Utlandseldad sekterism

Demokrati handlar inte om kultur, religion eller religiös sekterism i sig utan hur staten förvaltar sin politiska makt samt fördelningen av socioekonomiska resurser inom överenskomna normativa principer och värderingar via institutionell organisation, varigenom enskilda medborgare genom val och andra former av politiskt deltagande bestämmer genom valda representanter. Med andra ord är den politiska demokratin en instrumental metod att överbrygga identitetskonflikter genom att tillhandahålla juridiska och institutionella arenor för att lösa skillnader och konflikter mellan grupper. Tävlingen mellan kulturella grupper i ett visst samhälle handlar inte så mycket om överlägsenhet eller underlägsenhet av identitet eller livsstil i sig t.ex. Sunni eller Shia; men hur kontrollen över lokala, regionala och nationella resurser fördelas samtidigt som man uppmärksammar alla kulturgruppers ambitioner och rättigheter. Tvistlösning och konfliktlösning och maktdelning bland konkurrerande kulturgrupper är svaga eller saknar allvarliga brister i många länder som varit utsatta för Västs demokratiseringsförsök. I dessa länder blir det "naturligt" för en dominerande kulturell grupp att införa sitt etos och trossystem genom samarbete eller tvång gentemot minoritetsgrupper, och på så sätt monopoliserar en utlandsstödd elit kontrollen över socioekonomiska resurser och politisk makt.


Statens otillräcklighet och förekomsten av svaga och delade samhällen har varit ett framträdande problem i det arabiska Mellanöstern. Statens auktoritära roll och traditionella värdesystem och institutioner utgör fortfarande allvarliga utmaningar för de arabiska samhällena som strävar efter demokratiska val och social rättvisa. Oppositionen i arabiska länder har också misslyckats med att mobilisera befolkningen kring en gemensam ideologi för att utmana staten. I stället har staten manipulerat etniska sorteringar för att ytterligare splittra och förlama oppositionen. Det civila samhället i arabvärlden är fortfarande underutvecklad. Plundring av allmän egendom, stor byråkrati och renodlad korruption mot en bakgrund av stor sociopolitisk instabilitet och impotens hos de rättsliga myndigheterna dominerar i området. Ekonomisk tillväxt är beroende av en politik som skyddar och stöder fria marknader, men marknaderna växer bäst i styrsystem som främjar lika tillgång, tillhandahåller sociala säkerhetsnät, förbättrar humankapitalet, reagerar effektivt på marknadsmisslyckanden och skyddar mot exploatering och missbruk. Inget av dessa kriterier kan finnas i länder som har bombats till demokratier. Vidare har arabiska politiska experiment med baathism, pan-arabism, sekulär nationalism och monarkins väg alla misslyckats, ofta med stjälp hjälp från externa aktörer, och därmed banat väg för islamiska rörelser, mestadels färgad av radikala lösningar för att motverka det utländska inflytandet.

Den arabiska politiska eliten och deras utländska anhängare har då spelat det sekteriska kortet och "kriget mot terrorn” för att säkerställa regimens överlevnad och upprätthålla ett krigiskt status quo. Israel, olja, terrorism och radikal islam har påverkat regionens inre identitet samt västerländska projektioner på den i snart ett halvt sekel. Skyddandet av Israel, västlig expansiv ambition, en törst efter olja och rädsla för radikalism har fått många regeringar och medier att karakterisera arabiska länder och människor som immuna mot demokrati eller framsteg. Frågan måste då ställas varför har Väst alltid kunnat manipulera arabiska politiska ledare, egentligen ända sedan slutet av första världskriget? Hur långt har politiken verkligen kommit under de senaste hundra åren? Är de arabiska staterna och folket idag verkligen offer för en iransk-konspirerad sekterism i regionen? Eller är de arabiska folken offer för en destruktiv politik och externa manipulationer beroende på sina respektive regimers utländska relationer som fortsätter befästa ett skadligt status quo? Låt bevisen tala för sig själv: det som framträder är att ledande Västländer och deras arabiska politiska allierade har tagit fram Daesh, inbördeskrig, förstörelse och förnedring, på en nivå som inte drabbat regionen sedan Mongolinvasionen.

Lolita och Iran

En helg spenderad i sensommarsol läsandes Lolita i Teheran på bryggan är en helg väl spenderad. Inte minst för att Nafisis bok egentligen är fem böcker i en, helheten, samt fyra löst strukturerade delar under temat; Lolita, Gatsby, Henry James , och Jane Austen . Varje del får bli en vägvisare för Nafisi och hennes elever att träna sin självkänsla under den regim som angrepp deras känsla av identitet som iranska kvinnor.

Det finns emellertid vissa funderingar som väcks kring Nafisis beskrivning av Iran och revolutionen; det främsta traumat är tydligt införandet av slöjan över hennes kropp, men det känns hur hon, som ett resultat av hennes återvändande till Iran, hennes långa alienation från sin nationella, kulturella, sociala och politiska identitet som en iransk kvinna, antar ett alltigenom orientalistiskt tankesystem. Inte minst känner jag det i den representation av arketyper som tecknas av författarinnan; alla iranska revolutionära muslimska män och kvinnor är endimensionella och lätt illvilliga, i sin skildring av islam som en religion kan inget reformeras, trots att Shia-grenen av Islam traditionellt har varit den mest reformerta, och all post- revolutionär politisk reformation förlöjligas. En syn som skiljer sig mycket från andra Iran kännares idéer om att islam och demokrati är förenliga.

Lolita i Teheran är en berättelse med en cynisk, humorlös och halvt hånfulla attityd till alla som har olika åsikter än berättaren. Hennes svartvita, ”vi” och "dem" är nästan Bush:sk i sin absolutism, och precis vad hon fördömer och föraktar i muslimska grupper och studenter påvisar hon ibland själv . Jag som läsare känner mig distanserad av all bitterhet och utsatthet hos berättaren.

Vidare så kan jag, som den historiskt nyfikne nörd jag är, vid en läsning av Lolita i Teheran, notera ett komplett exkluderande av den amerikanska historiska inblandningen i iranska inre angelägenheter. Det allmänt kända faktumet att väst beväpnade den irakiska regeringen mot Iran, snedvrider Nafisi genom att hävda att Saddam Hussein startade kriget. Det är tydligt hur Nafisi antar en behaglig dubbelmoral där hon värdesätter den västerländska kulturen och traditionerna och devalverar den Persiska och Levantiska. Iranska soldaternas försvar av sitt territorium är ingenting annat än dårskap och amerikanska soldater får sitt beröm och sina ädla motiv okritiskt tillskrivna sig. Det västerländska och amerikanska är bra, Orienten och allt det iranska är orätt, fult och avskyvärt. Förstår att hennes svärmeri för den amerikanska dominanta ideologin kan vara en bidragande orsak till henens bok är en bästsäljare mer än andra. Jag däremot föredrar Shirin Ebadis: Awakening: A Memoir of Revolution and Hope som ger en mer balanserad bild av Iran efter revolutionen, men med rätt glasögon är Lolita en läsupplevelse, inte minst för litteraturläsare.