Robert F. Kennedy

"Each time a person stands up for an ideal, or acts to improve the lot of others, or strikes out against injustice, he sends forth a tiny ripple of hope, and crossing each other from a million different centers of energy and daring, these ripples build a current that can sweep down the mightiest walls of oppression and resistance." 

Slavofobi

 

Det börjar uppenbara sig en ny form av fobi i vår media, en nyväckt Slavofobi. Den stereotypa bilden av ryssar som opålitliga och aggressiva verkar tyvärr vara den sista acceptabla formen av västerländsk rasism. Liksom all form av rasism, är den stötande, avhumaniserande och farlig. I en värld av överdriven politisk korrekthet är etnisk profilering oftast tabu inte mot alla. Ryssarna är numera regelbundet representerade i väst på vissa karaktäristiska sätt. Ryska män är brutala, tystlåtna, slarviga, ofta berusade, och alltid grymma. De talar i tjocka tunga brytningar. De klär sig dåligt, är oärliga, våldsamma och giriga. De behandlar kvinnor som luft och om de är rika är de korrupta; "Ryssland" och "korruption" är två ord som västerlänningar sätter ihop med automatik. Typiska ryska män är tjuvar, torpeder eller skurkar, en ärlig rysk oligark är en självmotsägelse. Under det kalla kriget var vår stereotypa bild av ryska kvinnor att de var fetta, maskulin och fula samt fulla. Ryska kvinnor var vanligtvis och företrädelsevis bönder, gatusopare eller traktoristas. Idag istället  den enahanda bilden av ryska kvinnor är att de är vackra. Men detta är inte något som ska firas. Tvärtom är det något att frukta eller åtminstone att vara på sin vakt mot. Där ryska kvinnor under det kalla kriget var utmålade som tråkiga, men i slutändan ärliga, är de idag representerade som materialistisk, pengafokuserade, manipulativ, promiskuösa, underklädda och amoraliska. De är femme fatales som tar intet ont anande oskyldiga västerlänningar och stjäl deras pengar. Vanligtvis de är spioner, prostituerade eller gangsters.

Den lätthet med vilken västerländsk allmänhet accepterade helt obevisade påståenden om ryskt fusk under den senaste olympiska dopningsskandalen utan att ge ryssarna minsta rätt till försvar är ett bra exempel på detta. Anhängare av ett generellt förbud mot ryska idrottare hade inget behov av att motivera sina påståenden, samt det var uppenbart att ryssarna skulle nekas sin oskuldspresumtion. Eftersom den västerländska stereotypen av ryssar är att de är axiomatiskt oärliga fanns ingen press på de anklagande grupperna att göra detta. Ryssarna är också på en och samma gång; och trots den uppenbara motsättningen; både djävulskt listiga och ganska dumma. De är också helt inkompetenta och ineffektiva. Ändå är de kusliga eftersom de är så aggressiva och våldsamma. Den enda kvalitte jag sett att media tillåter ryssar besitta är mod. Ryssland tragiska rekord i krigssegrar gör det omöjligt för oss att tycka något annat. Dock är det ryska modet inte tänkt att vara detsamma som västerländskt mod. Snarare är ryskt mod en effekt av deras underliggande dumhet och aggressivitet samt deras förment karaktäristiska besatthet med pengar och makt. Som kan förväntas kryddas reportagen från Ryssland med deras hedonistiska sätt: båtar, lyx, fester och lösaktiga sexliv. Om Moskva i dag, tillskillnad från under det kalla kriget, är känt för sitt nattliv är detta inte något som ska firas; som är fallet med Berlin, men bara är något apokalyptiskt och olycksbådande. Ryssland självt är naturligtvis allt som kan förväntas av ett land som producerar sådana fruktansvärda människor. Landet är bröstgänges, mutbart och hänsynslöst, regerade av en regering som är lika våldsam, korrupt och brutal. Människorna i deras regering är djävulskt listiga men också något larviga och improduktiva. Som ett resultat, även om Ryssland hotar och är farligt, är det också övermodigt och på något sätt barockt.

Självfallet måste Putin, ledaren för ett sådant land vara macho, och hänsynslös är kanske det vanligaste ordet som används för att beskriva honom. Han är vidare en gangster, våldsam liksom de människor han leder. Att denna västerländska stereotyp av Ryssland och ryssar är långt fristående från verklighetens ryss ska inte behöva sägas. För att undvika missförstånd, Ryssland; eller åtminstone de delar av Ryssland som jag har besökt, har imponerat på mig som ett extremt laglydigt och ordnat land, ryssarna är familjecentrerade, toleranta, välutbildade och mycket självförsörjande på både mat och kultur. Normer för personlig och offentlig ärlighet är enligt min erfarenhet faktiskt mycket hög. När jag skriver allt detta förnekar jag naturligtvis inte Rysslands många problem. Inte heller har jag någon önskan att presentera ryssarna som bättre än de är. Men eftersom detta inlägg är i syfte att motverka negativa stereotyperna av Ryssland och ryssar är det de positiva jag valt fokusera på. Negativa stereotyper om olika etniciteter av det slag som nu cirkulerar om Ryssland och ryssarna har en lång historia i Västeuropa och den västerländska kulturen. Så sent som på 1970-talet var stereotypa representationer av olika etniciteter legio inom media. Detta har nu lyckligtvis försvunnit så som varandes rasistiskt och djupt kränkande. Ett påfallande undantag kvarstår dock. Negativa framställningar om Ryssland har istället tilltagit och blivit värre.

I själva verket är det nu helt genomgripande och upprepas i all oändlighet; i filmer, på nyheterna, i övrig media, och i oändliga antal TV-serier. Det är så genomgripande att ingen västerlänning kan undvika det, och väldigt få kan motstå dess inflytande. Vad som gör det värre är att det inte finns någon att anföra motbevis. I en tid av jihadistterrorism går negativa stereotyper om ryssar helt obemärkt förbi. I en tid av ökad internationell spänning mellan västvärlden och Ryssland får avhumanisering av ryssar flera andra negativa konsekvenser. För vilken förståelse kan det finnas mellan västvärlden och de västvärlden väljer att se som gangsters och vildar? I processen sänker vi tröskeln till gränsen för där våld mot ryssar blir acceptabelt. Detta har varit det oföränderliga historiska mönstret oavsett vilken grupp eller etnicitet som den riktar sig mot. Finns ingen anledning tro att det  kommer bli annorlunda mot ryssarna. Risken för krig ökar vid oförståelse inför din nästa. Till skillnad från andra koloniala målgrupper genom tiderna har ryssarna däremot förmågan att motstå och slå tillbaka, deras historia visar att de kommer att göra det. Det är i vårt eget intresse att upphöra med beteendet. Att vidarebefordra eviga mediala stereotyper om alla andra kulturer och etniciteter än vår måste fördömas och identifieras som den enkla rasism det kan vara.

Vägen till hägringen

Varje människa har drömmar och åstundan. Skillnaden ligger i hur många av oss tror att ett uppnående av dessa drömmar kommer tillföra oss välbehag, mental uppfylldhet och belåtenhet. Sanningen är den att ingen kan nå sina drömmar och människan kan aldrig åstadkomma nöjdhet, annat än för korta ögonblick. Individuella prestationsinsatser och samhällsprojekt är kortlivade. Det som är imponerande och spännande idag är ofta snabbt utfört imorgon. Det finns miljontals exempel på detta; knyta skon för första gången, cykla i nedförsbacke, det första obekväma sexuella samkvämet. Med tiden växer vi alla och med den tillväxten når vi balans samt, viktigast av allt, kunskapen om hur vi fortsätter växa. Men drömmar om vår egen framtid och samhällets är inte helt olikt en gäckande hägring: vi kan resa mot det, men du kommer aldrig dit. Det kommer alltid att finnas en ny hägring att sträva mot. Når vi någonsin en perfekt kropp, ideala civila förhållanden, en idealisk miljö, perfekta samhällsförhållanden? Nej. Det är i strävan efter den bättre människan vi kan inse att vi aldrig kommer att nå våra ideal. Eller om vi gör det kommer det inte längre vara den tilltänkta ideala situationen så länge, eftersom människan längtar efter att växa, och därmed är aldrig det som är perfekt i dag perfekt i morgon. Därför kan vi uppnå och åstadkomma vad vi vill, men nyckeln till varaktig lycka är fortsatt mental tillväxt, fortsätt framåt, stegvis mot hägringen. Människan kommer aldrig att komma dit, men kunskapen om att det är normalt behövs för att vi ska slippa utopierna.

 

C.S Lewis

“Don’t let your happiness depend on something you may lose.”

Förvärvad förhöjd upplevelse

Det bästa kaffet med det smakrikaste konditoriet finns för avnjutning i Riga, inbäddat i en ordinär källare i ett extraordinärt Jugendhus invid en kyrka och Kanadas ambassad. Där finns det hembakade kakor, bakade efter säsongens frukter, samt naturligtvis kaffe: ett kaffe som kommer från de bästa rosterierna och sedan bryggs eller dras så omsorgsfullt, så minutiöst att det liknar konst mycket mer än kaféservice. Tillsammans kulminerar denna plats i en perfekt treenighet; elegant, opretentiös, enkel. Enkelheten finns där sedan personalen funnit det för bäst att eliminerat överskott till förmån för det väsentliga. De lärde mig sedan göra samma sak med mitt kaffe.

Jag brukade i ungdom avnjuta mitt kaffe med massor av grädde och en del sötningsmedel tills det mer var en svag kalorityngd dessert än en kopp svart. Den övriga avskalade estetiken i detta kafé uppmuntrade mig då att börja njuta av kaffesmaken utan tillsatser. En första klunk av oredigerat kaffe tog jag i denna källare en Riga:esque och regntung oktoberdag 2005. Den första klunken var bitter och en stark ilning nådde gommen, men för första gången i mitt liv kunde jag smaka det verkliga kaffet. Det var mer givande än någon av de söta, svaga, vita koppar från förr. Jag återvänder sällan till det överdrivna kaffet efter denna stund. Svart kaffe, naket kaffe är för livet: när du eliminerat överskotten, när du medvetet valt att undvika livets tomma kalorier, det som återstår är exponentiellt mer delikat, nöjsammare, mer givande. Det kan vara en bitter chock vid första kontakt; men, ungefär som släta koppar kaffe, är ett meningsfullt liv en förvärvad smak. Smutta långsamt och njut av upplevelserna utan tillsattser.

William James

"Act as if what you do makes a difference. It does."

Vad jag är värd

Vi vill alla göra bra val i livet. En strävan efter att fatta det mest rättfärdiga av beslut. Men våra impulsiva, däggdjurshjärnor kommer gärna i vägen och ställer till det. I stället för att förlita oss på förnuft och fakta, vill vi ofta validera våra medvetet dåliga beslut med någon form av: Det-är-nödvändigt-motivering. En av de värsta bland dessa är att: Jag förtjänar det! Tyvärr är mänskligheten i stort rätt bra på att använda denna ursäkt för att fösa undan vår logiska skärpa för att hänge oss åt till mig gives det jag är värd. Ibland och initialt är ursäkten till oss själva tämligen godartad; Efter en lång och varm dag, jag förtjänar en bit choklad. Visst, de flesta av oss inte kommer uppleva några större negativa effekter från lite gott. Denna ensamma bit på en dag kan dock snabbt torpederas när man förvandlas bitentill två, två blir fyra, fyra blir åtta två gånger om dagen etc. Trots allt, om du förtjänar en bit, varför inte mer? Varför inte flera varje dag? Även om du förtjänar det, även om beslutet verkar vara den rätta är; Eftersom jag förtjänar det, aldrig en av otaliga goda motiveringana till ett handlande. Betänk att chokladbiten nu ersätts av en bit land, lite oljerikedomar, några ovanliga mineraler i Afrika. Europa och Väst lever på att vi anser oss förtjäna vårt goda liv. Ett minimalistiskt tänkande som kommer utarma oss alla. Vi förtjänar inget men är skyldiga mycket.  

Oskottat överflöd

Mental minimalism, definieras kortfattat som en livsstil, eller kanske konsten att släppa taget. Men det är värt att notera att släppa taget är inte själva målet. I själva verket är det inte ens den väg som leder till målet. Att släppa taget är bara det mentalt underhåll som krävs för att se till att tankarna flyter fram mot något bestående och resultatrikt. När vardagen är fylld med oskottat överflöd, fallna underhållsmåsten eller gapande kravkonsumtion, är det svårt att passera gå utan att fastna i ett tingens fängelse. Så småningom, med tillräckligt många ägda besvär och barriärer, blir det omöjligt. Livet är detsamma: vi dör; men livets vägar dit kantas av identitetsförstärkande handel; konsumtion vars ändamål ska förmedla små intryck på andra, och detta emedan vi har förlorat kraften att vidmakthålla ett kort men meningsfullt liv. Minimalism rensar helt enkelt, inte allt, men det flyttar materiella objekt som blockerar vägen. Genom att släppa taget, ta bort skräpet, är samtidens slutstation lättare att hitta. Landskapet blir oavsett mycket trevligare att vallfärda genom.

 

Thomas Hobbes

Humanity is likely on the verge of returning to the mean, and the mean is exactly that: mean.

Ändligt

Allt är efemärt, sett på en tillräckligt lång tidslinje, allt slutar flyta. Relationer kommer att föras till sitt slut. Eventuell lycka kommer upphöra. En depression kommer vara övergående. Livet kommer till tilländalöpa. Ingenting varar för evigt, inte ens de diamanterna i ringen du köpte till en vacker kvinna. Men vi lever våra liv som de bästa sakerna kommer att fortsätta i evighet, skönhet i livet kommer att stanna kvar och undermåligheter kommer att försvinna när vi får allt vad vi vill ha. Men, oavsett upplevt bra eller dåligt, med en begränsad livslängd är slutstavelser är oundvikliga. Ett obehag infinner hos vissa vid denna tanke, och så med rätta. De viktigaste bevekelsegrunden för att leva i nuet är att ingenting varar för evigt; Njut av stunden medan den finns är framför dig; var närvarande. Acceptera livet för vad det är, en ändlig tidsperiod med oändliga möjligheter. Behandla dina vänner med den största av respekt. Behandla din älskare eller inna med din fulla uppmärksamhet. Behandla dagen som den vore viktig, eftersom det är den. Just nu är en bar tid att leva i nuet. Vänta inte tills ett speciellt tillfälle uppstår för att visa människor i ditt liv att du älskar dem, väntar vi tills födelsedagar, jul, eller nästa vecka, kan tillfället aldrig komma i skenet av allts ändlighet.

Make do with what you have

Tappade tillfälligt synen för åtta år sedan, och jag kan fortfarande hålla min vänster hand ovan för en låga utan att känna smärta och min droppfot slår till vid oregelbundna stunder. Kryddar även min vardag någon gång ibland med smärtsam nervfeber i höger ben vilket begränsar mitt rörelseomfång jämfört med, säg, en gymnast eller en idrottsman eller för den delen din genomsnittliga 41-årige kille.

Visst; knappt jag kan krypa uppför en trappa ibland, men det betyder inte att jag inte ska sträva efter att vara så frisk som jag kan givet mina ändå få kroppsliga begränsningar. Ibland behöver vi påminnas om att hälsa handlar om perspektiv, och om vi vill vara funktionsaktiva måste vi sträva efter att ständigt vara den mest hälsosamma versionen av oss själva, givet brutna ben, sjukdom, vårtor och annat. Personer med sjukdomar, funktionshinder och brutna ryggar lever som hälsosamt som möjligt i enlighet med deras individuella situationer. Det är också värt att notera att när jag numera tänker jag inte om min ungdoms fåfänga muskler eller förbättradepersonbästa i konkurrens med andra. Rekorden är slutresultat på tydliga träningsdestinationer. Men hälsa är egentligen inte ett mål; det är ett medel. Aldrig igen kommer jag bestiga bergen Kebnekaise eller Hermon, aldrig cykla Öland runt men det betyder inte att jag känner mig besegrad och bruten. Nej, det betyder att jag måste ta hand om det lekamen jag nu har, förse mig med regelbunden statusuppdatering, lite stretching, regelbunden motion, lite kostkoll och enstaka kiropraktorbesök, samt tillräcklig sömn och daglig meditation. Små åtgärder som utan funktionskläder och nya rekord kommer hjälpa mig njuta av resan framåt mot nya erfarenheter och möten.

Sammanbrottens olikheter

Under nittotalet reste och jobbade jag i öst. Såg resterna av ett imperium, sprickorna i asfalten läckte ännu blodet från det utslagna folket. Jag bevittnade effekterna av det som fanns där under stagnationsperioden förre Gorbatjovs reformer; det som var den kroniska underprestationen i 80-talets ryska ekonomin, det som förstärktes a rekordnivåer på militärutgifterna, ett skenande handelsunderskott samt en okontrollerad utlandsskuld. Perioden innan perestrojkan var en period då det blev det allt svårare för den genomsnittliga ryska medelklassfamiljen, med två föräldrar i arbete, få vardagen att gå ihop. Börjar min bild av dåtid verka bekant för vår nutid? Naturligtvis var de ryska byråkraterna inte alltför bekymrade över situationen för befolkningen. De kunde inte röstas på. Men folket hittade sätt att överleva genom att på olika sätt kringgå statlig kontroll, vilket hindrade regeringen från att få de resultat de behövde för att hålla systemet igång. Tyvärr kan inte system alltid reformeras när de passerat en bortre kollapsgräns. Istället för att anpassa föll Ryssland isär.

Men tillskilland från USA som idag är nära det ryska åttiotalet kunde Ryssland studsa tillbaka ekonomiskt, eftersom det fortfarande var och är rikt på olja och mycket rikt på naturgas, och Ryssland kommer troligen att fortsätta leva i relativt materiellt välstånd; åtminstone ett par decennier till. I Nordamerika däremot nådde oljeproduktionen en topp i början av 1970-talet och har varit på tillbakagång sedan, medan produktionen av naturgas och skiffergas förlängt liver för landet är det bara fråga om när även den tar slut. Efterfrågan på energi fortsätter att stiga långt över vad den amerikanska kontinenten kan leverera. Ryssland studsade tillbaka, jag försöker inte att underskatta den mänskliga kostnaden av Sovjetunionens kollaps, eller de ekonomiska skillnaderna i den återfödda ryska ekonomin. Men när Ryssland studsade tillbaka eftersom de inte var helt utelämnade till det oljedrivna samhället kommer USA att vara mer fullständigt beroende, och mindre kapabla att studsa tillbaka. Framför allt på mikroskalan som det erbjuds intressanta praktiska lektioner om hur små grupper av individer framgångsrikt kan hantera den ekonomiska och sociala sammanbrott. Och den postsovjetiska erfarenheten erbjuder en mängd nyttiga lärdomar som USA borde lära sig av. Kollektivtrafik, dachor och uthållighet. Bävar för att resa i det kollapsade USA på ett sätt jag inte skrämdes av i Moskva en gång i min ungdom.   

Om vi vill ha fred, förbered för fred

Krig är alltid ett val och det är så gott som alltid ett dåligt val. Krig är under alla omständigheter ett val som alltid leder till mer krig. Krig ligger inte i våra gener eller vår mänskliga natur. Krig är inte det enda möjliga svaret på konflikter. Ickevåldsaktioner och motstånd är ett bättre val eftersom det desarmerar och hjälper till att lösa konflikter. Men att välja ickevåld får inte vänta tills krigskonflikten brutit ut. Ickevåldet måste byggas in i samhället: in i institutionernas konfliktscenario, medling och fredsbevarande som första linjens åtgärder vid eskalerande konflikter. Det måste byggas in i utbildningen i form av förmedlad uppfattningar, övertygelser och samhälleliga värderingar, kort sagt, en fredskultur behöver byggas. Samhällen kan medvetet förbereda sig långt i förväg för sin respons vid krigslarm och förebygga reflexen att ta till dödligt våld.

Några mäktiga grupper gynnas av krig och våld. Den stora majoriteten av människor kommer emellertid att få sin värld förstörd. Fredsrörelsen måste bli bättre att arbeta med strategier för att nå ut till en bred variation av globala aktörer. Aktörer i form av välkända ledare, fredsgrupper, fred, miljögrupper, människorättsgrupper, aktivistkoalitioner, advokater, filosofer, läkare, psykologer, religiösa grupper, ekonomer, fackföreningar, diplomater, städer och provinser eller regioner, nationer, internationella organisationer, FN, miljardärer, studentgrupper, journalister, historiker, kvinnogrupper, pensionärer, invandrare och libertarianer, socialister, liberaler, demokrater, republikaner, konservativ, veteraner och sportentusiaster. Kontentan är att för fred ska råda, måste vi förbereda långt innan kriget. Om vi vill ha fred, förbered för fred.

 

John Stockwell

"Enemies are necessary for the wheels of the U.S. military machine to turn."

Albert Einstein

"Man can find meaning in life, short and perilous as it is, only through devoting himself to society" 

Ser mig om

Ser mig omkring och noterar ett land och en civilsation som är utrangerad. Det verkar som om vi, med varje år som går, än mer frenetiskt förvränger på hållbarhetssanningar för att försöka behålla det vi redan har, men även roffa till oss ännu mer från resten av världen. År efter år låter vi nya länder förstöras och brytas ned. Vi har för länge sedan passerat den punkt där planeten är hjälpt av att vi kan vända vårt resursmissbruk på individnivå; individer i Väst kan fortfarande frivilligt ge upp något av sin egen bekvämlighet för den okände långt borta, men systemet är starkare. Kollektivt i våra nationers namn lämnar vi varje dag som går istället den okände i ett flyktutflöde som för människor dem havs. Frenetiskt klamrar sig våra länder sig fast vid överflödet; och hellre än att ta ett steg tillbaka från våra uppförstorade liv utdömer vi nu krig och ekonomiska sanktioner till än fler människor.

Ser mig omkring och noterar hur vi uppträder som en av de få Västnationerna i världen. Vi har spridit oss, konsumerar, strider med vapen i fåfänga försök att avleda oljebaserad energi och andra minerala resurser för vårt eget nyttjande. Vi har tidigare skyddat våra egna nationella industrier och nu har vi ersatt mänskliga arbetare med fossila bränsledrivna maskiner i den uppenbara tron att användningen av ej förnybara resurser är ett högre mål än målet att grannar behöver ett bra arbete. Vi har koncentrerat en stor del av världens rikedomar i händerna på en liten minoritet av befolkningen, vi  ödelägger livet för fler människor i ett försök att upprätthålla denna koncentration. Vi har blickat utåt emedan våra ekonomiska, moraliska och politiska liv här hemma slitits sönder. Trösten finns då i kulturella och digitala distraktioner. Kändisskapet är ett mål. Pladdret sätts på piedestal. Utbildning saknar bildning och blir målbilder. Detta samtidigt som vi i brist på kraft att skaffa oss kunnande upprätthåller myten; Fortsätter vi längs denna destruktiva väg kommer det på något sätt göra oss lyckliga i slutändan. Men bevisen staplar upp sig för hur vårt agerande i första hand gör det motsatta.

 

Leonardo da Vinci

"Nothing strengthens authority so much as silence."  

Alistair Cooke

"The normal cycle in the life and death of great nations has been first a powerful tyranny broken by revolt, the enjoyment of liberty, the abuse of liberty -- and back to tyranny again. As I see it, in this country -- a land of the most persistent idealism and the blandest cynicism -- the race is on between its decadence and its vitality."