Den verkliga världen

I den verkliga världen, när civilisationer uttömt sina resursbaser och förstört de ekologiska kretsrörelser som stödjer dem, faller de. Det tar mellan ett och tre århundraden i genomsnitt för den civilisatoriska hösten att övergå i vinter, för nej, stora komplexa civilisationer faller inte märkbart snabbare eller långsammare än mindre och enklare sådana. Det är inte heller en linjär nedgång, civilisationsslut är en fraktal process bestående av kriser på många olika nivåer i tid och rum, med lika ojämna konsekvenser för de genomlevande medborgarna. Stegvis nedgång med små andrum kommer komma i kölvattnet när det som brukade vara normalt försvinner för gott. Förr eller senare överväldigar det yttre faktorerna de sista försvaren, och civilisationen faller, lämnar spridda rester av sig själv tills den långa natten sluter sig.

Historikern Arnold Toynbee, vars studie av uppgång och fall civilisationer är den mest detaljerade och övertygande jag läst, har spårat en återkommande rytm i denna process. Fallande civilisationer pendlar mellan perioder av intensiv kris och perioder med relativt lugn, varje sådan period varar allt från några decennier till ett sekel och takten bestäms av hastigheten på den underliggande nedgången, som varierar något från fall till fall. De flesta civilisationer, fann han, går igenom tre och en halv cykler av kris och stabilisering innan den slutliga krisen som det inte finns någon återhämtning från. Det är i princip den modell som gäller för vår framtid. Vi väntar dock inte på den första av de tre och en halv rundor av kris och återhämtning; vi väntar på den andra. Den första inleddes 1914 och avslutades runt 1954, vid det brittiska imperiets undergång och kollapsen av europeisk världsdominans. Under de fyrtio åren mellan Sarajevo och Dien Bien Phu, den industriella världen på  nere på knä efter det första världskriget, den spanska sjukan, den stora depressionen, miljontals politiska mord, de nazistiska och sovjetiska regeringarna, andra världskriget, och störtandet europeiska koloniala imperier.

Dessa år var den första eran av krisen i  den industriella civilisationens nedgång och fall. Perioden från 1945 fram till idag var det första intervallet av tillfällig återvunnen stabilitet och återhämtning, mer välmående och expansiva än de flesta generationer innan genom vår halsbrytande exploatering av olja och andra fossila bränslen, samt ett då motsvarande uppsving i livshjälpande innovationer. Dagens plats i historien är nu åter prekär, fossila bränslereserver försvinner, planetens förmåga att absorbera koldioxid och andra föroreningar spränger sina gränser, och andra mått på förestående kris rör sig mot den tunna röda linjen, är det troligt att nästa omgång kris inte är långt borta.

Vad som kommer utlösa nästa omgång kan jag bara gissa. Under åren fram till 1914, kände många människor att en explosion skulle komma, en del gissade att ett allmänt europeiskt krig skulle inaktivera det, men ingen visste att avfyringsanordningen skulle vara mordet på en impopulär österrikisk ärkehertig i Sarajevo. Den ryska revolutionen, marschen mot Rom, kraschen '29, Stalin, Hitler, Gulag, Auschwitz, Hiroshima? Ingen såg dem komma, och endast ett fåtal människor hade ens gissat att något som liknar en eller annan av dessa saker kunde vara i görningen.

Sålunda att försöka förutse framtiden för industrisamhället i detalj är en omöjlig uppgift. Skissande på vilken typ av framtid som vi kommer få är emellertid betydligt mindre utmanande. Historien har mycket att säga om det som händer när en civilisation börjar sin långa nedstigning i kaos och barbari, och det är inte alltför svårt att generalisera från denna evidensmassa. Hävdar inte att händelserna som nämns nedan är vad som kommer att hända, men jag förväntar mig saker som dem att hända; längre än så, kommer historiens lärdomar inte gå.

Ebolan sprider sig, fascistiska partier bryter samman EU-arbetet inifrån. USA:s republikaner splittras och en gren radikaliseras, ett krig mellan Japan och Kina, ett Mellanöstern i kaos, is som smälter, kollapsade statsbildningar blir legio i Afrika. . .och så vidare in i kaos.