Fråga varför

Rädslans politiska apostlar drar ut i strid igen. Våra närvarande underrättelsebyråer, det ständigt aktuella militära särintresset och en flotta av mediala maktmän jobbar på att övertyga Sverige om att Ryssland återigen är vår fiende och Vladimir Putin är ondskan personifierad; nemesis för alla frihetsälskande människor över hela världen. Hur har det hänt? Mycket enkelt, kommandohöjderna styrs av en lösnummersberoende media. En media som säljer på att appellera till en generation som anser sig ha läst Dostoysvksy efter att ha tagit sig igenom Wikipedia-artikeln om densamme. Har nu sett 30 plus timmar intervjuer med Putin som Oliver Stone sammanställde. Men trots det digra arbetet ifrågasätter svenska media hans insikter om Vladimir Putins personlighet och politiska riktning. Jag kände igen Stones obehag inför ifrågasättandet, djupet av frustrationen som uppstår när oavsett hur många resor över Ryssland man gjort under åren diskonterades omedelbart analysen av militäranknutna mediala munstycken som aldrig sannolikt ens varit i Ryssland. Varje gång en välutbildad kollega i kansliet slår sig ner i fikarummet och säger; Tja, vad tycker du nu om Putin och Ryssland?

Jag inser att oberoende av de 30 kontinuerliga åren jag till och från har arbetat i hela Ryssland plus det faktum att jag levde under Putins fögderi i St Petersburg på 1990-talet, efter att ha läst hans böcker och de flesta av hans tal sedan han blev Rysslands president, tror kollegorna fortfarande att jag är den som är bedragen och lurad, inte de själva. De tror verkligen hellre på ledarredaktioner i svensk byhålepress som antagligen aldrig har satt sin fot i Ryssland. Jag vet att propaganda snabbt kan assimilera åsikter och jag kan räkna ut varför ingen negativ propaganda uppstår mot t.ex. verkliga autokratiska regimer; så som den Saudiska, men vi måste fråga oss varför. Inte minst på grund av vårt geopolitiska läge som granne med Ryssland. Desinformation om Ryssland och Putin laddas ner dagligen från Dagens Nyheter, Expressen, Blekinge Läns Tidning, Aftonbladet, Barometern, Hudiksvalls Tidning och vidare. . .det är en filt av tvivelaktig information som har blivit alltmer tät sedan 2008 utan att kontrasterande tolkningar eller undersökande journalistik erbjuds. Vi måste fråga oss varför.

Slukhål

Först nybyggarna, sedan barerna och bordellerna, efter dem syndafloden och därefter ödemark. 1865 hittas olja runt en liten bäck som heter Pithole Creek i ett tämligen obebott område. På blott några månader efter upptäckten hade hundratals hus uppstått för att ge faciliteter till de pumpade pojkarna. Landskapet skalades av och träd avskildes från sina rötter för att bygga oljesilos, vattencisterner, kyrkor, hotell, butiker; ett nytt samhälle, befolkningen uppsteg på tre månader till femton tusen. Konjunkturen pekade uppåt och från ingenting var detta nu världens snabbast växande stad. Den isolerade staden i skogen hade ingen juridisk existens eller ens ett officiellt namn. Det gick ändå, pengar fanns då skyndar resten efter. Några personer började kalla platsen för Pithole. Tidningar kallade det Oljerado. Oavsett namn, det var frenesi, det var adrenalin, det var vinster, det var produktion, det var en orgie av konsumtion, religion och sex.

Hela byggnader uppfördes på några dagar, brann ned till grunden och byggdes upp. Folk köpte och sålde borrmark i raseri, tegelstenartjocka buntar med dollar bytte ägare. Stämningen var rök och aska, luften vibrerade ljudet från människor i jakt på förmögenheter. Alla var säkra på att detta var början av någonting skulle vara för evigt och förändra världen. Endast året efter det att den första brunnen börjat leverera olja sinade flödet på en annan. Andra sinande brunnar följde på och oljan försvann. Bordellägare, känsliga för kundernas humör och betalningsförmåga lämnade snabbt sina anläggningar; andra affärsmän följde snart efter. Hösten 1866 stod redan ett antal byggnader tomma. Pithole var alltså drygt ett år gammalt men redan inne i en nedåtgående spiral. 1870 bodde endast 281 personer där. Åtta år senare köpte någon hela staden för en handfull dollar. Idag finns bara en av Pitholes ursprungliga byggnader kvar. Skogen har tagit resten. Oljans ålder hade klivit in i vildmarken, gjort sitt avtryck och sedan återlämnat det till naturen att läka. En kort smutsig expansion följt av kollaps; något säkert ingen av Pitholes invånare hade föreställt sig sin framtid.

Få inser att vår oljeindustriella ålder helt enkelt är Pithole i större skala: ett försvinnande överflöd av rikedomar, bortslösat och utbudet snart till ända, de fossila bränslena har konsumerats i krig och charterresor. Våra livliga, resande, bekymmersfria, moderna liv försåldes till en stadigt ökande tillgång till kol, olja och naturgas. Industriell civilisation, vårt Pithole imploderar. Pitholes medborgare, hade liksom vi, varit säkra på att de skapade en välmående, långvarigt bekväm morgondag. Århundraden från och med nu kommer våra efterkommande se tillbaka på våra huslämningar som vildmarken återkrävt?

Lyssna

Till vilken plats vandrar jag för att tömma mina tankar? Var finner jag friden i denna värld. Valet för mig faller på ett träd. Tid saknas, tid tar jag mig inte nog att sitta, ligga, under, i träd och bara lyssna. Lyssnande ter sig nämligen inte naturligt för mig; Jag är en debattör, en teoretiker. Jag approberar uppfattningar, idéer, föreställningar. Jag gillar att vinna debatter. Vilket är desto större anledning att träna på lyssnandets konst. Höstsolen har börjat infinna sig nu och frosten är i annalkande. Kanske borde jag sitta uppe i trädet en stund och vara uppmärksam på mörkrets insvepande. Jag önskar att jag hade några livstider till förfogande på att bli bättre med uppmärksamhet, att lyssna. Jag önskar att jag hade mer tid att lära mig hela låten inte bara refrängen. Men kanske är den tid vi har under våra flyktträd den tid vi behöver.
Det är inte bara de Abrahamitiska religionerna som sätter ett stort träd i centrum för allt. Egyptiernas sykomorer eller eken i Dodona var en navel, i hjärtat av vår nordiska mytologi står Yggdrasil. Kanske är det samma träd som stod i Edens trädgård eller Dodonas tempel? Yggdrasil förbinder de nio världarna och dess rötter sträcker sig ner i helvetet, dess grenar till himlen, och dess stam står i mitten av människans värld. När Yggdrasil faller ska världen av idag avslutas. Utan trädet i mitten av vårt medvetande väntas bara mänskligheten eld och sorg. Dessa gamla myter ger oss en väg och en varning. Jag tror att vi fortfarande kan höra varningarna om framgångarnas miljöskövlande pris, om vi bara klättrar upp i grenarna på de kvarvarande träden, stänger våra debattglada munnar och lyssnar.

Oblomoviterna och sammanbrottet

En demokrati fungerar bara om väljarna är funktionellt intelligenta lite allmänt kunniga samt intresserade av att vara samhällsinformerade. Inget av dessa kriterier gäller idag för något land, möjligen undantaget Schweiz. Det borde därmed inte vara någon större överraskning att länders styren är i förfall. Väljarna har svårt att uppbåda ett intresse för hur yttervärlden bortom Idol och Ernst fungerar, ett tillstånd som förvärras att tjänstemän och de som väljs och styra landet tänker i fyra till sex års mandat. Väljarna har glömt att för det mesta drivs vi av personlig girighet, känslor av att besitta en rättighet till makten samt en oförmåga att förstå globaliseringens mekanismer som skapar en minskande förmåga att utföra arbete och producera välfärdsskapande rikedom; undvik fakta, gör val på emotionella bevekelsegrunder. Väljare tror att de har rätt till ökad materiell rikedom, och ingen inser att tillväxten i materiell rikedom var en följd av 1950-talet, 60-talet och början av 70-enorma tillströmning av fri energi. En historisk parantes, helt bortom vår egentliga kapacitet. Allt jag vet är att tiden av överflöd är förbi. Emellertid har politiker och ekonomer lovat att vi skulle få det gott även i framtiden. Detta svek kommer belöna populisterna, som i sin tur kommer spå på villfarelsen hos folket att allt är under kontroll.  Implosionen av det nuvarande sociala systemet är nära till hands. Hoppas att de oblomovitiska individerna där ute är redo för utmaningen.

Jeannette Rankin

"The greatest threat to peace is the barrage of  propaganda portraying war as decent, honorable, and patriotic."  

Audre Lorde

“Unless one lives and loves in the trenches, it is difficult to remember that the war against dehumanization is ceaseless.”

De enkla svarens eko

Mina åsikter dupliceras inte av massans eko, delvis för att det inte finns tillräckligt med människor där ute som tycker som jag, men också för att jag ständigt och avsiktligt försöker utmana min sen på världen och förståelse för densamma genom att läsa saker från hela det politiska spektrumet. Jag samlar in så mycket information jag kan från en mängd olika skarpsinniga källor, väljer och väljer vad som är meningsfullt för mig och sedan syntetiserar det bästa jag kan med den grundbildning jag besitter. Även om jag är grundad i vissa nyckelprinciper är mitt perspektiv på specifika sakfrågor fortfarande formbar eftersom jag tar in ytterligare information och därmed får nya perspektiv. Jag försöker acceptera och erkänna min egen okunnighet och se livet som en resa med ständig mental, emotionell och andlig tillväxt eller om man vill; förändring. Om jag inte ökar min kapacitet inom alla dessa områden tills den dag jag dör, gör jag fel mot mig själv och övriga på denna Tellus. Jag ser livet som en kamp mot min egen okunnighet, i motsats till en besatthet med andras okunnighet. Du kan påtvinga andra din moral, men du kan dela av din uppnådda visdom. Det enda sättet världen kommer att förbättras på lång sikt med en stabil, hållbar grund är om fler av oss blir tankemässigt förändringsbenägna. Nyfikna.

Det är en personlig resa och det är vår individuella plikt att acceptera det. Medan jag bara har kontroll över mitt eget beteende betyder det inte att andras beteenden är irrelevanta för mitt liv. Tyvärr verkar det som händelserna i världen just nu blir förödande. Uppfattningar är låsta och enkla svar är dagens rätt. Jag bevittnar hur människor separerar sig frivilligt i alltmer i konstiga, otänkbara och våldsamma subkulturer. Något verkar ha hänt vårt kollektiva medvetande och många individer som jag brukade respektera har blivit förargliga polariserade och obehärskade i sina analyser. Radikaliserade muslimer och radikaliserande skribenter har samtliga numera enkla svar på livets eviga komplexa frågor. Vad värre är, den här utvecklingen skapar gro grund för de mest destruktiva människorna i vår livstid; de krigsvänliga interventionisterna och ekonomiskt expansiva nyliberalerna; krafter som med dagens globala miljöproblem är en av de mest perversa och farliga bieffekterna av det nuvarande självsäkra oreflekterade politiska klimatet.