My War Fatigue

There is a particular kind of tiredness that does not come from lack of sleep. It comes from watching the same horror unfold, decade after decade, under new flags and freshly minted moral justifications, but with the same suspects waging the wars. Some call it war fatigue, but that name is too polite. It is the slow asphyxiation of hope. And for those of us who grew up in the last gleam of the Cold War’s final years, that hope had a name; the 1990s. I was in my prime in the early 1990s, blessed with the naive arrogance that history had indeed ended. Not in the literal sense, but in the moral one. Francis Fukuyama, that cheerful necromancer of Western triumphalism, told us that the great ideological battles were over. Liberal democracy and all loving thriving market economy had won. The Berlin Wall crumbled, the Soviet Union dissolved without a nuclear bang, and we stood blinking in a dawn that smelled of endless peace, my Generation X were going to have a peace dividend. The armies would shrink; the defense contractors would retool into plowshare creators. The UN would finally become what it had always promised to be: a forum for collective security, not a stage for superpower duels.

I went off to do my mandatory military service, I spent it facing East with the Rangers, but what enemy I was taught to kill was very unclear. Then came Yugoslavia. Sarajevo was for me not a place on a map of nightmares. It was a postcard city: the Miljacka river, the Ottoman alleyways, the memory of the 1984 Winter Olympics. It was where East and West had once flirted in a café. So, when the shells began to fall in 1992, it was not just a war; it was a refutation of the post-Cold War fairy tale. Europe was watching its own backyard turn into a trench, and Europe was paralyzed. 

The fatigue began not with the first casualty, but with the first excuse. “Complex ethnic hatreds,” the Swedish media pundits said, as if the Balkans had a genetic defect for violence. “Ancient rivalries.” As if the 20th century had not already shown that ancient rivalries are merely modern politics with better costumes. I watched Vukovar fall, Srebrenica bleed, and the siege of Sarajevo stretch on three times as long as the siege of Leningrad. I went down as a peacekeeper, but not allowed to keep peace. The Europeans dithered. The United States, the self-appointed sheriff of the new world order, looked away. It was Bill Clinton’s first term, and the mantra was the smart guys in the State Department say don’t get involved. 

Then came 1999. Kosovo and Kosovo’s many riches needed saving. NATO acted. For eleven weeks, the alliance bombed civilian Yugoslavia: bridges, factories, radio stations, and the Chinese embassy. The stated goal was to stop the humanitarian catastrophe. And many of us, exhausted by the 1990s’ refusal to act, wrongly cheered. I admit I cheered. I was in my twenties, and I believed that precision bombs could be surgical, that a “humanitarian war” was not an oxymoron. I was wrong, so wrong. 

The NATO campaign was the hinge. It was the moment when the United States discovered that it could wage war without declaring war, without UN mandate, the Security Council refused to authorize the bombings, and without risking American lives. Cruise missiles launched from ships in the Adriatic became the new diplomacy. And Milosevic did withdraw. The criminal Kosovar Albanians returned. The precedent was set: the West would bomb for justice. The fatigue that had been passive now became active. The West learned to outsource its ethics to a targeting computer. 

That year, I remember a friend from Belgrade, then living in Szeged, Hungary, calling me, his voice shaking not from fear but from strange, hollow laughter. “You’ve bombed a civilian train,” he said. “Then you said it was a mistake. But the bridges are gone. The factories are gone. The hope that we could join your Europe without being your target that is gone.” I had no answer. The 1990s began with the dream of a common European home. It ended with NATO bombs falling on that home’s last intact room.

The fatigue that really kills, though, is not the effects of the war itself. It is the fatigue of the subsequent forever conflicts. And that is an American invention, perfected after 9/11, but rehearsed in the Balkans. Look at the pattern. 

First, identify a crisis. 

Second, frame it as a moral absolute; good vs. evil, civilization vs. barbarism. 

Third, use air power and special forces to achieve limited aims. 

Fourth, declare victory. 

Fifth, never leave. 

The US have been in Germany since 1945, Korea since 1953, Kosovo since 1999, in Syria for ten years, in Iraq for most of the last two decades. The bases remain. The drones remain. The sanctions remain. And the fatigue in me now metastasizes into a permanent low-grade fever of cynicism.

Why does the United States create forever war? Not just for oil, not just for defense contractors: The deeper reason is structural. The US has built a global military apparatus that requires a perpetual enemy. The Cold War ended, but the Pentagon’s budget did not. So, the enemy must be reinvented. First it was “rogue states” like Serbia, Iraq, Libya. Then it was “terrorists” al-Qaeda, ISIS, and any local militia that looks at a US military or CIA man sideway. Today it is “great power competition”, China, Russia and perhaps India. The name changes, but the machine keeps running. And we, the citizens of the West, are too exhausted to turn it off. 

We are exhausted because we have seen the script too many times. 

The WMDs that were not there. 

The “mission accomplished” banner. 

The surge. 

The withdrawal. 

The second surge.

The collapse. 

The new crisis. 

Each cycle grinds away a little more of our capacity for outrage. When the bombs started to fall on Iran, I felt not a surge of anger but a wave of nausea. Another forever war, this time with nuclear undertones. And I knew that young men and women would die, that cities would be levelled, that the arms makers would celebrate, and that in a few years, everyone would be too tired to remember why it started.

War fatigue is not pacifism. Pacifism is a principle. Fatigue is a condition. It is the feeling you have when you can no longer tell the difference between a humanitarian intervention and an imperial occupation, between a just war and a forever war. It is the silence at the dinner table when someone mentions the latest airstrike. You do not argue anymore. You just nod, too tired to start explaining, too tired to repeat how the Washington axle of evil feeds the cycle of violence.

The 1990s promised us the end of history. Instead, we got the end of hope. Yugoslavia was the place where that hope was autopsied in public. NATO’s bombs in 1999 were the scalpel. And the United States, for all its bad intentions and corrupt intelligence, became the doctor who never closes the wound. I do not know how to cure war fatigue. But I know that the first step is to admit it. To say: I am tired of watching children die on my screen. I am tired of moral clarity that costs other people’s homes. I am tired of the word “precision” when it is followed by “bomb.” And I am tired of pretending that a world without the Cold War is safer, when all it has given, us is wars without ends. Perhaps the only antidote to fatigue is a new kind of hope; not the triumphal hope of 1989, but a humbler one. A hope that says: let us stop bombing for justice and start building for peace. Let us close the bases. Let us disarm the drone operators. Let us be tired enough to refuse the next war, before it becomes forever.

But that is a thought for another day. Today, I am just tired. And so, I suspect, are you dear readers.

Hur vi förlorade orden för kriget

Kära läsare, vare sig ni är vän eller fiende eller blott nyfiken, låt mig för en stund få skriva till er, inte som rättshistoriker till student, utan som en mänsklig själ till en annan. Jag vill tala om en egendomlig olust som kommit över mig på senaste tiden, likt en dimma strax ovanför en flod, en sådan man inte märker förrän hela världen runt vattnet blivit mjuk och grå i kanterna. Ni förstår, jag har nyss läst artiklar av W.F. Deedes, samlade i en gammal bok som står i mitt bibliotek. Kanske känner ni inte till namnet. Det gjorde inte jag heller, förrän nyligen, när jag blickade runt bland mina samlingar av skrifter hemma i min våning. Deeds var redaktör för The Daily Telegraph. Men han verkade som reporter redan under åren före det förra stora globala kriget, fram till 1939, och Deedes tog sig då för att skriva om världen såsom han såg den. Och det han skrev fick mig att stilla stirra ut genom mina fönster klockan tre på morgonen, förundrad över hur vi nu som då, kunde vara så olika rädda, men ändå rädda för samma annalkande okända.

Våren 1939 skrev Deedes om: Rösterna från Frankrike. Han beskrev hur han bevistade en minnesgudstjänst där de överlevande veteranerna från det stora kriget, kriget som skulle avsluta alla krig, män då i fyrtioårsåldern fastän de såg ut att vara sextio, stod i ojämna, vacklande led. En av dem, en bonde vid namn Harlan, hade förlorat en lunga till senapsgasen. En annan, en postmästare vid namn Rigby, gick med käpp och en darrning som aldrig lämnade honom. Deedes såg dem stå i givakt och undrade: Ska vi sända våra söner att lära sig det som dessa män redan lärt oss är omöjligt att lära ut?

Det är den känslan som genomsyrar Deedes texter från de åren. Det är en känsla av motvillighet, inte motvillighet av feghet, utan motvillighet till följd av en intim kunskap om kriget. Dessa män visste vad krig var. De hade smakat det. Och de ville inte ha mer av det. De påminde alla om detta genom sin blotta, sköra och sargade, närvaro. Det som slår mig, när jag läser Deedes, är delbarheten i den kunskapen. När han skrev om Harlans förstörda lunga, kände varje läsare i England 1939 en Harlan. När han skrev om Rigbys darrning, hade varje läsare sett den darrningen hos en far, en farbror, en granne. Traumat från dem som kom tillbaka till England 1918 var inte ett minne; det var en levande närvaro i varje stad, varje familj, varje kyrkbänk på söndagsmorgonen. Deedes behövde inte förklara varför krig var fruktansvärt. Han behövde bara peka. Och ändå; här är det som hemsöker mig, trots den intima kunskapen, trots det levande minnet av fasa, fanns det i texterna en slags moralisk arkitektur som höll. Han visste vad han moraliskt stod emot. Han skrev om ”Europas gamla fördärv”, om ”tyranni klätt i svart”, om ”den fara som skulle utplåna själva idén om människan som en fri varelse”. Språket tycks oss nästan ålderdomligt nu, närapå teatraliskt. Men det var verkligt för honom. Rätt och fel hade fortfarande en fixerad axel, även om han innerligt hoppades att hans generation inte skulle bli den som fick ställa det till rätta.

Rädslan var påtaglig. Idag, 2026, inser jag att vi lider av rädslans fragmentisering. Jag har under de senaste veckorna försökt beskriva för mig själv den känsla som föregår det pågående kriget, det vi redan börjat kalla världskrig, fastän ingen riktigt kan säga när det började eller om vi ens befinner oss i det ännu eller bara cirklar kring dess spetsiga kanter. Och ordet som hela tiden återkommer till mig är upplösning.

Där Deedes hade Harlan bonden och Rigby postmästaren, män vars lidande var offentligt, erkänt, delat, har vi nu en miljon privata ångesttillstånd, var och en förseglad i sin egen algoritmiska bubbla. Jag har en vän som är övertygad om att kriget kommer att vara cybernetiskt, att vi en morgon ska vakna och finna elnätet borta, pengarna försvunna, världen reducerad till byteshandel och tystnad. En annan vän säger att jag är en dåre som oroar mig för elnätet när det verkliga hotet är svärmarna med drönare, autonoma, nätverksanslutna, kapabla att på några mikrosekunder avgöra vem som lever och vem som dör. En tredje vän skrattar åt oss alla och säger att kriget redan är över; vi förlorade det för över ett decennium sedan, och vi ser bara eftertexterna rulla. Vem har rätt? Kanske alla. Kanske ingen. Poängen är att vi inte kan enas om vad vi är rädda för.

1939 hade rädslan en form. Det var en tysk hjälm. Det var en japansk röd sol. Det var en rubrik i en tidning som alla i staden läste, och som alla i staden trodde på, och som alla i staden diskuterade på restaurangen över en kaffe som var svagt men hett. Rädslan var tung, ja, men den var avgränsad. Den hade sargar, den hade form. Vår rädsla 2026 har inga gränser. Den är överallt och ingenstans. Den finns i våra telefoner och våra tv-apparater och i våra sociala medieflöden, där varje timme för med sig en ny provokation, ett nytt hot, en ny anledning att förakta hälften av våra grannar och misstro den andra hälften. Fienden är inte längre en nation med uniformerade män; fienden är en algoritm, en ideologi, ett meme, ett rykte. Fienden är ibland vår egen regering, ibland det andra partiet, ibland de företag som styr våra liv, ibland den främmande makt vi inte riktigt kan placera på en karta. Deedes generation visste vem fienden var. Vi kan inte ens enas om frågan.

När Deedes skrev sina krönikor 1939 skrev han till en allmänhet som delade en världsbild. Det är ingen romantisk överdrift. Det är ett faktum om medieekologin. Telegraph var en av kanske tre informationskällor. Radion utgjorde de andra. Och även om det fanns oenighet, häftig sådan, om isolationism, om Roosevelt, om Chamberlain, om eftergiftspolitik, om sovjeterna, om säkerhetsgarantiernas och ansvarets gränser, så fanns det ändå en gemensam grund av fakta som dessa oenigheter vilade på. När Deeds skrev att Tyskland invaderat Polen, undrade hans läsare inte om det var en bluff eller en falsk flagg-operation, eller en påhittad konspiration från dolda statliga krafter. De kunde argumentera om vad som borde göras åt saken, men de argumenterade inte om att det hade hänt. Världen var en värld.

Jag behöver inte tala om för er, kära läsare, att detta inte längre är sant. Vi lever nu i ett tillstånd som filosoferna kallar epistemisk fragmentisering, vilket är ett fint sätt att säga att vi inte längre delar en verklighet. Det krig som jag tror är på väg är inte det krig som du tror är på väg. Vi läser olika rubriker, litar på olika källor, bebor olika berättelser och tror på olika strategiska narrativ. Denna fragmentisering skapar då också en egendomlig form av paralys. 1939 förstod även isolationisterna insatserna. De var helt enkelt oense med interventionisterna om hur man skulle satsa dem. 2026 kan vi inte ens enas om vad insatserna är. En tredjedel av världen ser ett nödvändigt försvar av den liberala ordningen; en annan ser ett imperialistiskt äventyr; ytterligare en tredjedel; ja, jag har på något sätt, i den nuvarande tidslinjen, multiplicerat mig bortom matematiskt förstånd, ser en avledningsmanöver från pågående inhemskt sönderfall; en fjärde fjärdedel ser en konspiration som eliten fabricerat för att befästa makten enligt Agenda 2030.

Det finns inte längre två sidor. Det finns hundra sidor, var och en övertygad om sin egen rättfärdighet, var och en bebodd av en unik och individuell verklighet, var och en som förbereder sig, på sitt eget sätt, för ett krig som ingen av oss beskriver i samma termer. Jag tror att W.F. Deedes, om han återuppstått, skulle ha varit mest förbryllad, kanske, över vår tystnad. Inte den bokstavliga tystnaden, Oden ska veta att vi är nog så högljudda, utan institutionernas tystnad. 1939, när Deeds såg mot Whitehall, såg han en regering som, hur ofullkomlig den än var, ändå var den plats där nationens vilja skulle formas och uttryckas. Han kunde ogilla Chamberlains manövrar, men han tvivlade inte på att demokratins maskineri fortfarande fungerade, att parlamentet fortfarande var ett parlament, att institutionerna fortfarande betydde vad de alltid hade betytt. Vad skulle han tycka om vår tids regeringar, ersatta som de ät av en ansiktslös byråkrati? Skulle han känna igen den? Jag frågar detta inte som en dissident, jag frågar det som en betraktare av det mänskliga tillståndet. Våra institutioner har för så många av våra medborgare blivit föremål för förakt snarare än behållare för hopp. Känslan inför detta världskrig, som tornar upp sig vid horisonten likt väderfenomen vi inte riktigt kan namnge, är inte en känsla av motvillig uppslutning, som den var för Deedes generation: Det är en känsla av övergivenhet. Känslan av att de strukturer som var avsedda att skydda oss har urholkats inifrån, att vi möter den annalkande stormen inte som en enad nation utan som en skara individer, var och en famlande efter de enkla skydd vi kan finna.

Deeds skrev om insamlingar och krigsobligationer, om samhällen som organiserade sig, om uppoffringar fördelade över samhällskroppen. Vad skulle uppoffring betyda för oss? Vi kan inte enas om vad vi offrar för. Vi kan inte enas om vem som ber oss offra. Vi kan inte enas om huruvida offret skulle vara ädelt eller fåfängt eller blott absurt. Jag har ofta anklagats för nostalgi. Kanske är det sant. Kanske blickar jag tillbaka på historien genom en dimma av sentimentalitet, inbillandes mig en tydlighet som aldrig riktigt fanns. Deedes själv, i sina senare krönikor, medgav sina häpenheter, sina egna tvivel, sina egna stunder av förtvivlan. Han var ingen profet. Han var en man med ett sinne och en penna och ett samvete, som försökte begripa en värld som höll på att falla sönder. Men jag tror inte det är enbart nostalgi att notera att känslorna 1939 och känslorna 2026 inte bara är olika utan oförenliga; att de tillhör två skilda ordningar av mänsklig erfarenhet. Känslan 1939 var tung, kollektiv, motvillig men ändå förankrad i en delad moralisk ram och en delad verklighet. Det var känslan hos en gemenskap som visste vad den var och vad den värderade, även om den inte kunde enas om hur dessa ting skulle försvaras.

Samhällskänslan 2026 är ett ljus som faller på fel sätt, fragmenterat, atomiserat febrigt, ofokuserat. Det är känslan hos en folkhop som upplösts till enskilda atomiserade existenser, var och en springande åt olika håll, var och en övertygad om att de andra springer åt fel håll. Jag för egen del känner igen de gamla mönstren, auktoritära makters framväxt, diplomaternas misslyckande, den långsamma marschen mot konflikt. Men jag tror att Deedes skulle häpna över våra själars inre landskap; splittringarna, misstron, förlusten av en delad värld. Och jag frågar er, kära läsare, stilla, som en mänsklig själ till en annan: Hur förlorade ni orden för det ni står inför? Hur kan ni möta avgrunden ensamma? Det är en fråga jag inte kan besvara. Jag kan bara sitta med den, under morgonens småtimmar och undra om vi ändå inte kan finna vägen tillbaka till ett gemensamt språk, ett sätt att bygga fred och tillit tillsammans, snarare än var och en i våra egna privata tystnader. Men min mentala förtvivlans dimma är tjock denna morgon, och jag kan inte se så långt som jag skulle önska.

Spenglers spegel för vår tid

För ett sekel sedan publicerade den tyske filosofen Oswald Spengler ett verk som skulle komma att väcka debatt och fascination i generationer: Västerlandets undergång. Hans cykliska syn på historien, där kulturer oundvikligen föds, blomstrar och dör likt biologiska organismer avfärdades länge som alltför deterministisk. Men i dagens värld, präglad av demokratiskt missnöje, starka ledare och en global maktförskjutning, tycks Spenglers dystra diagnos ha fått nytt liv. Hans diagnos på samtiden; vad ger den oss? En civilisation i sitt slutskede, eller en värld som bara håller på att omformas?

Oswald Spenglers historiefilosofiska verk plockade jag upp i två band på ett antikvariat i Lund på 00-talet, köpte och läste. Nu har jag läst om och påminns hur hans tes var enkel och radikal; historien är inte en linjär utveckling mot något bättre, utan en serie av livscykler där högt utvecklade kulturer, som den antika, den arabiska och den västerländska, genomgår samma oundvikliga faser som levande organismer. Födelse, blomstring, förfall och död. Den västerländska kulturen, menade Spengler, hade sedan länge lämnat sin kreativa och organiska kulturella fas och gått in i sin sista, förstelnade fas. En tid präglad av teknokrati, materialism, imperiebygge och slutligen, upplösningen. Även om Spenglers metoder och slutsatser kritiserats hårt, är det slående hur många av hans specifika förutsägelser om denna oåterkalleliga slutfas som tycks spegla vår tids geopolitiska och samhällsmässiga utveckling. Genom att använda hans teori som ett raster kan jag åter försöka tolka omvälvningarna. 

Spenglers första upplösningsvarning är själva övergången från "kultur" till "civilisation". För honom var kultur den levande, organiska och kreativa kraften; medeltidens katedralbyggen, renässansens konst, barockens musik och upplysningens filosofi. Civilisationen är dess skal, dess döende fas. Den kännetecknas av teknisk och organisatorisk perfektion, men också av en andlig tomhet, masskonsumtion och en global, homogen ytlighet. Ser vi på vår egen tid är det svårt att inte känna igen sig. Den globala konsumismen, de sociala mediernas algoritmstyrda flöden och den tekniska utvecklingens accelererande tempo har skapat en värld där lokala traditioner och kulturella särdrag alltmer urholkas. Den amerikanska drömmen och den europeiska integrationen, en gång bärare av klartänkta föreställningar, framstår för många i dag som främst ekonomiska projekt och administrativa maskinerier, och krigiska komplex. Storstäderna, som Spengler såg som civilisationens smältdeglar, är i allt högre grad centrum för en global, rotlös elit medan inland och landsbygd kämpar med avfolkning och identitetskris. Det är en bild av en civilisation som är teknologiskt briljant men andligt och just kulturellt utarmad.

En av Spenglers mest skarpsynta analyser gäller pengarnas och mediernas roll i den sena civilisationen. Han menade att demokratin, i sin mognadsfas, med automatik, blir en plutokrati. Pengar blir det politiska slutmålet för att bibehålla makt, och med pengarna avlönas pressen och medierna för att kontrollera opinionen och underminera traditionella institutioner. Journalistik, skrev Spengler, är en form av andlig vapenindustri. Detta är en kusligt träffande beskrivning av dagens medielandskap. Vi talar om "filterbubblor", "fake news" och "alternativa fakta". Miljardärer äger traditionella mediehus och påverkar den politiska agendan genom tankesmedjor och lobbyism. Sociala mediers algoritmer, designade av teknikjättar, förstärker polarisering och indignation för att maximera användartid och reklamintäkter. Den politiska debatten formas inte längre främst av partiprogram eller debatter, utan av strategiska narrativ som skapas, sprids och förstärks inom en politiskt kontrollerad digital ekokammare. Det är en värld där pengar, för att använda Spenglers terminologi, har fullbordat sin seger över den genuina politiska viljan. När demokratin urholkas inifrån och förtroendet för etablerade partier och institutioner rasar, uppstår ett maktvakuum. Spengler förutspådde att detta vakuum skulle fyllas av karismatiska och maktfullkomliga ledare; Kejsare, som kliver fram och med direkt stöd från pöbeln och då kringgår de gamla parlamentariska strukturerna. De representerar inte längre ett parti eller en ideologi i traditionell mening, utan en känsla, en nation, en vilja till taktfast ordning.

I dag ser vi en global våg av sådana ledare. Även i väst har fenomenet slagit rot. Donald Trumps presidentskap i USA kan ses som en arketypisk kejserlig reaktion. Hans attack mot Träsket i Washington, hans misstro mot etablerade medier och underrättelsetjänster, hans krigsföring utan Kongressen, och hans direkta kommunikation med sina väljare via sociala medier, är ett frontalangrepp på den liberala demokratins institutioner. Han agerade inte som en traditionell partiledare, utan som en kraft som sade sig representera "folket" mot en korrupt elit, precis den roll Spengler tillskrev sina Kejsare. Och liksom alla Kejsare blir även Trump mer maktfullkomlig och glömsk vad han initialt lovade folket.

Kanske mest dramatisk är Spenglers tes om den slutgiltiga konflikten mellan vad han beskriver som "pengar" och "blod". Pengar, menade han, har ingen egen kraft i slutändan. Den enda kraft som kan besegra dem är blodet;  en ursprungligare, livsnära vilja knuten till tradition, jord, rasmedvetande och en vilja till makt och politisk ordning baserad på rena naturtillgångar. Denna kamp är inte bokstavlig, utan symbolisk för konflikten mellan en rotlös, kosmopolitisk och finansiell elit, och en nationellt eller kulturellt rotad vilja till överlevnad och självbestämmande. I detta ljus kan kriget i Iran tolkas som en episk manifestation av just denna konflikt. Ur ett spenglerskt perspektiv kan Väst, med sina sanktionspaket, sitt teknokratiska ledarskap och sin tro på ekonomisk sammanlänkning som det främsta maktmedlet, ses som "pengarnas" rike. Man för ett krig med algoritmer, ekonomisk statistik och medieberättelser. Iran, å andra sidan, framställer sig självt blodets förkämpe; en nation som kämpar för sin historiska existens, sitt territorium och sin kulturella suveränitet mot en främmande och dekadent värld. De gigantiska ekonomiska sanktionerna, det mest sofistikerade vapnet Väst kan uppbringa, ledde inte till Irans sammanbrott. I stället har konflikten påskyndat en historisk omorientering, där Iran nu måste förstöras av en Civilisation som tappat sitt kulturella kapital och förlitar sig på våld att betvinga motståndaren. Geopolitiskt går vi mot en rörelse av blodsband som söker nya förbindelser.

Minns att Spenglers mest grundläggande och provocerande tes var att Västerlandets dominans inte är evig. Europa och Nordamerika är ingen kulturell slutstation. Varje kultur är unik och har sin egen bana. När den västerländska civilisationen går i och med angreppet på Iran in i sin senhöst och Fimbulavinter, det kommer nu andra, yngre kulturer som tra vid och skapa nya centrum för mänsklig aktivitet. Spenglers blick riktades särskilt mot Ryssland, som han såg som en ung och löftesrik kultur med en helt annan själ än den "faustiska" väst. 

I dag talar vi inte längre om en västcentrerad värld, utan om en alltmer multipolar sådan. BRICS-samarbetets utvidgning, den ekonomiska tyngdpunktens förskjutning mot Asien och framväxten av nya maktblock utmanar den US-ledda liberala världsordningen. Kina är inte bara en ekonomisk jätte, utan en kultur som gör anspråk på en egen sfär av inflytande. Indien positionerar sig som en suverän makt som vägrar att välja sida i ett nytt kallt krig. Mötet mellan Kinas och Rysslands ledare och de allt tätare banden inom Shanghai Cooperation Organisation (SCO) symboliserar en explicit vilja att bygga en alternativ global arkitektur, fri från västerländsk civilisationsdominans. Detta är inte nödvändigtvis en undergång i bemärkelsen total kollaps, utan snarare en relativ nedgång. Västerlandet är inte på väg att försvinna, men dess århundraden av ohotad hegemoni är över. Väst återgår om vi applicerar Spenglers teori, till att vara en makt bland andra makter, i en värld där historien återigen börjar spela på flera olika scener samtidigt. Corona-pandemins inledande skede, där flera asiatiska länder hanterade krisen med vad som uppfattades som större effektivitet och samhällelig sammanhållning än många västländer, blev för många en konkret symbol för detta skifte, ett tecken på att systemframgång och samhållssammanhållning inte längre är ett västerländskt monopol.

Att applicera Spenglers teori på vår tid är självklart ett tankeexperiment, inte en vetenskaplig bevisföring. Hans verk är fyllt av generaliseringar, problematiska biologiska metaforer och, inte minst, en dyster fatalism som kan förlamas snarare än inspirera till handling. Kritiker påpekar med rätta att historien sällan följer förutbestämda scheman och att mänsklig handlingskraft och oväntade händelser ständigt kan ändra kursen. Ändå är det svårt för mig att bortse från den suggestiva kraften i hans analys. Den erbjuder ett sammanhängande och storslaget narrativ för att förstå den oro och de omvälvningar som präglar vår samtid: demokratins tillbakagång, den globala ekonomins slitningar, populismens frammarsch, den tektoniska maktförskjutningen från väst till öst. Spengler påminner oss om att civilisationer är dödliga, att deras institutioner kan stelna och att deras grundläggande värderingar kan urholkas inifrån.

Oavsett om vi accepterar hans profetia om en oundviklig undergång eller inte, fungerar Västerlandets undergång som en kraftfull spegel. Den tvingar oss alla att se bortom dagspolitikens krigsbrus och konfrontera strukturella skeenden. Frågan är inte om Spengler hade rätt i alla detaljer, utan om hans verk kan hjälpa oss att bättre förstå den tid vi lever i och de utmaningar vi står inför. Kanske är dess största värde att hans hundraåriga tankegods provocerar oss att ställa de riktiga frågorna om vår civilisations framtid, innan det eventuellt är för sent att påverka den.

Martyrs to the Unspeakable

 

In his thoroughly researched and passionately argued book, Martyrs to the Unspeakable: The Assassinations of JFK, Malcolm, Martin, and RFK, author and peace activist James W. Douglass presents a sweeping and unified theory of political murders in the 1960s America. Serving as a long-awaited sequel to his landmark 2008 work, JFK and the Unspeakable, Douglass expand his lens to encompass the killings of four transformative figures: President John F. Kennedy, Malcolm X, Rev. Dr. Martin Luther King Jr., and Senator Robert F. Kennedy. His thesis is stark and profound: these were not isolated acts by lone gunmen, but interconnected political assassinations carried out by a shadowy alliance of forces within the U.S. national security state; including elements of the CIA, FBI, the Mafia, and local police departments, to silence voices that threatened the military-industrial complex and the established order . 

Douglass argues that understanding this "hidden history" is essential to grasping the painful consequences for American democracy and for finding a path toward the peace and justice these martyrs envisioned. The Unspeakable and the National Security State Douglass borrows the term "the Unspeakable" from the writings of the Trappist monk Thomas Merton, using it to describe a force of systemic evil that is beyond conventional understanding—a void of moral accountability into which these four leaders were swallowed. This force is embodied by the national security state, a vast apparatus that, in the name of protecting the nation, operates outside democratic oversight and views any threat to its power as an enemy to be neutralized. 

The book painstakingly documents how this apparatus, which had been honed to overthrow foreign leaders, was ultimately turned inward against American citizens who dared to challenge its core tenets: Cold War militarism, institutionalized racism, and an economy built on perpetual war. A central pillar of Douglass's argument is the "web of people" connecting various agencies and organizations. He demonstrates that the investigations into these assassinations were often led or heavily influenced by individuals with deep ties to the very agencies suspected of complicity, ensuring a cover-up rather than a genuine pursuit of the truth. This pattern of protecting the state by sacrificing its critics is the book's most damning theory. 

John F. Kennedy: From Cold Warrior to Peacemaker. The book revisits the story of JFK, establishing the template for the subsequent assassinations. Douglass traces Kennedy's evolution from a conventional Cold Warrior, who stumbled into the Bay of Pigs fiasco, to a leader who stared into the abyss during the Cuban Missile Crisis and emerged as a determined peacemaker. His secret pursuit of peace with Soviet Premier Nikita Khrushchev, culminating in the signing of the Limited Nuclear Test Ban Treaty, was seen as a betrayal by the military-intelligence establishment. His plans to withdraw from Vietnam and his promise to "splinter the CIA into a thousand pieces" after the Bay of Pigs made him a direct threat to the national security state's power and ideology. Douglass argues that the forces arrayed against Kennedy, anti-Castro Cuban exiles, Mafia chieftains angered by Robert Kennedy's crackdown, and rogue CIA operatives like those running Operation Northwood: coalesced in Dallas. He contends that Lee Harvey Oswald was a patsy, framed to take the fall for a conspiracy orchestrated by elements within the intelligence community. The subsequent Warren Commission, led by former CIA Director Allen Dulles (whom Kennedy had fired), was the first major instance of a cover-up being managed by the very people implicated in the crime. 

Malcolm X: The Evolution to Human Rights. The assassination of Malcolm X on February 21, 1965, is presented as the next act in this tragic drama. Douglass movingly chronicles Malcolm's spiritual and political transformation following his pilgrimage to Mecca, where he experienced a vision of racial brotherhood that transcended the black separatism of his Nation of Islam years. Upon his return, Malcolm X sought to internationalize the struggle, framing the fight for civil rights as a human rights issue to be brought before the United Nations, linking the oppression of Black Americans to the global anti-colonial movement. This was a far more dangerous threat to U.S. power than his earlier, more inflammatory rhetoric. "It's a time for martyrs now," Malcolm told a friend two days before his death. "If I'm to be one, it will be in the cause of brotherhood. That's the only thing that can save this country”. Douglass connects the dots between the New York Police Department, the FBI, and rogue members of the Nation of Islam, suggesting that law enforcement and intelligence agencies, which had thoroughly infiltrated Black nationalist groups, did nothing to stop the assassination and may have facilitated it. By eliminating Malcolm at that very moment, when he was building a bridge to the third world, the forces of the Unspeakable silenced a powerful voice for global justice. 

Martin Luther King Jr.: The Poor People's Campaign and Vietnam. For Rev. Dr. Martin Luther King Jr., the pivotal moment that sealed his fate was his public opposition to the Vietnam War. In his famous "Beyond Vietnam" speech at Riverside Church in 1967, King linked the war abroad with the injustice at home, condemning the U.S. government as "the greatest purveyor of violence in the world today" . This critique transformed him from a respected civil rights leader into a feared radical who threatened the very foundations of American imperialism. Douglass highlights that King was planning a Poor People's Campaign to occupy Washington, D.C. and demand an economic bill of rights for all Americans—a direct challenge to a capitalist system built on racial and economic inequality. In Memphis, where King was assassinated on April 4, 1968, Douglass uncovers a damning pattern of collusion. The Memphis Police Department was led by Frank Holloman, a former FBI agent who had worked directly for J. Edgar Hoover, the FBI director who had waged a relentless and illegal war (COINTELPRO) to destroy King. Within 24 hours of King's arrival, his police security detail was "quietly, systematically" removed, leaving him vulnerable to a known assassin. The web of connections between the local police, with its FBI pedigree, and the larger forces of the national security complex is presented as the enabling condition for the murder. 

Robert F. Kennedy: The Pursuit of Truth. The final martyr in Douglass's quartet is Robert F. Kennedy, shot on June 5, 1968, moments after winning the California Democratic primary. Douglass argues that RFK, having undergone his own painful evolution, had become the single greatest threat to the state of national security. His campaign for the presidency was built on a platform of peace and justice, echoing the very ideals for which his brother and Dr. King had been killed. More critically, Douglass suggests that RFK, armed with secret knowledge as a former Attorney General, was the only person with the motive and the platform to truly investigate the truth behind his brother's assassination. His victory in California made his path to the nomination unstoppable, and therefore, he had to be stopped. The cover-up in this case was immediate and blatant. In Los Angeles, the police department, in an unprecedented move, pushed the FBI aside and took sole control of the investigation. They placed a police lieutenant named Manny Pena in charge, a man who, Douglass reveals, was a former CIA operative with extensive experience in Latin America. The investigation was thus led by an agent of the very agency that had the deepest motive to protect the secrets of JFK's death, ensuring that the truth would remain buried. 

The Assassination of Folke Bernadotte: A Precursor. While the book focuses on the 1960s, Douglass implicitly connects these American tragedies to an earlier, pivotal assassination: that of Swedish diplomat Count Folke Bernadotte in 1948. Bernadotte, the first official mediator of the United Nations, was sent to Palestine to negotiate a peace between the newly declared state of Israel and its Arab neighbors. His plan, which proposed internationalizing Jerusalem and repatriating Palestinian refugees, was seen as an existential threat by hardline Zionist factions. On September 17, 1948, Bernadotte was assassinated in Jerusalem by members of Lehi (the Stern Gang), a militant Zionist group led by figures including Yitzhak Shamir, a future Prime Minister of Israel. A declassified U.S. State Department telegram describes the attack as a "planned, cold blooded attack" by assailants in Israeli Army uniforms. Including Bernadotte's story serves a crucial purpose in Douglass's framework: it demonstrates that the mechanism of political assassination as a tool to silence a peacemaker was not an American invention of the 1960s. It was a brutal practice of the post-World War II order, deployed against a diplomat who, like JFK, Malcolm, Martin, and RFK, had dared to put the cause of peace and human rights above the strategic interests of a powerful and determined faction. It is a chilling precursor to the domestic martyrdoms Douglass documents. 

The Painful Consequences and a Call to Action Ultimately; Martyrs to the Unspeakable is not a work of despair but of somber hope. Douglass wants readers to recognize that these assassinations had, and continue to have, painful consequences. The destruction of these leaders created a void in American political life, a "what if" that haunts the nation. The success of the cover-ups, he argues, entrenched the power of the national security state and fostered a deep and lasting cynicism in the American public's faith in its own government. However, Douglass's final message is one of resurrection and collective action. He argues that while individuals like JFK, Malcolm X, King, and RFK can change and indeed have changed the course of history through their witness, their ultimate power lies in their example. Their mission was not extinguished with their lives. "They're not dead; they're alive, if we dedicate ourselves to the reasons why they gave their lives for us," he states. He concludes that the only way out of the "mess we find ourselves in" is for people to come together in pursuit of peace and liberty, to continue the work these four martyrs began. The truth of their lives and deaths, he believes, should not just be a source of grief, but an inspiration to carry on their unfinished struggle for a more just and peaceful world.