Västvärldens nederlag

Situationen försämras för Nato i Ukraina och ryska styrkor avancerar, det finns dessutom inga reella tecken på att Västvärlden blir mer verklighetsförankrad i sin förståelse av situationen, och sannolikt kommer vi inte lära oss något av den utan fortsätta att leva i vår konstruerade alternativa verklighet tills Nato och Zelensky förlorat självaste Kiev. 

Det är sant att vissa vågade kommentatorer i Väst börjar fundera över behovet av ordentliga diplomatiska förhandlingar, även om de ska ske på Västvärldens villkor. De har även börjat acceptera att kanske en del av Ukrainas territorium från 1991 måste anses vara förlorat, om så bara på kort sikt. Kanske, funderar de, kommer det kunna finnas en "koreansk DMZ" på plats, tryggad av FN-trupp, tills dess Ukraina kan byggas upp och om för att sen gå på offensiven igen. Likt HTS i Syrien. 

Men just nu tittar de på kartan över de ryska framstegen under 2024, och sen jämför storleken och kraften hos de två arméerna, och tittar på storleken och beredskapen hos Natostyrkorna, då måste förtvivlan infinna sig. De tittar dock inte på dessa siffror, och om de gjorde det skulle de ändå inte riktigt kunna förstå vad de såg. 

Diskussionen i Väst utesluter i stort sett verkliga styrkeförhållanden. Diskussionen sker på ett plan där vissa fakta och en del obestridbara sanningar helt enkelt antas vara felaktiga. Varför det är så, och vilka konsekvenser det får, kräver lite analys, och eftersom dessa ämnen till sin natur är komplexa, fortsätter jag med att beskriva hur man förstår dem så enklast möjligt. Vi börjar med några praktiska överväganden kring konceptet, politisk psykologi.

För det första är politik i sig ett exempel på fenomenet: ju längre du fortsätter med ett handlingssätt, hur dumt det än är, desto mindre villig är du att ändra det. Att ändra på det kommer att tolkas som ett erkännande av ett fel, och att erkänna fel är det första steget till att förlora politisk makt. I det här fallet kommer ursäkten; personligen har jag alltid tvivlat, helt enkelt inte att hålla, givet de många omotiverat hårda termer som västerländska ledare har uttryckt sig i gällande Ryssland. 

Det andra är frånvaron av ett välartikulerat alternativ. Just det faktum att inte kunna förstå dynamiken i en kris gör att du är hjälplös inför att föreslå en vettig lösning på densamma. Det känns plötsligt bättre att stanna i baren på ett sjunkande skepp i hopp om räddning, än att hoppa blint ut i vattnet. Kanske kommer ett mirakel att inträffa. 

Det tredje har att göra med gruppdynamik, i detta fall nationernas dynamik. I en situation där rädsla och osäkerhet råder, kommer solidaritet med "de sina" att ses som ett mål i sig och ingen vill bli anklagad för att "försvaga Väst" eller "stärka Ryssland". Om du måste ha fel är det bäst att ha fel i sällskap med så många andra som möjligt. Det finns enorma incitament i att vara den första att antyda att saker och ting kanske ser ganska dystra ut, men vad tänker du föreslå i stället? Chanserna att trettio nationer inom EU ska kunna komma överens om ett annat förhållningssätt till det nuvarande är i praktiken noll, och inte heller hjälpt av det faktum att USA, som annars skulle kunna leda, är politiskt förlamat samt snart en fiende till EU. 

Den fjärde punkten handlar om isolering och grupptänk hos de politiker som fattar besluten. Alla i din nations regering, alla du pratar med i andra regeringar, varje journalist och förståsigpåare som du stöter på säger samma sak: Putin får inte vinna, Ryssland lider, Ryssland har bara blodsoffer att erbjuda, vi måste återuppbygga Ukraina, Putin är rädd för Nato, Rysslands ekonomi havererar nästa månad och så vidare. Vart du än i världen vänder får du samma underrättelser, och din personal skriver ner samma upplysningar som du ska leverera till din nation. Hur kan du som politiker inom EU då sluta anta att allt detta är sant?

Dessa fyra faktorer är vad vi kan kalla permanenta faktorer i politiken, gemensamma för alla kriser. Men det finns också ett antal speciella faktorer som verkar i just denna Nato-kris som är självklara, men som jag inte har sett så mycket diskussion om; till att börja med är den nuvarande generationen västerländska politiker särskilt oförmögna att förstå och hantera kriser på internationell nivå. 

Den moderna västerländska politiska klassen, partikadern, liknar mer och mer det styrande partiet i en enpartistat. Det vill säga, de färdigheter som leder till framgång är de som leder till avancemang inom själva partiapparaten: att klättra på den inoljade stolpen och hugga rivaler i ryggen premieras. Därmed blir, till och med att hantera en rent nationell kris, som vi ser nu i Frankrike och Tyskland, bortom deras förmåga, förutom kanske förmågan att vända en kris till sin egen personliga politiska fördel. Resultatet är att politiker av idag är helt överväldigade av Ukrainakrisen, som är av en omfattning och typ som inträffar kanske en gång varannan eller var tredje generation. 

Det faktum att den även är en multilateral kris innebär att den idealiskt sett kräver avancerade kunskaper inom politiskt ledarskap bara för att se till att saker och ting inte leder till ett storkrig. 

Denna oförmåga och brist på kunskap leder i sin tur till ett ständigt ökande beroende av tankesmedjornas "rådgivare" som kopplas till den berörda politikerns personliga belöningssfär, så att även professionella rådgivare ofta väljs ut och befordras för att de är villiga att ge de råd som politikerna vill se och kan antas belönas monetärt för att inneha.

Vi konfronteras nu dessutom med en säkerhetskris, och våra politiska beslutsfattare är helt okunniga om hur man hanterar även dessa kriser, eller till och med hur man förstår dem. Under det Kalla kriget tvingades regeringar att konfrontera säkerhetsfrågor regelbundet: ofta var de också kopplade till inrikespolitiska frågor. 

Säkerhetsfrågor var också objektivt viktiga, eftersom Öst och Väst stirrade på varandra över en militariserad gräns, med risken för en global kärnvapenförintelse aldrig särskilt långt borta. Inget av det är sant nu. Nato-toppmöten äger förstås fortfarande rum, men fram tills nyligen har de varit oroliga för fredsbevarande utplaceringar, bekämpande av upprorsoperationer i Afghanistan och den oändliga raden av nya medlemmar och partnerskapsinitiativ som ska ha hanterats. Med andra ord har inga grundläggande säkerhetsbeslut av något essentiellt slag behövts under den politiska livstid som någon nuvarande chef för ett Nato- (eller EU-land) land upplevt, innan just förrförra året. Detta är desto mer olyckligt eftersom en säkerhetskris är en mycket komplex sak, och involverar en hel mängd olika nivåer från politiska ner till militära/taktiska. Och en säkerhetskris är nästan omöjlig att hantera multilateralt: det enda avlägset jämförbara exemplet är Kosovo-krisen 1999, när ett mycket mindre NATO i praktiken slutade fungera efter den första veckan och var ganska nära att bryta samman totalt.

Nato saknar en strategi för Ukraina och har ingen egentlig operativ plan. Nato har bara en serie av ad hoc-initiativ, taffligt sammansvetsade med hjälp av vaga löften som inte är förankrade i den operativa militära verkligheten. Detta beror på att ingen enskild Nato-nation är krigskapabel: vårt nuvarande västerländska politiska ledarskap har aldrig behövt utveckla dessa färdigheter. Men det är faktiskt värre än så: de verkar faktiskt inte ens förstå vad ryssarna gör och hur och varför de gör det så framgångsrikt. Västerländska ledare är som åskådare som inte känner till reglerna och som nu försöker räkna ut vem som vinner kriget.

Nu förväntas inte västerländska ledare själva vara militära experter. Det är vanligt att håna försvarsministrar utan militär bakgrund, men detta är att missförstå hur försvaret fungerar i en demokrati, och för den delen hur en demokrati i sig fungerar. 

Regeringar har politik för allt. Ett av dessa allt är att ha en nationell säkerhetspolitik, som i sin tur ligger till grund för mer detaljerad politik inom underordnade områden: i detta fall försvar. Konventionellt hanteras denna politik av ministerier, ledda av politiska personer eller utnämnda personer, som har rådgivare, och i de flesta fall operativa organisationer för att omvandla politik till verklig verksamhet på plats i landet eller utlandet. När det gäller utbildningsministeriet är de operativa enheterna skolor och universitet. När det gäller försvarsministeriet är de väpnade styrkorna och de specialiserade försvarsinrättningarna verksamheterna. Man förväntar sig inte mer att en försvarsminister är en före detta soldat än en utbildningsminister är en före detta lärare eller för den delen, en transportminister är en före detta lokförare osv. En ministers ansvar är att utforma och tillämpa politik inom de större statliga strategiska ramarna och att förvalta en budget och ett politiskt program för sitt område.

Så det är den politiska ledningens ansvar, normalt inklusive stats- eller regeringschefen, att säga vad det strategiska syftet med en militär operation faktiskt är, och att fastställa en situation där detta syfte kommer att ha förverkligats. Om detta inte görs är både militärplanering och militäroperationer meningslösa, oavsett hur bra dina styrkor och hur destruktiva dina vapen än är, eftersom du faktiskt inte kommer veta vad du försöker göra. 

Detta, och inte brist på militär kunskap, är det grundläggande problemet för västerländskt politiska ledarskap av idag. I stället för att ha faktiska strategiska mål har regeringarna inom Nato Slava Ukraina-slogans och propaganda. Det borde vara självklart att de strategiska mål som en regering ställer upp måste kunna realiseras, annars är det ingen idé att implementera dem. De måste också vara tydliga nog att de kan skickas iväg till militären för att militären ska kunna göra en operativ plan de kan leverera på. Och dessutom måste den politiska ledningen fastställa begränsningar och krav inom vilka militären kan arbeta. Eftersom västerländska ledare och deras rådgivare inte vet hur man gör detta, kan de inte heller förstå vad ryssarna gör. Eller varför Väst, via Ukraina, inte har framgång på slagfältet. 

Om en plan trots allt beslutas om måste det sedan finnas ett samhälle som kan genomför den operativa planen och kan svara på en rad frågor som: vilka militära resultat kommer att leverera den politiska uppsatta visionen? Hur tar vi oss dit? Vilka samhälleliga krafter kommer vi att behöva? Hur ska de vara uppbyggda och utrustade? Hur klarar vi av nya politiska imperativ och begränsningar? Även om dessa frågor är generiska, och det kan hävdas att de gäller även för fredsbevarande operationer, gäller de uppenbarligen alltmer i takt med att kraven på militära operationerna mot både Ryssland, Irabn och Kina blir mer påtagliga. 

Detta är kärnan i de väsentliga problemen. Kriget i Ukraina involverar styrkor som är i en storleksordning större än de som skickats i väg till militäroperationer av någon västerländsk nation sedan 1945. Det kan faktiskt hävdas att den enda gången som styrkor av jämförbar storlek har satts in i Europa är mellan 1915 och 1918, och igen 1943–45. Europeiska arméer studerade förvisso dessa fälttåg en gång, men med tiden blev de historiska exempel, inte saker att dra tillämpliga och aktuella lärdomar av. Planeringen från omkring 1950 till 1990 var  vidare för ett kort, defensivt krig som förmodligen skulle avslutats med hjälp av kärnvapen. 

Det är tveksamt om det faktiskt finns något i den senaste västerländska militärhistorien som skulle hjälpa dagens befälhavare att verkligen förstå vad det är de ser. Än mindre så politikerna. De har inte heller yrkeserfarenheten. I fredstid är de högre militära ledarnas roll endast delvis att förbereda sig för krig. Det finns då tusen andra frågor att hantera, budget, jämställdhetsprogram, personalfrågor, vapenkontrakt, militärens framtida storlek och form osv. Höga militärer måste vara kapabla att förstå alla dessa frågor och ta itu med politiska ledare, diplomater, tjänstemän och deras kollegor i andra regeringar, såväl som med parlamentet och media. Det är uppenbart att du i fredstid inte kommer att välja en chef för armén baserat enbart på en förmodad krigsförmåga, om den personen dessutom är en slitsam individ som alltid bråkar med ministern.

Det är därför en allmän sanning att militära befälhavare byts ut i grossistledet i början av ett krig. Vissa befälhavare kan visa sig vara naturliga krigskämpar och andra inte. Utbredda personalförändringar är därför vanliga eftersom uppgiften är väldigt annorlunda: vi har sett detta i den ryska armén sedan 2022. Likaså tar en fredstidsarmé som helhet tid att anpassa sig till att vara en krigsutkämpande armé. Problemet med västerländska experter är att de iakttar denna process på avstånd, utan att själva vilja genomgå den. Arméer som fortfarande bara känner till fredstid försöker förstå verksamheten hos arméer som helt har övergått till krigsstrider och -tider

Slutligen begränsas västerländska militärspecialister av sina egna erfarenheter. Föreställ dig att du är operativ chef i ett medelstort västland, typ vårt Sverige. Du gick med i militären på 1990-talet, när de sista högre officerarna som hade känt till det kalla kriget gick i pension. Din faktiska erfarenhet har varit på fredsbevarande operationer och ett par utplaceringar i Bosnien, Afghanistan, Kosovo och Irak. Den största enheten du någonsin haft befäl över vid operationer är en bataljon (säg 500-600 man) och senast du faktiskt blev beskjuten var du kompanichef i Afghanistan. Hur kan man rimligen förvänta sig att förstå mekaniken och komplexiteten i att manövrera arméer som är hundratusentals man starka, längs hundratals kilometerlånga frontlinjer samt förstå vad de inblandade befälhavarna gör och hur de tänker? Du kommer omedvetet att fokusera på de saker du kan förstå, i den skala att du kan förstå dem. Du kommer oundvikligen att koncentrera dig på detaljerna, några stridsvagnar som förstörts här, en ny variant av artilleri utplacerat där, en Tarus dit, en CV90 där, snarare än inse helheten.

Ukraina är dessutom just nu starkt västerländsk och tänker i västerländska termer. Ironiskt nog är armén i Ukraina förmodligen mer realistisk och mer kapabel att förstå den bredare bilden än landets ministrar. Men även de har väldigt lite känsla för någon långsiktig strategi, eller ens tänkande. Ta till exempel attackerna på bron till Krim. Vad var det egentligen dessa skulle uppnå? Nu är svar som att "skicka ett meddelande till Putin" eller "komplicera rysk logistik" eller "förbättra moralen hemma" inte tillåtna. Vad jag skulle vilja veta är vad som förväntas följa, rent konkret av en förstörd bro? Vilka är de påtagliga resultaten av detta "budskap"? Kan någon garantera att ryssen kommer förstå? Har du spelat ut möjliga ryska reaktioner och vad ska du göra då? Om du återigen antar att du komplicerar rysk logistik vad blir det direkta resultatet och hur lätt blir det för ryssarna att komma runt logistikproblemet?

Västerländska politiska och militära ledare har inget svar på dessa frågor, eftersom de inte har någon strategi och inte riktigt förstår vad en strategi är. Vad de har är en konsekvent vana att komma med smarta, publicitetsskapande idéer som är bortkopplade från varandra, men alla låter bra just då. I stora drag återspeglar de följande perverterade logik:

göra något som förödmjukar Ryssland

mirakel händer

regeringsskifte i Moskva och krigsslut

Detta är sammanfattat den tidigare nämnda "strategiska planering", som västvärlden är kapabel till, och allt de någonsin har kunnat. Jag har betonat nödvändigheten av att skilja på önskvärda politiska ambitioner från strategi. I drygt tjugo år har viktiga beståndsdelar av våra västerländska regeringar haft en strävan att avlägsna Putin från makten och på något sätt skapa en "pro-västlig" regering i Moskva. Då och då har de kommit med frånkopplade initiativ, sanktioner till exempel, som de trodde kunde förflytta skeendena i den riktningen. Men mestadels är det bara falska förhoppningar, gödslade med tron på att ingen "anti-västerländsk" ledare någonsin kan vara representativ för sitt folk, och därför inte kommer att vara vid makten särskilt länge oavsett. 

Men detta tillvägagångssätt ignorerar strategins mest grundläggande frågor: vilket är det klart definierade sluttillståndet du söker, hur exakt kommer du att uppnå det och är det i själva verket möjligt att uppnå? För om du inte kan svara på de frågorna är all "strategisk" planering meningslös.

När det gäller den sista frågan kommer vilken militärexpert som helst att säga; även om militären kan skapa förutsättningar för politisk utveckling, kan de inte få det att inträffa. Det faktiska förhållandet mellan dessa två är mycket komplext. Minns att den tyska armén 1918, svårt skadad av de allierades utmattningsstrategi, var på full reträtt men fortfarande på allierad fransk mark, och att de allierade arméerna som ryckte fram från Balkan fortfarande befann sig långt utanför tyskt territorium. Det som avslutade kriget tidigare än väntat var ett nervöst sammanbrott inom det tyska överkommandot. Slutet och vinsten för Väst definieras än idag vagt som, allt territorium till Ukraina och därefter "Putin borta" med påföljden att en "pro-västerländsk" regering kommer växa fram; det blir alltså en trosartikel istället för en strategi. Så även om en "strategi" på något sätt kunde konstrueras från dessa fragment, skulle den inte ha någon chans att fungera. Således saknas observation, orientering, beslut och handling. Den som kan handla mot ett mål styr utvecklingen av striden eller krisen. Detta är i huvudsak vad ryssarna, som förstår detta, har gjort sedan krisens början, dvs. långt före 2022.

Omvänt har Väst, som enligt ovan friskt blandar ihop vaga strävanden med en tafatt verklig strategi, inte förstått vad ryssarna försöker göra, och har behandlat varje ryskt bakslag, eller förmodat bakslag, som ett steg på vägen mot seger utan att se till helheten. Ta ett enkelt exempel; från början av kriget var den ryska strategin att åstadkomma specifika politiska förändringar i Ukraina genom att förnedra och förstöra ukrainska styrkor, och på så sätt ta bort Ukrainas förmåga att motstå ryska politiska krav. När Väst blandade sig i, nyanserades denna strategi, även om den var densamma överlag, till att inkludera förstörelse av västerländskt tillhandahållen utrustning och, till en viss grad, västutbildade enheter. Två saker följde av detta.

Den första blev att minska den ukrainska stridsförmågan, blev gynnsamt för ryssarna men fortfarande mindre viktigt än stridens större ebb och flod. Att förstöra lagrad utrustning blev bättre än att förstöra den utrustningen i strid. Att förstöra lagrad ammunition var bättre än att förstöra den när den väl var utplacerad i enheter. Nu i allmänhet har försvarare i en militär konflikt färre offer än angripare. Om ditt mål är att förstöra din fiendes stridskraft, speciellt om du vet att det kommer att bli svårt och dyrt för dem att ersätta den, då är det mer vettigt att låta fienden attackera dig, där de kommer att förlora mer resurser än du. Om du har en fungerande försvarsindustri och rikliga reserver av arbetskraft och utrustning är detta utan tvekan den bästa strategin och praktiserades av ryssarna sedan 2022–23, samt 2024 runt Kursk. Men Västvärlden verkar oförmögen att förstå detta med en utarbetad defensiv strategi och övertolkade massivt de ryska strategiska tillbakadragandena som förkrossande nederlag som snart skulle "fälla Putin."

Den andra är att, i den mån Ryssland har territoriella mål; det är bättre att degradera de ukrainska styrkorna till en punkt där de inte kan försvara territoriet och måste dra sig tillbaka antingen i förebyggande ordnad reträtt eller efter ett summariskt försvar, än att iscensätta avsiktliga attacker för att konfiskera territorium. Ryssarna har en hel rad med nya militära ingenjörskonster som gör det möjligt för dem att dra ut ukrainska trupper från en position långt bakom frontlinjen. De kan således successivt förstöra den ukrainska förmågan att hålla territorium utan att behöva riskera sina egna trupper och utrustning i direkta attacker. Under de senaste månaderna har vi sett att detta krigsutvecklingsskede faktiskt nåtts och att ryssarna går ganska snabbt framåt inom vissa områden i sydost. Men Väst, som är besatt av kontrollen av terräng som ett framgångsindex, kan inte förstå detta, detta efter att de verkar ha glömt hur kriget slutade 1918, när Ententens territoriella vinster fortfarande var ganska blygsamma.

Dessa militärstrategiska frågor är som nämnts mycket komplexa: kanske inte mer komplexa än neurokirurgi eller beskattning av multinationella företag, men inte lätta i alla fall. De kräver år av studier och erfarenhet, samt en vilja att bemästra konstiga och ibland kontraintuitiva koncept. Det västerländska liberala sinnet har aldrig velat göra detta: dess ideologi om radikal individualism är oförenlig med disciplin och organisation, dess sökande efter omedelbar tillfredsställelse är oförenligt med någon långsiktig planering och noggrant genomförande. 

Väst avfärdar gärna militären som särintressen och krigshetsande. När liberalismen begränsades av andra religiösa eller politiska krafter var allt detta mindre självklart, men med liberalismens frigörelse från alla typer av ideologiska kontroller under den senaste generationen mittenpolitiker och dess dominans av allt Västligt politiskt och intellektuellt liv, har våra samhällen nu i stort sett förlorat förmågan att förstå konflikt med militära medel. Det är verkligen slående att de flesta västerländska militärer fortfarande rekryteras från de mer konservativa och traditionella delarna av samhället där liberalismen har haft mindre genomslag, och inte från liberala urbana eliter.

Sedan artonhundratalet, och särskilt i anglosaxiska länder, har det liberala sinnet pendlat mellan motvilja och förakt för militären i normala tider, till  panikslagna krav på att de ska användas i krisperioder, eller när liberala demokratiska normer behöver genomdrivas någonstans i et land där folk har annan hudfärg. Spridningen av det liberala tänkesättet till länder likt Frankrike, som historiskt har varit stolta över sin militär, har skapat en europeisk politisk och mediaklass som till stor del inte kan förstå militära frågor. Amerikanska liberaler pendlar själva mellan rädsla för militären med oändliga citat av varningarna från Eisenhowers talskrivare om det militär-industriella komplexet och krav på användning av militären för att globalt upprätthålla sina liberala normer med meningslöst vilt våld i allt från Syrien till Grönland. 

Resultatet är en politikerklass som tar beslut och påverkar utan att besitta en riktig uppfattning om strategi i konflikter, som bara upprepar ord och fraser den har hört någonstans, likt magiska besvärjelser. Ena minuten "F16" kommer att rädda oss, nästa dag kommer "Gripen" att fälla Putin.

Det är i grunden omöjligt för ett samhälle som är uppfostrat med just-in-time-leverans och impulsköp via Amazon att förstå vikten av logistik och arten av det utmattningskrig som ryssarna nu utkämpar. Logistik och statistik vinner alltid krig. Om du tittar på en karta och försöker förstå den kan du se att de ukrainska styrkorna kämpar i slutet av mycket långa försörjningslinjer, särskilt för västerländsk utrustning och ammunition, medan ryssarna bara har några hundra kilometer till varm mat och nya drönare. Bränsleförbrukningen för tunga pansarfordon mäts i liter per meter, och även om de kan levereras till operationsområdet med tåg eller annan tung transportörlastbil, har detta andra problem med sprängd räls, måste all nya utrustning föras till en front, vilket är både farligt och dyrt för Nato. Utrustning går också sönder, kräver nya larvfötter och nya motorer och ett oändligt utbud av ammunition, allt detta måste föras fram. Leopard-stridsvagnar teleporteras inte bara in i stridsområdet, och när de är skadade måste de skickas tillbaka till Polen för reparation. Nästan varje aspekt av militära operationer kräver dessutom elektrisk kraft: ja, även drönaroperationer. Detta talas det tyst om i Väst.

Ryssarna vet naturligtvis detta och har riktat in sig på att säkra elproduktions- och distributionssystem, broar och järnvägsknutpunkter, ammunitions- och logistiklagringsplatser, truppkoncentrationer och träningsområden. Men de erövrar inte stora mängder territorium med vågade pansarframstötar, och i Kursk så måste väl ukrainarna vinna, eller hur? Nej. Stridsvagnar utan bränsle eller ammunition, eller vars motorer har gått sönder är värdelösa, och när de ukrainska styrkorna väl är operativt isolerade från sina försörjningslinjer är det bara en tidsfråga innan de förlorar sin stridsförmåga och måste kapitulera eller fly likt svenskar vid Poltava. Detta är vad som verkar hända nu. Och om du som Ryssland utkämpar ett utmattningskrig, och dina lager och påfyllningsförmåga är större än din fiendes, vill du att Ukraina ska använda upp dessa lager så snabbt som möjligt. Så varför inte skicka, till exempel, ett stort antal billiga drönare som kan bytas ut, för att suga upp ett stort antal defensiva missiler som de inte kan ersätta? Men detta är för mycket för de flesta påstådda västerländska experter att linda sina hjärnliga nervceller runt.

Naturligtvis gäller logiken åt båda håll i kriget. Det trotsar tron att någon expert någonsin skulle trott att ryssarna planerade "ockupera hela Ukraina", än mindre inom några dagar. I den mån idén överhuvudtaget hade något verkligt innehåll, var det ett falskt minne från de amerikanska styrkornas snabba framryckning mot Bagdad 2003, som skedde utan någon militärt motstånd samt med ett fullständigt luftherravälde. 

Ett enkelt praktiskt exempel: en mekaniserad Nato-division, när NATO hade en att tillgå dvs, som avancerade utan att möta en fiende, skulle behöva åka längs 200 km väg och ta flera dagar att bara organisera, lämna, anlända och sättas in i stridsformationer. Och det är bara en division. Tanken på att göra detta mot en stridshärdad ukrainsk armé som är två till tre gånger så stor som den attackerande styrkan, och sedan slå dem inom tredagar, är mer än löjlig. Återigen, titta på kartan. Och medan du håller på, tänk på de hysteriska ropen om att "Putin vill invadera Nato." Allt jag skrev om svårigheten för Nato gå österut gäller nämligen för ryssarna om de går västerut, men ryssen är dock inte galna nog att överväga idén.

Om man för argumentets skull antar att ryssarna valde Kursk som utgångspunkt, så är det cirka 2000 kilometer till Berlin, vilket är det första mycket rimliga målet. Bara för att ge en uppfattning om omfattningen i en sådan operation; under det kalla kriget var Sovjetunionens styrkor i Tyskland omkring 350 000 starka, kompletterat med återkallade av ytterligare 80 000 reservister i en nödsituation. De skulle ha attackerat NATO-styrkorna i Tyskland, men de var bara den första nivån och förväntades utplånas. Ytterligare två led skulle därför följa dem. Den totala sträckan som behövde färdas var ett par hundra kilometer. Så vitt vi vet från deklassificerade källor skulle enbart att kuva och ockupera Västeuropa ha krävt kanske en miljon man, strunt i de västliga flankerna och länder som Turkiet. Detta var dessutom inom ramen för en ideologisk existentiell kamp, som troligen involverat kärnvapen, som ett segerrikt Soviet knappast ändå skulle återhämtat sig från. Vi är onekligen en bit ifrån det för tillfället.

Jag tror att det vi ser, på grund av medveten okunskap, är början på en skavande insikt om att Nato inte är starkt utan svagt, att Natos utrustning är medioker, att tal om upptrappning är meningslöst i avsaknad av något att eskalera med, och att om ryssarna kände sig så benägna kunde de göra mycket mer skada på Väst än vi på Öst. Men även där har västerländska förståsigpåare fastnat i berättelser om pansarkrigföring och territoriell erövring. Ryssarna behöver naturligtvis inte göra detta. Med sin missilteknologi, som västvärlden konsekvent har ignorerat och tonat ned, kan de göra en enda röra av vilken stad som helst i västvärlden, och ingen västerländsk stat är i stånd att svara. Naturligtvis inser ryssarna, som förstår dessa saker, att de faktiskt inte behöver använda dessa missiler: den psykologiska hävstång de har från att bara äga dem kommer fungera mer än gott nog. Ironiskt nog tror jag däremot att just ukrainarna förstår dessa saker, bättre än deras förmodade Nato-mentorer. Deras sovjetiska arv och den stora armén, som de behöll, gav dem en medvetenhet om hur storskaliga operationer genomförs på politisk och strategisk nivå även om de sedan dess har angripits av Natos farliga förståsigpåare. 

Minns avslutningsvis Frankrike 1940, tyskarna använde en modernare krigsstrategi, en som fransmännen inte förväntade sig och inte kunde klara av. Tiden har nyanserat den slutsatsen: den tyska taktiken var förvisso innovativ, involverade snabbrörliga pansarenheter med djup penetration och nära samarbete med flygplan, men den var också extremt riskabel och krävde mycket mer tur än strategi för att lyckas. Dock hade tyskarna utvecklat en stil, dikterad av behovet av att undvika långa krig, som det inte fanns någon motsats till vid den tiden, och som ställde till oväntade och under en period olösliga problem för försvararen. Det är något med den franska politiska och militära klassens omtumlade oförståelse, sommaren 1940, som verkar mycket relevant idag. Västvärldens nederlag, ännu inte ens erkänt som sådant, är på en gång intellektuellt, organisatoriskt och politiskt. De härskande klasserna i Väst verkar inte ha någon aning alls vad som har hänt dem och varför, och inte heller vad som troligen kommer att följa.