Grått; en vacker färgskala

Ett juridiskt arbete inom regeringens väggar innebär att uthärda alla slags människor och givetvis deras faktabefriade åsikter. I vardagliga debattsammanhang mildras svaren och erbjuds på en lämplig nivå av kontrafaktisk tanke, ligga före det förekommande, ett skämt och lättande av atmosfär innan någon röjer stängda sinnen. Många är dagarna då NATO:s helighet, pacifismens oförmåga eller miljöinnovationens krafter kritiklöst approberats. Komplexiteten i ett problem som omfattar strategiska allianser skulle kräva att en person läser en mängd olika böcker i frågan för att ens ha en grundläggande förståelse för vad de talar om. Det är självklart så mycket lättare att välja ett lag, lära sig några slagord och ta till debatt med en meningsmotståndare beväpnad blott med anekdoter, slagord och oriktigheter. Att vidare förvänta allmänheten har kunskap och språk för att förstå de stora frågorna i vår tidsepok på ett tillräckligt sätt är vid denna tid naivt. Och en sådan förståelse belönas ändå inte, eftersom medierna och det politiska riket använder genvägar, reklamfraser och ett nära förakt för intelligens.  Drevets svärd svingas skoningslöst när de behöver skära ner någon som försöker komma in med nyanser i en komplicerad diskussion. Nyanser är dåligt; det minskar lagandan.

Lyssna på den publika diskursen och det är tydligt att själva samhällets berättelse har fragmentiserats, och när man tar hänsyn till detta faktum är det lätt att förstå varför så mycket ilska och aggression översvämmar alla kommunikationssystem. Varje medborgare uppfattar sig vara en representant för det goda i en stor berättelse där det handlar om att undvika en katastrof. Självklart uppfattar de olika åsiktsgrupperna den annalkande katastrofen helt annorlunda; inga gråskalor tillåts; antingen är klimatförändringarna inte är riktiga eller så kan den gröna tekniken kan ge alla på jorden en ständigt uppgraderad levnadsstandard för alltid. Finns dock inget gott eller ont, svart eller vitt, det finns komplexa gråskalor och svåra beslut.

Nationen eller de goda imperierna

Det går utmärkt att slå upp begreppet nationalstat. Nota bene att den svenska definitionen är något annorlunda än det engelska originalet nation state. En multietnisk nationalstat är just det; ett land där flera etniska grupper har etniskt definierade rättigheter,oftast gällande språk och undervisning. T.ex. Finland där svenska och finska är officiella språk, Israel där hebreiska och arabiska är officiella språk och där den civillagstiftningen tragiskt nog är religiös, Eller Kanada där franska och engelska är officiella språk och där franska katoliker har sitt eget skolsystem. Storbritannien och dess Walesare och Nordirländare också med här.

Men när folk skall dela på en stat slutar det emellertid oftast som i Syrien, Libanon, Irak, Jemen eller Libyen. Inte med en ny multietniskt stat. Alla misslyckas, tänk på vad vi européer gjorde i Jugoslavien, Sudettyskland, Cypern, Nordirland, Spanien/Baskien och Ukraina. Lyckade exempel är få;Åland, Tjeckoslovakien och Sverige/Norge. Den allmänna trenden tycks nu vara att multietniska nationalstater är i färd med att sönderfalla i etniska ministater. Cypern och Nordirland bryts sönder av irredentismens krafter. Med andra ord; tvärtemot de gamla marxistiska och de nya islamistiska drömmarna om att avskaffa världens politiska uppdelning i länder faller de flesta isär.

Om man i stället ser till historien, så har faktiskt imperiemodellen lyckats betydligt bättre än den nuvarande multietniska nationalstatsmodellen vad gäller fredlig samexistens. Jämför den relativt fredliga samexistens mellan etniska grupper som i dag slår ihjäl varandra inom de Sovjetiska, Ottomanska eller Brittiska imperierna. Vad gäller imperierna: Visst använde britterna och sovjeterna samt ottomanerna vådligt våld för att hålla ihop sina imperier, men det var först efter Sydasiens självständighet som muslimer och hinduer slog ihjäl varandra i en takt av ca 20-30 miljoner per år. Och visst var Sovjet en våldsstat, men öppet krig mellan etniska grupper förekom inte. Ottomanerna lika så. Bara en påminnelse om att den gångna tidens ondska inte alltid var så ond som vi lärt oss att förstå den.