Även om realismens återkomst i den etablerade statsvetenskapliga diskursen har varit en välkommen utveckling för de av oss som är förespråkare av pragmatism inom utrikespolitiken, förblir den fragmentarisk och ofullständig. Detta beror på att många självutnämnda realister rutinmässigt förbiser en mycket viktig princip i den realistiska världsbilden: att diplomati måste förbli likgiltig och agnostisk gentemot utländska staters inrikesfrågor och interna politiska arrangemang. Realism innebär att verka i gråzonen. Dess princip ligger till grund för idén om modus vivendi, erkännandet av att olika politiska system och ekonomiska modeller kan samexistera fredligt utan att ge efter för ständig eller överdriven existentiell fientlighet. Inom diplomatin är modus vivendi en överenskommelse som är preliminär och avsedd att bytas ut mot en permanent och detaljerad lösning, vanligtvis ett fördrag. Realism, rätt förstått, kan inte fungera utan en medveten bekräftelse av denna ordning.
Den så kallade regelbaserade världsordningen, förankrad till viss del i internationell rätt, upplysningstidens ideal och tron på en demokratisk fredsteori, har historiskt sett visat sig hysa en motvilja mot multipolaritet.
Denna ordning framträdde som en ideologisk artefakt ur efterkrigstidens uppgörelser och uppnådde dominans endast under unipolära förhållanden. Dess förfall var oundvikligt när fördelningen av global makt från Väst mot Öst och Syd började framträda. Allt eftersom USA:s andel av den globala militära, ekonomiska och industriella makten krympte, har multipolaritet och regionalism, historiskt sett standardvillkoren för internationella angelägenheter, börjat återhämta sig. Ansträngningar att artificiellt förlänga en Västlig liberal internationalism, såsom det upprepade gånger misslyckade vapendrivna demokratiseringsprojekten, har bara påskyndat ordningens nedgång genom att överutvidga Västs makt och dra rivaliserande stater som Kina, Ryssland och Iran allt närmare varandra. Dessutom återspeglar den globala återhämtningen av suveränitet och nationell autonomi bland stormakter en djupare önskan om att nationer ska kunna staka ut sin egen väg, fria från tillgjort universella ideologiska föreskrifter.
På grund av en benägenhet hos den angloamerikanska politiska traditionen att hemfalla åt moralisk universalism och en önskan om ett messianskt liberalt imperium, borde ingen bli förvånade över att även bland självutnämnda realister i Väs tillgrips ett språkbruk som främjar mänskliga rättigheter och demokrati över annat. Snarare än att stärka realismen undergräver dessa nedärvda retoriska vanor realismens skola genom att implicit medge att politisk evangelisation är en ädel, om än ibland opraktisk, strävan.
I en sant multipolär värld som saknar en hegemon för att upprätthålla gemensamma normativa värderingar blir modus vivendi inte bara användbar utan också avgörande för att bevara ömsesidiga diplomatiska relationer. Ändå ligger realismens utmärkande styrka i att positivt skilja utrikes- och inrikesfrågor, vilket gör det möjligt för stater att prioritera nationella intressen framför ideologiska uppdrag. Denna skarpa avgränsning möjliggör en nykter bedömning av intressen i ett anarkiskt internationellt system och minskar onödiga konflikter genom att erkänna att stater, liksom de samhällen de representerar, skiljer sig fundamentalt åt.
Historien bekräftar gång på gång denna nödvändighet. Från 1600-talets katolska Frankrike som kultiverade taktiska band med både det Osmanska riket och det protestantiska Sverige mot de katolska Habsburgarna, till den amerikansk-sovjetiska alliansen under andra världskriget, till Nixons betydelsefulla öppning mot det maoistiska Kina, har realismens skola konsekvent krävt situationstolerans och strategisk skärpa; på ett sätt som liberalismen finner osmaklig, obekväm och obscen. Myten om en lycklig liberal värld har orsakat oerhört lidande och är farlig som den någonsin har varit. Genom att bli en plats för världsomvandling blev liberalismens regelbaserade credo ett livs levande slagfält. De sekulära religionerna, som föreställde sig att cykeln av anarki och tyranni kunde avslutas, lyckades bara göra projektet än mer våldsamt. Politik är inte ett verktyg för universella projekt; utan konsten att reagera ett kontrollerbart territorium under ett flöde av olika omständigheter. Genuin internationell liberalism innebär att bekräfta pluralism hos andra nationer, inte bara kulturer, utan av politiska och ekonomiska styren. Framväxten av suveräna stater historiskt sett var avsedd att minska sekterismen och möjliggöra för autentisk kulturell pluralism att blomstra globalt. En sant kosmopolitisk syn på världen. I ett system bestående av suveräna stater är mångfald inte ett problem, det är konsekvensen. Att återupptäcka hur statsmän, och tänkare som Hobbes navigerade efterdyningarna av trettioåriga kriget genom strategisk realism och tolerans ger värdefulla lärdomar även idag. För det som följer av att acceptera att det finns ojämförliga värden är att värdekonflikter ibland kan smälta bort. Om det finns många ojämförliga sätt på vilka människor kan blomstra, behöver valen bland dem inte vara skäl för intervention och krig.
Följaktligen måste realism definieras inte bara som en utilitaristisk beräkning eller i termer av en balansräkning, än mindre en nollsummebaserad global strävan efter makt. Snarare måste genuin realism i mitt tycke uttryckligt förkasta värdeuniversalism i internationella angelägenheter. Historien dikterar att allianser och rivaliteter är tillfälliga; det som består är rent lokala, inrikespolitiska intressen och geopolitiska realiteter som formar de enskilda staternas beteenden. Ändå fylls den globala Västliga diskursen fortfarande med retoriska klichéer om en demokratisk världsordning som står inför auktoritära makter, i någon form av existentiell kamp.
Likväl har den återförda geopolitiken och nu rådande realpolitiken redan sprängt denna självrättfärdiga moralism, i takt med att framväxande regionala och mellanstora makter hävdar sin autonomi och snabbt omformar det globala unipolära landskapet. I ett polycentriskt system där staters primära imperativ är överlevnad och att använda maktbalansen för att maximera säkerheten, finns inget mer nödvändigt än en återgång till diplomatin, realistisk diplomati, gråskalornas diplomati, ett åtagande att uppnå fredlig samexistens utan konsensus. Snarare än att tona ner detta faktum bör realister omfamna modus vivendi som ett kärnelement i sin tankevärld: ett erkännande av mångfald som det naturliga globala tillståndet är inte svaghet, utan ett tecken på visdom. Förståelsen för den andres behov är inte bara nödvändig för att stabilisera en mångfacetterad värld i förändring, utan också för att bevara möjligheten till mänskligt liv på planeten.
