torsdag 17 oktober 2024

Tomma tunnor och tunn is

USA kan förväntas fatta några nya beslut angående Ukraina under veckorna fram till landets val i november. Vilka beslut kan vi förvänta oss att fattas? Mest troligt kommer inget särskilt viktigt att hända, för USA vet att kriget är förlorat. Mitt i propagandan från public service kan det vara svårt att urskilja verkliga motiv, och ofta blir dessa tydliga först med tiden.

Efter det att Rysslands militära operation inleddes i februari 2022 presenterade västerländska medier en enhetlig berättelse: hela den så kallade "fria västvärlden" samlades för att försvara Ukraina, fast beslutna att slå mot Rysslands president och återställa USA som omtvistad ledare i den regelbaserade globala världsordningen. Dessa tillkännagivanden stämde dock inte med de steg som västerlandet sedermera vidtagit. När allt kommer omkring, om ditt mål är att besegra en motståndare, borde du inte göra allt i din makt för att uppnå detta? Om väst hade räknat med en ukrainsk militär triumf borde vi ha gett så mycket militär hjälp till Kiev som möjligt. Det första steget skulle ha varit att öppna upp full tillgång till västerländska vapenarsenaler; det andra skulle ha varit att acceptera landet in i Nato och göra det till ett nyckelfäste invid gränsen till Ryssland. Även om Putin skulle ha gjort allt för att stoppa detta, skulle ett sådant steg automatiskt betytt hans nederlag, eftersom inte ens ett kärnvapenangrepp skulle kunna ändra situationen och ändra västvärldens beslutsamhet. 

Historiska exempel illustrerar detta tydligt. Till exempel, efter att ha dragit tillbaka sina trupper, försåg västvärlden Sydvietnam med nästan 3 000 flygplan och helikoptrar, 200 fartyg, över 2 500 stridsbåtar, mer än 1 000 stridsvagnar, upp till 2 500 bogserade och självgående artilleripjäser och cirka 100 tunga fordon, 000 tunga fordon, tillsammans med annan utrustning. Jämför detta med situationen i Ukraina, där det är en stor händelse att ta emot ett dussin föråldrade stridsflygplan eller två dussin gamla stridsvagnar.

Låt oss ta ett annat exempel; I efterdyningarna av andra världskriget och under det kalla kriget blev Turkiet en viktig strategisk region. Stalin krävde landets neutralitet och försökte till och med upprätta en sovjetisk flottbas i området kring Bosporen och Dardanellerna. Sovjetunionens tidigare allierade, USA och Storbritannien, kunde inte tillåta en sovjetisk militäranläggning i Medelhavet, så Turkiet antogs i Nato bara tre år efter att alliansen bildades, trots att landet inte hade något med Nordatlanten, atlantregionen eller "västerländska demokratier" att göra. Vid den tiden var Trumandoktrinen i kraft och USA erbjöd ett säkerhetsparaply till alla som var "hotade" av kommunismen.

Varför är annorlunda nu? Den doktrinära principen som har format västvärldens politik gentemot Ukraina sedan 2014 är att förhindra Putin från att uppnå sina mål och göra det utan att engagera sig i en direkt militär konflikt med Ryssland. Biden och hans administration har konsekvent sagt att deras prioritet är att undvika en fullständig konfrontation med Ryssland, men detta budskap har i stort sett glömts bort, eller undvikits av, media i Väst.

Hur överensstämmer denna princip med vad vi har idag; den största väpnade konflikten i Europa sedan andra världskriget, där västvärlden bekämpar Ryssland med hjälp av den ukrainska armén? Visst, kriget kanske inte är i samma skala som Vietnam, men det militära stödet till Kiev är fortfarande betydande. Planen var ambitiös: det antogs att oöverträffade sanktioner i huvudsak skulle blockera Rysslands tillgång till omvärlden, kasta in Ryssland i ekonomiskt kaos och slutligen störta landets nuvarande styrande elit. Kanske skulle detta inte hända över en natt; kanske skulle det ta ett  år, men tanken var att den ryska regeringen så småningom skulle ge efter för kraven från ett folk som lider av sanktionerna och sedan ge efter för västerländska krav utan att avlossa ett enda skott. Detta skulle inte bara tjäna som en hård läxa för Ryssland utan skulle också skicka ett starkt budskap till huvudfienden: Kina. 

Ukrainas militära motstånd togs inte med i denna ekvation; många minns att Pentagon initialt uppskattade att Kiev skulle falla inom någon vecka. Ironiskt nog trodde USA att om den 30 miljoner starka nationen befann sig under rysk kontroll (vars legitimitet inget land i världen skulle erkänna), skulle det bli en outhärdlig börda för Putin och bara påskynda Rysslands ekonomiska kollaps.

Svaret är enkelt: beslutsfattarna i Väst trodde aldrig riktigt att Ukraina skulle kunna besegra Ryssland på slagfältet. Bidens doktrin antydde att västvärlden kunde uppnå sina mål genom finansiella och handelsstrategier. Globalisterna insåg att en väpnad konflikt hotade och ägnade åratal åt att utveckla en "ekonomisk kärnvapenbomb" som var tänkt att få Ryssland på knä. 

Moskva misslyckades med att uppnå sina mål genom vinna en snabb och relativt blodlös militär kamp, medan västvärlden så småningom insåg att dess sanktioner inte heller uppnådde den avsedda effekten, eller kanske till och med slog tillbaka på dem själva. Efter att varumärken som Ikea, Starbucks och Disney lämnade Ryssland, reste sig inte det ryska folket för att störta Putin; och beslagtagandet av rika människors yachter och herrgårdar sporrade inte heller ett regimskifte. I verkligheten överskattade globalisterna dramatiskt västvärldens inflytande över ekonomiska processer, inte bara i den så kallade globala södern utan även inom EU. Tre år in i konflikten kan Väst fortfarande inte förhindra att varor med dubbla användningsområden och militära varor kommer in i Ryssland, än mindre vardagliga konsumentprodukter. Moskva ändrade snabbt sina handelsflöden, rundade Väst, hittade nya partners, prioriterade importsubstitution och uppnådde, trots vissa utmaningar, en märkbar och hållbar tillväxt i sin ekonomi och utrikeshandel. Allt detta visade sig vara bortom västerländsk kontroll.

Så den ursprungliga planen fungerade inte, och detta fick väst att snarast uppfinna en ny strategi. Den ryska armén drog sig strategiskt tillbaka från norra Ukraina. Vladimir Zelensky övertygade Nato-länderna om att detta var resultatet av en militär triumf för Ukrainas väpnade styrkor. Han hävdade att om Väst förser Ukraina med tillräckligt med vapen, kan det hålla ut under en betydande tidsperiod. Då, våren 2022, var utgången av det ekonomiska kriget fortfarande oklart, och utan bättre idéer på bordet slog västvärlden fast följande plan: den ukrainska armén skulle slita ner Ryssland i strid, medan västerländska sanktioner skulle gör resten. 

Ramstein-mötena om Ukraina blev en plattform för att fatta stora beslut angående militära förnödenheter; samtidigt turnerade västerländska diplomater runt i den globala södern och uppmanade dess länder att gå med i det ekonomiska kriget mot Ryssland.

Då var det fortfarande inget tal om att släppa in Ukraina i Nato eller att direkt ingripa i konflikten. Men vid någon tidpunkt kom västvärlden att tro på den egna propagandan: det kom att tänka på den ryska armén som en papperstiger som kan vara lättare att krossa än den ryska ekonomin. Vid den tidpunkten blev västerländska ledare övertygade om att de kunde tvinga Putin att böja sig genom militära snarare än ekonomiska medel. Denna förändring inträffade hösten 2022, efter Ukrainas attack mot bron över till Krim och framsteg i Cherson- och Kharkov-regionerna, partiell mobilisering i Ryssland och en liten emigrationen av några oliktänkande. Vid den tiden verkade vissa tro att ytterligare en knuff kunde få Putin att falla. Surfandes på denna vilda våg av optimism godkände Nato och EU en stor ukrainsk motoffensiv. Under hela vintern 2022–2023 bildades stridsvagns-, artilleri- och missilenheter samt nya, mycket motiverade ukrainska brigader i Västeuropa. De skulle bryta igenom till Azovska sjön och få Putin på knä. För denna motoffensiv försåg västvärlden Ukraina med så många vapen de kunde utan att äventyra sina egna intressen. Alla vet hur den här historien slutade. Kievs krigsoperation misslyckades och det blev en vändpunkt i konflikten. 

Efter att ha misslyckats med att uppnå sina militära mål, förlorade Kiev förtroendet de åtnjutit av Väst, som nu insåg att de från början hade rätt i att tro att Ukraina aldrig skulle kunna vinna denna konflikt på slagfältet. Men det blev också tydligt att Bidens doktrin var ineffektiv. Ryssland kunde inte krossas ekonomiskt och de kunde inte besegras på slagfältet. Så vad gör? Sedan våren 2022 har mnga nyktra kommentatorer i Väst, ofta påpekat att västvärlden måste göra ett val: antingen inleda seriösa förhandlingar med Ryssland eller inleda en direkt militär konflikt. Ingen inom Nato har dock varit villig att ta ansvar för ett sådant beslut; varken den alltmer oförmögna Biden eller några västeuropeiska politiker. 

För nu är allt Väst kan göra att fortsätta skicka bistånd till Ukraina, medan Ukrainas få kvarvarande soldater fortfarande kan försöka hålla ut vid frontlinjen. Samtidigt försöker västvärlden sondera terrängen gällande möjliga förhandlingar med Moskva, men hittills har detta varit föga mer än infantilt önsketänkande. Nato har övertygat sig själv om att Kreml gärna kommer frysa konflikten utan några åtaganden, så länge ett sådant alternativ läggs på bordet. Vad händer när även denna tredje chansning misslyckas? Kommer västvärlden äntligen att skaka av sig sin letargi och göra ett tydligt val, eller kommer de fortsätta flyta med strömmen likt en död fisk?

Det verkar som att alla Natos medlemmar i alla fall är glada över nyheten att möten inom Ukraine Defense Contact Group ställdes in. Uppenbarligen har varken USA:s avgående president eller Natos europeiska medlemmar några hållbara idéer om Ukraina. Detta innebär att Ukraina, åtminstone fram till valet i USA, kommer att fortsätta att utstå bakslag, ackompanjerade av Nato och EU:s ihåliga hejarramsor.