Revolutionens vindar blåser igen genom Kiev, men liksom varje
gång en revolution eskalerar så bryts kontinuiteten, transiton till den nya tiden och
de nya människorna kan aldrig bemästra styrkan i revolutionsvindarna och bryter snabbt helt med arvet från det förflutna. Att istället lugnt
omvandla livet till nya scheman är önskvärt men tyvärr sällan genomförbart. Jag har sett
hur förvandlingsprocessen och frihetsrevolutionerna i Öst de senaste 30 åren ersatts
med de vanliga kapitalistiska monokulturerna; samtalen urartar, dissidenterna blir svaga,
medelmåttigheten kliver in och massan tas över av kapitalets reklamintressen. Befolkningen i Ukraina som
var kulturellt berikade människor har fallit och ersatts av bildningsmässigt begränsade köpkämpande människor.
Är en sådan statsmiljö stabil? Uppenbarligen inte, eftersom den
ökade tätheten av kulturellt begränsade människor ständigt är mottagliga för att
tro på interna konflikter. Revolutionen
till sin natur lever på människans hybris och arrogans. Civilisationen av idag där
gud stavas tillväxt förstör grunderna i livets underbara matris.
Lyckligtvis finns en mängd motreaktioner: inom ekonomin, nolltillväxt, inom jordbruket,
permakultur, i samhället, ett långsammare enkelt liv, inom filosofin, djupekologi,
och inom miljörörelsen, ekosabotage, dvs försvaret av naturen och av
allmänningarna med hjälp av civilolydnad. Istället för revolutioner behövs en uppvärdering
av de gamla principerna för Tolstojsk icke-handling. Skulle det inte vara frestande att föreställa
sig ett nästa steg i vår mänskliga utveckling vara en väg av naturlig
succession istället för revolution.
