Putin ockuperar Krim, krigshökar, Ryssofober och slavskeptiker vädrar morgonluft. Men när Röda arméns pansardivisioner krossade de ungerska frihetskämparna 1956 och dödade 50 000 lyfte Eisenhower inte ett finger. När Chrusjtjov byggde Berlinmuren, åkte JFK till Berlin och höll ett tal. När Warszawapaktens trupper krossade Pragvåren 1968, gjorde LBJ ingenting. När, Moskva beordrade general Wojciech Jaruzelski att krossa Solidaritet, vägrade Ronald Reagan att sätta Warszawa på plats. Dessa presidenter såg att ingen vitala amerikanska eller västliga intressen hotades av dessa sovjetiska åtgärder, hur brutala de än må vara. De kände att tiden var på Västs sida i det kalla kriget. Och historien gav dem rätt.
Vad är då dagens Västliga vitala intresse av Krim och Donbass? Inget. Från Katarina den stora till Chrusjtjov, halvön har tillhört Ryssland. Folket på Krim är till 60 % etniska ryssar. Krim bör snarast rösta för att skilja sig från Ukraina, när vi bombade Serbien under 78 dagar för att åstadkomma utbrytning Kosovo satte vi ramarna för frihetsutkrävande. I hela Europa har folk valt att bryta loss sedan slutet av det kalla kriget. Av Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien blev det tills sist 24 nationer. Skottland röstade om självständighet. Katalonien. Annekteringar sker på Golan, Cypern, Chagos, Tibet, Västsahara, Hawaii. Varför panik nu?
.jpg)
Istället beskriver vi det som händer i Ukraina som ett ”blixtkrig” som kommer med krigshotet till hjärtat av Europa, även om Krim och Donbass är det som vi brukade kalla för Östeuropa, en blindtarm, inte ett hjärta. Den amerikanska sjätte flottan ska enligt vissa ut i Svarta havet, Gotland ska militariseras, Men varför? Väst har ingen allians som har mandat att slåss mot Ryssland över Krim. Vi har inget avgörande intresse där borta. Varför eskalera krisen och riskera en väpnad konflikt?
Och talet om sanktioner? Tänk om Moskva reagerar genom att skära av sina krediter de har utställda till Ukraina, kräva ni Kievs skulder, vägra köpa deras varor och höja priset på olja och gas?
Detta skulle lämna EU med ett ansvar för en nation stor som Frankrike och med fyra gånger så mycket folk som det då lika bankrutta Grekland. Är Tyskland och EU redo att ta på sig det ansvaret, efter att EU räddat Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien d.v.s.? Och om Väst pressar på Ryssland, till vem tror vi Putin kommer att vända sig till; självklart Kina?
Detta är inte en uppmaning till Väst att ignorera vad som händer, men för att förstå Ryssland och agera i de långsiktiga intressena som förenar Väst och Östeuropa. Putins handlingar oroar men de är inte irrationella.
Folkmassorna i Kiev satte upp barrikader, bekämpade polisen med spikklubbor och molotovcocktails, tvingade den valde presidenten Viktor Janukovitj att skriva på ett avtal om en kompromiss och innan bläcket torkat störtade de honom, grep riksdagen, lagstiftade bort det ryska språket, och förklarade Ukraina som del av Europa. För vilsna här i Väst kan det se ut som demokratisk dådkraft, men på Krim och i östra Ukraina såg etniska ryssar att den president de valde och det parti de stödde störtades och ersattes av partier och politiker öppet fientliga till ett Ryssland som de alla trots Ukrainskt medborgarskap har djupa historiska, religiösa, kulturella och släktband med.
Ja Putin tar en allvarlig risk. Annekteringen erkänns självfallet inte som legitim. Men för de hökaktiga krigshundarna som ylar om att Ukraina och Georgien ska komma in i Nato, och ge dessa nationer, djupt inne i Rysslands intressesfär pappersgarantier så är de av samma kvalitet som de som Kaisern gav Österrike 1914. Krigsgarantier ledder till världskrig, som mycket väl, historiker får avgöra om 200 år, kan ha varit dödsstöten för den västerländska civilisationen. För mer om Ukraina läs gärna denna
artikel.
Bibliska gestalter i nyskriven skönlitteratur har ofta varit läsvärda. Saramagos Evanglium enligt Kristus eller Kayats Trettonde lärjunge de mest läsvärda jag kan dra mig till minnes i förbiskrivandet. Men så kom Toibins magiska lilla berättelse om jungfru Maria i min hand i helgen. Av Toibin hade jag tidigare läst inget men utifrån Marias eget perspektiv får jag nu berättelsen om en son som plötsligt gör anspråk på att vara Guds son och som därför drar på sig allsköns hat och förföljelse. Även denna berättelsen slutar där den ska, vid korsfästningen; med sin tortyrromantiska beskrivning av blodet, spikarna och korset. Men det mest gripande med texten är hur Toibin förmedlar bilden av hur ett samhälle hanterar en människa som inte anslutit sig till den minsta gemensamma nämnaren. Hur vi alla hanterar det annorlunda, de som vill hävda något nytt, de som ställer sig utanför och tar konsekvenserna för att vi andra inom sinom tid ska förstå. Maria förtvivlar och gör allt för att han ska sluta upp med sina mirakel, men sonen vet att han måste för han har en glöd och ett vetskap om det rätta. Kanske våra oljeslutsprofeter av idag på samma sätt får sin upprättelse imorgon? I vilket fall; litteraturen som konstart ska inte underskattas och hos Toibin verkar den vara ett rättesnöre. Läs.
Att avstå är detsamma som att stiga ut ur konsumismen som livsstil. Man kan inte avstå om man alltjämt lever med den mentala och fysiska stress som kommer ur ett konsumtionsbehov, verkligt eller inbillat. Varje försök att vara modern slutar i en monumental känsla av otillräcklighet. Efter varje ny konsumtionsrunda till Kungens Kurva hinner alltid en eller flera av de inköpta varorna föråldras innan man ens kommit hem. Konsumtionskulturen hinner alltså aldrig ifatt sig själv. När vi sedan närmar oss en mättnad, när kritikerna får lite momentum i medierna, då ropar säljarna av konsumtionen ännu hårdare om en ny kris. Köp nya apparater, det måste ha:s nya kajaker, kravatter, kjolar, kavajer för mättnad får inte uppnås. Varje ekonomisk "kris" är en indikation på mättnad, men mättnaden får aldrig bli en befriare, det skulle förstöra vinstmarginalerna.