Mineralvapen

Kriget i Afghanistan skulle inledas för att förhindra attacker mot Europa och USA, förhindra attacker mot svenskar. Det fanns däremot aldrig något mål att göra livet bättre för afghanerna. Då hade strategin varit en annan. Nu är läget för landet verkligen brydsamt. Det har gått många år sedan någon i Rosenbad eller Washington hävdat att Väst göder detta krig för målet; demokratins införande. Inte heller drivs detta krig vidare för att skydda Afghanistans kvinnor. Kom ihåg när det brukade vara en populär propagandaproduktion? Vi gör det här för kvinnorna och Sverige drog ut i krig.
Som jag sa då och det visat sig nu efter 16 år av militär ockupation är villkoren så undermåliga för de vanliga afghanska civila medborgarna att landet är det värsta landet i världen för att ett barn att födas i och än mindre överleva till sin första födelsedag. 16 år av Västs militära engagemang för att rädda demokratin har gett inget resultat. Så frågan är vad har förändrats? Vilket intresse finns det att vara kvar? Det skrivs inte ut i media, det talas inte om det vid donationsmötena.  Kriget drivs no enbart av skäl som stavas; Mineraler. Profitjakten är numera inte ens dold i retoriken. Gunnar Andersson, Johan Palmlöv och Kenneth Wallin har redan dött i onödan. Hur många fler?  Det som krävs nu är ett tillbakadragande av utländsk trupp samt ett erkännande av att detta varit ett misslyckat och felaktigt krig, från den 7 oktober 2001 fram till och med idag. Det har varit fel, det har varit olagligt och kostsamt i liv och pengar. Gör om och gör rätt och till reträtt.

"Nazar Nakona"

Afghanistan har haft sina nationella val. Ännu en bluff som spelats ut inför öppen ridå. Den Afghanska olyckan fortsätter. En grupp av handplockade kandidater låtsas att tävla i ett val vars resultat redan fastställts av Washington. Kandidaterna inkluderar preparerade västvänliga politiker samt narkotikahandelsrika krigsherrar från det tadzjikiska och uzbekiska norra Afghanistan. Den främste bland dem, Rashid Dostam, är för övrigt en stor krigsförbrytare som beordrade massakern på över 2 000 talibanfångar 2002. Men let bygones be bygones. På denna ruttna grund hoppas nu världssamfundet kunna bygga upp en med folkrätten förenlig afghansk demokrati som kommer lova att fortsätta erbjuda baser till amerikansk trupp och stridsflygplan. Afghanistans majoritet, de pashtunska stammarna, har bara en liten röst i denna charad.

Den största och mest populära partiet i Afghanistan råkar vara talibanerna och dess mindre allierade, men som terrorister utesluts de från nuvarande och tidigare val. De bojkottar omröstningen som de anser riggad, ett mönster vi ser samma mönster av i samtliga mer eller mindre demokratiska stater i hela regionen.

Om ett rättvisande val hölls i dag skulle talibanerna förmodligen vinna. Amerikanerna har inga problem att idag samarbeta med de afghanska kommunisterna, de lokala krigsförbrytarna samt knarkbaronerna. I själva verket ha enligt amerikanska siffror opium, morfin och heroinproduktionen i Afghanistan nått rekordnivåer de senaste fem åren, detta kallas emellertid  nationsbyggande.

Efter 12 år av att använda allt i sin arsenal utom kärnvapen, har den mäktiga amerikanska militären misslyckats med att besegra lätt beväpnade talibanska styrkor. Talibanerna kommer säkert att fortsätta kämpa på obestämd tid. Ordspråket som florera i landet är att; Amerikanerna har klockor; vi har tid.  

De pashtunska krigarna besegrade fyra brittiska försök att kolonisera Afghanistan, Sovjets insats på 1980-talet, och nu den amerikanska ockupationen. De kommer vara kvar. Inte minst för att Afghanistan har visat sig vara det längsta kriget i USA: s historia. När amerikanska trupper och tunga bombplan attackerade talibanerna sa jag och andra initierade bedömare att invadera Afghanistan var ett fruktansvärt misstag, ett krig som inte skulle vinnas. Inte överraskande höll få med.

Kriget var förlorat från början och ett slöseri med blod och pengar, att Sverige deltagit i slöseriet gör inte saken bättre. Historien om talibanerna är historien om hur den pashtunska rörelsen uppstod under tidigt 1990-tal under det afghanska inbördeskriget för att bekämpa massvåldtäkter av afghanska kvinnor, och bekämpa utlandsstödda afghanska tadzjikiska och uzbekiska kommunister. Washingtons plan nu är att installera en ny, post-Karzaisk afghanska lydregim i Kabul, och behålla kontrollen över den 400 000 man starka afghanska polisen och armén som kämpar för amerikanska dollar. Den tama afghanska regimen kommer då att " bjuda in " cirka 16 000 amerikanska soldater, plus ett stort antal legosoldater, för att stanna kvar och hålla talibanerna i schack.

Nyckeln till pågående amerikanska kontrollen över Afghanistan är nämligen flygbaserna i Bagram, Kandahar, Herat, och Shindand med stöd av baser i Centralasien, Pakistan och Persiska viken. USA och dess allierade kan inte behålla sitt grepp över Afghanistan utan dessa enormt dyra 24 -timmars luftpatruller som svarar inom några minuter när talibanerna attackerar. Utan ständig proviant och stöd från luften skulle västerländska krafter snabbt avskurna och besegrade.

Detta är en stor anledning till att kriget i Afghanistan har hittills kostat strax över 1 biljoner dollar. Pengar har dessutom försvunnit på grund av omfattande korruption. Utan en stadig ström av amerikanska dollar, skulle den afghanska regimen i Kabul kollapsa. Pakistan har betalat över 18 miljoner dollar sedan 2001, också för att bekämpa sina talibaner och stödja USA: s militära operationer i landet. 18 miljoner som inte alls hade kunnat göra nytta för de fattiga i landet. . .

USA: s ockupationsstyrkor har efter helgens korrupta val bara att erkänna sitt nederlag mot talibanerna, genomlida den ultimata förnedringen för sina högteknologiska amerikanska styrkor och flyga hem. För nu har USA fått Iran, Kina och Ryssland som nygamla fiender och Pentagon kan behålla orsakerna till sina allt större budgetar. Så de kanske motvilligt överger sitt afghanska missöde. För trots allt, vem minns Vietnamkriget och Saigon idag? 12 års krig kommer avslutas med en suck och nya krig i Sydkinesiska sjön och Persiska viken. Och Afghanistan återgår till att vara fjättrat under Talibanernas förlamande religiösa ok.

Krigshetsen och Stridshingstar

Tanken på att kämpa för kung och fosterland fortsätter att upprätthållas av dem som aldrig kommer kämpa. Idé om ära upprätthålls av de som vill sola sig i glansen av krigens påstådda härlighet. De som saknar erfarenhet av det lidande som kriget orsakar önskar det mest. Att hylla soldaterna och hålla dem oklandervärda görs av de som vinner mest på krig, politiker, generaler, vapenindustrin och medias inbäddade krigshyllare.

Stöd soldaten är ett mantra som vevas om och om igen för att kväva avvikande åsikter och bygga upp ett okritiskt stöd för aggressionerna som vi svenskar väljer att släppa loss i Afghanistan och Afrika. Även nu när alla vet att kriget i Afghanistan är ovinnbart och kriget i Libyen var olagligt vill de ändå ha kvar bilden av kriget som vackert och väloljat fredsprojekt. Men vad innebär striderna?

Lyssnar du på media och våra försvarspolitiker är krig en ädel handling. En nobel krigare som skyddar de svaga; men enligt min erfarenhet verkligheten är mycket mörkare. Långa perioder av väntan som avbryts av oförutsedda stunder extremt aggressivitet. Verkligheten är att inrätta tusentals vägspärrar i det land du har ockuperat, störa livet för folket och sedan döda dem när de närmar sig för snabbt eller inte stannar i tid. Övervaka från skyn i ett JAS, besluta om attacker på konvojer du tror är del av stridande förband.

Verklighetens svenska krigshästar i Afghanistan plundrar hus, ignorerar klanherrarnas härjningar och överlämnar fångar till sagda krigsherrar för att få de torterade.

Verklighetens svenska Jas-piloter hjälper till att döda människor från cockpitens borg, kriget blir ett dataspel, utan hänsyn till livet för människor som har avhumaniserats av skärmen framför dem.

Verkligheten tillåter inte att vi svenskar krigar för klarare, mer ädla anledningar. Vi hävdar att våra väpnade styrkor slåss för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men så är inte fallet. Vi krigar enligt en idé om nationell rättfärdighet och nationell hybris. Det är ett krigsval som bestämts av regeringen. En regering som vill se segrar och insisterar alltid att våld är svaret. De ignorerar det oundvikliga oförutsedda konsekvenserna; Det faktum att vår krigspolitik skapar nya fiender. Bombhjälpen vi gav i Libyen blev till stöd för militärjuntan i Mali mot rebeller som vi hjälpte i just Libyen. I Afghanistan, där skälen för att gå ut i krig visade sig vara falska, eller ouppnåeliga eller bara bortglömda, finns det kvar ett politiskt egenintresse att fortsätta kriget tills en rättmätig reträtt kan genomföras. Ett intresse att odla myten om soldaten som hjälte, att muttra mantrat; du bör stödja soldaterna och inte tala illa om de som redan har dött.

Röster höjs för att Libyen, Mali och Afghanistan är en del av att försvara landet. Men de talar om en hypotetisk situation; Talibanerna, Tuaregerna eller Libyerna kommer inte att invadera Skåne eller Gotland.

Jag accepterar inte längre de lögner som vidmakthåller krig.

Jag accepterar inte längre att våld kan leda till fred.

Jag accepterar inte längre den avskyvärda religionen; patriotism.

Jag accepterar inte att min kung och mitt fosterland har rätt att attackera andra.