Ändligt

Allt är efemärt, sett på en tillräckligt lång tidslinje, allt slutar flyta. Relationer kommer att föras till sitt slut. Eventuell lycka kommer upphöra. En depression kommer vara övergående. Livet kommer till tilländalöpa. Ingenting varar för evigt, inte ens de diamanterna i ringen du köpte till en vacker kvinna. Men vi lever våra liv som de bästa sakerna kommer att fortsätta i evighet, skönhet i livet kommer att stanna kvar och undermåligheter kommer att försvinna när vi får allt vad vi vill ha. Men, oavsett upplevt bra eller dåligt, med en begränsad livslängd är slutstavelser är oundvikliga. Ett obehag infinner hos vissa vid denna tanke, och så med rätta. De viktigaste bevekelsegrunden för att leva i nuet är att ingenting varar för evigt; Njut av stunden medan den finns är framför dig; var närvarande. Acceptera livet för vad det är, en ändlig tidsperiod med oändliga möjligheter. Behandla dina vänner med den största av respekt. Behandla din älskare eller inna med din fulla uppmärksamhet. Behandla dagen som den vore viktig, eftersom det är den. Just nu är en bar tid att leva i nuet. Vänta inte tills ett speciellt tillfälle uppstår för att visa människor i ditt liv att du älskar dem, väntar vi tills födelsedagar, jul, eller nästa vecka, kan tillfället aldrig komma i skenet av allts ändlighet.

Make do with what you have

Tappade tillfälligt synen för åtta år sedan, och jag kan fortfarande hålla min vänster hand ovan för en låga utan att känna smärta och min droppfot slår till vid oregelbundna stunder. Kryddar även min vardag någon gång ibland med smärtsam nervfeber i höger ben vilket begränsar mitt rörelseomfång jämfört med, säg, en gymnast eller en idrottsman eller för den delen din genomsnittliga 41-årige kille.

Visst; knappt jag kan krypa uppför en trappa ibland, men det betyder inte att jag inte ska sträva efter att vara så frisk som jag kan givet mina ändå få kroppsliga begränsningar. Ibland behöver vi påminnas om att hälsa handlar om perspektiv, och om vi vill vara funktionsaktiva måste vi sträva efter att ständigt vara den mest hälsosamma versionen av oss själva, givet brutna ben, sjukdom, vårtor och annat. Personer med sjukdomar, funktionshinder och brutna ryggar lever som hälsosamt som möjligt i enlighet med deras individuella situationer. Det är också värt att notera att när jag numera tänker jag inte om min ungdoms fåfänga muskler eller förbättradepersonbästa i konkurrens med andra. Rekorden är slutresultat på tydliga träningsdestinationer. Men hälsa är egentligen inte ett mål; det är ett medel. Aldrig igen kommer jag bestiga bergen Kebnekaise eller Hermon, aldrig cykla Öland runt men det betyder inte att jag känner mig besegrad och bruten. Nej, det betyder att jag måste ta hand om det lekamen jag nu har, förse mig med regelbunden statusuppdatering, lite stretching, regelbunden motion, lite kostkoll och enstaka kiropraktorbesök, samt tillräcklig sömn och daglig meditation. Små åtgärder som utan funktionskläder och nya rekord kommer hjälpa mig njuta av resan framåt mot nya erfarenheter och möten.

Sammanbrottens olikheter

Under nittotalet reste och jobbade jag i öst. Såg resterna av ett imperium, sprickorna i asfalten läckte ännu blodet från det utslagna folket. Jag bevittnade effekterna av det som fanns där under stagnationsperioden förre Gorbatjovs reformer; det som var den kroniska underprestationen i 80-talets ryska ekonomin, det som förstärktes a rekordnivåer på militärutgifterna, ett skenande handelsunderskott samt en okontrollerad utlandsskuld. Perioden innan perestrojkan var en period då det blev det allt svårare för den genomsnittliga ryska medelklassfamiljen, med två föräldrar i arbete, få vardagen att gå ihop. Börjar min bild av dåtid verka bekant för vår nutid? Naturligtvis var de ryska byråkraterna inte alltför bekymrade över situationen för befolkningen. De kunde inte röstas på. Men folket hittade sätt att överleva genom att på olika sätt kringgå statlig kontroll, vilket hindrade regeringen från att få de resultat de behövde för att hålla systemet igång. Tyvärr kan inte system alltid reformeras när de passerat en bortre kollapsgräns. Istället för att anpassa föll Ryssland isär.

Men tillskilland från USA som idag är nära det ryska åttiotalet kunde Ryssland studsa tillbaka ekonomiskt, eftersom det fortfarande var och är rikt på olja och mycket rikt på naturgas, och Ryssland kommer troligen att fortsätta leva i relativt materiellt välstånd; åtminstone ett par decennier till. I Nordamerika däremot nådde oljeproduktionen en topp i början av 1970-talet och har varit på tillbakagång sedan, medan produktionen av naturgas och skiffergas förlängt liver för landet är det bara fråga om när även den tar slut. Efterfrågan på energi fortsätter att stiga långt över vad den amerikanska kontinenten kan leverera. Ryssland studsade tillbaka, jag försöker inte att underskatta den mänskliga kostnaden av Sovjetunionens kollaps, eller de ekonomiska skillnaderna i den återfödda ryska ekonomin. Men när Ryssland studsade tillbaka eftersom de inte var helt utelämnade till det oljedrivna samhället kommer USA att vara mer fullständigt beroende, och mindre kapabla att studsa tillbaka. Framför allt på mikroskalan som det erbjuds intressanta praktiska lektioner om hur små grupper av individer framgångsrikt kan hantera den ekonomiska och sociala sammanbrott. Och den postsovjetiska erfarenheten erbjuder en mängd nyttiga lärdomar som USA borde lära sig av. Kollektivtrafik, dachor och uthållighet. Bävar för att resa i det kollapsade USA på ett sätt jag inte skrämdes av i Moskva en gång i min ungdom.   

Om vi vill ha fred, förbered för fred

Krig är alltid ett val och det är så gott som alltid ett dåligt val. Krig är under alla omständigheter ett val som alltid leder till mer krig. Krig ligger inte i våra gener eller vår mänskliga natur. Krig är inte det enda möjliga svaret på konflikter. Ickevåldsaktioner och motstånd är ett bättre val eftersom det desarmerar och hjälper till att lösa konflikter. Men att välja ickevåld får inte vänta tills krigskonflikten brutit ut. Ickevåldet måste byggas in i samhället: in i institutionernas konfliktscenario, medling och fredsbevarande som första linjens åtgärder vid eskalerande konflikter. Det måste byggas in i utbildningen i form av förmedlad uppfattningar, övertygelser och samhälleliga värderingar, kort sagt, en fredskultur behöver byggas. Samhällen kan medvetet förbereda sig långt i förväg för sin respons vid krigslarm och förebygga reflexen att ta till dödligt våld.

Några mäktiga grupper gynnas av krig och våld. Den stora majoriteten av människor kommer emellertid att få sin värld förstörd. Fredsrörelsen måste bli bättre att arbeta med strategier för att nå ut till en bred variation av globala aktörer. Aktörer i form av välkända ledare, fredsgrupper, fred, miljögrupper, människorättsgrupper, aktivistkoalitioner, advokater, filosofer, läkare, psykologer, religiösa grupper, ekonomer, fackföreningar, diplomater, städer och provinser eller regioner, nationer, internationella organisationer, FN, miljardärer, studentgrupper, journalister, historiker, kvinnogrupper, pensionärer, invandrare och libertarianer, socialister, liberaler, demokrater, republikaner, konservativ, veteraner och sportentusiaster. Kontentan är att för fred ska råda, måste vi förbereda långt innan kriget. Om vi vill ha fred, förbered för fred.

 

John Stockwell

"Enemies are necessary for the wheels of the U.S. military machine to turn."

Albert Einstein

"Man can find meaning in life, short and perilous as it is, only through devoting himself to society" 

Ser mig om

Ser mig omkring och noterar ett land och en civilsation som är utrangerad. Det verkar som om vi, med varje år som går, än mer frenetiskt förvränger på hållbarhetssanningar för att försöka behålla det vi redan har, men även roffa till oss ännu mer från resten av världen. År efter år låter vi nya länder förstöras och brytas ned. Vi har för länge sedan passerat den punkt där planeten är hjälpt av att vi kan vända vårt resursmissbruk på individnivå; individer i Väst kan fortfarande frivilligt ge upp något av sin egen bekvämlighet för den okände långt borta, men systemet är starkare. Kollektivt i våra nationers namn lämnar vi varje dag som går istället den okände i ett flyktutflöde som för människor dem havs. Frenetiskt klamrar sig våra länder sig fast vid överflödet; och hellre än att ta ett steg tillbaka från våra uppförstorade liv utdömer vi nu krig och ekonomiska sanktioner till än fler människor.

Ser mig omkring och noterar hur vi uppträder som en av de få Västnationerna i världen. Vi har spridit oss, konsumerar, strider med vapen i fåfänga försök att avleda oljebaserad energi och andra minerala resurser för vårt eget nyttjande. Vi har tidigare skyddat våra egna nationella industrier och nu har vi ersatt mänskliga arbetare med fossila bränsledrivna maskiner i den uppenbara tron att användningen av ej förnybara resurser är ett högre mål än målet att grannar behöver ett bra arbete. Vi har koncentrerat en stor del av världens rikedomar i händerna på en liten minoritet av befolkningen, vi  ödelägger livet för fler människor i ett försök att upprätthålla denna koncentration. Vi har blickat utåt emedan våra ekonomiska, moraliska och politiska liv här hemma slitits sönder. Trösten finns då i kulturella och digitala distraktioner. Kändisskapet är ett mål. Pladdret sätts på piedestal. Utbildning saknar bildning och blir målbilder. Detta samtidigt som vi i brist på kraft att skaffa oss kunnande upprätthåller myten; Fortsätter vi längs denna destruktiva väg kommer det på något sätt göra oss lyckliga i slutändan. Men bevisen staplar upp sig för hur vårt agerande i första hand gör det motsatta.