Karriäristerna och den banala ondskan

Det tål att påminnas om att de största brotten i mänsklighetens historia möjliggörs genom att de mest färglösa människorna gör inget. Karriärister. Byråkrater. De gör de små sysslorna som får de stora, komplicerade exploateringssystemen av ondska och död att bli verklighet. De samlar in och läser av de personuppgifter som samlas in, de styr säkerheten och vägerleder staten i sitt sökande efter de som ifrågasätter. De upprätthåller räkenskaperna för vapenindustrin och oljemagnaterna. De bygger eller styr drönarna som dödar utan att döma. De arbetar i företagens reklam och PR-träsk . De utfärdar blanketterna. De bearbetar tidningarna. De vägrar bidrag till behövande och beviljar miljardbidrag till andra. De genomdriver lagar och förordningar på beställning. Och det farligaste med detta är att de ställer inga frågor.

Gott eller ont. Dessa ord inte betyder någonting för dem. De är bortom moral. De är där för att företagens system ska fungera. Om försäkringskassan överger sjuka till lidande så var det bara en dag på jobbet. Om migrationsverk slänger ut familjer från tryggheten så var det en vanlig fredag. Om finansiella företag rånar medborgarna i sitt sparande, så var det bara en dag innan After-worken på Riche. Om kommunen stänger skolor och bibliotek, så var det gjort mellan morgonfikat oh trefikat. Om de militära morden på barnen i Libyen eller Afghanistan ordnade Gripenpiloten innan han ringde hem till frun i villan utanför Halmstad. Råvaruspekulanten vid Stureplan driver upp kostnaderna för ris och majs och vete innan han tar lunch på sushistället vid Hötroget. Oljeindustrin vänder upp jorden, skapar växthusgaserna som förgör oss, allt innan en kick-off i Skärgården. De tjänar alla på systemet. De lever för Gudarna; vinst och exploatering. Den farligaste kraften i den industrialiserade världen kommer inte från dem som kan svinga en radikal trosbekännelse, oavsett om det är en islamisk radikalism eller kristen fundamentalism, den förgörande faran kommer från de legioner av anonyma byråkrater som vill klösa sig fram hos de förstörande företagen och stela statliga maskinerierna. De tjänar alla på systemet som uppfyller deras behov av ett nytt kök.

De har ingen lojalitet. De är rotlösa. De är blinda och döva. De är analfabeter när det gäller stora idéer och de mönster av mänsklig civilisationshistoria som ger oss andra en livskontext. De pressas ut ur universiteten. Advokater utan bildning. Technokrater utan empati. Historielösa affärsmän. Ekonomiska förvaltare. IT-specialister. Konsulter, män och kvinnor som inget vet om sambanden som format vår värld, idélösa. De lever i ett intellektuellt vakuum, en värld av förlamande och evigt minuterade av menlösa produkter. De är konturer utan form, skugga utan färg.

Det är de medgörliga som möjliggör folkmord, från utrotningen av indianerna till den turkiska slakten av armenierna till den nazistiska förintelsen och Stalins likvidationer. De var de som höll tågen igång. De fyllde i blanketterna och styrde leveranserna av soldaternas mat. De ransonerade maten medan barn svalt. De tillverkade vapnen. De stängde av värmen i fängelserna. De utverkade reseförbuden, konfiskerade passen, beslagtog bankkonton och skapade segregationen. De löd lagen. De gjorde sitt jobb. De var stolta.

Politiska och militära karriärister, uppbackade av krigsprofitörerna, har ofta lett oss in i meningslösa krig; Vietnam , Irak och Afghanistan, Libyen och nu senast Ukraina. Miljontals följer dem. Plikten framför allt. Karnevaler i krigets namn. De meningslösa striderna i Verdun och Somme under första världskriget, 1,8 miljoner på båda sidor dödades, sårades eller hittades aldrig. I leran i Passchendaele borde vi lärt oss, men inte. När det saknades några massförstörelsevapen i Irak och när Afghanistan ville lämna ut Bin Laden skulle vi lärt oss. Inte. Döden är beviset på handlingskraft. Vi upptäcker alltid att våra ledare är medelmåttor först när det är för sent. Fakta som stör planerna är onödiga orosmoment för dessa ledare.

I detta enkla faktum om fakta som ignoreras har vi  förklaringen till varför vår styrande elit inte kommer kunna göra något åt klimatförändringarna, de vägrar att reagera rationellt på hotet om en ekonomisk härdsmälta och är oförmögna att klara av kollapsen av globaliseringen och vårt västliga imperium. Det finns omständigheter som stör och hållbarheten i systemet bedöms kunna vara för evigt och byråkrater vet bara hur man ska tjäna systemet eftersom de inte vet att inget imperium varar för evigt. De kan bara det som Handels och Universiteten lärt dem. De kan inte tänka på egen hand. De kan inte utmana antaganden eller strukturer. De kan inte intellektuellt eller känslomässigt inse att systemet kommer implodera. Och så de gör vad Napoleon varnade var det värsta misstaget en generell kunde göra; att måla upp en imaginär bild av en situation och acceptera det som verklig. Om alla ignorera verkligheten blir förnekelsen en mani, en sanndröm om ett lyckligt som tillsslut förblindar oss. Vi vill inte tro vad vi ser. Det är för deprimerande. Så vi alla dra sig tillbaka in i det kollektivt självbedrägeriets trygga hamn.

Hannah Arendt skrev i Den banala ondskan att Adolf Eichmann motiv främst var en extraordinär omsorg om att hans personliga utveckling skulle gå framåt. Han gick med i nazistpartiet för att det var en bra karriär. ”Problemet med Eichmann var just att så många var som honom, och att många var varken perversa eller sadistiska, att de var, och fortfarande är, fruktansvärt och skrämmande vanliga. De som kommer leda in oss i en ekologisk katastrof är alla moderata, normala byråkrater, inte fanatiker, de är anständiga människor som inte orkar lägga märke till vad som händer.  Den fria marknadens credo behöver inga heliga apostlar, fanatiker, trofasta stödtrupper, hängivna lärjungar. Den kräver bara kontorister.

Dessa arméer av byråkrater tjänar ett företagssystem som bokstavligen kommer döda oss. De utför justeringarna. De är fogliga. Kompatibla. De lyder. De hittar sin självkänsla i prestigen och makten inom bolaget de lyder, de vinner status från sina positioner och genom företagens karriärkampanjer. De försäkrar sig om sin egen godhet genom sina att privat fungera som goda makar, hustrur, mödrar och fäder. De sitter på Hem och skola. De går till Korpfotbollen. De besöker konserter och buskisteatrar. Det lever alla i en moralisk schizofreni. De bygger murar för att skapa ett isolerat medvetande. Tankar på förstörda ekosystemet, en kommande oljelös ekonomi och korrupt politisk kropp känner de ingenting av. Metafysisk naivitet slutar alltid i avdagatagande. Den splittrar världen. Små handlingar av vänlighet och kärlek maskerar den monstruösa frimarknad:ska ondskan vi alla underblåser.  Systemet rullar därmed framåt. Polarisarna smälter. Torkan ock öknen drar in över åkermarken. Drönarna levererar död från himlen. Staten arbetar obevekligt för att hålla oss i kättingar. De sjuka dör. De fattiga svälta. Fängelserna fylls. Och karriäristen går ogrubblande framåt; görandes sitt jobb även imorgon.