Mencius

"To act without clear understanding, to form habits without investigation, to follow a path all one's life without knowing where it really leads -- such is the behavior of the multitude." 

Försvarsdebattens barbari

Det finns i den pågående försvarsdebatten inslag av ett krigskulturs hyllande, som i förlängningen förvisar kapaciteten till mänskligt medlidande. Det talas i försvarsfrågor i termer som glorifierar självuppoffring och död. Den ser smärta, rituell förnedring och våld som en del av en initiationsrit, en rit in i en snedvriden manlighet. Försvarspolitiker hyllar en krigskultur som bara idealiserar krigaren. Det förringar de som inte uppvisar krigarens dygder. De letar efter lydnad och lojalitet. De straffar dem som sysslar med självständigt tänkande och kräver konsensus i synen på vad ett försvar ska vara. De upphöjer atrocitet och död till en dygd. Denna kultur, när den infekterar samhället, förstör allt som utgör en upplyst civilisation och riskerar bli demokratifientlig. Den empatiska förmågan, möjligheten att odla visdom och förståelse, utveckla känslan för tolerans och respekten för olikheter och även kärlek krossas hänsynslöst.

Det medfödda barbari som förespråkas är att krig och våld är nödvändigt och motiveras av politisk sentimentalitet kring; rasen, nationen, flaggan samt en perverterad religion som välsignar sina krigare, vare de korsfarare, jihadister eller samsoniter. Denna sentimentalitet främjar en naken nationell narcissism. Fakta och historiska sanningar, då de inte passar in i den mytiska visionen om nationen och stammen, kasseras. En dissident blir förrädare. Alla motståndare är gudlösa, antidemokratiska och drakoniska. Försvarspolitiker i alla länder drar sin kraft från en djup källa som porlar genom vårt samhälle; de sätter tillit till tron att vi kan återvinna maktbalans och förlorad nationell ära genom att omfamna fascism.

William Ewart Gladstone

"We look forward to the time when the Power of Love will replace the Love of Power.  Then will our world know the blessings of peace." 

Ryssland kan man inte förstå

Den senaste tidens händelser i Österled, såsom den störtade regeringen i Ukraina, utbrytningen som Krim gjorde och deras senare beslut att gå med i Ryska federationen, den efterföljande militärkampanjen mot civila i östra Ukraina, västs sanktioner mot Ryssland, och nu senast, attacken på rubeln, har kastat in Ryssland i en övergångsperiod; det ryska samhället är åter, som redan Churchill talade om, för många i väst ett gåta inlindat i det mysterium. Emellertid är denna brist på förståelse en betydande nackdel för att Europa ska kunna förhandla fram ett slut på denna kris.

Det är viktigt att påminna om att före förra årets händelser var ryssarna ganska nära att betrakta sig själva som bara ett annat europeiskt land, de har nu istället påmint sig om att de egentligen är en distinkt civilisation, med olika civilisationsrötter, Ryssland är Bysans istället för Rom, en arvtagare till Bysans som i århundraden varit föremål för samordnade Västliga ansträngningar att förstöra minnet av det tredje Rom, vare det Sverige, Polen, Frankrike, Tyskland, eller någon kombination av ovanstående. Den ryska karaktären har en specifik uppsättning föreställningar om sig själva, som om inte tillräckligt förstått, sannolikt kommer leda till katastrof för Europa och världen.

Bysans är nämligen inte något mindre kulturellt inflytande på Ryssland, Bysans är i själva verket nyckeln. Bysantinska kulturella influenser, som kom tillsammans med den ortodoxa kristendomen, först via Krim, födelseplatsen för kristendomen i Ryssland, sedan genom den ryska huvudstaden Kiev, samma Kiev som nu huvudstad i Ukraina, tilläts Ryssland hoppa över ett millennium eller så av kulturell utveckling. En utebliven renässans en uppskjuten upplysning. Influenserna som kom och blev kvar inkluderade istället ogenomskinliga och tungt byråkratiska styrelsesätt, något som vi västerlänningar, som älskar öppenhet, finner så irriterande, tillsammans med många andra saker. De religiösa och kulturella olikheterna gentemot Europa har därefter bestått och till och med bitvis förstärkts: den cykliska tidsuppfattningen, uppståndelsen och därmed påsken som den största helgen, framhävandet av ritualen, den positiva människosynen, förkastandet av den antika världen, det nära förhållandet till naturen, fjärmande från vardagslivet, den absoluta värdeskalan, förekomsten av vandrarmunkar och heliga dårar. Ryssarna ser Moskva som det tredje Rom, efter själva Rom och Konstantinopel, och detta är inte ett helt tom påstående. Den ryska civilisationen har det lyckats absorbera hela det klassiska arvet, sett genom en distinkt östlig lins, men den stora nordliga kalla miljön har förvandlat detta arv till något radikalt annorlunda som om det ska förstås måste studeras. En bra början för detta är att läsa in sig på Per-Arne Bodins böcker.

Horace Mann

"Be ashamed to die until you have won some victory for humanity."    

Brief Loves that Live Forever

Jag är en läsare, och jag läser helst; Andrei Makinë och detta är fortfarande sant, även om de senaste av hans böcker som översätts till engelska inte var riktigt lika bra som de tidigare, framför allt hans: A Life Music. Men lyckligtvis fick jag denna januari njuta av en ny, kort och vacker bok. Brief Loves that Live Forever. Att läsa Makine skänker glädje, det ger mig samma känsla som att bevittna en vacker uppsättning av Körsbärsträdgården; Makine påminner om det Tjechovska, det är samma skönhet, melankoli, patos och humor.

Hans senaste boken består av sju episoder, som alla i sig är en vacker novell; komplett i sin litenhet. Ändå skapar han en än vackrare helhet, och inte bara för att de har samma berättare, för de är alla sju effekten av en kumulativ ordskönhet. Budskapet i varje episod är detsamma: att livet, vår existens, oavsett hur fruktansvärt görs levnadsbart i de små transcendenta stunder av skönhet som erbjuds. Stunder där man upplever en intensiv och ren kärlek till en annan. Allt Makine har skrivit är en variant på detta tema; han söker efter glimtar av det paradis vi aldrig slutar sträva efter men inte nå.
I de små berättelserna får vi oss till del historien om Sovjetunionen, härliga löften om lycka, de förrådda finns redan i nästa generation. Under de första och sista historierna möter vi en dissident, som med en hackig hosta, är man på väg mot ålderdom och död fast han bara är i fyrtioårsåldern. Hans brott, begånget när han var ung, är att ha genomskådat den hycklande socialistiska charaden, och vid ett tillfälle ha postat plakat föreställande partiledarna och medlemmar i nomenklaturan med grisansikten. Först var han sporrad av flickan han älskade; sen sporrad av frihetslängtan.

Berättaren själv var däremot uppvuxen på ett barnhem, i en tid då, efter det stora fosterländska kriget och Stalins död, det fortfarande var möjligt att hoppas på en lysande framtid för alla och envar. Ändå visade sig även drömmen vara en grym parodi på livet. För även i Sovjetryssland finns stunder av skönhet, glimtar av vad som kunde ha varit, och bevis för kärlekens frälsande kraft. Det finns en underbar scen, någon gång på 1980-talet, när berättaren, återhämtar sig från de sår som han fick i en helikopterkrasch i det afghanska kriget, följer med en entusiastisk ung dissident till den största äppelträdgården i världen. Hon är där för att visa honom regimens dumhet. Träden i denna fruktträdgård har planterats för nära varandra. Odlingen är steril; det blir inga äpplen. För henne är detta den perfekta bilden av den sovjetiska staten. De når i mitten av de obrukbara en fontän, som kan vara under uppbyggnad, men har i själva verket övergivits. Ruiner och sterilitet men ändå finns förfallets och naturens skönhet till beskådande, till läkande för vår berättare.

I den sista berättelsen låter Makine berättaren återvända till Ress, mannen som såg ledarna som grisar. Han är mannen som vet att i den historiska flodvågen, i duellen mellan det sköna och det tärande så finns det ingen segrare. Regimer förändras, men vad som förblir oförändrat är människans önskan att äga allt, att krossa sina kolleger, att förfalla till att med en dömande likgiltighet mörda och förtrycka.  Men trots denna krasshet låter Makine oss ändå se att detta inte är hela sanningen om livet, vilket kan, oavsett omständigheterna, belysas med stunder av skönhet och det berikande av kärlek vi alla utsätts för i små doser genom evigheten.

Reagans arv

Har levt i 40 år. Har kanske 40 år kvar.  Den första halvan av mitt liv har varit kosmopolitiskt och världen jag föddes in i började rätt oskyldig. Efter Vietnamkriget och information som läckte ut om Västledda kupper runt om i världen, bad president Jimmy Carter att mänskliga rättigheter skulle sättas i centrum för USA: s utrikespolitik. Hans efterträdare, Ronald Reagan kapade dock retoriken om mänskliga rättigheter och anpassade den till den till sin agenda om kontroll och dominans. Världen lever idag fortfarande med Reagans usurpation av betydelsen av mänskliga rättigheter; en betydelse som inneburit stöd för brutala krafter, såsom den guatemalanska militären och nicaraguanska Contrasrebellerna, Afghanistan, Libyen, Irak, Venezuela och många fler länder har fallit offer för den processen av Orwellsk förändring bakom ordet; Demokratirörelser. Demokrati var tvungen att bli synonymt med de rättigheter och vinster för företagare, regeringarnas val av politik blev ovidkommande.

Men denna perversion av språket var inte så mycket tänkt att lura den genomsnittlige invånaren i de drabbade länderna, som alla är mer benägna att förstå verkligheten bakom ordlekarna sedan de upplevt effekterna av demokratiinterventioner på nära håll; nej ordförändringen var mest till för att kontrollera det Västliga folket. Målet för Reagan-administrationen var att ställa upp den allmänheten bakom Reagans aggressiva utrikespolitik, eller som uttrycket på den tiden gick, att sparka ut Vietnamsyndromet, vilket innebär att avsluta den rådande, och sunda, krigsresistens som fanns i USA och delar av Europa.

Målet hade uppnåtts när jag fyllde femton och propagandaprocessen hade, i och med det första Irakkriget, fallit i ett förutsägbart mönster. Du plockar ut ett land; du demoniserar dess ledarskap; du utvecklar några bra säljbara teman som är säker på att driva på hemmaopinionen, kanske krydda med lite fiktiva berättelser om hur onda araber kastar barn ur inkubatorer eller det skrämmande kärnvapenmonstret. Sen lyfta fram en ledares personliga korruption och jämföra honom med Hitler. Poängen är inte att den utpekadeledaren inte de facto är en rätt motbjudande karaktär. Ärligt talat, de flesta politiska ledare är onda. Men glöm aldrig att många västerländska ledare och inte minst våra allierade i den andra och tredje världen, både historiskt och av idag, har mycket mer blod på händerna än vissa av våra utsedda monster som upptäckts runt om i världen de senaste 40 åren. Nyckeln är propaganda.

Den propagandistiska dubbelmoralen ber oss titta hårt på beteendet hos vissa fiender i Venezuela, Iran, Ryssland eller östra Ukraina, men att ignorera ledare från Colombia, Saudiarabien , Georgien eller västra Ukraina. Medan det är lätt för en journalist att anklaga en Chavez, en Ahmadinejad, en Putin eller Janukovitj för i stort sett allt ont får du helst inte röra en saudisk kung Abdullah, en Saakasjvili eller Yatsenyuk , för att inte ens nämna en Netanyahu. Detta är den mörka sanningen om min livstids humanitära interventioner, de har snurrat iväg världen i en oändlig våldscykel. I stället för att förbättra utsikterna för mänskliga rättigheter och demokrati, har de förstört för dem. Finansiärerna av dessa interventionistiska strategier har gjort enorma förmögenheter på att vara anslutna till ett nätverka v statliga entreprenörer och välplacerade spekulanter som utnyttjat politiska vakuumet efter att bomberna orsakat kaos, de är ett brödraskap av få som skapar ett helvete på jorden för miljarder andra. Påminns om allt när jag nu läser Reagans dagböcker.

Franklin D Roosevelt

"Men are not prisoners of fate, but only prisoners of their own minds."

Tacitus

"To plunder, to slaughter, to steal, these things they misname empire; and where they make a wilderness, they call it peace."

Faulkner; The Sound and the Fury

"I give it to you not that you may remember time, but that you might forget it now and then for a moment and not spend all your breath trying to conquer it. Because no battle is ever won. They are not even fought. The field only reveals to man his own folly and despair, and victory is an illusion of philosophers and fools."

Konvulsioner

Precis som årstider och klimatskiftningar har säsonger, finns de även inom historien, men de historiska skiftningarna verkar ha en dunkel, oblidkelig dynamik som människor bara kan hoppas på att försöka följa med på, med förhoppning om att inte krossas. Bakom de nuvarande störningarna ruvar inte bara utbyggnaden av en islamisk fundamentalism, men framförallt den förestående kollapsen av det guld som stärkt upp större delen av den islamistiska ekonomin i vår tid: oljan. Det var olja och enbart olja som lät befolkningarna i den islamska delen av världen att blomma i en svårtillgänglig öken i slutet av 1900-talet, men klart är nu att denna orgie av rikedom nu går mot sitt slut, och med den förmågan för regionen att upprätthålla standarden för den befolkningen som ockuperar dess område.

Den våldsamma våg av fundamentalistisk vrede Väst nu upplever är bara ett symptom på Oljebältets dödsryckningar, redan tydligt i den upplösningen av nationalstaterna i Nordafrika och Mellanöstern. Saudiarabien kommer vara det sista dominot att falla eftersom den är så totalt beroende av desperat amerikanskt stöd. Men fall kommer Huset Saud, för den nuvarande teorin att Saudiarabien kan överleva på $40:s olja och kassareserver är en hägring. Långt innan Saudiarabien når bankrutt kommer landet drabbas av hemska interna politiska stridigheter mellan klaner och prinsar som råkar vara ättlingar till Muhammad ibn Saud, och som representerar cirka 15.000 av landets 29 miljoner. Kung Abdullah är över 90 år gammal, en tunn tråd att hålla ihop det hela. Salafisterna som Saud närt kommer åberopa sitt Islamistiska våld när kungen är borta, vilket kommer användas av pretendenterna. Väl medvetna om att USA aldrig kan bomba Saudiarabien, för Saudiarabien är Mekkas protektor.

Underligt för en del är att dessa Saudiska spänningar är det somsom kokar över hos oss i Väst dessa blodsfyllda dagar. Det vi kanske inte inser är att även vi står inför desperata problem kring vår egen oljeförsörjning, vilket mestadels har att göra med 100 år av oljenyttjande och en tillgångsskuld. 20-talets muslimska nationalstater var en skapelse av Väst för att trygga oljan. Uppklösningen av desamma nu när oljan är slut kommer bestå av en enda rad långa krig, en tävling mot ett naturresursslut där jag hoppas vi efter konvulsionerna är över kan återbörda villkoren till ett liv strax ovanför barbariets nivå. En bra början när det gäller att förstå Saudi är för övrigt följande bok: Resa i Sharialand : ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien.

Hycklare

Hycklare. Attentatorer. Ledare som har eldat på terrorism, ledare som skapar terrorister, ledare som förser terroristerna med vapen, ledare som tolererar terroristernas skolning i Saudiarabien. Hycklare. Alla de ledare som har attackerat muslimska länder i åratal, försatt barn i sträck och levererar vapen till diktatorer låter krokodiltårarna flöda. Hycklare. Alla de ledare som skriker:terror när det passar deras idéer om ekonomisk dominans. Alla var igår i Paris. Hade de varit konsekventa i sitt försvar av friheten hade det varit väl, men nu är försvarat selektivt.

Notan levererades med blod i Paris, men ledarna vill inte betala, de gråter de utbrister;extremism och använder tillfället för att fortsätta och utvidga kriget mot de andra, de annorlunda, de utmålade terroristerna. De använder attacken för att förstärka, kontrollen, övervakningen och skrämma befolkningen att acceptera mer kontroll. Västvärldens ledare har till del skapat den islamska terrorismen, både avsiktligt och oavsiktligt, delvis medvetet och delvis omedvetet; beroende på person, regering och situation. Men återigen försöker de dra nytta av en attack mot vårt fredliga Västliga territorium. Dessa ledare som igår marscherade i Paris är samma ledare som ser på medan Netanyahu bedriver jakt på palestinier. De njöt av att stycka Libyen. Tysta är de när Ukraina regering stänger tidningar i östra Ukraina. De levererar vapen till blodbadet i Syrien. De attackerar, bombar och förstör Irak och Afghanistan med plan och drönare. De statsmännen som igår beklagade dödsfallen bär ett ansvar, för det är de som har invaderat land efter land.

Dessa ledare har ingen moralisk trovärdighet  i denna frihetsfråga eller någon annan. De har för länge sedan smutsat ner sig bland högarna av lögner och propaganda. I sin iver att styra världen har de gett upp all sin frihetliga trovärdighet. Dessa är ledarna använder nu Parisattackerna för att åter sätta sig upp på de höga hästarna och agera som om de är befriade från synd och starka försvarare av sina egna medborgares friheter. Hycklare. De har ingen som helst avsikt att ändra på sin alldeles egna politiska extremism eller avsluta sina utländska interventioner; för vi i Väst är bortskämda, välståndet vi njuter av kommer sig av dessa nya former av kolonialism och imperialism. Detta måste erkännas annars kommer vår aggression leda till en ännu större brand.

Blaise Pascal

"Justice and power must be brought together, so that whatever is just may be powerful, and whatever is powerful may be just." 

Parismorden

Och om vi ska tala om Europa som en enhet, liksom vi nu gör om islam som en motpol, vad egna mörka rekord av mord och våld finns då att uppvisa? Man kan karakterisera Europas som en aktiv part i Natoinvasioner, ockupationer och imperialistiska plundringar, en del i ett tydligt anti-civiliserat beteende. Dem för vilka döden är ett vapen för att försvara sina geopolitiska intressen, snarare än en religiös övertygelse.

Tänk bara, förr och nu, på Frankrikes egna militaristiska grymheter och egennyttiga insatser i Algeriet, Indokina, Afghanistan, Libyen, Syrien, Mali och andra delar av Afrika. Betänk att två av de i Paris misstänkta rapporteras ha återvänt från jihadisttjänst i Syrien, från den krigsskådeplats den franska staten uppsåtligen försett med vapen och ammunition. Även om många av den liberala Europeiska politiska klassen och media utfäster högtravande proklamationer om att morden är en röd linje i fråga över yttrandefrihet,  har de nästan ingenting likvärdigt, eller ännu värre, ingenting alls att säga om sådana Västliga stater som korsar den "civilisatoriska" röda linjen i sin egen pågående och ihållande statsterrorism.

Allt detta skyddar perfekt de hycklande fördömandena och brösttonerna från Hollande, Löfven, Cameron och Obama. Var är kommentarerna om deras  lämplighet att åberopa värden som rör liv, demokrati och frihet? En verkligt modig media visar nu inte sitt mod genom att återge fler karikatyrerna eller förkunna trotsiga ord av solidaritet med Charlie Hebdo. Modig media ska bättra på sin beredskap att fördöma och åtala de "civiliserande" politiker och stater i Väst som bär ansvarar för ett ännu större barbariska våld mot mänskligheten och friheterna.

Salman Rushdie

"Religion, a mediaeval form of unreason, when combined with modern weaponry becomes a real threat to our freedoms. This religious totalitarianism has caused a deadly mutation in the heart of Islam and we see the tragic consequences in Paris today. I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity. ‘Respect for religion’ has become a code phrase meaning ‘fear of religion.’ Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect."

John F. Kennedy

"The great enemy of the truth is very often not the lie: deliberate, continued, and dishonest; but the myth: persistent, persuasive, and unrealistic."  

Processer

Ett tillkännagivande: jag är en expert på att vara friskt sjuk, en ofrivillig modern Damokles under Dionysios av Syrakusas svärd. Många undviker detta öde. Även efter att du stiger upp återställd efter en influensa kommer majoriteten fortfarande vara amatörer på det degenerativa sjukdomsspelet jämfört med vi proffs. Precis som alla andra utvecklande faser är det ett helvete av mental motgång att lära sig leva igen, men jag är nu övertygad om att det har sina gottgörelser, för mig har det i alla fall varit så.

Jag tvivlar på att jag skulle ha skrivit en endaste rad, eller skulle ha haft möjlighet att skriva en läsvärd text, om inte några mindre sorgespel i livet hade slagit ur mitt sinne från de normala gamla hjulspåren. Allvarlig sjukdom är en bra sak för sinnet. Det är alltid värt det; efter den akuta fasen. Det är något av ett uppstigande i det hela, självdisciplinen och självrannsakan. Det är en av de få erfarenheter som du heller aldrig hade, eller kunnat ha haft fram tills diagnosen. Så min åsikt är att vara tacksam för förändringen. Den lilla värk och försumbara smärta samt minimala funktionshinder spelar ingen roll; åtminstone inte för någon annan än mig själv, och inte heller har det någon nedrivande effekt på  förhållandet till de kreativa mentala processer som startas.

Roman Podabedov

"I learned nothing from war. War is not an activity for human beings; war is for criminals-rape, robbery and murder."