Klagomuren och Guds ironiska sida

Det trotsar all logik, det är en 4000 m2 stor plätt i universum omgiven av gamla murar, förfallen å färglös, ändå är det epicentrum för mänsklighetens drömmar och rädslor; det är hjärtat  av judendomen , kristendomen och islam . Känd som Haram el–Sharif av vissa, eller Tempelberget av andra, världens navel för alla. Tempelberget, tros vara platsen för det första och andra judiska templet, anses av judar vara de enda stenarna intakta från den romerska plundringen av Jerusalem år 70 eKr. Det är krönet av berget Moira, det är rastplatsen för de flygande hästarna, det är dårligheternas högborg, det är religion.

Fundamentalisterna av idag vill nu sätta sina apokalyptiska system i verket. Riv en moské, bygg ett Tempel, starta ett krig. Allt för att tre händelser måste äga rum innan den judiska Messias kommer: återupprättandet av Israel, judarnas återkomst till sitt hemland, och byggandet av ett tredje tempel. Som religiösa judar serpå det kom de två första händelserna vid grundandet av den judiska staten 1948, och vilsna i de himmelska tvångstankarnas tecken, säger de att den tredje händelsen har blivit möjligt tack vare det arabisk-israeliska kriget 1967.

Retoriken pressar från alla sidor in hatet igenom den trånga krigspassionsportalen. Att skada moskén, betyder ett globalt krig mellan den muslimska världen och Israel, dessutom är det ingen tvekan om att det skulle vara ett krig som riskerar föra förstörelse till staten Israel, för i händelse av en judisk extremistattack mot tempelplatsen, kommer hela skulden läggas på Israel och apokalyptiskt destruktiva krafter kan sen husera fritt.

Men det finns en lösning som jag nu är övertygad om kan fungera; det judiska templet byggdes aldrig på det nuvarande Tempelberget utan var beläget en fjärdedels mil söderut; ovan dagens Gihonkälla. I boken The Temples That Jerusalem Forgot av Ernest Martin baseras slutsatserna på flertalet bevis, bibliska, historiska och geografiska, och för de som inte är fast i religiösa vanföreställningar kan teorin inte vara annat än mycket trolig.

Flavius Josephus, som erbjöd ögonvittnesskildringar av förstörelsen av Jerusalem och dess tempel i AD 70, skriver bland annat att endast den romerska tionde legionens läger fick stå kvar bland ruinerna av Jerusalems stad och tempel; Fort Antonia, som Herodes uppkallade efter Mark Anthony, var jämförbara i storlek och placering till andra romerska fästningar byggda för att skydda ockuperade städer. Josephus rapporterade att Fort Antonia var stor som en stad och kunde hålla en hel legion av trupper, dvs. 5.000 soldater plus stödpersonal. Herodes hade byggt  fortet år 6 e.Kr. och romarna använde redan innan revolten platsen som härläger, och de hade ingen anledning att förstöra det efter kriget. För som en säkerhetsåtgärd, fortsatte det romerska imperiet att använda Antonia för att hysa den tionde legionen även efter Jerusalems förstörelse och förblev kvar bakom murarna i mer än 200 år. Att Haram verkligen är Fort Antonia har flera vittnesmål från olika kyrkofäderna och pilgrimer från fjärde till sjätte århundradena också bekräftat; de talade alla om ett stort stenomgärdat Praetorium; där Pilatus dömde Jesus. Templet beskrevs som försvunnet och placerat söder över, ovanför källorna vid nuvarande Davids stad i Jerusalem. Dagens Klippmoské står därför troligen ovan Jupiters tempel. . .men det är en annan historia.

Så Klagomuren, där fundamentalisterna gråter, var och är egentligen en del av väggarna som inneslut en Romersk här. . .den som fördrev det judiska folket. Gud är ironisk. Det tragiska är att judendomen innan tiden för korstågen kände till att Klagomuren inte var en rest av ett andra tempel och när judarna försökte återuppbygga ett tredje judiskt tempel i dialog med Konstantin och senare under Julian år 362 eKr ville de bygga just längre söder ut.

Under de senaste 130 åren har arkeologer bekräftat att den ursprungliga Davids stad byggdes på den sydöstra kanten av Jerusalem, problemet är att arkeologer förvisso gjorde rätt att för hundra år sedan  flytta platsen för Davids gamla stad till det sydöstra Jerusalem, men de misslyckades tyvärr med att omvärdera sitt traditionella tänk kring placeringen av det judiska templet.

Även Bibeln ger stöd för placeringen vid nuvarande Davids stad; Davids psalmer vittnar om att " levande vatten " flödade genom templet, det fanns även en ögonvittnesskildring från en person från Egypten som hette Aristeas som tittade på templet i omkring 285 f.Kr. Han konstaterade helt kategoriskt att templet var belägen över en outtömlig källa som vällde upp inom den inre delen av templet. Även romerska historiker spelar in i bedömningen, Tacitus skrev 105eKr att "templet i Jerusalem hade inom dess område en naturlig vattenkälla." Inga naturliga källor har någonsin funnits inom Haram el-Sharif, endast cisterner för uppsamling av regnvatten. Geologiskt är det enda naturliga källan i Jerusalem; Gihon. Även de islamiska härskarna från sjunde till elfte århundradet tillät judarna att leva nära sina tempelruiner vid Gihon, men förbjöd dem att gå in i Haram, vilket vidare visar att platserna inte var synonyma.

Vidare så hittade Sir Charles Warren, den största utgrävaren av Jerusalem, som minutiöst undersökt alla vinklar, vrår, hål, cisterner och tunnlar under Haram, inga arkeologiska lämningar som identifierats med det andra templet.

Men man kan väl inte helt förstöra ett tempel invänder de religiösa fanatiska skeptikerna. Jo det kan man, romarna var kunniga och som bevis för detta har arkeologerna aldrig avslöjat några andra ruiner som identifierats med Herodes byggde i Jerusalem, inklusive hans överdådiga palats, det grekiska Gymnasium eller den romerska Hippodromen. . .och med tanke på vittnesmålen från ögonvittnen kring den fullkomliga förstörelsen av Jerusalem, som grävdes upp från sina grundvalar, är det osannolikt att något bevis för det andra templet eller andra massiva Herodianska byggnader någonsin kommer att hittas. Om templet aldrig var beläget på, det idag förmodade ”Tempelberget”, är ett stort hinder för fred mellan israeler och palestinier passé. Judarna kunde då flytta sitt fokus söderut, bort  från den västra muren och mot Gihon, samt där bygga sitt tredje tempel.

Jag har sett mycket ruiner i regionen, läst det mesta av de historiska källorna, och en så potentiellt upprörande teori som nog är sann har jag aldrig stött på. Bevisad och accepterad av fler kan den radikalt förändra centrala aspekter av den teologiska, historiska, kulturella och politiska förståelsen av Jerusalem och dess heliga platser, teorin bör inte ignoreras.

Ofantligheten

Du kan inte förstå en människas handlingar om du inte tar hänsyn till att det han gör en viss dag är resultatet av händelser som ägt rum under hela livstiden upp till den stunden; och som kommer att resultera i fler händelser i den människans framtid. Det är samma sak för en planet, även om livslängden på vår jord är mycket längre än den är för en enda människa. Om vi vill förstå vad som händer i dag på vår plats i universum, måste vi försöka förstå hur planeten har förändrats under de eoner till att bli vad det är nu och vad det kan tänkas bli i framtiden.

Det är en svindlande tanke att ta in hela spännvidden av historia kring en planet; universum har alltid en speciell tankemässig smak, och trots att ingen av oss kommer att bevittna det ultimata slutet på vår biosfär, är det en källa till stor fascination. Och det är inte något nytt: det är en del av det mänskliga tänkandets eskatologi.

Så nuet och framtiden för en enskild person kan förstås utifrån hans eller hennes förflutna, och det är egentligen samma sak för jorden. Vetenskapen ger oss att nuet i vår planetära historia är unik i planetens hela historia: framtiden kommer inte bli mer av det vi har idag. Det är sant att om vi misslyckas med att överleva som civilisation, kommer det att finnas tid och utrymme för nya mänskliga civilisationer; och även om Homo Sapiens sållar sig till de utdöda, kan det finnas utrymme för en utveckling av nya arter. Men allt som kommer att hända sker i en utförsbacke mot en slocknad sol.

Nya mänskliga civilisationer utvecklar inom de närmaste hundra tusen åren kommer till exempel inte att ha kol och fossila kolväten som vi av idag. Om ett par hundra miljoner år från nu kommer kanske nya arter hitta olja som har omskapats i grunda syrefria hav, men de kommer inte att ha kol, som är resultatet av mycket speciella förutsättningar på den här planeten. Och de kommer kanske att leva på en planet med en mycket reducerad biologisk produktivitet i jämförelse med nu. Det betyder inte att de inte kommer att kunna utveckla nya mästerverk och tekniska underverk, men det är aldrig som nu.

Det är när jag läser Isaac Asimov som jag förstå den stora ofantlighet som utgör vår planets framtid och hur svårt det är för människans att tänka det. Vi en liten civilisationens krusning på toppen av en gigantisk tsunami som slår mot en avlägsen strand, och vår krusning försvinner, men ersätts av nya och vågen fortsätter rullande framåt till sitt oundvikliga slut. Och ändå vet vi så lite: det kan finnas andra stränder, andra vågor, kanske slutar vår planetära rullning, medan det universella havet är en evighet där ljus och mörker kan byta plats i en aldrig sinande dans. Så, som Asimov avslutade sin betraktelse, en dag  ska orden " Varde ljus " kan sägas igen. Och det kommer att bli ljust igen.

Förhandlingslösningar

Har haft många års erfarenhet från förhandlingssituationer; politiska jobb är till sin natur oftast förhandlingsburna. När jag försökte summera vilken egenskap som tagit mig längst så inser jag att den absolut viktigaste egenskapen faktiskt; Empati. En egenskap som fått osedvanligt dåligt renommé i just förhandlingssituationer. Det låter som svaghet. Men en empatisk förståelse för den andra sidan i en förhandling är nödvändig och, faktiskt, mycket krävande att skaka fram. Det betyder nämligen att du måste lära dig: "Känn din fiende " och precis som i poker försöka förstå dina motståndare för att veta om de bluffar eller är allvarliga med sina utspel.

Detta betyder inte att du sympatiserar med dem eller ens gillar dem du ordbrottas med.  En djup förståelse av den andra personen/personer du är i förhandling eller konflikt med är ett kraftfullt verktyg för kreativitet när det kommer till att lösa problem.

Att finna empati kan vara svårt i förhandlingssituationer, erkänner det, men det är mest beroende på att vi ser på konflikter som ett nollsummespel, precis som en fotbollsmatch. Vi vill demonisera den andra parten och är troligen rätt ointresserade i att förstå hur de ser saker. Blir en då förhandling som bara en win-lose situation är det betydligt svårare att ta fram empatin, en idrottstränare för AIK måste alltid försöka lista ut Djurgårdens spelplan, inte demonisera dem som värdelösa.

Eller för att hålla mig inom det litterära temat; som F. Scott Fitzgerald skrev; Testet av en förstklassig intelligens är förmågan att hålla två motsatta idéer i åtanke samtidigt och ändå behålla förmågan att fungera. När jag försöker använda empati i konflikt, kämpar jag för att hålla både min egen tanke runt konflikten och den andra sidans i åtanke. Utmaningen ligger i att ha Scott Fitzgeralds förstklassiga intelligens och de två idéerna: sida vid sida. Vi fruktar att vi kan glömma våra intressen och bli lurade till att se den andra sidans intressen och känna sympati för dem. Inget kan vara mer fel. Det finns alltid i en förhandling min sida, din sida å den rätta sidan.

För kom ihåg att empati inte är sympati. Jag har alltid haft en mycket hälsosam respekt för övriga motpartens kapacitet, och en mycket tydlig förståelse av de mål som de försöker uppnå. Men sympati har inte hindrat mig från att samtidigt förstå dem, och hitta sätt att vinna framgång. Så tänk på samma sätt som motparten är den enkla nyckeln gamla visdomen, men vad mer är känn med motparten. Det är endast möjligt efter att man mycket tydligt fört har etablerat de egna intressena i förhandlingen, helst i skrift, för att inte glömma bort dem när man vandrar runt och sätter sig för en stund på den andra sidan av förhandlingsbordet.

Empati tillåter oss se på konflikten från den andra sidans perspektiv och ser att fastställa vad den andra sidans intressen verkligen är. Då kan vi använda denna kunskap, och kunskap om våra egna intressen, att ta ut potentiella win–win lösningar som utökar lösningsutrymmet. Denna kreativa empati är motsatsen till svaghet. Det kräver en avsevärd mental seghet att utföra ett effektivt sätt.

För avslutningsvis måste ni komma ihåg att förhandlingsbordets spelteori inte består av motspelare som alla är lika ”rationella”, likt parter som sitter över ett schackbräde.  Många situationer involvera parter med väldigt ojämna nivåer av strategiskt tänkande. Ibland kan en part helt enkelt sakna förmåga. Men ibland är en stark motpart svagare för denna kanske inte inser det ens behöver tänka strategiskt. USA:s agerande i Irak har varit ett uppenbart exempel på det senare. I boken; Imperial Life in the Emerald City så läser jag om hur USA demoniserar Irakierna, omänskliggör dem, skrattar åt deras sätt och vägrar kännas ens ett uns av sympati för befolkningens legitima krav. Resultatet? Inte en förhandlingsframgång i vart fall.

Philippics

Läser just nu Philippics och ser hur de sista dagarna av ett imperium ger alltid gott om utrymme och makt till de hjärtligt hjälplösa, de sinnrikt sinnesslöa och de dansande idiotierna. Dessa politiker, mediala propagandister och gudssäljande krämare anlitas av ett oroligt folk för att vara de offentliga ansiktena på det sjunkande skeppet, dölja det verkliga arbetet av besättningen och systematiskt beröva passagerarna information om att fartyget förlist. Maktens moderna mandariner fortsätter ge sina order, ger sina pompösa tal, påtalar att Västerlandet är det största skepp som någonsin byggts. De vidhåller att vi har den mest avancerade tekniken och förkroppsligar de högsta och vackraste dygderna. Och sedan, med ett plötslig och oväntat raseri, hamnar vi alla i det iskalla vattnet.

Sumer och Rom gick under på samma sätt, så även de ottomanska och österrikisk- ungerska imperierna. Män och kvinnor av fantastisk medelmåttighet och fruktansvärt fördärv ledde monarkierna i Europa och Ryssland till första världskriget och Amerika av idag har onekligen sin andel av veklingar och idioter som satt destination mot destruktion.

Befolkningen i döende imperier är passiva. Det har fått sina bedövningsmedel och är invaggade i glömska. De retirerar in i det sexuella, det skrytsamt praktfulla och gagnlösa, reträtter som momentant känns lustfyllt men föder självdestruktion. De litar naivt det hela kommer att fungera. Som art, konstaterar Margaret Atwood i sin dystopiska roman Onyx och Crake, är vi är dömda av hoppet. Och absurda löften om hopp och härlighet serveras oss av nöjesbranschen, den politiska och ekonomiska eliten, överklassen som poserar som journalister, självhjälpen ges av religiösa trossystem som garanterar att anhängare av rätt gud alltid kommer att skydda dem. Det är kollektivt självbedrägeri, en reträtt in i det magiska tänkandet.


Den romerska statsmannen Cicero var en påtalare av Roms förfall; för all hans ärlighet, jagades och mördades han, hans händer och huvud avskurna. Hans avhuggna huvud och hans högra hand, som hade skrivit Philippics, spikades upp på Forum i Rom. Brusande folkmassor fick höra på medan den romerska eliten berättade att han aldrig skulle tala eller skriva eller skrämmas igen. Denna giftiga, kakofoni av skådespel och gladiatorkamp, bröd och cirkus pumpas idag ut i etern i eviga 24 timmars cykler. Få människor läser böcker. Fria tankar och ifrågasättanden är bannlyst, särskilt vid universitet och högskolor, där skygga pedanter och karriärister pressar fram akademiska dravel. Våra universitet och handelshögskolor, pressar fram chefer att besätta systemet, människor som inte undervisas i att tänka utan att lyda å förvalta. Dessa systemchefer vet bara hur man förevigar sig själva och systemet de tjänar, de uttömmer jorden för att upprätthålla upp ett system som fungerade men vars bäst-före-datum nu är passerat. Snart inleds en reträtt in i det muromgärdade Elysium; som den Förbjudna staden eller Versailles. De uppfinner sin egen verklighet, Wall Street har idag reproducerat detta beteende. De insisterar på att vi bibehåller ett fortsatt beroende av fossila bränslen och en spekulationsekonomi, allt för att upprätthålla riket. Statliga medel förslösas alltmer på extravaganta och meningslösa projekt och kejserliga äventyr. Och allt kollapsar.


Vällust och evig ungdom är våra övergripande tvångstankar. Den romerske kejsaren Tiberius lät i slutet av sitt misslyckade styre, flytta sitt hov till Capri och använde palats till en plats för ohämmad lust och våld. Tiberius skulle följas av Caligula och Nero. Galenskap föder sin galenskap. Det är trivsammare, jag erkänner, att stå hänförd inför våra elektroniska hallucinationer. Det är mer glädjande att insupa den hedonism och sjuk av dyrkan av jaget och pengar. Det är mer tröstande att snacka om kändisskvaller och ignorera eller avfärda det som är verklighet. Thomas Manns Bergtagen är ytterligare en briljant roman om detta märkliga sinnestillstånd. Det finns ingen politisk ideologi, trots koreograferade debatter och utarbetad politisk teater. Det är, som det alltid är i slutet, en stor kleptokrati.

Oljehäxan

Även om många människor ännu inte inser det så genomlever vi just nu ett förunderligt paradigmskifte i mänsklighetens historia. Många av de omhuldade antaganden kring vårt sätt att leva blir allt svårare att motivera, och andra saker som vi idag tar för givet glider iväg från oss, vår oljebrännande civilisation är en döende cancerpatient. Oljevälståndet har tagit sig många former och har tillåtit oss att öka levnadsstandarden på fenomenala sätt, samtidigt som vi har skördat frukterna av vetenskapens framsteg. Vi i Väst kan idag förvänta oss att leva i åttio år eller mer, medicintillgången god, gott om mat och inte minst ett överskott av tid som vi spenderar på fritidsaktiviteter eller mer troligt stirrar slött på Facebook-uppdateringar, allt finns. . .men hur länge till?

Allt är på väg att förändras och World Made by Hand som jag läste i helgen minner om detta. Författaren har skapat en trovärdig värld där han tänkt på följande fem punkter:

• Vi människor har uttömt alla de lättillgängliga energikällorna som vår moderna livsstil är beroende av. Allt som finns kvar är rester från festen.
• Resultatet av detta; den materiella levnadsstandarden vi har blivit vana vid försvann. Högre priser på grundläggande varor såsom livsmedel, energi och bostäder hamnade utom räckhåll för många människor.
• Våra styrande eliter, oavsett om de är politiker, affärsmän eller mediahipsters, är funktionellt oförmögna att göra något åt detta och de gör egentligen bara situationen mycket värre än det behöver vara.
• De flesta människor som lever idag är beroende av billig olja för att äta sig mätta. Oljan borta, så kommer hungern.
• Forskare och tekniker kommer inte komma till vår räddning för det finns inte något lämpligt alternativ till den billiga energi som oljan utgjorde. 
• Dags att börja odla min köksträdgård. 

Necessitas

Erfarenheten av att redan nu tilldelats den diagnos som jag antingen kommer dö med eller av, beroende på de medicinska landvinningarna, ger mig fördelen av insikt kring att vi direkt efter födseln överger kontrollen till en kraft som är större än vår vilja; Necessitas skänker oss våra diagnoser, dödsfall, okrossbara löften och livstid. Jag har varit tvungen att erkänna att idén om ett början och ett slut är illusorisk. Att historien inte börjar eller slutar, men fortsätter. Så för bara ett ögonblick, med stor möda, kan jag föreställa mig min vilja som en kraft som inte skulle försvinna men uteslutande omfördelas när jag en dag dör; att allt liv innehåller samma kraft, och att jag inte behöver oroa mig för förestående död. För mitt största ansvar i livet var bara att inrymma energin för en stund och sedan lämna det ifrån mig till min son.

Det bästa med insikt är förmånen att se tiden som ändlig för ens egen del, att kunna titta på vågen av dödlighet skölja över mig och alla jag känner utan rädsla. Ingen mer tid, inte mer kapacitet. Privilegiet att utesluta möjligheter. Nå avslut i allt. Att veta; jag är avslutad. Och att veta tiden kommer att gå vidare utan mig. Se på mig nu, skrivandes mina strofer för en stund mot bakgrund av tidlösheten, intigheten och desintegrationen.

Tötider?

Komplexiteten i civilisationen överstiger idag vår förmåga att hantera den sakligt och vi tillgriper panikåtgärder i form av mer utarmande beslut och för att skydda oss retirerade världen tillbaka i tron. Fortsätter alltså att fascineras av och försöker förstå varför vissa avstår från att reagera analytiskt på klimatförändringarna.  Jag läser nu ”TheLong Thaw” och ser där en föreställning om att samhällen kollapsar när deras komplexitet överskrider nivån av utvecklingen hos den mänskliga hjärnan att hantera komplexitet. Självklart kan en smart kultur skjuta upp detta men kan vi som mänsklig ras undvika det genom att agera rationellt på den insikt vi har om vad som händer? Tveksamt verkar det som.

I olika historiska kollapser har komplexiteten i att upprätthålla civilisationen alltid nått en kritisk punkt där kunskapen om vad som händer överväldigar civilisationens förmågor och kunskaper. Vid den tidpunkten uppstår ofta nya trossystem uppstår, människooffer och magiska svar sökes som svar på svåra frågor och tidigare ackumulerad kunskap försvinner in i de vidskepliga dimmorna som kallas religiositet. Tro trumfar kunskap.

Jag tror att konservativa klimatförändringsförnekare kan särskiljs i psykologiska tester så som varandes långt mer rädda än andra grupper. Visst många kan vara neutrala eller oengagerade men inte aktivt motarbetande bevisen. Det är inte heller så att skeptikerna saknar mod eller odugliga människor, men de är överdrivet rädd om livet som de har idag, toleransen för tvetydighet och förändring är låg. De kan därför, inför den hotande och komplexa karaktär klimatforskning trots allt har, vara mentalt mer predisponerade att retirera in i mentala citadell av förnekelse. 

Innanför murarna kan de likasinnade förstärka sin övertygelse, istället för att nyfiket söka svar med hjälp av nyare och bättre kunskap. Föreställningar om klimatkonspirationer är då mentalt säkrare än verkligheten. Globaliseringens ohållbarhet och dess stundande avstängning hotar vår civilisation och derivathajarna i världen förstår inte längre de komplexa sambanden som styr vår värld. Vad följer på vår kollapsade värld?