Re:arming de militärindustriella vinsterna

Europa ska rusta sig men det cirkulerar konkurrerande idéer kring hur vi kan säkerställa att europeiska nationer kan ta sig an Ryssland i ett eventuellt framtida krig utan USA:s stöd. Även om idén med en ny upprustningsbank kan ha stöd bland EU:s politiker, är det mindre tydligt att det inte finns några nya pengar för vad som sannolikt kommer att bli en mycket dyr affär.

Europeiska kommissionen presenterade nyligen 800 miljarder euro i syfte att uppfylla RE:ARM . Planen innebär i huvudsak att påtvinga varje medlemsstat en enorm ökning av de nationella försvarsutgifterna. Omkring 650 miljarder euro av medlen skulle komma från var och en av de 27 medlemmarna då ökar försvarsutgifterna med i genomsnitt med 1,5 % av BNP utöver nuvarande nivåer. Det är svårt att föreställa sig att en sådan ökning skulle vara politiskt möjligt med tanke på att många europeiska regeringar redan är skuldsatta. Till exempel skulle Frankrike behöva öka sina militära utgifter med nästan 47 miljarder dollar varje år när dess statsskuld redan uppgår till 113 % av BNP. Likaså skulle Italien, EU:s tredje största försvarsmakt, behöva öka utgifterna med 34,7 miljarder dollar varje år, med en nuvarande statsskuld på 136 % av BNP.

Så europeiska länder försöker hitta olika eleganta sätt att öka försvarsutgifterna, inklusive utanför balansräkningen. En idé som har dykt upp i debatten har varit att skapa en Rearmament Bank (även känd som en Defense Security and Resilience Bank ). Den skulle utformas i syfte att utnyttja privata investeringar till stöd för en utveckling av höjd försvarskapacitet.

Det militärindustriella komplexets vädjan till att etablera en bank för att tillhandahålla investeringsfinansiering för nya försvarsprojekt och inköp kan verka vara ett kraftfullt redskap. Nato spenderar för närvarande häpnadsväckande 472 miljarder dollar per år enbart på utrustning varav 113,4 miljarder dollar spenderas av EU-länderna. Lägg till en RE:ARM-påfyllnad, om den förverkligas, och EU-siffran kan hoppa upp till 195,1 miljarder dollar.

En bank grundad på kommersiella principer kan vara till hjälp för att ta itu med utbredd skleros i Europaomfattande försvarsupphandlingar. Detta är inte ett problem som är unikt för Europa, eftersom USA:s försvarsdepartementet också kämpar för att redogöra för sina årliga utgifter på 800 miljarder dollar och sina tillgångar på 4 biljoner dollar.

För europeiska regeringar skulle banken hjälpa till att flytta över mer av risken för kostnads- och projektöverskridande till försvarsentreprenörer, samtidigt som de direkta kostnaderna för utveckling lyfts bort från statens balansräkningar. I bästa fall kan det styra bort kostnaderna tillfälligt, men banken kommer nödvändigtvis inte minska kostnaderna eller tillhandahålla ytterligare möjligheter.

Storbritannien är i detta sammanhang en perfekt fallstudie. Den 4 december 2023 tog Riksrevisionen fram en granskning av försvarsministeriets utrustningsplan för det kommande decenniet och drog slutsatsen att den var oöverkomlig och stod inför sitt största budgetunderskott sedan planen infördes 2012. Notera att den nuvarande planen togs fram två år innan kriget i Ukraina startade. Kostnaderna för utrustningsprogrammet ökade med 27 %, och i "värsta fall" kommer den totala kostnadsökningen att uppgå till nästan 102 miljarder dollar. Lägg till andra förväntade kostnadsöverskridanden som brittiska försvarsdepartementet försäkrar medborgarna om att vi kan absorberas av effektivitetsbesparingar, kostnaden skjuter sedan upp till över 133 miljarder dollar.

I mars 2024 rapporterade det brittiska parlamentariska utskottet för offentliga räkenskaper att försvarsministeriet konsekvent inte har kunnat eller velat kontrollera de ökande kostnaderna och leveransplanerna för sina 1 800 olika försvarsprojekt. Försvarsdepartementet har en bedrövlig meritlista: oavsett om det handlar om art slösa 550 miljoner dollar på det bristfälliga Warriors pansarfordonsprogram, slösa 3,2 miljarder dollar på nya hangarfartyg eller en förseningsavgift på 59 % i leveransen av Challenger 3-stridsvagnen. Det överlägset största området för budgetexpansion finns inom kärnkraftsprogrammet, som för närvarande överutnyttjas med 62 %. Det finns ett gemensamt UK-USA-projekt för att bygga en ny klass av ubåtar för att motverka det imaginära hotet från Kina under AUKUS-programmet; även om den nuvarande generationen av brittiska flottubåtar av Astute-klassen bara har varit i drift i 10 år.

EU överväger också via Storbritannien har ett program för att utforma en ny kärnstridsspets med USA, som om det inte vore tillräckligt att ha 225 kärnvapen. "Dreadnought"-ubåten, som ska ersätta SSBNS som bär Storbritanniens kärnvapenmissiler, ligger för närvarande sju år efter schemat. Inget av dessa enormt kostsamma projekt ger EU kapacitet som vi inte redan har. Även om de utan tvekan stärker Storbritanniens militärindustriella leveranskedja, gör de ingen medborgare säkrare. Samtidigt har pengar för att betala för existerande soldater, piloter och sjömän försvunnit på vägen, utrustning kommer först. Forskning föreslog en minskning med 10 % i reala termer av brittiska militära resurskostnader redan 2010. Budgeten 2024–25 för att betala de få villiga soldaterna som skulle stå i frontlinjen har skurits ned med 3,2 miljarder dollar. Servicepersonal oroar sig för om de kommer att ha ett hus att bo i. Ubåtsmän talar om den ökade stressen av längre uppdrag som har drivits fram av behovet av att sänka kostnaderna. Samma problem gäller i alla EU länder. 

Det överlägset största hotet mot europeiska politiker som överväger ett framtida krig med Ryssland är styrkeförhållanden; Europas arméer är mycket mindre än de i både Ryssland och Ukraina. Det är dessutom fortfarande långt ifrån klart att den europeiska RE:ARM-planen på 876 miljarder dollar kommer att ge större arméer givet motstånd mot de föreslagna utgiftsökningarna.

För närvarande verkar Storbritannien, tillsammans med Polen, mest angelägna om att driva idén om en upprustningsbank. En del av anledningen är Storbritanniens uteslutning från kommissionens plan under RE:ARM-programmet att erbjuda försvarslån på totalt 150 miljarder dollar under fyra år. De två initiativen verkar dock tjäna olika syften: den föreslagna banken syftar till att stödja nya investeringar i utveckling och upphandling av försvarsmateriel, samtidigt som den genererar en kommersiell avkastning; låneprogrammet är ett initiativ som leds av kommissionen för att hjälpa stater att köpa ytterligare vapentillbehör till Ukraina till låga räntor och höga vinster för militärindustrin. 

Som alltid, även om EU ställer upp de stora målen finns det en grundläggande obeslutsamhet i Europa kring att spendera enorma extra summor på försvaret, även när USA ser ut att minska sitt engagemang. Den känslan kan förvärras om det pågående tullkriget utvecklas till en global lågkonjunktur. För närvarande verkar Euro RE:ARM enbart ledda till att Rearmament Bank helt enkelt kommer kasta in nytryckts pengar i monopolspelet som förnärvarande är den europeiska försvarspolitiken.