Min målare

Isaac Levitan är min meditativa målare. Hade jag haft pengar hade hans Vladimirka och Evighet varit två tavlor som hängt i hemmet. Han var en man som reste genom det skiftande sublima Ryssland under sommaren och hösten för att genomföra förstudier under större delen av sitt alltför korta vuxna liv, sedan återvände han till Moskva för att måla sina verk under vintern och våren. År 1886 besökte han Krim där han skrev; Sista kvällen jag klättrade upp en klippa och såg ned på havet från dess topp, jag började gråta något våldsamt; det var eviga skönheten, det var där en människa kände sin egen fullkomliga evighet. Levitan utvecklade en lyrisk erfarenhet av naturen och han skapade landskap med atmosfär som bjuder in till filosofisk kontemplation. Han var mest förtjust i poetiska platser funna i skogen eller på landsbygden. Pastorala landskap, som till stor del saknar mänsklig närvaro, är kännetecknande för hans arbete. Även om hans sena verk uppvisar en viss förtrogenhet med impressionismen är hans palett fortsatt dämpad. Hans målning Evighet är ett typiskt exempel på det kontemplativa i hans arbete. För ett otränat öga är målningen enbart ännu ett landskap, en liten ö i förgrunden med en stor sträcka av vatten så långt ögat kan se. Vackert förvisso, men för dem som känner lär känna Levitans poetiska ådra kan bjuds man in att erfara mer.  Här är en målning av en ensam kyrka på toppen av en öde ö. Från kyrkan ser du en liten sken av ljus, av liv, medan strax utanför kyrkan står några blygsamma fallfärdiga gravarkors.

Här förtäljer Levitan hur flyktigt livet kan vara. Ön är i detta utformad som fören på ett fartyg, på väg bort men ändå rotad. Den stora expansiva himlen ovan fylls med moln som konstigt nog inte är återspeglade i vattnet under. Målningen speglar Levitans sorg och mänsklighetens litenhet bredvid vidderna av tid. Bristen på reflektion av himlen i vattnet nedanför berättar för mig om bristen på tilltro till sitt eget hjärta och sina känslor. Levitans arbeten är märkta med teman runt evighet, även i dess minsta, mest blygsamma manifestation. År 1896 på besök i det ryska Finland sa Levitan;  Evighet, hotfulla evighet, där generationer drunknade och fler generationer kommer att drunkna; så hemskt, så fruktad, så vacker.

Resans meditation

Har inte rest på länge nu. Men längtan finns där. På en väg i en bil kan känslan av resa infinna sig snabbt, bilen blir en hemtrevlig plats. Jag har många minnen från långa resor i bilar och resan i sig har ibland en ljusare plats i mitt minne än själva destinationen.  Regn mot rutan, ljudbok i stereon, rastplatsen invid sjön, bensinmaken i öknen.  På samma sätt, är det att resa med flyg, jag har mitt eget lilla hörn av planet som ett tillfälligt hem. På långdistansflygningarna kan jag i detta utrymme ge min hjärna tillåtelse att slappna av och njuta av mina favoritsysselsättningar; läsa, reflektera och observera. Min introverta sida lever för att bara vara, och inte göra eller delta. Kanske är det denna inåtvända sida av mig som älskar själva resan. Det ger mig en chans att förnya. Inga påtryckningar att utföra, inga planer för uppsatta mål; enkom intigheten och varat. I väntan som är del i resan, finns det utrymme för tankar att bubbla upp och kristallisera sig till vokabel.  Paradoxalt nog kan det faktum att man inte behöver engagera sig möjliggöra bättre interaktion med människor. Detta får mig att uppskatta än mer de samtal som kan hända på de där resornas mitti-mellan platser. Väntrumen, kabinerna och kupéerna. Det utrymme som skapas av själva resan har gett mig en betydande inblick i mig själv och andras liv och tankar.

Bruce Fein

"It is better to risk being the victim of injustice than to risk being complicit in it."

Albert Einstein

"The ruling class has the schools and press under its thumb. This enables it to sway the emotions of the masses."

Nygamla gudar

När jag bevittnar den psykopati som vuxit fram i kölvattnet av den moderna industriella civilisationen frågar jag mig ibland: Vad göra? Att som individ bedriva någon form av livskraftigt motstånd är inte lätt, och ofta finner jag mig omfamnandes en stor motsägels; min djupa kärlek till livet, men stödjer jag ett uppror mot globaliseringen så skulle det förstöra kritisk infrastruktur och orsaka lidande. Finns det något annat alternativ? För jag inser att om inget görs kommer världen som vi känner den att upphöra att sitt varande, och många människoliv kommer att förgås av svält, vådeld och farsot. Om vi agerar, kommer säkert liv att gå förlorade, men kanske starkare trådar i livets väv kommer att kvarstå, och i över tid kommer människor att finna ett balanserat sätt att hantera varat.
Det finns inga enkla svar när man diskuterar dessa skeenden. Jag låtsas inte veta den rätta vägen framåt, och den enda vägen finns inte. I stunder av lugn kan jag emellertid, ateist som jag är ändå undra; tänk om vi kunde anamma en ny religion? Om våra tankar styr våra handlingar och vår djupaste övertygelse vägleder oss i våra dagliga beteenden stora och små, då verkar det uppenbart att vi måste vidmakthålla en ny uppsättning av primära övertygelser. Naturligtvis, en del av de föreställningar som florerar idag kan var till nytta men de monoteistiska religionerna måste överges.

Till exempel föreslår jag att vi lämnar tron på att människor är överlägsna varelser i förhållande till andra levande varelser som vi delar planeten med. Vidare skulle jag vilja framföra att vi måste sluta tro att vi är helt individuella och autonoma. I stället tro att vår kollektiva plats inom human- och det större ekologiska samhället är lika giltigt.
Vi bör lyfta de övergivna Gudarna, de antika bortglömda, och bilda vår tro runt en av deras kärnkoncept som fick jorden att snurra i Norden, Grekland och Rom fram till Kristus krigare krossade pluralismen.
Våra ben är bergen, vårt blod haven, inifrån och ut innehåller vi bara bakterier och svamp medan atmosfären runt oss forsar fram och tillbaka, in och ut ur oss själva och alla andra levande varelse. Att lägga ut en hel trosstruktur är inte något jag tror jag kan göra här utan detta är något för alla läsare att meditera på. Naturligtvis, att få dagens myllrande horder av monoteistiska människor som idag är böjda invid konsumtionens altare att resa sig och välja nya gudar är ingen enkel uppgift, och här skulle jag ödmjukt föreslå att kanske genom tillämpning av ljud, symboler, av såväl utformade fraser och anspråkslösa bilder, kan vi arbeta nya trollformler för de som måste tro att tro på.

Twitterpolitik

De sista tre åren har slagit nya rekord i att vara det varmaste året hittills. Detta samtidigt som Trump tar bort alla uppgifter om klimatförändringar från Vitahusets hemsida. President Trump har erbjudit världen exempel på "alternativa fakta"; ett bevis på hur värdelöst språket är i den nuvarande förenklade politiska debatten och hur hårt det sociala klimatet är.

Det finns så många människor som dagligen och hela tiden vädrar sina åsikter, och de gör det på ett sådant sätt att de inte kan erbjuda ett meningsutbyte av idéer, utan snarare behandlar de varje dialog som en attack, ett sätt att bryta den en försvarslinje av fakta. Konkurrenskraftighet är viktigare än fakta. Diskussion och samtal har blivit slagfält och alla har gått med i en falang. Att lyssna är inte längre nödvändigt eftersom debattörer idag med hjälp av några få nyckelord som ledtrådar snabbt kan kvalificera en diskussionsdeltagare om se huruvida den personen är en allierad eller en fiende. Men ord fylls med innehåll just genom att de debatteras med meningsmotståndare; lycka till att hitta mer än den handfull vuxna som exakt kan definiera socialism eller kapitalism, eller finna de som har ett funktionellt grepp om historien bakom dessa system. Dagens komplexa värld befolkas av simpla slagordsintellektuella i en civilisation som hålls samman av kommunikationssystem och internationella avtal som är gjorda för att fungera med bruk av flerdelade tekniker, några mekaniska, några mänskliga. Och i denna värld måste det språk som behövs för att förklara och förstå samhället axiomatiskt växa i komplexitet. Jag har den kvardröjande uppfattningen att graden av förståelse för de historiska och samtida processer som krävs för att mentalt sammanställa ett fungerande sammanhang överträffar den genomsnittliga debattörens språkliga förmåga. Deltagare i det offentliga samtalet kan inte upprätthålla en omvärldsförståelse och konsekvensanalys baserat på slagord och tweets. Således bryter vi idag ner språket, där förmåga att förstå sviktar väljer människan som alltid en mängd genvägar. Dessvärre numera så även inom den högsta politiska sfären. När politiken behöver vara som starkast, när alla nationer påverkas av olika internationella faktorer, energi och klimatfaktorer, ekonomiska faktorer, och militära faktorer kokas allt ner till en majestätisk meningslöst kombination av fyra ord: Make America Great Again. Twitterpolitiken är här.

Mark Twain

Another Civilized Power, with its banner of the Prince of Peace in one hand and its loot-basket and its butcher-knife in the other. Is there no salvation for us but to adopt Civilization and lift ourselves down to its level?