Margaret Mead

Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has. 

Smärtans insikter

Min dagliga rytm av läsning och skrivning har nyligen spårat ur något genom en tillfällig akut återkomst av min sjukdom som bryskt och utan ursäkt, hindrat mina sinnen förbli sammanflätade i kunskapstörstens intima intryckstango. Återigen i mitt vuxna liv är jag medveten om hur kroppen och hjärnan konspirerar i det vi kallar; varandet. Min uppkomna extrema fysiska svaghet kortsluter även mina annars så aktiva associativa spårfinnar-synapser, på vilken allt kritiskt tänkande bygger och mitt bibliotekskort till utlånande av lagrad kunskap återkallades obarmhärtigt. Så i den gångna veckans halvblinda och smärtsamma tillvaro har jag blott haft tillgång till ett terra incognita i sinnet, ett land av fragmentariska idéer och kulisstäckta glimtar av verkligheten.

Sedan, när narkotikan tar mig ur det mentala diset, återvänder jag idag till en grundnivå av kognitiv funktion. En känsla av inget mindre än fenomenal lycka. Att återgå i läsning utlöste fyrverkerier av förbindelser och upplysta associativa spår i alla riktningar. Det var denna gång som ett återvändande till sjukdomen denna gång hade slungats iväg mig upp till ett högre plan av kunskaplig sensibilitet. Detta är naturligtvis inte en ovanlig upplevelse för mäniskan; vår art har en tendens att behandla sjukdomar som en abstraktion tills det drabbar oss och är en konkretion av våra kroppars förnimmelseförmågor, och känslan av förhöjda mentala och kreativa förmågor som kommer ut i andra änden av en fysiskt och mentalt dränerande period är fascinerande till sitt omfång.

Jag vet sedan år tillbaka att allvarlig sjukdom är en bra sak för sinnet. Det är alltid värt det efteråt. Det är min yoga, med alla dess olika discipliner och obekväma rysligheter. Så min tacksamhet över min kroniska smärtframkallande följeslagare kan te sig udda; men om progressionsprocessen efteråt lämnar mig med en värk eller smärta, eller ett litet ytterligare funktionshinder, gör det mig inget i relation till insikterna. De yttre attributen och min nya hälta spelar ingen roll; åtminstone inte för någon annan än mig själv.

George Orwell

"They could be made to accept the most flagrant violations of reality, because they never fully grasped the enormity of what was demanded of them, and were not sufficiently interested in public events to notice what was happening ."

HyperNormalisation

Paradigmer

Lösningen på migrationsfrågorna kräver politiska förändringar och är främst, oavsett vad Trump, Moderater och Socialdemokrater anser, inte en fråga om murar. Det krävs ett moraliskt uppvaknande. Det uppenbara första steget vi behöver ta är att upphöra med att stödja polisen och militären i diktatoriska regimer. För det andra, regimerna i många av de internationella finansiella institutionerna måste demokratiseras. De domineras nu enbart av västs industri- och finansnationer. För det tredje, så kallad "frihandelspolitik” måste ersättas med; rättvisehandelspolitik. Allt detta kräver ett moraliskt paradigmskifte, det krävs att vi lämnar själviskheten som konsumenter där vi allt som oftast bara köper de billigaste möjliga varorna oavsett vem som då lider i produktionsledet. Vår iver att konsumera har fått oss att överge vår känsla av global solidaritet och en förlorad insikt om att skadorna på ekosystemen konsumismen orsakar någonstans får globala konsekvenser, konsekvenser som visar sig i form av folkvandringar mot Väst. En migration som skapar inbillade problem för medelklassväljare och i förlängningen leder till militariserade gränser och populistiska ledare. Om människor istället kan vara säkra på att de får ett anständigt liv i sina egna länder kommer de inte vara benägna att försöka invandra illegalt.

Problemen politiken försöker lösa är systematiska, och lösningen är mental. Genom historien definieras den mänskliga erfarenheten i termer av materialism, girighet och våld i en värld där individer och grupper fjärmas från varandra och från naturen. Den nya berättelsen politiken behöver leda in oss på är en berättelse av tillhörighet, av kompanjonskap. Politiken behöver påvisa att det går att utveckla ett samhälle baserat på partnerskap. Nära en framväxande insikt om att vi är en enda art; den mänskliga, och bor i en generös livsväv som ger oss allt vi behöver. Det som berikar livet är inte bara våra materiella tillgångar, även om ett minimum är nödvändigt, det som berikar är; meningsfullt arbete och relationer baserade på förtroende och ömsesidig omsorg om våra nästa. Agerar vi tillsammans har vi möjlighet att skapa vårt eget öde; om inte är mänskligheten dömd att misslyckas.

Mognad

Mognad. Den där flyktiga förmågan att leva fullt ut och på samma känslomässiga villkor i flera olika sammanhang; mer specifikt förmågan att, trots vår sorg och förluster, oförskräckt bebo dåtiden, nuet och framtiden på en och samma gång. Mognad är den visdom som kommer från viljan och kunskapen om hur man som människa uppbringar en disciplinerad vägran att isolera tre kraftfulla dynamiska krafter. Krafter som bildar vår mänskliga treeniga identitet: det som hänt, det som händer nu och det som är på väg att hända. Omogenheten jag bär inom mig skiner igenom när jag; bara lever bara i det förflutna, eller bara i nuet, eller endast i framtiden. För omognad och mognad är inte en statisk känsloplattform, där livet ses från en lugn, orörd paradisisk oas av visdom, men en levande elementär fysisk gräns mellan vad som hänt, vad som händer nu och konsekvenserna av det tidigare och nuvarande. Mognaden när den är som mest stabil inom oss kallar människan att riskera söka efter en breddad bild, en vidare horisont, en rättare sanning.

Gemensam säkerhet

Konflikthantering som praktiseras inom ramen för den nuvarande globala krigsekonomin är självförgörande. Det finns inbyggt i systemet ett säkerhetsdilemma; stater tror att de bara kan tillförskansa sig trygghet genom att göra sina motståndare mindre starka, ett agerande och en tanke som ofrånkomligen leder till eskalerande kapprustning. Detta har nu kulminerat i massiva mängder konventionella, nukleära, biologiska och kemiska vapen av fruktansvärd destruktiv kraft. Att planera sin nations säkerhet utifrån sin motståndares kraft har aldrig lett till fred, istället har det lett världen till misstänkliggöranden, propagandaskrifter och lågintensiv aggression, och när krig väl har börjat, har de varit obscent våldsamma. Gemensam säkerhet medger att en nation endast kan vara säker när alla nationer är våldsrestriktiva; den nuvarande nationella krigsbaserade säkerhetsmodellen leder bara till ömsesidig osäkerhet, särskilt i en tid då nationalstaterna blir alltmer porösa.

Den ursprungliga idén bakom nationell suveränitet var att rita en fiktiv linje runt ett geografiskt område och kontrollera allt och alla som försökte korsa den kartkonturen. I dagens tekniskt avancerade värld är gräns som begrepp föråldrat. Nationer kan inte utestänga idéer, invandrare, ekonomiska krafter, sjukdom, organismer, information, ballistiska missiler eller cyberattacker på sårbar infrastruktur. Ingen nation kan göra det ensam. Säkerheten måste bli global om det är att existera alls. Kraften måste läggas på att lösa de gemensamma farorna.