"En man utan övertygelser, utan vanor, utan traditioner. Han hade ingen plan. Ändå var han ensam nog att rättfärdiga vad som måste göras genom sin idé om ära och storhet, sin vansinniga självbild, sin djärvhet i brott och sin frimodighet i lögn." Så skrev Leo Tolstoj om Napoleon i Krig och fred. Sätt samma mening bredvid Sveriges statsminister Ulf Kristersson och parallellerna blir obehagligt tydliga. Men det mest intressanta är inte likheterna mellan de två männen. Det är vad de avslöjar om vår tid; hur lätt människor i oroliga perioder dras till gestalter som tycks kunna tämja kaoset och förkroppsliga tidens rädslor och ambitioner.
Dock är det sällan så att män i ledande positioner skapar historien. De rycks med av krafter som är mycket större än de själva. Det mesta de kan åstadkomma är att ändra historiens riktning en aning i marginalen, de är inte herrar över händelserna utan ryttare på den geopolitiska komplexitetens kentaur.
Nyligen undertecknade Kristersson en gemensam förklaring vid Nato-mötet i Gdańsk. Där slogs fast att Ryssland är det viktigaste, mest direkta och långsiktiga hotet mot euro-atlantisk säkerhet. Orden är diplomatiska. I Sverige har de länge översatts till handling. Försvarsbudgeten har höjts till 175 miljarder kronor, 2,8 procent av BNP, en ökning med 18 procent på ett år. Försvarsministern har uppmanat svenskarna att gå in i "krigsläge". Överbefälhavaren har varnat för att svenskarna måste "förbereda sig mentalt för krig". Gotland, det obefästa hangarfartyget i Östersjön, militariseras i snabb takt tillsammans med andra Nato-partners. Allt detta trettio mil från Rysslands exklav runt Kaliningrad.
Kristersson har själv kallat Ryssland ett hot inte bara mot Ukraina utan mot hela Europa, han har beskrivit säkerhetsläget som det allvarligaste sedan andra världskriget och uppmanat till stöd för ukrainska militären i allt utom svenska soldater på plats. Det låter kanske som fasthet och beslutsamhet men det är okunskap. Vår statsminister vet inte att krig inte vinns av generaler och eller överlägsna planer. Strategier upplöses nämligen alltid vid första kontakten med verkligheten. Order kommer för sent, missförstås eller upphör att komma fram överhuvudtaget. Vanliga soldaters mod, rädsla, förvirring och improvisationsförmåga betyder ofta mer än direktiv från högkvarteret.
Statsministern tror att slagfältet är ett schackbräde utan ett kaosens hav där nästan ingen har överblick. Därav att frågan måste ställas; förstår Ulf vad som är makt? Många statsvetare tänker på världen som bestående av separata ting, ledare, nationer, arméer, som rör sig självständigt. I själva verket är de delar av en större process som ingen enskild aktör fullt ut kan överblicka eller styra. Historien är inte ett schackparti. Det är ett spel under extrem tidspress, ofullständig information och miljontals motstridiga viljor. Ledare seglar på stormiga konfilktvågor, först i efterhand övertygar historikerna sig själva om att någon hela tiden stod vid rodret. Napoleon är då det klassiska exemplet. Han steg fram ur franska revolutionens kaos som en outsider, korsikan, hans uppgång byggde minst lika mycket på det gamla samhällets sammanbrott, folklig utmattning och hans egen förmåga att odla bilden av oövervinnelighet som på militära bedrifter. 1812 invaderade han Ryssland. Inledningsvis var det en taktisk triumf: ryska arméer besegrades, Moskva intogs. Ändå blev det en av historiens största strategiska katastrofer för Ryssland kapitulerade aldrig. Försörjningslinjerna bröt samman och reträtten blev fylld av massdöd av kyla, hunger och sjukdom. Napoleons nederlag berodde inte främst på att han begick specifika misstag.
Frågan är om han själv förstår skillnaden. Tolstoj skulle säga att den verkliga frågan inte är om Kristersson har rätt eller fel, är stark eller svag. Den verkliga frågan är om vi förstår hur historien fungerar; eller om vi fortsätter att blända oss med illusionen att stora små män skapar den. Sveriges statsminister skapar inte historien, han skapas av den, bärs av den och sväljs till slut av den. Det mesta Ulf kan göra är att justera sin hållning något, innan vågen för Riket vidare in i fördärvet.
