriva Västs växande svårigheter med Ryssland med president Vladimir Putin personligen, men missnöjet med Ryssland föregår Putins ordförandeskap. Väst har missförstått Putin från det ögonblick han blev en del av vår allmänbildning, i början av det nuvarande årtusendet. Putin och jag var båda i St. Petersburg 1996 och 1997. Jag som vodkadrickande engelsklärare, han som borgmästare Anatoly Sobchaks högra hand.  Petersburg på 1990-talet. Vissa kallade den vilda östern, en stad där Bangkok möte trettiotalets Berlin via en logdans i Bastuträsk. Jag minns emellertid att många artiklar om Putin inkluderade at han ville att alla uppkomna vilda östern saker löstes i enlighet med lagen. Intressant observation på den tiden, en tid då lagen var en rekommendation.

Putin är en man i och av staten. Han har inte misslyckats med att utnyttja de möjligheter som har kommit fram att göra sig en hacka på sin roll i staten men han hade i expat-gruppen som den enda byråkraten i staden som inte tog mutor, en överdrift; det fanns andra. Han var emellertid ansedd som duglig och hängiven sin mentor och dåvarande chef, Sobchak, en av de stora demokraterna i det nya Ryssland. Sobchak var en författare och vältalare, men inte den mest effektiva chefen. Putin drev i stor utsträckning den dagliga verksamheten i staden och tillgodoräknades att ha skapat en viss ordning in i den kaotiska brottsdrivna Peterska affärsvärlden. Som ryssarna sa på den tiden; "om du måste leva med brott, är det inte bättre att det är organiserat?"

Till skillnad från Jeltsin var Putin aldrig heller en fyllerist. De av oss som läste om Putin redan på 1990-talet minns att hans formel för en återhämtning av Ryssland bestod av tre delar: återuppbyggnad av ekonomin, hantering av brottsproblemet och en tydlig reform av domstolarna. Det var ett ganska bra recept för vad som då gick att göra i Ryssland; ett bra grundrecept. Observera att det uteslutande handlade om inhemska problem: ingenting om den nu tillkomna geopolitiken vid denna tid. Det fanns heller inget som tydde på att Putin var anti-amerikansk, även om han kanske föredrog att umgås med tyskarna; inte heller att han var en Sovjetkommunist eller fientlig mot privat företag; alternativt var antisemitisk eller för den delen intolerant gentemot homosexuella. Han var och är en legalist och i 90-talets Ryssland var nykterhet, flexibilitet och mental självkontroll; alla egenskaper som Putin då och nu uppvisade, inte tillgängliga i något som helst överflöd.

Mycket väsen har också nyligen förts kring det faktum att Putin började sitt yrkesliv inom KGB. Detta trots att han i amerikansk press på 00-talet beskrevs som en "provinspolitiker" och "lättviktig" samt "ohållbar som ledare i längden."  USA hade helt enkelt fel. De satsade initialt på den så kallade Kissinger-Sobchak-kommissionen, som var avsett att hjälpa Nordvästra Ryssland att anpassa sig till de nya förhållandena. Vid ett besök introducerades Dr. Kissinger för Putin. Han frågade honom var han hade börjat i livet. Putin svarade: "inom underrättelsetjänsten." Dr Kissinger berättade enligt uppgifter i media senare att, "alla bästa människor börjar i utländsk underrättelse." Naturligtvis hade Kissinger gjort exakt samma sak inom den amerikanska armén i efterkrigstidens Tyskland. Under årens lopp har Putin och Kissinger faktiskt, förvånande nog, bibehållit sin bekantskap och träffats tjugo gånger. Diplomati?

Jag bör också påminna de eventuella läsare av denna text att KGB, i all dess skrämmande ondska, av huvuddelen sovjetiska medborgare betraktades som en elittjänst, särskilt efter att Yuriy Andropov kom till makten på 1980-talet och började rekrytera några av de studenterna bästa dit. Det var en av få vägar för ambitiösa unga män att se världen och hitta en utmanande karriär. Jag hade en vaktchef, ex-KGB agent, på mejeriet jag jobbade som sa "KGB var vårt Oxford." Putin såg garanterat en sådan tjänst som både patriotiskt och personligtr fördelaktig och arbetade hårt för att kvalificera sig.

När Sovjetunionen tacksamt nog började falla sönder i mitten av 1980-talet var Putin på uppdrag i Dresden, men han återvände till Leningrad och började arbeta vid universitetet. Rekryterad till stadens regering av professor Sobchak behöll Putin förbindelserna med KGB, som har en utbildningsakademi i staden, men han verkar ha klippt dessa band innan augusti 1991 när de försökte slå mot Gorbatjov. Borgmästare Sobchak var en sann demokrat och ville ha det nya Ryssland fritt från Sovjetunionens mörker och han motsatte sig kuppen; offentligt och höll sammankomster i Leningrad för Gorbatjov. Eftersom Ostankino låg i Moskva och hade tagits i besittning av kuppmakarna var Leningrads TV-station den enda som gav röst till de som motsatte sig kuppen och den nådde publiken i hela Ryssland. Putin stod sida vid sida med Sobchak. Båda tog en stor risk, hade det demokratiska tidvattnet gått åt ut och inte in. Detta ögonblick markerade Putins början på att bli politiker och brott med KGB, även om lärdomarna från underrättelsetjänsten är kvar.

Putin trodde verkligen att det gamla sovjetiska systemet hade misslyckats och måste ersättas av ett nytt Ryssland baserat på nya principer. Hans engagemang för detta mål var inte oförenligt med varken hans tidigare tjänst med KGB eller hans juridiska utbildning och självvalda identitet som en man i staten. Som åren senare visat var han faktiskt fullt kapabel att ta på sig allt större roller. Det måste sägas att Putin lyckats förvånansvärt väl. Ingenting i Putins personlighet eller beteende i St. Petersburg markerade honom som en avsedd att stiga till maktens topp i Ryssland. Han respekterades av många, utan tvekan fruktade av vissa, men hans position försvagades mycket 1996 när Sobchak besegrades, Putin blev kvar utan någon position. Han lyckades få en biljett i Kreml-kontoret som behandlade statlig egendom, som mestadels vid den tidpunkten mest fanns för att öka intäkterna till oligarkerna. Där blev han emellertid upplyft av Jeltsin och resten, kan man säga, är historia, men det ligger bortom min fantastiska tid i St. Petersburg, som slutade 1998 och kan läsas i biografierna. Kontentan är att Putin ska Väst inte frukta utan respektera och samarbeta med. Alternativen som lurar är samtliga värre.

Avslutar med att som hastigast beskriva de många skeenden som har drivit Ryssland till dess nuvarande defensiva attityd mot ett utökat Västligt samarbete och särskilt då med USA. USA:s krig i Mellanöstern, som allvarligt destabiliserat regionen; "färgrevolutionerna"; och, kanske mest förödande av allt, propagandaarbetet att brännmärka Ryssland som en aggressiv nation som inte ingår i den nya europeiska säkerhetsarkitekturen, alla dessa saker har alienerat ryssarna. Och Väst kan inte säga sig vara ovetande om effekterna. George Kennan skrev redan  1996 hur det genom att utvidga Nato skapades en strategisk oegentlighet av potentiellt episka proportioner. Och vi hörde alla Putin, i sitt mycket korrekta tal vid Münchens säkerhetskonferens 2007 där han gav röst till Rysslands växande oro över Washingtons inslagna imperialistiska väg.

Putin började agera offensivt inom utrikespolitiken i och med Georgien, särskilt då genom beslutet att erkänna Abkhazien och Sydossetien, som Putin kan ha sett som quid pro quo för uppdelningen av Serbien. Naturligtvis finns all involvering i det för Ryssland nära utomlands, där Moskva hävdar särskilda rättigheter. Medan hur mycket vi i Väst än bestrider detta påstående om bättre rätt skiljer det sig inte så mycket från säg Frankrikes påstående om ett särskilt ansvar för länder som tidigare var en del av hennes koloniala imperium. Putins väg till främsta makten i Kreml var en återgång till normen för moder Ryssland, inte ett steg bakåt på den oundvikliga banan som vi i Väst hade föreställt oss för Henne. Det vi behöver göra nu är att samla vårt kollektiva jag i det euro-atlantiska samfundet, tänka nytt, tänka rätt om den utmaning som Rysslands utgör om hon går ihop med Kina och börja hantera den reda skedda skadan, mest akut läget i Ukraina.

Enligt min mening är Putin ingen demon men det gör honom inte heller till en ängel.  Han är realpolitiker och att hävda ondska på grundval av ett lands ledare som skäl till att inte utöva diplomati och handel är ett farligt spel. Ryssland ärvde en formidabel militärmakt som nu i delar är återställd och inte minst en kunnig diplomatisk elit. Landet har en välutvecklad känsla för sin historia, med antiken på schemat i sina skolor, och vet väl om vilken roll de kan ta sig i världen. Bortsett från Navalnys gatuteater som så fängslar vår västerländska publik, har Putin en allmän opinion med sig. Att föreställa sig, som vissa gör, att Putin är "problemet", och att när han lämnar scenen kommer allt bli bra, är en farlig och mycket naiv illusion. Sverige som grannland har inte ett Putin-problem, vi har ett Rysslands-problem. Och det är ett problem vi själva tillverkat genom att ignorera vår geografiska placering. Men att skylla Putin är så mycket lättare än att räkna på våra egna säkerhets och utrikespolitiska dårligheter.