En gång i tiden, när det fortfarande fanns två supermakter på planeten vi bebor, hade Washingtons världsomspännande militära närvaro en mening: inneslutning av kommunismen. Gott så. Som en frihetlig liberal var aldrig kommunism ett alternativ. Strax efter det att Sovjetunionen imploderade 1991 fortsatte emellertid USA på en väg vars mål var att bygga upp en monoteistisk global imperialistisk struktur som inte nöjde sig med att hotet var försvunnet. Krig blev en industri. Hela horisonten var dock fri från värdiga motståndare, fast militära baser fortsatte att växa fram. Därmed var USA ett imperium med sin spegelbildsfiende borta; ett imperium som riskerade att bli; och nu bevisligen blev, sin egen nemesis i jakten på skuggfiender. USA behövde Sovjeterna; när deras imperium kollapsade måste USA återskapa världen i sin egen avbild. Frihet påtvingat med vapen. Sedan 1990-talet har amerikanska ledare agerat som om det inte fanns något eller någon som kunde hindra dem från att göra som de ville med planeten, vilket inneburit att det inte fanns något eller någon att rädda dem från sin egen dårskap. De resultaten bevittnar vi 2017. Utsträckta och katastrofala krig i Irak och Afghanistan. Interventioner i hela det större Mellanöstern; Libyen, Syrien, Jemen och bortom som spred kaos och ödeläggelse. Anfall och attack mot terrorism som har gett alla jihadister ny kraft. Beskyllningar om angrepp från Ryssland förs fram utan vidare bevis vilket stämmer överens med en strategisk vision byggd på hybris om amerikansk global räckvidd, global makt och fullspektrumdominans.
