Oljelöshetens anarki

Den ultimata civilisatoriska nedgången är nu oundviklig. Vind, vatten och sol kan inte leverera tillräckligt koncentrerad energi för att ersätta olja. Vi är därmed grovt räknat 7,5 miljarder människor på en planet som, innan oljan började nyttjas, uppehöll mellan 1 och 2 miljarder. Med en enkel kalkyl har 5 miljarder människor ingen framtid, än mindre de 2 miljarder beräknade ankommande de närmaste 30 åren. Vi måste bränna mer bränsle för att upprätthålla vad vi har idag i form av bekvämligheter, men bränningsakten förstör egentligen vad lite vi har. Så vår instinkt kommer träda in och vägleda oss när maten och värmen hotas; väpnad konflikt i syfte att ta vad andra har. Alla krig handlar om överlevnad och förvärv av resurser; under religionens skyddande dräkt så klart. Konflikt kommer dock att snabbare tömma den energi vi har kvar. I brist på den uppkrigade oljan kommer det inte att finnas tillräckligt med överskottsenergi för våra intrikata industrisystem för att ge den ekonomiska drivkraften vi behöver för att driva de för oss i Väst gynnsamma kapitalistiska systemet. När våra hjul slutar snurra, slutar vi äta. Vår situation är så brutalt enkel. Elektriska fordon kan inte fungera utanför en kolvätebaserad infrastruktur, och ingen transport kan existera förbi oljeepoken. Batterikraft levererar inte färskvatten eller tar bort avfall, och vi kommer inte återgå till en miljöpartistisk Sörgårdsidyll där alla äter äpplen och slaktar glada grisar. Vi vet inte hur vi gör längre. Och hungriga människor tillåter inte en andra skörd. Det arga folket kommer söka efter dem som är ansvariga för kollapsen och insisterar på att livet återgår till det oljeintensiva normala av idag. Då inträder despoternas tid. De som lovar lycka. När despoterna fått avrätta och rensa kommer allt att bli bra.

Det är vår historia, anpassad till 2000-tal. Vi trodde att fascismen var omöjlig i civiliserade nationer; så länge som välståndet fanns för alla, det var sant. Eftersom välståndet nu inte kommer finnas, rör fascismen på sig igen, och har en aptit som kan mättas först när alla lyder. Utan en energibas kommer inget att stoppa den sönderfallet av den nuvarande globala ordningen. Andra associationer av stater och federala stater kommer också ruttna. USA, Brasilien, EU, Ryssland, Kina, Afrika kommer reagera och förneka, men slutresultatet blir detsamma: Energiutarmning innebär allt; social kollaps. När civil oro sätter in kommer regeringarna att agera på det enda sättet de vet hur: våldsam repression i syfte för att återställa ordningen. Detta kommer innebära militära ingripanden mot den egna befolkningen och införandet av krigslagar eftersom civila sammanbrott leder till anarki. Redan nu kommer förslagen på detta. När kollapsen kommer väljer alltid våra valda ledare att ta rollen som självhärskare och upphäva lagarna. Med hjälp av propagandistiska hänförande föreställningar bland dem som omger makten kläs diktatorn i en mantel av rättfärdighet och förvandlar sig till sinnebilden för allt som är gott. De som protesterar blir identifierade som hedningar och kommer enligt retoriken förtjäna straff. De som stödjer det totalitära får bli en del av det nya. De som inte kommer att avskedas. Polisen och militären kommer att ställa sig bakom den som betalar deras löner och verkställa sina uppdrag.

Totalitära stater har visat att det aldrig finns brist på villiga händer att utföra obehagliga uppgifter. Efter kraschen kommer återigen stadsstater dyka upp och regionala stormakter infinna sig, varje regim kommer hävda att bara just de kan laga världen om ideologin de har fullföljs. Men utan kraften i fossila bränslen kommer det bara bli en obegriplig utdragen regression till medeltidens brutalitet, makt kommer vila på i muskelstyrka. Vad händer då de närmaste åren? Demokratins kraft kommer att avta; och göra livet obehagligt för miljontals människor, och i slutändan kommer val vara avskaffade. Istället kommer Expertministärer tillsättas och de kommer sedan sköta transaktionen till tyranniet i det oljelösa samhället.

Egots omedelbara tillfredsställelse

Jag har länge sagt att kraften i pengar inte är mer än kraften i den energi vi har till vårt förfogande. Vi kan skapa så många dollar som vi vill och detta utan konsekvenser, eftersom betalsystemen idag är digitala och inte följer de befintliga fysiska lagarna. Bankens insolvens är egentligen bara en hägring. Liksom politiken av idag, vi argumenterar om vem som skulle vara den bättre statsministern, på samma sätt som vi debatterar vilket lag som ska vinna Allsvenskan, det spelar med andra ord ingen roll för andra än kadern av följare. Skillnaden i vem som styr är även det en hägring, höger och vänster är idag närvarande blott på ett  fiktivt sätt. Politiken och pengarna saknar styrka och relevans. Den stora verkligheten bakom är den fundamentala ekonomin; den som utgörs av energi och andra naturresurser nödvändiga för överlevnad. Dessa naturresurser kan dock inte stödja en global ekonomi utan att energi vi inte har utnyttjas i ett eskalerande rovdriftande. Träd försvinner, mat producerad av ett förödande industriellt jordbruk, kollapsande fiske, förlorat färskvatten, minskande mineraler, uttömda malmer; allt kräver energi för att skörda dem och sedan modellera om dem till icke-essentiella konsumentvaror. Pengar är helt enkelt det sätt på vilket vi kan hävda vår del av energin. Ju mer pengar du har desto mer energi tar vi i anspråk i form av varor och tjänster. För varor och tjänster är idag vårt altare. Vetenskapen har gjort det möjligt för oss att leva ett kulturfritt liv där vi underhålls av gratis glittrande värdar på platta skärmar, två dimensioner som ger brottstycken av ett endimensionellt liv.

Robotar gör allt arbete som måste göras för att fortsätta bevara vår värld, varje år måste fler och fler människor skrapa ihop till en nödtorft och på en semesterresa övervinna den kulturella atrofi som har fallit ner över oss alla. Våra kroppar blir ingenting mer än energibehållare utan ett syfte. De jobb som finns och som inte ingår i tjänsteekonomens manual, är jobb där vi sitter och gör ingenting till någonting. Beger oss till en plats bort från familjen, stirrar på dataskärmar i ineffektiva klimatkontrollerade byggnader gjorda av glas, engagerar oss med fiktiva problem. Våra kroppar är inte längre nödvändiga och hjärnan når förtvining matad av lätta påståenden om alltets välstånd och framgång.

Emellertid är det snart slut. Vi går in i den sista fasen. En sista handling kröner denna tidsepok;  valet av Donald Trump; en man utan substans, bortom egots omedelbara tillfredsställelse. En man som inte har gjort något av verkligt värde, men en man som blivit rik på förvaltningen av andras arbete. Trump är som en spegel av vårt kollektiva Västliga medvetande. Han reflekterar bara tillbaka till oss vad vi har övergått till att vara. Det spelar ingen roll vem USA:s president är, för imperiet som kollapsar faller fritt runt den presidentska intuitionen. Vi lever i en värld som har blivit för stor för att gå i stöpet, en värld baserad på en infantil livsstil som vägrar ta hänsyn till måttfullhet och konsekvens. Det är en hallucination som fortsätter att existera eftersom vi måste tro på något i brist på de döda gudarna. Samtidigt kväver vi livet ur våra kroppar, vi har gjort oss både maktlösa och värdelösa inför globaliseringens krafter. Vår livsstil har gått i stöpet, och likt alla de civilisationer som kommit före kommer vår kollapsa. Kollapsen har egentligen fortgått under hela min livstid. Cancern har bara blivit en global, nått sina metastaser och är idag systemisk; allt som är kvar är medvetenheten hos en del om den påbörjade förruttnelsen.
Precis som samtliga enskilda varelser föds, mognar och dör är våra civilisationer inte annorlunda. Alla expansiva kulturer överskrider sina resursbaser och rämnar. Denna kollaps kommer inte som nyhetsinslag på Rapport eller som ett Tweet från Trump; det har redan hänt, det är nu inget det ska resoneras om men tiden och energins upphällning kommer att avslöja mina ords sanning.

Slukhål

Först nybyggarna, sedan barerna och bordellerna, efter dem syndafloden och därefter ödemark. 1865 hittas olja runt en liten bäck som heter Pithole Creek i ett tämligen obebott område. På blott några månader efter upptäckten hade hundratals hus uppstått för att ge faciliteter till de pumpade pojkarna. Landskapet skalades av och träd avskildes från sina rötter för att bygga oljesilos, vattencisterner, kyrkor, hotell, butiker; ett nytt samhälle, befolkningen uppsteg på tre månader till femton tusen. Konjunkturen pekade uppåt och från ingenting var detta nu världens snabbast växande stad. Den isolerade staden i skogen hade ingen juridisk existens eller ens ett officiellt namn. Det gick ändå, pengar fanns då skyndar resten efter. Några personer började kalla platsen för Pithole. Tidningar kallade det Oljerado. Oavsett namn, det var frenesi, det var adrenalin, det var vinster, det var produktion, det var en orgie av konsumtion, religion och sex.

Hela byggnader uppfördes på några dagar, brann ned till grunden och byggdes upp. Folk köpte och sålde borrmark i raseri, tegelstenartjocka buntar med dollar bytte ägare. Stämningen var rök och aska, luften vibrerade ljudet från människor i jakt på förmögenheter. Alla var säkra på att detta var början av någonting skulle vara för evigt och förändra världen. Endast året efter det att den första brunnen börjat leverera olja sinade flödet på en annan. Andra sinande brunnar följde på och oljan försvann. Bordellägare, känsliga för kundernas humör och betalningsförmåga lämnade snabbt sina anläggningar; andra affärsmän följde snart efter. Hösten 1866 stod redan ett antal byggnader tomma. Pithole var alltså drygt ett år gammalt men redan inne i en nedåtgående spiral. 1870 bodde endast 281 personer där. Åtta år senare köpte någon hela staden för en handfull dollar. Idag finns bara en av Pitholes ursprungliga byggnader kvar. Skogen har tagit resten. Oljans ålder hade klivit in i vildmarken, gjort sitt avtryck och sedan återlämnat det till naturen att läka. En kort smutsig expansion följt av kollaps; något säkert ingen av Pitholes invånare hade föreställt sig sin framtid.

Få inser att vår oljeindustriella ålder helt enkelt är Pithole i större skala: ett försvinnande överflöd av rikedomar, bortslösat och utbudet snart till ända, de fossila bränslena har konsumerats i krig och charterresor. Våra livliga, resande, bekymmersfria, moderna liv försåldes till en stadigt ökande tillgång till kol, olja och naturgas. Industriell civilisation, vårt Pithole imploderar. Pitholes medborgare, hade liksom vi, varit säkra på att de skapade en välmående, långvarigt bekväm morgondag. Århundraden från och med nu kommer våra efterkommande se tillbaka på våra huslämningar som vildmarken återkrävt?

Saudiarabiens dödsdans

Saudiarabien genomlider sina dödsryckningar. Inom det närmaste årtiondet sinar oljan och klimatet fortsätter att bränna upp de Saudiska städerna medan akvifer töms. Det mest sannolika året för landets kollaps är 2030 men eftersom den saudiska oljeexporten har sedan 2005 minskat med 1,4% per år, samtidigt som den egna befolkningen ökar och konsumerar mer kan omvälvningen och revolutionen komma tidigare. Då hamnar Saudiska statsintäkter snabbt på noll, och saudierna kommer inte att kunna köpa sig ut ur sin matbrist. Deras egen livsmedelsproduktion är redan hårt ansatt på grund av torka och vattenbrist, för trots sin ökenplacering använder det islamska riket 98 m³ vatten per invånare per år. Ett vatten som kommer från sinande grundvatten och 88% av det går redan till ett ineffektivt jordbruk. Avsaltningsanläggningar producerar 70% av kungarikets inhemska vattenförsörjning, men avsaltningen är energiintensiv och står för mer än hälften av den inhemska oljeförbrukningen.

När oljeproduktionen sjunker, tillsammans med statens intäkter, och den inhemska konsumtionen ökar, kommer kungarikets förmåga att använda avsaltning för att möta vattenbehoven uppenbarligen avta. Saudiarabien är redan idag regionens största energikonsument. Inhemsk efterfrågan har ökat 7,5% de senaste 5 åren, främst beroende på befolkningstillväxten. Saudiarabiska befolkningen kan växa från 29 miljoner människor nu till 37 miljoner år 2030, med ökat krav på energi och därmed mindre tillgängligt svart guld för exportmarknaderna. Minskande export från Saudiarabien kommer att påverka varje nation som importerar Saudiarabisk olja, särskilt de stora kunderna; Kina, Japan, USA, Sydkorea och Indien. När den saudiska oljan minskar kommer det finnas några få andra ställen att vända sig till, men även dessa exporterande länder kommer vilja använda sin olja på hemmaplan. Så Saudiarabiens oljerika land kommer upphöra med generösa statsbidrag till; olja, bostäder, mat och andra konsumentvaror har hållit populasen i schack. Enbart energitillskott utgör cirka en femtedel av Saudis bruttonationalprodukt. Men eftersom intäkterna blir allt mer ansträngda kommer de att behöva sänka subventionerna. Minns att en fjärdedel av saudierna lever redan idag i fattigdom, och ungdomsarbetslösheten är idag 30%. 

Kokpunkten kommer därmed och är oundviklig. Saudiarabiens lokala genomsnittliga temperaturer förväntas stiga med så mycket som 4 ° C samtidigt som mängden regn minskar, vilket resulterar i mer extrema väderhändelser. Kombinationen påverkar jordbruksproduktiviteten, som redan står inför utmaningar från övergravning och ohållbara industriella jordbruksmetoder och ökenspridning. 80% av Saudiarabiens livsmedelsbehov köps genom kraftigt subventionerad import. Utan bidrag och potentiella höjningar i de globala livsmedelspriserna skulle befolkningen snabbt påverkas av svält. Då har vi Syrienscenariot upprepat. Sekterismen finns där redan och lägg då till allt ovan att Mecka ligger i denna ökensand; frenesin i dödandet når garanterat nya höjder.

Trumpister

Den enkla sanningen är att allt vi gör är möjligt genom tillgången på fossil energi. Våra livsmedel, transporter, el, byggnader, kulturella förehavanden, hela vår värld, kläder, medicin, allting hänger på att energi föreligger för att skapa bekvämligheterna. Det är inte så att vi inte kan skapa dessa saker med hjälp av kraften i våra egna kroppar och våra dragdjur. Det är det att vi inte längre lever vår planet i den skala planeten är anpassad för. Det är därför robotar har blivit så viktiga, och det är därför frihandeln finns. Den möjliggjorde helt enkelt ett lagligt slaveri igen; men bara för den rika delen av världen att avnjuta. Vi köper det som gjorts i tredje världens länder. De tog sina resurser, och energin från sittfolk och utnyttjade det för att mata vårt västliga världsimperium.

Vi sålde en lögn; en lögn om att bara folket anslöt sig till oss genom att bli utvecklade, anpassade sina länder, kulturella klientstater skulle de nå lycka. Nu syns effekterna av en global anti-kultur. Vetenskap och teknik har nämligen gjort det möjligt för oss att leva ett kulturfritt liv där vår fria tid är upptagen av gratisunderhållnings glittrande platta skärmar, plattityder som saknar dygd.
Vilka jobb finns det idag, som inte är en del av tjänsteekonomin, som inte är arbeten där vi sitter och gör ingenting. Att stirra på datorskärmar i ineffektiva klimatkontrollerade kontorsbyggnader av glas, engagerande med fiktiva problembilder. Våra kroppar behövs inte längre och med denna atrofi av vår lekamen drabbas även våra hjärnor. Sista akten börjar nu.

Denna sista akt symboliseras av Donald Trump; mannen som är satt att leda världens största sanna demokrati. Perfektion? Nej. Detta är en substanslös man; driven av egotillfredsställelse. En man som inte har gjort något av något verkligt värde, men en man som är snuskigt rik trots det. Trump är en spegel av vårt västliga medvetande. Han reflekterar vad vi har blivit.
För sanningen är att det inte spelar någon roll vem presidenten är, eftersom det kapitalistiska systemet i sig har så mycket fart att endast kraften av dess egen inneboende energilöshet kan förstöra den. Vi lever i en västlige som har blivit för komplex att reformera. Vi lever med Trump i en värld som är baserad på en infantil vilja att lämna energimässiga gränser och ekonomiska konsekvenser därhän. Vi vandrar och snubblar runt i en hallucination som fortsätter att existera eftersom vi ger det energi och demokratisk legitimitet. Vi kvävde själva livet ur våra kroppar och gjorde oss både maktlösa och oanvändbara. Precis som cancerceller dödar sin värd och därmed begår ett kroppsligt självmord är vårt sätt att leva misslyckat, och som alla civilisationer som har kommit före oss, kommer vår att kollapsa. Processen har pågått under hela mitt liv.

Cancern har dock under min livstid hunnit bli en global enhet, den har spridit sig och är systemisk; men är vi medvetna om att vi dör? Precis som enskilda varelser som föds, mogna, och sedan dör, är våra civilisationer är inte annorlunda. Alla civilisationer överskrider till sist sina resursbaser och hamnar i kollapstider. Detta sammanstörtande kommer inte att vara på kvällsnyheterna, det kommer inte ens att förmedlas som en nyhet. Men även om ingen kommer rapportera om det minskar det på inget sätt effekterna. Ibland ber jag till mitt panteon av grekiska gudar att jag blott är vilseledd och bor i en fiktiv värld som består av fysikens lagar. Tiden kommer att avslöja om jag med fysiken eller Trumpisterna med sina drömmar får rätt…

Eglitär frivillighet

Hur skulle livet se ut om vi minskade ner vår konsumtion av koldioxid och skulle denna nivå vara förenlig med en dräglig tillvaro? Kuba, oaktat dess drakoniska påtvingade egalitära system, erbjuder ett intressant exempel. Det ekologiska fotavtrycket förenat med ett minimikrav för en hållbar civilisatorisk utveckling möts i detta land.

Kuba har också de näst lägsta födelsetalen i Amerika, 1,6 födslar per kvinna. Endast Kanadas är lägre. Detta innebär att även ett lågkonsumtionssamhälle kan vara förenligt med någon form av kontrollerad befolkningstillväxt. Den genomsnittliga kubanen äter 3,277 kalorier per dag. Kubaner har vidare en förväntad livslängd vid födseln på 79 år. Detta är över en livstid som övergår USA och endast 1,5 år under Tyskland. Kubas elevers genomsnittliga antal år i skolan ligger över Finlands bildningsframgångar. Vidare är det bara Monaco och Qatar som har fler läkare per capita än Kuba. Så självfallet är en lägre konsumtionsnivå förenlig väldfärd och med vår ändliga planet; ett annat system innebär inte misär och fattigdom för alla. Nota bene; säger här inte att livet på Kuba är lätt. Det är det inte, men någon gång inom en snar framtid kommer de som bor i den utvecklade världen, och i de rika enklaverna i

utvecklingsländerna, bli ställda inför ett val mellan en kubansk livsstil och ödeläggelsen av möjligheterna till ens en dräglig tillvaro som idag är en stor del av livet i Väst. Kan man förena frihetlighet och nedtrappning av konsumtion; går det på demokratisk väg skapa egalitära samhällen som har kraft att leva hållbart och drägligt i solidaritet även för kommande jordliga generationer?

300 år av lycka snart slut

Nationalekonomisk dvala

Nationalekonomi. En grundkurs jag sparade länge innan jag gjorde klart. Var det något jag lärde mig så var det att en marknadsmekanism för att stoppa plundringen av planeten inte fanns, inget var optimalt när det kom till att prissätta jorden; annat än om vi deklarerar ett nödläge med påföljande kontraktion på resursförbrukning?

Detta betyder inte att vi skulle behöva avindustrialisera, införa kommunism och gå tillbaka till Ardennerhästar och bo i timmerstugor. Men det betyder inte att vi faktiskt skulle behöva överge konsumentekonomin och tillsluta alla typer av onödiga, slösaktiga och förorenande industrier. Allt från snabbmat till lågprisflyg och kryssningsfartyg, engångshyvlar och H&M-kläder, IKEA-möbler, ändlösa nya bilmodeller, telefonversioner och datorer som håller i två år. Vi skulle behöva förändra produktionen för att ersätta snabbmat med långsam mat, gott, rent och rättvist. Ersätta modenycker med lagningar, lappningar, ändringar och lokala skräddare och samt inte minst skomakare. Vi skulle också behöva förändra produktionen av vitvaror, elektronik, husgeråd, möbler och så vidare för att vara hållbart och långlivat. Vi skulle behöva avskaffa engångsmaterial industrierna, förpackningsindustrierna och plastpåsen.  Returflaskor istället för PET. Vi skulle behöva designa och bygga bostäder att hålla i århundraden, inte glasfasadspalats att hålla i 35 år. För att vara så energieffektiv som möjligt, så omställbara och delbara måste detta ske. Vi skulle behöva utvidga kollektivtrafiken för att minska användningen av privatbilismen.

Dessa är några av de möjliga saker vi skulle kunna göra om vi verkligen vill stoppa överkonsumtion och rädda det som räddas kan. Alla dessa förändringar är var och en för sig enkla, självklara och kräver ingen stor teknisk utmaning. De bara kräver en helt annan typ av ekonomi, en ekonomi inriktad på att producera det vi behöver och samtidigt bevara resurserna för kommande generationer och för andra arter som delar den här planeten.

Ekonomiska system kommer och går. Kapitalismen har haft en 300 år på sig; kommer mänskligheten låta världen förstöras för att rädda detta vinstsystem? Svaret ligger till stor del i om vi kan svara på den frågan "vad är vårt alternativ?” Med en övertygande och trovärdig vision av en ekocivilisation att kasta in i den ideologiska kampen kan vi påpeka att kapitalismen inte har någon lösning på den ekologiska krisen, inget sätt att bromsa vägen mot kollaps eftersom dess enda svar på alla problem är mer av samma tillväxt som är döda oss.

Historien var enligt en del slut i och med kommunismens fall och kapitalismens triumf för bara två decennier sedan. Men i dag är historien mycket mer levande än på länge och det är, ironiskt nog, kapitalismen i sig som ifrågasätts mer än någonsin för sina bristfälliga lösningar. Med ett alternativ till kapitalismen av idag finns de som kämpar mot förstörelsen av naturen, mot överexploatering, mot underprissättning på råvaruutvinning, mot införandet av GMO-grödor, mot privatisering av vatten och offentliga tjänster; det byggs ett momentum.
Det finns ett frö till demokratiskt uppvaknande och hopp om  en nästan global demokratisk revolt. Detta globala uppror är ännu i sin linda, fortfarande osäker på sin egen framtid, men dess radikala demokratiska instinkter är mänsklighetens sista bästa hopp.

Revolter

Mellanöstern; mina resors mål är numera mest de flera fronternas krisområde. Överbefolkning, resursförbrukning, krig, religion och klimatförändringar mal ner det som var civilisationens vagga. Skiljelinjerna i regionen vidgas genom att klimatförändringen förvärrar vattensituationen, förstörande torka dödar mer än krig, oljekriser svälter oljeekonomierna och dess stressade populationer påbörjar det som poetiskt kallas för: ”Arabisk vår”, vilket i verkligheten är en vinter som får folket att revoltera mot makten i tron att de då kommer överleva.

Vi i väst, de avancerade industriländerna, spelar schack mot samma öde men kan för tillfället utföra en rockad med hjälp av vår ännu intakta militära och ekonomiska makt. Remi är det emellertid inte tal om, matt:heten finns alltid där i form av oljan; vi lider också av att leva med den industriella civilisationens omättliga aptit för svart sörja. Sedan 2005 har den industriella världen inte bara ansträngt sig allt hårdare för att utvinna miljöfarliga okonventionella oljekällor, men vi har också eskalerat det militära ingripandet för att hålla oljan flödande. Striden om resurser har alltid varit en underliggande faktor i alla krig, men liksom vad gäller för klimatförändringar, utarmningen av resurser och den social upplösning eskalerar det bara så längre resurserna att slås om finns kvar. Klimatförändringen multiplicerar hoten dessutom då militarism och klimatförändringarna arbetar hand i hand för att snabba på förödelsen. Krigsmaskinerna är idag de enskilt största förbrukarna av fossila bränslen...

Våra prioriteringar att gynna militarismen har till syfte att upprätthålla den ohållbara, det verkliga hotet kring klimatförändringar växer sig allt starkare i skuggan av drönare och Gripenplan. Under tiden hålls den falska förhoppningen om att teknik räddar vår nuvarande livsstil levande. Den industrialiserade monokulturjordbruket som matar massorna kommer snabbt blekna så fort konstgödsel blir för dyrt att artificiellt fylla på näringsfattiga utarmade jordar med. Bekämpningsmedel och antibiotika förlorar sin effektivitet som mot superogräs och resistenta patogener. Färskvatten och grundvatten offras för skifferborrande och oljesandsproduktion. Vi förstör systematiskt grunden för framtida civilisationer, vi bedriver den brända jordens taktik på våra ofödda barn och barnbarn.

Idag är 168 länder över hela världen utsatta för ökenspridning, siffran är en markant ökning jämfört med förra analysen i mitten av 1990-talet, då uppskattningsvis 110 stater var i riskzonen. I en ekonomisk analys kostar nu markförstöring och ökenspridningen $ 490 000 000 000 per år och utplånar varje år en yta tre gånger så stort som Schweiz. Vi står inför ett scenario om ingen teknik och inga lagar kommer åtgärda. Smältande polarisarna kommer inte tillbaka och den industriella civilisationens dödliga attraktion till fossila bränslen upphör först när råvaran är slut. Majoriteten av invånarna på planeten inser helt enkelt inte omfattningen av de klimatförändringar som pågår, hur de urholkar människans livsmedelsproduktion, infrastruktur och hela vår socio-ekonomiska stabilitet. De megaton av växthusgaser i atmosfären som förts upp genom industriell verksamhet är så osynlig för människorna i vardagen, liksom bergen av giftigt plastavfall som fyller upp världshaven ligger bortom horisonten för miljöhipsters på Södermalm. Utom synhåll, utom sinne…tills effekterna blir alltför uppenbar för att ignorera och då även för sena att modifiera. Överbefolkning fortsätter med oförminskad styrka och uppmuntras i själva verket under täckmantel av kraven på ekonomisk tillväxt, och så fortsätter förstörelsen ännu en generation.

Trots vår ras uppfinningsrikedom och intelligens, tycks vi vara ställda inför samma rudimentära biologiska drifter som de lägsta encelliga organismerna som, om de ges goda förutsättningar, okontrollerat förökar sina siffror långt in på överetableringens territorium tills dess näringskällorna i provglaset är slut. Miljölagstiftning och klimatinitiativ verkar inte bli mer än små farthinder på vår enkelriktade väg mot civilisationsskövling. Fin utstyrsel, men destinationen är fortfarande en kollaps, i Mellanöstern och i världen.