Bloggpaus

Nu kommer denna lilla plats på internet att gå i dvala för en månad eller två framåt när jag ägnar mig åt villkorslös kärlek. Innan dess lämnar jag med ett inlägg där jag tillåter mig den obekväma lyxen att förändra eventuella läsare. Kultivera den kapaciteten att irritera, detta då vi lever i en kultur där ett av de största sociala plusen är att inte har någon åsikt, så vi bildar ofta våra åsikter på ytliga intryck eller andra lånade idéer utan att investera egen tanketid att odla fram någon egen sann övertygelse. Vi går sedan runt och hävdar våra lånade åsikter och klamrar fast vid dem som ett ankare till vår egen verklighet. Det är enormt desorienterande för omgivningen och en själv att helt enkelt säga; Jag vet inte. Men det är oändligt mer givande att försöka förstå än att vara rätt, även om det innebär att ändra sig om ett sakområde, en ideologi eller framförallt uppfattningen om dig själv. Så mitt första råd är att; var nyfiken nog att omvärdera och erkänna okunskap. Vidare låt bli att göra något för prestige, status eller pengar. Prestige är som en kraftfull afrodisiaka som lätt förmår dig att göra det du tror dig vilja framför att göra vad du vill. Pengar och prestige är bra i det att de kan ge alla en känsla av bekräftande just nu, men de gör i slutändan att livet inte längre är spännande och i själva verket kan de ofta distrahera och förringa de saker som erbjuder djupare mentala belöningar. Sen kommer ett tips om att vara generös. Var generös med din tid och dina resurser och särskilt med dina ord. Det är så mycket lättare att vara en kritiker än en hyllande medmänniska. Kom alltid ihåg att det finns en människa i den andra änden av varje utbyte och kritisk kommentar.

Att förstå och bli förstådd är en av livets största gåvor, och varje interaktion är en möjlighet att bygga upp istället för att bryta ner. Efter dessa råd följer min idé om att alla tjänar på att bygga upp små öar av stillhet. Läs. Gå på promenad med en behövande hund. Cykla, lek laga mat eller vandra någonstans utan mål. Det finns kreativa syften med att dagdrömma, till och med tristess är nyttigt. De bästa idéerna kommer till oss när vi slutar aktivt försöka samla på oss verksamhetsmässiga manifest och låter erfarenhetsfragmenten flyta runt i vårt omedvetna sinne; där och då uppkommer nya kombinationer. Utan detta väsentliga stadium av omedveten bearbetning bryts flödet i den kreativa processen. Sist men inte minst; sov.  Sömnen påverkar också alla våra vakna ögonblick, dikterar vår sociala rytm och reglerar vårt humör. Var lika religiös och disciplinerad med din sömn som du är med ditt arbete. Vi brukar bära vår förmåga att få lite sömn med stolthet och hänvisa till att vi då har en hög arbetsmoral men sömnbrist är misslyckade prioriteringar. Vad kan möjligen vara viktigare än din hälsa och din sömn? Jorden kommer fortfarande snurra när jag vänder åter till denna blogg och krigen fortgå, dårskap regera och hoppet resignera. Så obemärkt av kosmos försvinner jag nu. Saknad av ingen.

De röstandes rätt

Det var länge sedan länderna i Väst övergav idén om en kung, kejsare eller diktator som varandes ett bra alternativ till ett gott styre. Den ende stod i stark kontrast till en ideal demokrati där erkännandet att en enda beslutsfattare kunde göra oerhörda fel jämfört med vad som kan karakteriseras som visdom hos den större populasen av väljare. Demokrati som den praktiseras idag har emellertid förvandlats till något helt annat. Det ursprungliga begreppet demokrati uppstod under klassisk tid, till exempel i grekiska stadsstater. Men det var begränsat till medborgare av rang vilket i allmänhet betydde att det var manlig representation baserat på en lotteriliknande urvalsprocess fri från ideologi. Tanken att en allmän medborgare skulle kunna väljas av andra medborgare uppstod långt senare i historien och först då blev det en politisk process av beslutet om vilka som representerar det allmänna i en regering kopplad till begreppet: demokrati. Vad som har gått vilse i överförandet av demokrati från klassisk till modern era är anledningen till att begränsa medlemskapet till röstandet för de som har en grundutbildning och en kapacitet för kritiskt tänkande. Och häri ligger anledningen till att demokrati som praktiseras idag inte längre per automatik borgar för gott styre i den moderna världen. Majoriteten av människor i världen har inte fått en adekvat utbildning som är bra nog för att form den tänkande medborgaren. De är inte beredda att se komplexiteten i det moderna livet som behöver ligga till grund för det personliga valet av representant.

Det gäller inte bara Indien, Ryssland eller Turkiet, det gäller i lika hög grad USA. En gång den starkast lysande demokratin i den Västliga världen, men nu med Trump inte fullt lika mycket. Hur Donald Trump kom till det vita huset är en fallstudie i hur bristen på utbildning och kritiskt tänkande inom den allmänna befolkningen blir en destabiliserande faktor. Den amerikanska kongressen är ett ytterligare exempel på bristen av mental förmåga hos såväl väljarna som den styrande klassens medlemmar. Och det är ett resultat av hur samhällen har misslyckats med att tillhandahålla adekvat utbildning samt en social och kulturell miljö som värderar kritiska tänkande färdigheter. Medan Indien, Ungern Ryssland och USA har blivit exempel på hur demokrati kan misslyckas i samhällen som förlorat sin bäring och sina perspektiv, är de inte de enda demokratiska enheterna  att uppleva problem i dessa sammanhang. Demokrati betraktas, per automatik, i världen som det bästa tillvägagångssättet för att uppnå en rationell och humanistisk styrning av stater, men när vi bevittnar utvecklingen runt om oss är det uppenbart att konceptet är ihåligt. Folk tror på demokrati eftersom de vill tro, inte för att det längre är sanningen.

Monokulturen

Det finns en frätande fiktion som råder på alla kontorsarbetsplatser, lögnen om att om vi arbetar lite hårdare och lite längre kommer vi att lönas med ökad hälsa, rikedom och lycka. En myt återberättad av generationer av nykonservativa tänkare har sålt oss tanken att den moderna arbetaren är ett djur på ständigt jakt; som drivs av konkurrenskraft och sitt ego till att nå allt högre inkomst- och produktivitetshöjder. Detta är falska argument; skadliga rent av och en väg som leder till djupa och helt förutsägbara konsekvenser. Inom alla sysselsättningsområden från akademin till industrin, den offentliga sektorn till privatmaskinerna, är samhället engagerad i en fruktlös jakt mot en minsta gemensam lön för inget. En förnedrande mänsklig strävan och en väg mot sönderfall av vår naturliga värld. Om den ekonomiska människan fanns så är den död, men resterna av kulturen sitter kvar; vi kan inte förvänta oss att samhället kommer att förbättra eller bota problemen. Vi lever i en kulturell vinter, i en bortkastad värld, i en urholkad monokultur av intighet. Har inga bättre förslag på vägar ut ur mardrömmen och fortsätter värdigt knappa på mina avtal men förblir redo för en systemkollaps.

God Jul

Matthew Henry

When Christ was about to leave the world, He made His will. His soul He committed to His father; His body He bequeathed to Joseph to be decently interred; His clothes fell to the soldiers; His mother He left to the care of John; but what should He leave to His poor disciples that had left all for Him? Silver and gold He had none; but He left them that which was infinitely better, His peace.

Den gudomliga ekonomin

Samhällets styrskick är ett resultat av en lång evolutionär process som har pågått sedan stenåldern. Sedan dess har människorna försökt nästan alla system och funktioner. De flesta har återspeglat en social hierarkisk struktur, men i avsaknad av verklig känsla för rättvisa har dessa hierarkier devalverats till maktförhållanden snarare än servicestationer för medborgaren. En klok struktur bygger på chefer och chefer som arbetar för dem som gör själva arbetet. De ska ge dem visionen och verktygen, inte leda dygnet runt. Moderna demokratier bygger på den neoliberala idén om individuell autonomi, den sekulära versionen av vår gudomliga fria vilja. I väst betyder det ensidig individualism, och i det yttersta av avarter oreglerade libertarianska och ekonomistiska sinnelag. Samarbete, altruism, osjälviskhet och en känsla av att tillhöra något större och viktigare än individen är byggstenar i demokratin som inte fungerar utan.

Se bara på bevisen framför oss. Den genomsnittliga människan strävar idag efter att bli numer ett. Hur mycket av detta beror på att de finns för många av oss och vi känner alla att vi konkurrerar med varandra? Oavsett hur undermåliga samhällets service blir, är bara ett fåtal människor redo att acceptera att den oljeberoende monetära ekonomin långsiktigt inte något bra. Vi tror på ekonomin, men vi diskuterar inte dess existens, precis som en religion gör med Gud. I stället för ett liv efter detta att debatterar har vi en pengarnas Gud som gör det möjligt för oss att göra allt vi vill, eller i alla fall det är vad vi tror vi önskar. Allt samhällsbyggande består av att tro vi på någonting, det är därför det är svårt att förstå begreppet religion i sin bredare betydelse. Lika lite som en gud belönar alla kan Mammon tillfredsställa världen eftersom det inte går att skapa välstånd för alla. Rikedom är en relativ term, det är något som bara kan tillhöra några. Rikedom finns endast om några är fattiga; rikedom är ett balanserat förhållande: det måste finnas fattigdom för att få ut rikedom. Även om klyftan mellan de rika och de fattiga fortsätter att växa årtionde efter årtionde, har fattiga människors livsstil inte förvärrats.

En framgång för kapitalismen? Ja visst. Här skyddar vår religion oss från kätteri; tanken att vi ska reformera det ekonomiska systemet, omfördela rikedom, övervaka kapitalet avfärdas som fientliga ogudaktiga kontroller. Samhällen måste främja ekonomisk tillväxt. Och detta motiverar även att krig förs i syfte att exportera demokrati och ekonomisk liberalism. Ekonomins religion förstör allt: skog, hav, levande arter, oss själva och våra obeskrivliga kulturer som finns över hela planeten. Heretikerna i världen ropar att vi istället ska skapa ett samhälle som inte kommer innebära ett sådant avskyvärt slöseri med energi och resurser. Det verkar som om det är dags att bli profetisk. Ändå verkar det inte hända. Vi är rädda för att förlora vårt ägande och vi är rädda för varandra. Det är svårt för oss att gå emot de andra. Det är extremt svårt att avvisa det som får oss att leva: Den gudomliga oreglerade kapitalistiska ekonomin.

Tystnad, tänkning pågår

Jag fascineras av tystnaden; av vad som händer med det mänskliga, identitet och personlighet när samtalet och musiken begär avsked, när av-knappen slår på, när den enorma tomheten når in. Tystnaden och kontemplationen är ett förlorat kulturfenomen, i tystnaden huserar skönhet, stillatigandet skapar ett utrymme som kan utforskas och användas om och om igen av olika existenser, av olika skäl och med väldigt olika resultat för ett kreativt skapande. Jag har vetat sedan ungdomens somrars kanotresor längs de småländska floderna att tystnad var ett hem. Det passade mig. Vi lever i ett samhälle som ser yttre skönhet som ett bevis på välbefinnande, vi ser att moraliska och sociala konventioner hämmar på våra personliga friheter, men ändå är vi rädda för alla som går bortom det godkända och utvecklar det excentriska. Tystnad och ensamhet representerar idag det excentriska, och hotfulla, i alla fall utan en inbäddad religiös tro som kuliss för tystnaden mening åt ensamheten.

Att söka tystnad är en social utmaning. Inte undra på att vi är rädda för dem som önskar och strävar efter att vara ensamma, om bara lite mer än vad som varit acceptabelt i moderna sociala strukturer. Inte undra på att vi ensamhet är synonymt med "ledsen, galen och dålig"; medvetet eller omedvetet. Men i tystnaden finns en frälsning. Trots det enskilda egots era; trots att det nya århundradet försöker höja självkänslan med hjälp av att öka individualiteten och skapa goda medborgare, trots tappra försök att konsolidera relationer och lägga bort hämningar; trots skrämmande ansträngningar att göra lagspelare av arbetstagare; trots de löften om ett neoliberalt nirvana med personlig frihet som allts mått är den extroverta brunnen torr. Vi lever i ett samhälle som är märkt av olyckliga barn, utlämnade ungdomar, politiskt urkopplade vuxna, självdestruerande konsumentism, eskalerande ojämlikhet, nationell ruelse, vacklande ekonomiska system, stigande mental ohälsa och en planet så skadad att ingen återvändo finns till stabilare tider. Vår civilisation besitter självklart också stor skönhet, nådegåvor och passionerad kärlek, ömhet, välstånd, mod och glädje. Men ganska mycket verkar finnas oavsett filosofins höga tankar. De flesta människor skulle fortfarande hellre beskrivas som reflekterande och vara goda lyssnare men få vågar välja att i tystnad och ensamhet reflektera på vår civilisations tillstånd innan de skrek ut sin sanning sitt nästa Tweet.