Après nous le déluge

Under söndagen läste jag om Saramagos Grottan. Lyckligt lutandes mot en ek på en äng i vad man kan kalla för verklighetens Centrum. Centrum hos Saramago är för att snabbt summera en plats den gamle krukmakaren Cipriano flyttar till med sin dotter och svärson från hembyn; det gigantiska Centrum, ett slags centralstyrt lyckoland, en ständigt växande stad i staden, där allt ifrån butiker, bostäder, nöjen, egyptiska pyramider och krematorium ryms, och där invånarnas enda plikt är att inte ifrågasätta något. Så en natt får Ciprianos svärson i uppdrag att vakta ett mystiskt fynd i Centrums källare: en grotta med en eldstad, en stenbänk och fem mumifierade lik. Berättelsen tar fart. .och mina tankar är åter igång, jag låter mig fängslas av uppdiktade människoöden i romanen. Det är en stark kraft som ständigt fyller på förmågan att ifrågasätta min vardag.

Grottan fick mig att tänka på hur det även är så beskaffat med filmen; men till skillnad från hur romanen enbart med hjälp av bokstäver bygger scener i huvudet på mig, tar filmen hjälp av verkliga människor, Grottans budskap inser jag ikväll är numera filmatiserat i; Elysium. Filmen är förlagd i en tänkt framtid men där verkligheten är i nuet och jag lever idag på en plats beskaffat som det jag ser på med förakt i Elysium. Rymdkolonin är Centrum, Centrum är Stockholm. Alltför få i vår stad inser att de de facto avnjuter ett liv som de privilegierade på jorden. Å ena sidan vill jag rädda världen. Å andra sidan är jag kanske inte redo att betala priset för diverse åtgärder som kommer krävas för att fler ska få det drägligt, särskilt som det inte finns några garantier för att världen verkligen skulle kunna räddas, utan tvärtom kanske det bara skulle bli lika illa överallt? Ungefär som de överlevande i en livbåt kan reagera. Ena minuten är deras människokärlek oändlig. De plockar upp människa efter människa, men när de nästa minut märker att hela livbåten skulle sjunka om de tog upp en enda människa till, skulle de slå med årorna mot hjälpsökandes händer som klamrade sig fast mot båtens kant, där när som helst vattnet skulle kunna skölja in och förvandla alla i båten till havets offer. Till och med den som sist blev räddad skulle kanske glömma hur utsatt han själv nyss var och bara kämpa hårt för den chans till överlevnad han vunnit genom livets lotteri.

Vi i Europa å Väst har lärt oss att bygga förråd av välstånd. . .och när nu de dåliga tiderna kommer, vill de som inte varit lika företagsamma, förutseende eller som haft extra oturen att drabbas av vår ekologiska expansion kanske be om en bit mat från vårt Elysiska centrum? Det är denna vetskap som gör att vår Västliga lösning nu är att bygga murar. Vi vill inte bli attackerade, för någonstans inser vi alla här bakom muren vad vi har gjort mot andra, och att det kan också de andra göra mot oss.

Jag har stått på resterna av Jerikos murar och en dag ska kanske en ättling till mig stå på Schengengnätets rostiga hög å fundera på varför vi tvingade våra medmänniskor att slås med oss för att dela vårt bröd och njuta av en god sjukvård? Vi i Centrum vägrar idag betala för uppehället av de desperata. . .och oavsett om vi försöker göra gott världen över, och tar emot en del hjälpsökande håller vi samtidigt stenhård koll på våra gränser.

Schengenområdet är vårt Elysium. Stockholm är mitt Centrum. Den papperslöse min krukmakare: Après nous le déluge.