Narrativets makt

Det gängse svenska narrativet om kriget i Ukraina är att en strategivändning inträffade i Väst under krigets första veckor, vilket ledde till att västerländska ledare plötsligt trodde att Ryssland på ett konventionellt sätt kunde besegras. Men så var nödvändigtvis inte alls fallet. 

Berättelsen går som följer: Västerländska beslutsfattare hade låg tilltro till den ukrainska militära förmågan som härrörde från dess uppenbara misslyckanden i Donbass 2014–15, och de förväntade sig att AFU skulle kollapsa snabbt i händelse av ett fullskaligt krig med Ryssland. Ukraina skulle ockuperas av ryska styrkor och Nato skulle sedan slå mot Ryssland med en kombination av förödande sanktioner och stöd till ukrainska rebeller. Förkrigstidens materiella bistånd till Ukraina var således begränsat eftersom västerländska ledare ansåg att det var en förlorad sak, och slussarna för krigsmateriel slogs på först efter det att AFU oväntat överlevt den första ryska attacken och visat sig vara en kapabel stridsstyrka. Det finns emellertid ett grundläggande problem med denna Nato-influerade framställningen. Den förutsätter att AFU blev en stor och alltmer vältränad och stridshärdad stridsstyrka, som mellan 2015–2022 helt och hållet, utanför västerländska försvars-, underrättelse- och politiketablissemangets synfält faktiskt växte i styrka. Vi vet emellertid nu att Nato faktiskt var djupt involverad i att etablera Ukraina från Maidan-eran som en geopolitisk motvikt till den ryska federationen.

Faktum är att varje seriös analytiker som tittar på förkrigsstyrkan kom till slutsatsen att, om den utvecklades på rätt sätt, hade AFU förmågan att besegra alla invasionsstyrkor den ryska federationen kunde kasta mot dem. Ukraina hade tillräckligt med trupper och tillräckligt med utrustning för att göra det; i själva verket, härrörde sannolikt Zelenskys beslut 2021 att aktivt förbereda sig för att invadera och krossa separatistrepublikerna från en AUF:s generalstabs slutsats att de kunde vinna en kamp med den Ryska federationen.

Kort sagt; CIA skulle veta detta på grund av deras djupa relation till GUR och därmed innebar att publikt avskriva Ukraina blev en del i den psykologiska krigföringen. Uppfattningen att Ukraina var svagt var stark hos allmänheten i Väst men även i många mindre informerade officiella kretsar. Min teori är att denna uppfattning om ett ukrainskt underläge i allt militärt medvetet utnyttjades under krigets tidiga dagar för att skapa narrativet, om består till denna dag, om ett modigt litet land som betvingar en arrogant och olycksalig översittare: trots det faktum att "lilla Ukraina" faktiskt dök upp till den inledande kampen, som en försvarare, en försvarare med en 2:1 eller större numerär fördel över den ryska björnen. 

Således var omfattande västerländsk materiell hjälp till Ukraina före krigets startdag onödig, Ukraina hade en egen militärindustri och massiva lager av sovjetisk utrustning. De behövde faktiskt inte Natos grejer för att vinna kriget. Att förse dem med några pansarvärnsmissiler var till stor del bara en PR-uppvisning och tjänade mest till att få in Natos fot ordentligt innanför dörren för massiva förstärkningar som skulle följa efter att det att Ukraina hade slagit ryssarna blodiga.

På liknande sätt skulle alla observatörer av västerländska informationsinsatser under det tidiga kriget notera att de alla var starkt och omedelbart inriktade på att främja en konventionell ukrainsk seger. Med tanke på vem som troligen hade betalat för och samordnat allt detta, NAFO-OSINT, är det samordnade narrativet extremt talande.

Med denna kunskap blir den faktiska chocken i västerländska politiska kretsar i februari och mars 2022 tydlig, inte för att Ukraina på något sätt hade lyckats överleva det ryska angreppet och slå tillbaka, utan att ukrainarna trots år av förberedelser för just detta krig hade varit uträknade så snabbt initialt, och närde blev utmanövrerade var de beredda att kapitulera. Det var faktiskt ryssarna, inte ukrainarna, som visade sig vara en mycket mer formidabel kombattant än väntat. Dramatiska diplomatiska ansträngningar behövdes för att få Zelensky ombord igen, med en armé rekonstruerad direkt ur Natos förhållandevis små lager. Denna teori förklarar också varför västerländska försvarspolitiska beslutsfattare, inte en grupp känd för att enbart vila på sina intellektuella lagrar, plötsligt gick från att tro att Ukraina var segrare till att tro att Ukraina på ett konventionellt sätt skulle kunna besegra det ryska i framtiden. De ändrade nämligen inte åsikt, de bara psy-oppade allmänheten att driva på får stöd för Ukraina och skapa ett intryck av rysk svaghet i syfte att sänka opinionens trösklar för ytterligare åtgärder när ryssarna oundvikligen begravdes i ändlösa angrepp från ukrainska reserver. Och strikt sett har de till stor del hållit fast vid den bedömningen; trots oändligt antal bevis för att det är nonsens. 

Kort sagt; tänk om den konventionella förkrigstidens visdom om svaga lilla Ukraina, främjades in absurdum av officiella och halv-officiella västerländska påverkanskanaler, trots att det lätt kunde motbevisas av annan allmän och tillgänglig information, för att sen förenas sommaren 2022 med en berättelse om en heroisk ukrainsk seger mot alla odds?

Casus foederis

Storbritannien slöt i dagarna en ny storstilad allians med Ukraina. 100 år av samverkan, vapenhandel och mineraler till Kungadömet. Detta väcker en del problematiska frågor om framtiden, baserat på dåtidens erfarenheter. Allianser har varit en del av Europas internationella system i århundraden. I nästan 100 år, från 1814/1815 till 1914, användes de för att sköta stormaktspolitiken. 

Allianser skulle stärka samarbetet mellan alla,  eller åtminstone de flesta stormakterna, som i fallet med den fyrdubbla alliansen, som skulle utgöra grunden för den europeiska Pentarchien. De kunde också bli ett instrument utformade för att föra framgångsrika krig, som i fallet med Frankrike och Sardinien 1858 samt Preussen och Italien 1866. Efter 1871 gav stormakternas allianser en viss känsla av trygghet i en tid som fortfarande var formad av att själva kriget sågs som ett legitimt politiskt verktyg. 

De formaliserade, fördragsbaserade defensiva allianserna samt Storbritanniens mindre formella anpassning till Frankrike och Ryssland på grundval av överenskommelser om koloniala frågor gav struktur åt de internationella relationerna; relationer som förändrades snabbt på grund av ekonomisk, social och kulturell utveckling. Storbritanniens relativa tillbakagång i rena ekonomiska termer och motsvarande uppsving i USA, den ökande rädslan för social oro och revolution samt framväxten av en offentlig debatt kring utrikespolitiken, ifrågasatte traditionella föreställningar om diplomatin och vilka som var så kallade vitala intressen. 

Att uppfatta stormaktsrelationer i form av allianser erbjöd en viss förutsägbarhet vid en uppblossande internationell kris och kunde erbjuda en möjlighet att begränsa konflikten. Under vinterkrisen 1912–1913, när Tyskland tyglade sin allierade Österrike, visades kort den deskalerande potentialen hos defensiva allianssystem. Konferensen i London om Albaniens framtid vittnar om ett stormaktssamarbete mellan stater även i motstridiga alliansblock. Men i takt med att de militära experterna vant sig vid att inkludera antaganden om den förändrade internationella situationen i sina strategiska analyser, ägnade diplomater och politiker ökad uppmärksamhet åt förändringar inom sina militära förmågor. Att reflektera över alliansernas styrkor och svagheter främjade således en militarisering av säkerhetspolitiken i Europas kabinett. Då som nu. 

Så varken Trippelalliansen eller Trippelententen eller Storbritanniens nya allians med Ukraina är i sak oförenliga med ansträngningarna att upprätthålla freden i Europa. Det som gjorde och eventuellt gör dem till destabiliserande krafter i europeisk politik var en kombination av; inneboende problem med allianspolitik och andra yttre faktorer som handlade om vinstmaximering och bankers intressen. Att hålla ihop den befintliga alliansen blev en drivande motivation för det brittiska utrikesdepartementet och, upp till en viss punkt, även för dess franska motsvarighet. Detsamma gäller för Tyskland och Österrike-Ungern, särskilt med avseende på Italien och Rumänien. Det brådskande att försvara sin allianssammanhållning och detta är en viktig detalj; fokus på sammanhållning begränsar alltid utrymmet för kompromisser i en kris och krigsrisksituation. 

I fallet med trippelalliansen, österrikiska och, i mindre grad, tyska farhågor om Roms och Bukarests tillförlitlighet främjade uppfattningen att tiden stod på trippelententens sida. Detta hade en oerhört stor betydelse för beslutsfattarna i de stora europeiska huvudstäderna, eftersom raden av kriser som hade börjat 1904 hade lärt dem se till militärmaktens ständigt ökande relevans inom ramen för internationella relationer. Allianser var plötsligt ett medel för att öka denna militära makt som sedan tryggade merkantila framsteg. Det uppmuntrar utrikespolitiska beslutsfattare eller, beroende på förväntningar om stabiliteten i den egna alliansen och hos ens framtida motståndare, att utmana sin internationella status i syfte att med våld stärka densamma. På så sätt hade Trippelalliansen och Trippelententen en negativ inverkan på krishanteringen i juli 1914.

Allianser misslyckades med att upprätthålla freden 1914 och spelade i kombination med den militariserade säkerhetsuppfattning som vuxit fram bland beslutsfattare och stora delar av allmänheten i Europa till och med en roll för att skapa ett förödande krig. Men är det korrekt att bedöma allianser som ett fullständigt misslyckande 1914? Svaret beror på ett antagande om syftet med allianser i början av 1900-talet och början av 2000-talet. Allianser stoppade verkligen inte upptrappningen mot krig sommaren 1914. Tyskland försökte inte ens bromsa Österrike-Ungerns högriskkrigskurs förrän i slutet av juli 1914, medan Frankrike och slutligen även Storbritannien undertecknade och uppmuntrade Rysslands strategi för upptrappning. Ännu viktigare, båda allianserna fungerade inte som effektiva avskräckande organisationer. Följaktligen misslyckades de att undvika krig. De såg dock till att ingen av stormakterna skulle behöva möta blodbadet ensamma. Och fler soldater fanns att tillgå, krigströtthet tog längre tog att uppå. 

Även om trippelalliansen föll samman sommaren 1914, när Italien bestämde sig för att förbli neutral, kunde Berlin och Wien falla tillbaka på sitt fördrag från 1879 som en grund för att bygga en krigstidskoalition. På grund av Storbritanniens beslut att förklara intrånget i Belgiens territoriella integritet en casus belli, blev Trippelententen i praktiken en pålitlig allians. Eftersom det stora kriget skulle formas av koalitioner, koalitioner som gör det förödande svårt att övervinna en motståndare som kunde använda en sammansättning av kombinerade vapenresurser för att motverka bakslag på slagfälten, skulle allianserna förse de krigförande makterna 1914, och då i analogi 2025, med den mest avgörande tillgången av alla: en partner i koalitionskrigföring. Förkrigsallianserna bidrog inte till att förlänga Europas långa fred, men de gjorde det lättare att utkämpa ett av Europas många långa krig. Storbritanniens unilaterala allians med Ukraina är en återgång till en tid med långa krig, men dåtidens Maximkulspruta är idag drönare.