Media och manipulering

Sanning? Vad är det? Det finns min version, din version och den sanna versionen? Idag är den sanna versionen om vårt grannland i öster enbart de lögner som upprepas om och om igen. När vi läser alla otaliga artiklar från Atlantkommitténs och Frivärldspublikationer publikationer tar vi för givet att det moderna Ryssland är en högerextrem regim som styrs av en maktfullkomlig karaktär som är benägen att kräva total dominans eller död. Som ett resultat kommer debatten handla mer om hur hårt Sveriges politiker kan attackera Putin och Ryssland som en sådan nation, samt vilka ytterligare kollektiva ekonomiska krigshandlingar (sanktioner) mot ett helt folk som kan motiveras; aldrig om sanktionerna ens fyller något syfte och i så fall vilket? Skapandet av propaganda kommer att resultera i fortsatt kollektiva bestraffningar mot ett land som Sverige istället borde intressera sig för givet den uppkomna tri-polära världsordningen. Det som ofta glöms bort är det faktum att Ryssland ännu bara är en begynnande demokrati, ett faktum som raderats från den kollektiva förståelsen om vår granne; ett resultat av den lömska psykologiska mediamanipuleringen som utförts och fortfarande i allra högsta grad utförs på vår västerländska nyhetspublik.

Varför kan vissa fråga? Mycket bottnar i upplösningen av den unipolära amerikanska ordningen och den panik som uppkomsten av multi alt. tripolaritet skapar i de nuvarande Västliga maktcentrumen. Det bredare geopolitiska problemet för döende unipolära transatlantiska tendenser är att resten av världen har börjat kommit ikapp ett trött USA. Det unipolära ögonblicket är över och multipolariten har kommit för att stanna. Detta är en växande framgång och en stor prestation för folken i Asien, Latinamerika, Mellanöstern och delvis Afrika. Alla krig och kupper som USA har skapat sedan slutet av kallakriget syftade till att hålla tillbaka denna multipolära eventualitet. Och ändå framställs multipolaritet, av Atlantrådet och dess betalda imperialistiska berättare, bedrägligt nog som ett nyfascistiskt hot mot världens folk, och en som främjas av ett högerextremt Ryssland. En bild som inte delas av BRICS-länderna och länderna i deras politiska periferier. Länder har nämligen inte gjort sig fria från US Steel, Halliburton och United Fruit Company, bara för att överlämna sig till Moskva., men ändå står detta förljugna narrativ i centrum av att försvaga Ryssland. Att multipolaritet är ett ”ryskt projekt” är verkligen den mest osammanhängande och yverborna geopolitiska konspirationsteorin i modern tid. Den otrevliga främlingsfientligheten som är tillåten i den giftiga västerländska pressen kommer utan tvekan bli föremål för debatt i framtiden när verkligheten hinner ikapp. Och den nu rådande överdrivna Västliga synen på Ryssland och deras representativa regering dras allt oftare ut i dagsljuset.

Nej, de politiska eliter som främjar ett krig mot Ryssland kommer inte att avsättas, men deras utbytbara mediehandläggare, kommer säkert att försvinna och raderas. Operation Mockingbird 2 pågår men ännu vågar inte en kritisk massa påtala hur naken denna journalistiska och tankesmedliga kejsare står. Vi kan bara börja nämna och peka på hur propagandan hanteras genom ett nätverk av till synes oberoende nyheter och opinionsundersökningar som likt papegojor förstärker varandras talepunkter; om behovet av Natos expansionism, Rysslands och Putins ondska och behovet av ett starkt USA. Allt samverkar för att trygga fortsatt vapenförsäljning och stora kontrakt till de militärindustriella komplexen. Med tillräckligt stor grad av villfarelse kan dessa kommunikatörer till och med föreställa sig att de tror på sina alster. Man kan, för rätt nivå på ersättningen, bli övertygad om att det är Ryssland och inte USA med sina 800+ militärbaser runt om i världen som hotar freden. Atlantkommitténs och Frivärlds publikationer som hanterar de Operation Mockingbird 2-liknande metoderna har använt ett antal språkrör för att genomföra det solkiga arbetet med att beljuga för den Västliga allmänheten hur den politiska och socioekonomiska karaktären hos länder som jobbar mot USA:s intressen enbart är ondska. Bevisen finns att bevittna inte minst på Twitter och i godkända statligt finansierade publikationer. De invigda och betalda följer en relativt enkel formel: dygdiga signaltexter om inhemska frågor som kön och ras samtidigt som man ignorerar klassfrågor som annars skulle orsaka obehag för deras finansiärer samt effektivt ignorerar eller fördunklar de större socioekonomiska och geopolitiska frågor som ger läsarna ett sammanhang och en tydlighet. De som ägnar sig åt detta är figurer av sin tid men deras metod är att använda enbart kritik mot länder som USA siktar på att brutalt förändra eller införa sanktioner emot, oavsett faktiska omständigheter. Men genom att godtyckligt använda en anarkistisk måttstock för att mäta ett annat lands politiska korrekthet kan de utfärda journalistiska fatwas och få det att se ut som att Ryssland är ett unikt problem i Europa.

Sanningen är emellertid att dessa journalister och kommentatorer är varken hungriga eller intellektuella. De är välbetalda skådespelare i ett drama som kommer gå över i tragedi.  Ryssland är just nu målet för en pågående kampanj att fördärva dess ledarskap och inpränta idén att det finns en inneboende egenskap i den ryska kulturen som kräver krig, samma princip som gällt t.ex. tidigare påstådda inneboende judiska girigheten, eller katolska världsdominansen. Textflödet är så genomgripande att även de som försöker förklara världen i termer av minskande spänningar ofta ramar in sina kommentarer i fredens namn genom att först acceptera den givna omständigheten;  ryssen är till sin natur är korrupt, kvinnohatande, auktoritär och aggressiv. Det är just denna premiss som måste ifrågasättas. Men med vilken rubrik, med vilken metod, jämför vi verkligheten i ett land som Ryssland med vad som är möjligt eller till och med önskvärt? Nuvarande västlig kritik av Ryssland påminner ofta om trotskistisk kritik av nominellt socialistiska stater, eller salafistisk kritik av länder som redan finns inom Ummah. Dessa samhällen måste, per definition, komma till korta eftersom den självdeklarerade ”revolutionära” karaktären hos dessa trossystem måste karakterisera allt annat än deras ouppnåbara ideal som ett kritiskt misslyckande. Emellertid är grundpremissen att USA ligger långt till höger om Ryssland politiskt, inte tvärtom.

Det faktum att Pussy Riots anarkister inte är fria att springa nakna medan de slänger frysta kycklingar på gudstjänster presenteras som bevis för att Ryssland är en auktoritär stat, och Ryssland problematiseras därefter med varje epitet från den kritiska ordlistan. Det är intressant, men efter noggrann undersökning inte konstigt, att Frivärld kan komma undan med det. De har trots allt fullt stöd från världens sista unipolära imperium bakom sig. Men det är Ryssland, inte USA som har en universell hälso- och universitetsutbildning, stora offentliga bostadsprogram och användbara sociala program för försummade grupper, en parlamentarisk demokrati, förtidspensionering, nästan två års ledighet med lön för nya mammor. Ryssland, liksom alla andra socialdemokratier, har också starkt skydd mot diskriminering, en kraftig arbetarrörelse och kodifierade rättigheter för etniska, språkliga och religiösa grupper och ett reglerat marknadssystem. Putin har valts, och fortsätter att vinna val, under de senaste två decennierna. Fråga istället, varför, i vårt Väst, har demokrati definierats som missnöje byggt på svek? Hur skulle ett demokratiskt samhälle reagera på en regering som i stort sett har löst och fortsatt lösa problemen som uppstod efter kollapsen av det tidigare auktoritära kommunistiska samhället? Skulle de agera genom att slänga ut den regeringen eller genom att välja om den igen?

Ryssland har sina problem och det går inte att ignorera: ojämlikheter i välståndet, liksom för hög brottslighet; men fortfarande nivåer som bleknar jämfört med USA. Men kritik i överflöd är obligatorisk i varje västerländsk publikation, få pekar på framstegen. Lyckligtvis vänder alltid tidvattnet åter och det moderna Ryssland kommer snart belysas genom en nykter och ärlig lins fri från propagandistiska tillägg.