Stadsvandring

Vandrade runt i mina nya kvarter igår. Ensam. Omgiven av många. A-lagaren. Mäklaren. Pensionären. Budkillen. Väktaren. Prydligt. Centrumskt. Levande. Solkigt. Nytt. Nyare. Det pågår alltid en gentrifiering i städer och det finns en gentrifiering som också sker med de egna känslorna och de har en liknande homogeniserande, avfärgande, dödlig effekt. Mitt i den sena kapitalismens glans, får vi uppfattningen att alla svåra, jobbiga känslor; depression, ångest, ensamhet, raseri, helt enkelt är en följd av oupplöst kemi, ett problem som ska åtgärdas, drillas bort i en pillerbaserad Core-träning. Detta snarare än att se de besvärliga känslorna som ett svar på strukturella orättvisor eller till den ursprungliga tanken av att göra tiden i vår hyrd kropp med all tillhörande sorg och frustration som medför till en lärande process.

Ensamheten som kan uppnås i staden har inte automtiskt ett botemedel i att träffa någon, inte nödvändigtvis. Jag tror att det handlar om två saker: lära sig att bli vän med dig själv och förstå att många av de saker som verkar drabbas av oss som individer i själva verket är ett resultat av större styrkor av stigma och utestängning, som kan och bör trotsas.
Ensamhet är personlig och den är också politisk. Ensamhet är kollektiv; det är en stad. När det gäller hur man bebor staden eller ensamheten finns det inga regler och det finns inte heller något behov av att känna skam, bara att komma ihåg att strävan efter individuell lycka inte ursäktar våra skyldigheter gentemot varandra. Vi är samtliga satta till denna jämmerdal tillsammans, denna ansamling av ärr, denna värld av föremål, denna fysiska och tillfälliga himmel som så ofta tar på sig helvetets ansikte är allas. Det som är viktigt är vänligheten i vår vardagliga ensamhet; det som är viktigt är den påtvingande solidariteten. Det som är viktigt är att vara vaken, att vara öppen, för om vi vet något om de som har gått framför oss genom dalen är det att tiden för jobbiga känslor inte kommer att pågå i en evighet.